torsdag 31 december 2015

En god bok

Hör du till Lisbeth Salanders fanklubb? Eller är det kanske Mikael Blomqvist som är din favorit? Millennium-serien är ju redan något man definitivt förknippar med Sverige och säg den som inte läst Stieg Larssons trilogi - de svenska böcker som sålt bäst genom tiderna. Eller sett filmerna för den delen. Filmerna som år 2008 filmatiserades med Michael Nyqvist och Noomi Rapace i huvudrollerna och som också de blivit världsberömda. Är du en riktig beundrare kanske du till och med gjort Millennium-vandringen i Stockholm som för dig i Salanders och Blomqvists fotspår på Södermalm?

Eller så inte. Kanske är du som vilken läsare som helst. En som kanske fascineras av intrigen, spänningen, miljöerna, samhällskritiken, den smarta undertexten, rappheten eller av de häftiga karaktärerna som Stieg Larsson lyckades skapa innan han dog år 2004? Medan Larsson ännu levde började han skissa på ett fjärde manus till en fortsättning på trilogin men den fjärde boken - Det som inte dödar oss - bygger inte på det manuset utan är en egen tolkning och utgåva av författaren David Lagercrantz, som fått förlaget Norstedts förtroende för att fortsätta där Larsson slutade.





Det jag personligen gillar allra bäst i Millennium-serien är att det smarta, lärorika - lite kunskapstriggande. Lagercrantz har det kanske ännu mer än Larsson, den känslan fick iallafall jag efter att ha läst den fjärde boken i serien. Det känns - trots hetsiga polisjakter, överbegåvade personligheter, brutala mord, osannolika hackerinsatser och kvinnor med dolda ninja-talanger - trovärdigt. Faktiskt! Och det bara för att all action varvas med fakta, häftiga undertexter och samhällsdebatt. Det var typiskt Larsson och det verkar vara typiskt Lagercrantz också. 

Det som inte dödar oss är en bok som är fullproppad mellan pärmbladen. Den är, i mitt tycke, ganska trög i början och det tar lite tid att komma in i själva handlingen men sedan är man fast. Lisbeth Salander är jäkligt tuff, det vet vi, och bara hennes liv skulle räcka som bärande stoff. Men å andra sidan är det Mikael Blomqvist som förklarar henne och ger henne ett djup. Trevligt var det hur som helst att få fortsätta läsa om dem och jag tycker Lagercrantz gjorde ett fenomenalt arbete med fortsättningen. Det kunde ha blivit pannkaka men det blev det inte. 

En god bok - det tyckte tydligen också min hund Chili som återupptog valpfasonerna och käkade upp hörnen på den lånade boken. Shit! Det blev att återlämna boken med svansen mellan benen; mina ben dock - inte hundens. 

En bokslukare som sover


 

onsdag 30 december 2015

Smärtsamt om separation

Det är ju ett tag sedan Martina Haag gav ut sin bok om skilsmässa; en bok som gav upphov till massor av reaktioner. Själv är jag totalt ointresserad och väldigt dålig på att känna igen kändisar och hålla koll på vad de har för sig - och ärligt talat fattar jag inte att det ens kan intressera så många. Okej - kungligheterna då. Dem kan jag ibland (OM jag är riktigt uttråkad) läsa lite om även om jag faktiskt gör det i smyg och skäms lite efteråt. Men Martina Haag då - nej, jag visste inte vem hon var. Inte Erik Haag heller, den man som var henne otrogen och lämnade familjen. Men när man gör som jag och läser en del bokbloggar hamnar man in i diskussioner om böcker och boken Det är något som inte stämmer är och har varit väldigt omdebatterad. Och en bok som får så många att reagera vill jag absolut läsa.



Det är något som inte stämmer är då alltså en bok om den bottenlösa smärtsamma upplevelsen som skilsmässan för Martina Haag var. Själva boken är en tudelad historia - Petra (Martina omdöpt) som så småningom via små detaljer börjar ana att mannen "Anders" är otrogen. Den andra historien är när Petra, som för att kunna gå vidare och skriva en bok om det som har hänt, åker till fjällen för att bo i en stuga i ödemarken. På slutet möts dessa varvade historier och blir till en helhet. Berättarperspektivet är genomgående Petras och som läsare går det inte att förbli opåverkad av Petras känslor. Anders är skitstöveln som lämnar Petra och barnen och bryter upp en till synes fungerande trygg familj för en förälskelse på jobbet. Ungefär så. (Om man frågar Petra.).

Innan jag läste boken hade jag då alltså inte en blekaste aning om vilka paret Haag var. Och med den bakgrunden var boken bra. Jag har tidigare skrivit om det svåra med tvåsamhet, och i min värld finns det inga garantier för att kärleken mellan två skall bestå. Man hoppas ju på att de ömsesidiga känslorna och respekten för varandra skall kvarstå tills man är gammal och grå - och det måste man ju jobba på också - men det som livet i framtiden hittar på kan man väldigt lite påverka. Boken är således en väldigt bra beskrivning av hur man, som kvinna kanske, tampas med att bli lämnad. Jag fann det väldigt intressant att läsa om hur naturligt Petra tog barnen i försvar och hur hon upplevde känslokylan från Anders sida. Och hur man klarar av att plötsligt gå från ett team - vi två mot världen liksom - till att bli ensam om alla funderingar. Hujedamej. Hur stark man än är som person är en livskris av denna sort ens i teorin svår att greppa. Martina Haag gör dock ett jättebra jobb med att förklara mörkret men också inge hopp och framtidstro för den som måste gå igenom en jobbig skilsmässa. Och det här är ju ett perspektiv; sedan är det ju ett faktum att alla separationer är av olika slag och graden av kris på olika nivåer.

Men ändå kan jag inte förneka att jag nu känner mig aningen besvärad. Vad har vi att göra med den personliga tragedi som boken egentligen är ett utlopp för? Det känns som om man vältrat sig i den värsta skvallertidningen och stått och tittat in genom fönstret utan lov. Samma äckel-känslor dyker upp hos mig som när jag i brist på annat att göra kan bläddra i Iltasanomat eller Seiska; finns det inte viktigare saker att ägna spaltmetrar till än att gotta sig i andra människors olyckor? 

Att sådant. Väldigt motsägelsefulla känslor alltså.





tisdag 29 december 2015

Dagarna då allt stämmer

Det går inte att beskriva hur skönt det är att ha jullov. Det har funnits lov då jag längtat tillbaka till jobb och vanligtvis så mår jag faktiskt bäst av att få stiga upp tidigt på morgonen och ha den där vanliga vardagsrutinen på från morgon till kväll. Men inte nu. Jag har livskrisat på högsta nivå under den gångna hösten - så mycket att min mans och mina vänners tålamod verkligen har prövats (sorry hörni; jag står i skuld till er alla vad gäller att höra på gnäll och livsfilosofiska grubblerier. Ring mig bara när ni behöver lasta av er!); så mitt mål med detta lov har varit att varje dag krama om mina barn i många omgångar, äta choklad, springa härliga löpturer medan det är ljust och läsa, läsa och läsa. Hittills har jag lyckats ganska bra med mitt mål.

Jag har fyra lästa böcker att skriva om nu så ni kan gott vänta er några riktigt bra boktips de kommande dagarna. Daniela frågade i föregående inlägg vad jag minns bäst från mitt bokår 2015 och vad jag absolut skall läsa mer av år 2016. Bra frågor - tack för dem Daniela! Jag har inte som du räknat mina lästa böcker i år men någon stor lässvacka har jag heller inte minne av. Så jag antar att läsåret får godkänt! Det har, precis som för dig, mest blivit samtidsromaner och ungdomsböcker (och barnböcker förstås). Några noveller och någon diktsamling har jag också läst. Vid något tillfälle klagade jag över att många av de samtidsromaner jag läst har haft ganska tunga teman och jag efterlyste lite fler feel good-romaner för att höja sinnestämningen. Bästa bok år 2015 då? Ja, förutom Sagas bok då så kanske jag nog tycker att En mörderska bland oss kanske var den bästa vuxenboken. Den tog mig tillbaka till Island och var fantasitriggande från början till slut. Bland ungdomsböckerna gillade jag Odinsbarn och Delirium allra bäst. 

Och vad gäller år 2016 så tänker jag att jag gott skulle kunna vidga mina läsvanor lite. För några år sedan hade jag en elev som varenda lektion tjatade på mig om att jag borde läsa Isaac Asimov och jag lovade göra det. Kanske år 2016 är året då jag tar mig an Asimov och science fiction? Ja - det låter som ett rimligt krav på det kommande läsåret.

Imorgon tänkte jag fortsätta på temat skilsmässa som Daniela också just tangerade. Jag kunde nämligen inte hålla mig ifrån den omtalade Martina Haags Det är något som inte stämmer. Förutom den boken har jag de senaste veckorna plöjt igenom När hundarna kommer, Konsten att skapa en tjej och den senaste boken i Millennium-serien Det som inte dödar oss. Titta in här på bloggen om de böckerna intresserar dig! 

Och sist: Daniela, det som jag definitivt kommer att komma ihåg från år 2015 är nog våra läsrelaterade resor till Island och Göteborg! Dem gjorde vi bra! Tack för ditt härliga sällskap!

Vi tar en vy från Stykkisholmur som avslutning.

söndag 27 december 2015

Feel good och läsåret 2015

Jag har fotat alla böcker jag läst i år och lagt upp på instagram under #danielasläsdagbok2015. Det blev 42 böcker och den första boken var Maze Runner, i dödens labyrint och den sista Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Däremellan blev det en hel del ungdomsromaner, många dystopier och mycket fantasy. Bara tre inhemska författare kom jag mig för att läsa i år; Maria Turtschaninoff, Kaj Korkea-aho och Salla Simukka. Jag har inte läst en hel novellsamling och knappt någon poesi alls. Här finns utrymme för lite breddning till nästa år alltså. Det har dock varit ett mycket fint läsår. Jag har slukat några trilogier för ungdomar och unga vuxna, som Legend och Rör mig inte! Till årets absoluta höjdpunkter hör nog Steglitsan av Donna Tartt och Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. 

Vad minns du bäst från ditt bokår 2015, Lotta? Vad ska du absolut läsa nästa år?

Årets sista bok blev som sagt Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Boken handlar om 30-åriga Gina som precis brutit upp med sin man och är mitt uppe i skilsmässan. Hon har flyttat från deras fantastiska renoverade hus till en liten lägenhet och bestämmer sig för att i den stora utrensningen av saker behålla endast 100 ting som verkligen berättar vem hon är. I bagaget har Gina också en ungdomskärlek hon aldrig riktigt kunnat släppa p.g.a. omständigheterna under vilka den romansen fick ett abrupt slut och bröstcancerbehandlingar som tagit så hårt på henne att hon inte känner sig som samma person som innan cancern. Hennes bästa vän Naomi spelar en stor roll i boken men via henne kommer också ångesten över att alla andra i hennes ålder bildar familj och får barn medan hon måste starta om från noll. Förstås dyker också möjligheter till ny kärlek upp i boken men alla trevliga och snygga män är som bekant redan gifta. Något oväntat spelar också en övergiven hund en viss roll i boken. 

Jag tyckte verkligen om den här boken. Den hade allt jag förväntar mig av en feel good bok. Huvudpersoner som man kan känna igen sig i och som är lätta att tycka om, ett trevligt språk som målar upp fantastiska vyer med människor som känns riktiga och levande och inte för mycket klichéer. Jag fick både le åt situationerna i boken och fälla en eller annan frustrationstår över att livet kan vara så grymt. Det här var en sådan bok som jag levde mig så mycket in i att det kändes tomt då den tog slut, alltid ett bra tecken då det gäller böcker eller hur?



torsdag 10 december 2015

Mera julklappstips

Ni kommer kanske ihåg att jag efterlyste en lättläst, äventyrlig bok som det inte skulle vara möjligt, ens för den mest skoltrötta tonårskillen eller -tjejen, att lägga ifrån sig efter första kapitlet och nu kan jag presentera ett utmärkt exempel.

Boken ifråga är en kriminalroman/thriller med titeln Jägaren och skriven av Harlan Coben. Huvudpersonen heter Mickey Bolitar och han har just flyttat in hos sin farbror Myron Bolitar sedan hans mamma tagits in på en avgiftningsklinik och hans pappa dött. Harlan Coben har för övrigt skrivit flera böcker för vuxna i samma genre där huvudrollen innehas av farbrodern Myron Bolitar. Jägaren ingår i en bokserie som bl.a. knyts ihop av de mystiska omständigheterna kring Mickeys fars död och just den frågan får läsaren inte svar på i den här boken vars handling främst kretsar kring mordet på Mickeys klasskompis Rachels mamma. De spännande uttagningarna till skolans basketlag spelar också en viss roll i boken.

Mickey är en smart och rolig kille med skön inställning till livet och det är lätt att tycka om honom. Mycket action varvat med ironiska repliker, lite mord, lite sport en gammal Tokkvinna som vet mer än hon låtsas om, en mystisk organisation som räddar utsatta barn och framförallt flera överraskande helomvändningar i handlingen gör att det är svårt att lägga boken ifrån sig för trots att boken är lättläst och på sina ställen övertydlig är den inte förutsägbar. Samtidigt vet man hela tiden att det här är den sortens bok där det nog blir bra till slut och allt detta gjorde att jag fick lite samma känsla då jag läste den här boken som då jag var 10 år och läste Vi fem böcker trots att jag tyckte att de var så spännande att jag iband måste lägga dem ifrån mig och påminna mig om att andas.

Jag tror att jag kort och gott ska presentera boken för mina elever genom att läsa första kapitlet högt för dem så får vi se hur många som blir intresserade.


onsdag 9 december 2015

Det där med att vara mamma

Det händer ibland, ganska sällan nog men iallafall, att jag hoppar till när barnen skriker mamma och blir att fundera på hur det kommer sig att jag plötsligt är någons mamma. Eller plötsligt och plötsligt - det är väl att ta i eftersom Saga faktiskt fyller åtta (!) snart. Men ja, plötsligt, för det där med att vara någons dotter är ju så himla självklart men att vara någons mamma är allt annat än det. Håller ni med?

Det känns nästan som att jag vilken sekund som helst ska bli avslöjad för att vara en bluff. Jag leker den här leken men nog är det ju så många andra som är bättre på leken än jag, min egen mamma till exempel. Hon är en riktig mamma hon - jag däremot kanske får leka ett tag till innan jag kan säga att jag klarat slutprovet och fått mina examenspapper på posten.

För det är inte lätt. Ju! Det är en enda lång och svår balansgång mellan den ena frågeställningen efter den andra, orosmoment som följer på orosmoment, tålamod som tar slut i takt med att de onda samvetet tar över, glädjestunder som när som helst kan bli sorg. Det finns ingenting, ingenting, som är så svårt som att vara mamma. För plötsligt (okej då - för åtta år sedan) blev mitt livs lycka hängande på en skör tråd. Och den sköra tråden heter mina barns välmående. Och det gör en så sårbar.

Jag har inte varit mamma på 30-talet, inte heller på 50-talet eller på 80-talet. Jag har inget att jämföra med men ändå vill jag påstå att det här med att vara mamma just i vår tid är krävande. Jesstas vad det är krävande. Ganska ofta tänker jag att det skulle ha varit lättare att ha lite färre alternativ. Att familjeliv inte är möjligt om båda föräldrarna skall jobba 150%. Att vi måste bli bättre på att sluta kräva så mycket av oss själva. Att våra barn kommer att vara klokare.

 
Sara Jungerstens bok #döden handlar om just detta med att vara mamma idag. Men mamman och huvudkaraktären Vivi i #döden är en karriärskvinna som gjort det som mannen gjort genom tiderna; offrat familjelivet för karriären. Hon förtjänar familjens levebröd och håller sig i stenhård form genom daglig träning. Frank, pappan, däremot är hemmapappa och tillsammans representerar de den moderna familjen och moderna ideal. Men Vivi längtar till barnen som hon inte längre känner och trots att hon gillar sitt jobb och sin träning vill hon allt oftare byta plats med sin man.

Hur tror ni boken slutar?

Och hur tror ni att framtiden kommer att se ut? Kommer vi kvinnor någonsin att kunna byta plats med männen? Vill vi kvinnor alls byta plats? Kan mannen och kvinnan dela jämnt? Klarar vi kvinnor av att ge plats åt männen?

Kommer vi någonsin att känna oss helt bekväma i den roll vi har som mammor?

måndag 7 december 2015

Ingenting är nånsin svartvitt

Året är 1829 och pigan Agnes Magnùsdòttir medverkar i ett dubbelmord på gården Illugastaðir på norra Island. Hon döms till döden. Agnes beskrivs som en brutal, kall och hänsynslös mörderska och blir inhyst hos en familj i väntan på avrättning. 

Familjen ombeds undvika kontakt med Agnes och de är alla rädda för henne. Hur skall familjen kunna sova utan att vara rädda för att Agnes mördar även dem? Behöver de låsa in henne för att se till att hon inte rymmer? Visst är det någonting konstigt över henne, något häxaktigt?

När jag första gången läste om boken En mörderska bland oss av Hannah KentFridas blogg visste jag att det här är en måste-läsa-bok. Och jag hade inte fel. Boken var en riktigt riktigt bra en - som definitivt hör till kategorin de bästa böckerna detta år!



Boken är en historisk roman med verklighetsbakgrund. Agnes Magnùsdòttir var den sista som avrättades på Island, dömd för sin medverkan i morden på Natan Ketilsson och Pètur Jònsson natten mellan den 13 och 14 mars 1828. Hannah Kent har gjort en omfattande forskning; gått igenom kyrkböcker, församlingsarkiv, folkbokföring, lokala historieuppteckningar, brev, dokument och publikationer för att komma åt kärnan i berättelsen. I berättelsen om Agnes har hon sedan bakat in fakta med fiktion baserad på vad som kan tänkas ha hänt. Och det blir himla bra!

För vartefter man vänder blad nystas Agnes liv upp; den ena händelsen efter den andra. Det som börjar som något självklart blir allt annat än det. Frågor och tvivel väcks och snart blir man som läsare medveten om att saker och ting sällan är enkla. Familjen börja tvivla, öden blir ifrågasatta och allt eftersom de tillsammans kämpar mot vädrets makter, sliter för att få bröd på bordet flätas deras liv ihop och de når någon sorts samförstånd. Och det är då man når insikten om att ojämnt falla ödets lotter

Det som dessutom gör boken så bra är de karga isländska miljöerna, som passar så bra in i själva råheten i historien. Det blir en psykologisk spänning som heter duga!

Läs läs läs!               

torsdag 3 december 2015

Killar och läsning

Hur skall man få unga killar att läsa? Är det omanligt att läsa? Är det pappornas fel att pojkar inte läser? Vad beror det på att pojkar inte läser?

I mitt jobb råkar jag ofta på dessa frågeställningar. Många studier visar att pojkar ligger långt efter sina jämnåriga flickkompisar i läsförmåga och man varslar för att var femte pojke i Sverige går ut skolan utan att förstå en dagstidningstext. Men med handen på hjärtat upplever jag ändå inte att läget är såhär dystert. Tack och lov. Visst är mina erfarenheter också sådana att pojkar oftare än flickor hör till den gruppen av elever som inte vill läsa, men många pojkar läser gärna och mycket. Den största skillnaden är väl den att pojkar betydligt oftare än flickor ligger allra sämst till - det är sällan flickor som totalvägrar läsa, har de grövsta läs- och skrivsvårigheterna eller hör till dem som helt och hållet saknar intresse för berättelser. Men även om läget inte är helt katastrofalt, i mitt tycke, är detta ett problem att ta på allvar. För om utvecklingen får fortsätta kommer detta att bli ett allvarligt samhällsproblem i framtiden. 

Ja, och vad gör man för dessa lässvaga pojkar (eller flickor, för den delen)? Först och främst så ger man aldrig upp. Man fortsätter läsa högt för att förse dem med livsberättelser. Man ser till att det finns bra litteratur till hands och pratar böcker. Man försöker hitta böcker som handlar om det specialintresse hen har. Och man behöver inte läsa en 1000-sidor lång bok; det går bra med tidskrifter och tunnare böcker. Man utmanar pappan i huset för att få en manlig läsande förebild och man snackar in sig hos fotbollstränaren att läsa högt ur en bok i bussen påväg till matchen.

Och varför gör man allt detta? Jo, för det blir strax en jämlikhetsfråga. Om inte pojkar uppfostras till empati, förståelse för annorlundahet, förmåga att fantisera, bli bekräftade och utmanade i tankar och känslor kommer de att bli utan möjlighet till vidareutbildning och senare utan chans på arbetsmarknaden. Läsning gör oss till attraktivare samhällsmedlemmar.


Och här kommer ett verkligt bra julklappstips åt en kille i högstadieåldern. John Flanagan är ju författaren bakom äventyrsserien om Spejarens lärling - som blivit en enorm succé runtom i världen. Broderband är en liknande äventyrsserie som också lämpar sig utmärkt för pojkar. Den första boken De utstötta handlar om Hal Mikkelson som bor i Hallasholm i Skandia. Han har hela sitt liv hånats för att han inte är helskandier eftersom han har en mamma som var slav i Auralien. Drömmen för alla pojkar i Skandia är att bli krigare men det finns bara ett sätt att bli det - och det är att höra till det vinnande broderbandet. Varje år delas tonårspojkarna in i olika lag, såkallade broderband - och Hal blir ledare i sitt. 

Boken är svårare än serien om Spejarens lärling. Det finns en massa seglartermer, till och med så många att boken inleds med en ordlista. Men det är okej och mestadels handlar boken ändå om allt möjligt annat: vänskap, utanförskap, självkänsla och drömmar. En bra kombination av spänning och action. 
    

söndag 29 november 2015

En längtan till Narnia

Barnen och jag är nästan klara med Narnia - Min morbror trollkarlen av C.S. Lewis. Jag lät Saga återge boken och det var rätt så spännande att få läsa vad hon skrev. Namnen behövde hon hjälp med men annars klarade hon det jättefint. Eller hur?

Digorys morbror har trålat ringar med dom kan man resa till skogen melan värdarna. För att morbror andrew trålade bårt POLLY.

Digory skule fara efter Polly. När Digory hade kommit till SKOGEN MELAN VÄRDARNA. Då vile Polly  hoppa i en dam. Då kom dom till Cjarn. Häxan hette Jadis. Sen kom dom till Narnia landet. Ett lejon sjöng en fin sång . Då började det komma små buklor och stora buklor. Brunte och Digory fik ett uppdrag. Att flyga efter ett frö som skule redda landet Narnia.

Jag tykte att NARNIA var bra bok för att den är spenande."



Själv läser jag John Flanagans De utstötta som är den första delen i serien Broderband. Den är riktigt fängslande och jag skall berätta mer om den i ett skilt inlägg. Läsningen går trögt dock, men inte på grund av boken, utan för att det har varit en jobbig arbetsvecka som ätit all energi. Jag har så svårt att lämna jobbet på jobbet och bara låta bli att älta alla missförstånd och problem - men det är något jag måste bli bättre på om jag skall orka fortsätta jobba som lärare. Helst av allt skulle jag vilja få alla att fatta att det ligger år av studier, planering och professionellt tankearbete bakom allt vi gör - men det finns så mycket misstro och otacksamhet. Svårt! 

Förlåt. Det var inte meningen att förstöra den sköna söndagskänslan. Vi har iallafall haft en skön lillajulshelg med pepparkaksbakning, disco, tomtegröt med hela halva släkten, golf, bollskoj, stormvindar och soffhäng. Imorgon är det måndag och jag skall skriva faktabok med mina åttor, rätta uppsatser och spela innebandy eftersom jag vikarierar gympaläraren. Det blir säkert en bra dag!

Hoppas din dag också blir det! 

onsdag 25 november 2015

Onda boken

Idag har niorna i skolan Lotta och jag arbetar i haft förmånen att få besök av författaren Kaj Korkea-aho. Lagom till dagens besök läste jag ut Korkea-ahos senaste bok "Onda boken", som kom ut tidigare i år. Jag gillade verkligen "Gräset är mörkare på andra sidan" och även "Se till mig som liten är" läste jag gärna även om den inte blev en av mina favoritböcker. Båda böckerna har faktiskt gett sådana läsupplevelser att jag kommer ihåg dem mycket väl och det gäller lång ifrån alla böcker jag läser. Även "Onda boken" innehöll många scener som gjorde starkt intryck på mig.

Huvudpersonerna i boken studerandena Calle och Pasi samt litteraturprofessorn Mickel. Gemensamt för dem alla tre är att de inte riktigt tycks förstå sig på kvinnor och relationer. Varken Åbo eller studielivet framställs från sina bättre sidor, ångest över uteblivet studiestöd och misslyckade uppträdanden som ståuppkomiker, depression, droger och förhållanden som tar slut bidrar till den mörka stämningen. Samtidigt innehåller boken många träffande och underhållande skildringar av små vardagliga situationer som väl alla finlandssvenskar kan känna igen sig i. Jag njöt åtminstone av att bli lotsad genom Studentbyn och Arkens välbekanta korridorer, med sina bokrum och boktorn av Korkea-ahos ord.

Det är Pasis besatthet av en samling texter skrivna av den finlandssvenska poeten Leander Granlund som för boken framåt. Dikterna i boken påstås få den som läser dem att hamna i helvetet. Naturligtvis vet Mickel mer om Granlund och hans dikter än han tänker medge och även här nystas en spännande historia så småningom upp. Jag kan inte annat än älska temat, vad kan vara mer fascinerande än en så farlig bok, en bok med så mycket makt att den kan få sina läsare att begå självmord?

Men, ändå tilltalade boken mig inte lika mycket som t.ex. "Gräset är mörkare på andra sidan". Kanske var det gubbigheten i boken och frustrationen över karaktärernas tafatthet? Eller så var det bara det att boken inte tog den riktning jag tänkte mig att den skulle ta då jag började läsa, det var mycket mer relationer än skräck. 




torsdag 19 november 2015

Tribut till Henning Mankell

Ibland händer det, faktiskt, att jag tar mig tid att slänga mig på soffan. Då brukar jag ligga och stirra på bokhyllan som är fullproppad av böcker och leva mig in i berättelserna pånytt. Vissa böcker kan jag precis säga var jag befunnit mig när jag läst dem, i vilket skede i livet och på vilket humör jag varit och vilka tankar läsningen gett upphov till.

Förra veckoslutet låg jag mestadels i sängen eftersom jag låg däckad i flunssa och då läste jag klart boken Kvicksand av Henning Mankell. Mankell är en sådan författare som jag återkommit till i många omgångar i livet och jag har läst många av hans böcker. Kvicksand hör definitivt till de bästa.

Tea-bag läste jag på en liten förbindelsebåt mellan Åland och Korpo någongång i början av 2000-talet. Jag kommer inte ihåg vad vi hade gjort på Åland, men troligtvis hälsat på min moster som bor där. Jag låg på en hård röd läderbänk där skumgummit stack fram i söndriga skåror och jag lyfte många gånger blicken från boken för att titta ut över den vackra skärgården. Min mamma var mitt resesällskap och hon satt på bänken framför och läste hon också.

Comédia Infantil är en av mina favoritböcker av Mankell. Den läste jag i slutet av 90-talet någongång och älskade den. Jag blev jätteglad när jag år 2004 började jobba som lärare i Sarlinska skolan och fick veta att den fanns som klassuppsättning. Huvudpersonen, gatubarnet Nelio, är så sympatisk och det som redan då väckte starka känslor gör det fortfarande. Det är en bok som alltid kommer att vara aktuell.

Böckerna om Kurt Wallander är den första deckar-serien som jag fastnade i. Jag tror jag har läst alla. Speciellt bra kommer jag ihåg Innan frosten  - främst därför att jag hela tiden inte kunde låta bli att fundera på varför boken heter så och inte Före frosten. Men det är säkert ett dilemma som bara en modersmålslärare kan ägna tid åt att spekulera kring.

Berättelse på tidens strand var min julklappsbok -98 av mamma. Jag kommer inte ihåg så mycket av den annat än att jag fascinerades av den bild Mankell målade upp av Afrika. Den kändes så primitiv men ändå så äkta - som om vi i västvärlden kommit ifrån det enda naturliga sättet att leva livet. Men som 18-åring hade jag kanske inte så mycket mer än den lilla analysen att komma med - men bra så.

Förutom dessa har jag också läst Djup, Minnet av en smutsig ängel, Kinesen, Italienska skor, Danslärarens återkomst, Leopardens öga och Bergsprängaren. Men Mankell har ju varit så otroligt produktiv att det finns hur många böcker som helst kvar att läsa.

I januari 2014 fick Mankell besked om att han har en allvarlig spridd cancer. Den 5 oktober i år dog han i sviterna av sjukdomen. Boken Kvicksand som jag började inlägget med att hylla är en bok som han skrivit under tiden han kämpat med cancern. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Den handlar om alltet, meningen, döden, förståelsen och livsmodet. Och det är bok som bara kan skrivas när det finns en dödsångest närvarande. Det finns oändligt med historier i boken som får tankarna i rullning men mestadels så beundrade jag bara Mankell för den människa han varit. En människa hinner i bästa fall med en hel del under en livstid men det är inte alla som kan förstå sin omvärld, finna den egna rollen i den stora lilla världen och  dessutom lyckas förmedla de stora insikterna så att också andra kan förstå. Om någon kommit ens i närheten av att begripa vad vi gör här på jorden är det nog Mankell. Men skulle man fråga honom om detta tror jag han bestämt skulle bestrida mitt påstående. Hans ord skulle kanske vara -

"Frågor får svar. Men svar ger alltid upphov till nya frågor.".

Det citatet kan jag tänka mig klistra på väggen i mitt klassrum.  




måndag 16 november 2015

Några tankar och lite fotboll

I tidningen Läraren förra veckan fanns en artikel skriven av Katarina von Numers-Ekman med rubriken Lita eller inte lita på läraromdöme. Jag vet inte om ni kommer ihåg mitt blogginlägg från i somras där jag frågade föräldraåsikter om val av böcker. Katarina von Numers-Ekman berättar om ungdomsboken Kort kjol, som är skriven av författaren Christina Wahldén och som år 1999 då den kom ut väckte en enorm uppståndelse. Boken handlar om sextonåriga Myra som blir våldtagen av två killar i hennes skola. Övergreppet beskrivs noggrant, detaljrikt och med ett grovt språk. Boken för läsaren vidare genom allt det som händer därefter; läkarundersökningen, polisförhöret och rättegången.

Det som nu gör att denna bok blivit så omtalad pånytt är att Hammarö kommun i Sverige valt att begränsa läsandet av boken. Skolorna får helt enkelt inte använda den som klassuppsättning för att föräldrar reagerat på grovheten i den och velat ha bort den ur undervisningen. Hur tänker man här? tänker jag.



De föräldrar som drev på frågan och ville förbjuda boken har senare nog medgett att deras barn kommer i kontakt med liknande grovheter också på annat håll. Jamen, hallå. Det är väl klart som korvspad! Men fy tusan vad dumt det då är att ta bort, kanske den enda, möjligheten att ungdomarna någongång under sin skolgång får tala om just detta svåra tillsammans med en utbildad pedagog som kan ställa de rätta frågorna och hjälpa dem att hitta rätt i en slutsats. Jag säger: fram med böcker som behandlar svåra saker! Fram med böcker som behandlar det fula och det obehagliga! Låt oss pedagoger tala om allt detta med våra ungdomar så att vi kanske en vacker dag kan få till stånd en förändring till det bättre. Borde inte det vara en självklarhet!?

Jo! Nå förutom att förmedla denna tanke tänkte jag också boktipsa om en lättläst och trevlig ungdomsbok om fotboll och ungdomsliv. Daniela efterlyste ju i inlägget här innan lättlästa böcker och här kommer ett sådant tips. Det är dock inte en bok om grova och fula företeelser men den är inte mindre viktig för det. Har du en son eller dotter, barnbarn, kusin eller gudbarn som kanske inte gillar läsning sådär jättemycket men älskar fotboll är detta ett hett julklappstips nämligen! Boken heter Hög press och är skriven av Jesper Tillberg. Det här är faktiskt en bok som kräver att man är besatt (nästan iallafall) av fotboll. Det är ju jag - jag har spelat fotboll sedan jag var fem år. Men jag varnar: vet du inget om fotboll skall du inte ens röra boken. Den är totalt fackidiotisk och kräver en likasinnad läsare. Jag skulle säga att målgruppen är yngre högstadieåldern.

Boken handlar om Tom som är halvitalienare och har spelat fotboll hela sitt liv. Nu går det inte så bra dock, han är mest bänkad och står inte så högt i kurs i tränarens ögon. Det skiter sig med laget för att Tom inte kan hålla tyst och det verkar mest som om han har en massa åsikter som ingen uppskattar. Ingen annan än den professionella tränaren från Italien då - han som just flyttat till Toms kvarter. Det blir en resa om besvikelse, misslyckande och så småningom framgång. Och allt detta skrivet på fotbollsspråk med strategiskt tänkande och taktiksnack.



Fortsättningen på boken har nyligen getts ut och heter Dödens grupp.

    

söndag 8 november 2015

Hjälp mig hitta bra och lättlästa ungdomsromaner!

Än en gång har jag köpt en ungdomsroman i tron att jag hittat en fartfylld äventyrsbok som också en tonåring med lite mindre läsvana snabbt sugs in i och gillar att läsa och troligen haft fel. Philip Pullmans Skuggan från norr är en bra bok, det måste jag konstatera, men inte den bok som jag föreställt mig. Även denna bok passar bäst för unga (och vuxna) med lite mer läsvana. Boken hör egentligen till en av mina favoritgenrer, nämligen historisk kriminalroman/thriller och den utspelar sig i London i slutet av 1800-talet. Boken är utformad på ett sätt som är mycket typiskt för sin genre och man kan nog kalla den för en klassisk kriminalroman. Att huvudpersonen är en intelligent, ung kvinna som kämpat sig fram och hittat sin plats i en mansdominerad värld gör inte boken sämre. Bakgrunden till intrigen är dock ganska komplex, det finns många berättelser att hålla reda på och jag måste flera gånger bläddra tillbaka och kolla upp olika personer. Stundvis tyckte jag också att boken var en aning tråkig, men det berodde kanske på att boken var så annorlunda än jag förväntat mig.

Så, har ni några bra tips på spännande äventyrsböcker som liksom den här passar såväl killar som tjejer men som snabbt drar in läsaren i en spännande och lättfattlig historia, tipsa mig!



lördag 7 november 2015

Lite eftersnack

Abbe och jag kom just hem från Åbo. Det var teaterföreställningen Nasse och hans vänner på ÅST som var dagens program. Boken har kanske aldrig riktigt hört till barnens favoriter och teatern var medioker - men allt det saknar egentligen betydelse bara man får umgås med bästa vännerna. Och det fick vi idag! Nu väntar vi på att brorsan och hans familj kommer på kvällsbesök och det skall också bli skoj!

Egentligen var det ju inte detta jag skulle skriva om utan jag hade tänkt fösa er vidare till några riktigt bra texter om läsning. Den första handlar om hur vi förbereder oss psykiskt inför känslostormar genom att läsa. Det är Juha Itkonen som kommer med denna goda synpunkt. Jag har också läst nånstans att närläsning gör att en del av hjärnan tror att vi ÄR huvudpersonen i boken vi läser. Eftersom hjärnan tror det har vi kvar minnesspår av allt vi läst om och har lättare att tampas med de känslor som kommer när vi i verkligheten utsätts för samma sak. Vi vet hur vi ska möta känslorna, helt enkelt.

Den andra artikeln som jag tycker är otroligt intressant gäller läsningens påverkan på barnens kommande ställning i samhället. Barnboksförfattaren och läslustambassadören Siri Kolu lär ha sagt  i en intervju (jag hörde inte den, tyvärr) på Radio Puhe igår att klyftan mellan läsande människor och ickeläsande människor växer i rasande takt. Ett barn som växer upp i en läsande familj har föräldrar som läser för dem och på så sätt ger dem alla verktyg som behövs för att klara sig i skolan. Och det i sin tur, vet ni ju förstås, ger dem ett försprång. Läsning är alltså redan frågan om ett samhällsklassfenomen och god läsfärdighet och läsförståelse betyder makt. Så läsning är nyckeln till framgång. Detta skriver Gunilla Carlsson om som en reflexion i samband med bokmässan i Göteborg.

I dagens Husis har Maria Turtschaninoff skrivit om de finlandssvenska barn- och ungdomsböckerna och om hur våra ungdomar skall hitta dem. Det handlar mycket om vilka böcker som syns och som man hör om - och jag kan nog hålla med om att det är bästsäljarna som får mest utrymme; ofta översättningar från amerikanska författare som i sin tur skriver en bok för att den förhoppningsvis skall bli en film. Men jag hade hoppats i detta sammanhang att också vi modersmålslärare kunde få en eloge för det arbete vi gör i skolorna. Nästa vecka skall jag boktipsa mina nior om fyra finlandssvenska böcker varav de skall välja en att läsa. Och om några veckor har vi Kaj Korkea-aho på besök så innan dess kommer vi att läsa många kolumner av honom. Men vi kan hjälpa den finlandssvenska boken att hitta läsare: Turtschaninoff föreslog att vi ger en finlandssvensk bok i julklapp i år. Och det är ett bra förslag tycker jag!

Nåja - det var lite väl många djupa tankar såhär en lördagkväll. Jag håller som bäst på att läsa Stalker, och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Lite sådär "läst en - läst alla"-fiilis kanske. Men ligger man och tycker synd om sig själv för att man tvingats gå till tandläkaren och dra ut två (!) tänder passar det jättebra med lite action och spänning.

Sist: om ni har farsdagspresenten ogjord ännu kanske ni kan göra som Katarina Von Numers-Ekman föreslår och göra ett bokmärke med texten: Läs för mig pappa!

Här ligger världens bästa moffa och högläser kvällsboken för barnen


         

söndag 1 november 2015

Kärlekens aviga

Det gick jättefort att läsa min månadsbok. Det visade sig att Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande var en snabbläst roman om kärlek; eller egentligen avsaknaden av kärlek - om hur avigt det kan bli när det som borde vara vackert inte är det på grund av att känslorna inte är ömsesidiga.

Ester Nilsson förälskar sig djupt i Hugo Rask. Hon är poet, essäist och ständigt skarp, förnuftig och intelligent. Han är konstnär, svävande och filosofisk. De möts, inleder en sorts relation och har sex med varandra. Ester blir kär - Hugo tvekar.

Boken blir på något sätt ett skildring av hur mycket vi är beredda att uppoffra för en annan. Den handlar om att bli besatt och sådär legendariskt förblindad av känslorna. Man kan nästan bli arg på Ester för allt hon gjorde - hur kan man sjunka så lågt att man inte ser vad man gör, liksom? Det blir pinsamt, på vippen till barnsligt - och om inte den andra parten redan då har tappat förtroendet för en kommer hen säkerligen att göra det bara för att man helt glömmer bort självrespekten och integriteten.


Boken blev ju vinnare av Augustpriset 2013 i kategorin  Årets svenska skönlitterära bok. Den har lett till många åsikter bland läsarna - vissa älskar den, andra förstår inte skönheten i den. Jag vet inte riktigt var jag placerar mig, nånstans däremellan kanske. Egentligen tycker jag att boken snarare än berättar en historia är en analys av hur människan kan påverkas av känslorna och hur våra handlingar plötsligt kan bli irrationella och inte följa våra annars rätt så värdiga handlingsmönster gentemot oss själva. Vad är det i kärleken som gör att vi blir så beroende av en annan?

Tvåsamhet. Det finns knappast något mer diskuterat ämne än det eller något mer förbryllande livsfilosofiskt mysterium. Aldrig blir man klok på det. Aldrig finner man de rätta svaren. Och är man lyckligt lottad kan man gå genom livet tillsammans med en annan utan att få svar på vad det är som egentligen håller två samman. Är man mindre lyckligt lottad händer det som hände Ester och den ständiga önskan om tvåsamhet blir till besatthet, maktmissbruk och svaghet. Sorg, smärta.

Tänk vad mycket lättare (?) det skulle vara om vi bara var inprogrammerade att vara singlar allihop. Men kanske det behövs en oförklarlig gåta och ett sökande efter ett livslångt kärleksförhållande för att hålla spänningen i livet vid liv. För när man ju tror att man har fattat vari hemligheten ligger händer det något som omkullskastar vår tro. Kärleken till våra barn är villkorslös och evig. Kärleken mellan två däremot; alltid spännande, prövande, oförutsägbar och oförståelig - en lottovinst inte alla förunnad.

(Det finns massor man kunde diskutera utgående från boken annars. Jag älskade de svåra orden; Lena Andersson fick mig att googla ord mer än jag har gjort på länge. Vad sägs om utfästelse, postcoital, levitera och däven? Smaka på dem ni!

Jag gillade också skarpt att Andersson fick en att tänka på hur olika vi tänker på symboliken i att ha sex med en annan person och vart det skall leda.

Och så är det bara så himla skönt med författare som låter läsaren tänka själv. Oj vad gött det gör att inse att man inte får en färdigtuggad sörja att sluka utan en text skriven av en författare som inte underskattar läsarens förmåga att läsa in samhällskritik, samtida debatt och kritiskt ifrågasättande. Men det är inte alla som vågar göra det.)

Sist: jag har reserverat TVÅ böcker på stadsbibban. De är Färjan av Mats Strandberg och #döden av Sara Jungersten. Gissa om jag har svårt att vänta!?!

onsdag 28 oktober 2015

202 sidor på...hmm, 3 dagar.

Det behövs lite hejarklack nu för jag är så ofantligt sen med min månadsbok på jobbet. Men nu ska jag sätta igång - bättre sent än aldrig, visst!? Så ni får ursäkta men jag har en mycket bra orsak till att gå i säng klockan kvart över nio denna onsdag (och alla andra onsdagar. Och tisdagar, söndagar; ja, okej då - ALLA dagar. Jag är ingen kvällsmänniska! Men jag stiger upp och joggar en halvtimme tio över sex varje vardagsmorgon istället, så inte att undra på!)

Tror ni jag fixar 202 sidor på tre dagar? Heja heja!


Och så kan man ju undra varför jag inte kommit mig för att läsa boken tidigare. Nåjo - Odinsbarn är svaret. Den boken var så otroligt fängslande men lång. En av de bästa fantasy-böckerna jag har läst. Och det tyckte ju Daniela också. Den boken tycker jag definitivt att ni ska läsa!

söndag 18 oktober 2015

Nej, nu ger jag nog upp

Den ligger där och väsnas. Den stirrar på mig varje kväll. Det kom till och med ett mejl som uppmanade mig att skynda på eftersom lånet snart skall återlämnas. Men nej - hur jag än vrider och vänder på steken får jag inte boken läst - så nu ger jag upp.

Men kanske någon av er vill ge den en chans iallafall. För den är inte dålig - bara så sjungande och vacker att den inte passar in i mitt liv just nu. Jag behöver mer action, mera rustik och mera kanter. Och trots att det svider att lämna en bok på hälft tänker jag vara riktigt rebellisk och kaxig. Hjälp mig här nu - visst får jag vara det!?

Boken jag tänker svika är En av oss sover av dansken Josefine Klougart. Boken var till och med nominerad till Nordiska rådets litteraturpris år 2013 och förtjänar verkligen inte mitt förräderi. Men säg att någon av er har läst den och tyckt om den; för jag tror nog att det är en bok jag skulle kunna rekommendera och tycka om bara jag hittade motivationen och den rätta känslan. En annan gång, kanske.


Men Odinsbarn däremot - nu är jag helt besatt! Jeez - så bra den är! Det tog lite tid men bara jag kom över tröskeln visade det sig att den minsann var värd den där lilla kampen i början.    

lördag 17 oktober 2015

Skön bok, skönt lov



Ett författarnamn som syntes på flera ställen på bokmässan i Göteborg var förstås Jojo Moyes. Tidigare har jag läst Livet efter dig och på mässan köpte jag Etthundra mil. 

Boken handlar om Jess som lever ett tröttsamt småortsliv där hon har såväl ett städjobb som ett jobb på den lokala puben för att ensam kunna försörja dottern Tanzie och hennes mans tonåriga kille från ett tidigare förhållande. Mannen har hon inte sett på två år sedan han stack och flyttade hem till sin mamma. Jess är en obotlig optimist och hon klagar inte. Dottern Tanzie är ett mattegeni och har fått ett stort stipendium för att kunna börja på en privatskola, men för att familjen ska klara av att betala resten av skolavgiften bestämmer de sig för att åka till Skottland för att delta i en matematikolympiad, en resa på nästan etthundra mil. Tonåringen Nick är lite udda och drömmer mest om att komma bort från småstaden för att slippa sina plågoandar som misshandlat honom både verbalt och psykiskt i flera år. De kommer inte långt förrän deras gamla bil går sönder, men just då råkar den välbärgade affärsmannen Ed köra förbi. Eds liv är ett enda kaos, p.g.a. ett stort misstag står han åtalad för brott mot insiderlagen och han kommer troligen att fråntas alla sina tillgångar. Av någon anledning bestämmer han sig för att göra en god gärning och erbjuder sig att skjutsa den brokiga familjen och deras stora stinkande hund hela vägen, han ska nämligen hälsa på sina föräldrar.


Det här var den perfekta höstlovsromanen för mig, den är verkligen mysig och feelgood från första sidan till sista. Jag blev bara så glad av att läsa den! Alla fyra karaktärer är helt enkelt underbara och alla fyra kommer också till tals i boken. Relationerna i familjen (och senare i bilen) är kärleksfulla men inte helt okomplicerade. Några överraskningar bjuder boken förstås också på, och Moyes språk är lättläst men ändå underhållande. Visst blir det lite schablonartat ibland, men det som jag tycker att ändå skiljer Moyes böcker från andra liknande romaner är att hon verkligen lyckas belysa viktigt problematik på ett trovärdigt sätt. I den här boken är det samhällsklyftorna, de välbärgade och de som vänder på varje slant för att få pengarna att räcka till som ställs i rampljuset.

fredag 16 oktober 2015

Daniela, liten knuff behövs

Hej Daniela och hälsningar från Borstö. Hoppas ditt läslov börjat bra. Jag har en liten kris kring Odinsbarn, kommer inte riktigt igång. Håller du med om att den var svår i början eller är det mig det är fel på?

Jag har svårt att hålla koll på alla ställen som nämns och är inte ännu riktigt insatt fantasyvärlden. Har du lite tröstande ord på vägen för att motivera mig vidare?

Vad läser du?


tisdag 13 oktober 2015

Martin Jern igen

Det är nånting med Martin Jerns stil som jag gillar. Ni kanske kommer ihåg att jag funderade på moralen i en bok som Så värt, och att ha den som klassuppsättning - en bok där ungdomarna härjar vilt och avsaknaden av vuxna blir så påtaglig. Men sen igen så är Jern himla bra på att skriva autentiskt - så jag är beredd att blunda för drogerna och det oskyddade tonårssexet.

För exakt samma känsla får jag då jag läser Svensk synd. Det är en rätt så nyutkommen ungdomsroman som klassas som thriller för unga vuxna. Huvudpersonen Otto flyttar med sin mamma runt i Sverige på grund av en våldsam och konspiratorisk pappa som förföljer dem. Polisen kan inget göra och de tvingas leva ett liv där de inte avslöjar för mycket om sig själva, måste se till att aldrig taggas på Insta eller säga något då fel person lyssnar. Denna gång kommer de till Ryda - en liten håla mitt ute i ingenstans. Där hör 99% av byns invånare till en sekt och det visar sig att inte Otto och hans mamma är de enda som har en mörk hemlighet. Han träffar Monika, och Sara, och vet inte vad han vill. Vem är han intresserad av egentligen? Och han träffar Klon och Kenny och plötsligt begår en av dem ett oförklarligt självmord. Eller är det självmord? Och vad har pastorn med saken att göra? För att inte tala om Johannes: varför slutar inte Johannes med sina undersåtar att plåga Otto?


Ja, det är bra. Skulle jag vara kille i tonåren skulle jag älska dessa böcker. Rent stilistiskt är Jern lysande; rapp i käften, snabb i tanken och trots att boken svävar på gränsen till att stundvis vara oförskämd ber han inte om ursäkt en endaste gång.

Det enda jag protesterar mot är Jerns skildring av rektorns och lärarnas handlande. Jag tror inte ett dugg på att det skulle kunna finnas vuxna personer i en skola som beter sig som de gör i boken. Inte en chans. Men så får sig ofta lärare i ungdomsböcker också - de är väl lätta och tacksamma offer helt enkelt. Så, jag är van.    

måndag 12 oktober 2015

Ett läslov på kommande

Om ni tycker som jag borde vi härma svenskarna och döpa om vårt höstlov till läslov. Mer om det kan ni läsa på vår skolas blogg.

Själv skall jag tillbringa en del av läslovet på en av mina favoritplatser när det kommer till att koppla av, umgås med familjen och att läsa: Borstö. Åh, jag längtar redan!

torsdag 8 oktober 2015

Om att äntligen läsa en hel trilogi - och bli lite besviken

Alla dessa bokserier, alltså! När ska man egentligen hinna avsluta alla trilogier man påbörjar? Eller ska man inte? För det mesta stöter jag ju på trilogierna då jag läser ungdomsromaner för att kunna ge boktips åt mina elever och för det mesta skulle det ju räcka med att läsa del ett. Men det händer dessvärre ganska ofta att jag verkligen gillar det jag läser (vilket problem!) och ofta gör eleverna det också och då vill jag förstås köpa in fortsättningarna för elevernas skull (det är åtminstone min täckmantel) men inte kan jag ju ha böcker i min bokhylla här i klassen som jag inte läst. Där har ni mitt dilemma.

En trilogi jag nu avslutat är skriven av Tahereh Mafi och innehåller böckerna Rör mig inte!, Rädda mig inte! och Sätt mig i brand! Jag gillade verkligen de två första böckerna, speciellt den första, och dem kan ni läsa om här.

I den sista boken får läsaren finna sig i en helomvändning vad gäller en av huvudkaraktärernas lojalitet och visst är det spännande hur en författare har makten att bara kasta om allting i läsarens huvud och övertyga läsaren om att den onda egentligen är den goda och vända på allting från de första böckerna på ett rätt så trovärdigt (men tyvärr inte helt trovärdigt!) sätt. Karaktärerna är åtminstone inte ensidiga och i ungdomsromaner kan det säkert ibland vara på sin plats med lite övertydlighet. Tyvärr vet nog ändå den vana läsaren vad som kommer att stå på sista sidan efter att hen läst den första. Hoppet om en ljusare framtid hör förstås också genren till och också böckernas pärmbilder ger den uppmärksamma läsaren en fingervisning om vartåt det bär.

Det är fortsättningsvis intensivt och sinnligt, kärleksscenerna är sprakande elektriska och vackra och det samma gäller bildspråket men tyvärr är den här boken ändå en blek kopia av de två första. Inget nytt och tyvärr inte lika bra. Utomhusluften är fortfarande lika kall, två hjärtan kolliderar och rädslan för det onda är berusande men bildspråket är mer sparsamt och det finns inga överstreckade fraser i den här boken! Fast det har nog att göra med huvudpersonens utveckling, i den här boken säger hon vad hon tänker och det är ju en av bokens poänger, men jag saknar strykningarna ändå.

Pärmarna är förstås lika tilltalande alla tre!





tisdag 6 oktober 2015

En pusselbit efter en annan

Sådär ja - så var Kvinnan på tåget (Paula Hawkins) läst. Det är en bok som jag läst om på många bokbloggar redan, den är hajpad till skyarna och inte sällan har den jämförts med Gone girl, thrillersuccen från år 2013 av Gillian Flynn.

Kvinnan på tåget handlar främst om Rachel. Hon är alkoholist och har fått sparken från jobbet men för att hålla skenet uppe åker hon pendeltåg från Ashbury till London och tillbaka varje dag. Samma tid, samma plats - precis som om hon hade ett jobb att gå till. På ett ställe finns det ett trasigt signalljus och tåget stannar upp en stund, just så länge att Rachel får syn på ett parhus där Jess och Jason bor. De heter förstås någonting annat i verkligheten men Rachel dagdrömmer och hittar på en historia om det lyckliga paret - de som bor i en brittisk småstadsidyll och verkar vara så lyckliga tillsammans.

Men så en dag händer det något. Jess - eller Megan som hon egentligen heter - försvinner. Kvällstidningarna frossar i händelsen och plötsligt inser Rachel att hon har sett något som kan vara av betydelse. En annan man? En kyss? En spricka i äktenskapslyckan?

Och det är då historien börjar pusslas ihop. Det blir en nervkittlande intrig som bit för bit klarnar för läsaren. Någonstans på vägen tror jag att jag har svaret men så händer det något igen som omkullkastar min teori. Vi får berättelsen berättad ut tre olika kvinnors perspektiv och ingen av karaktärerna är stereotypiska eller statiska - därav utvecklingen som gör det så spännande! Jag antar att det är denna teknik som kan liknas vid Gillian Flynns Gone girl - där läsaren hålls på sträckbänken ända in i det sista.

Jag gillar den engelska miljön. Jag tror bestämt att jag har bott i London i ett tidigare liv. Jag har nämligen varit i London tre gånger och varje gång tycker jag att jag förstår mig på staden, hittar rätt och vet var allt finns. Som min bakgård liksom. Miljön i boken är inte så viktig men ändå njuter jag av att få läsa om den. Boken är en lättläst och spännande thriller. Ingen som för mig kommer att etsa sig fast i minnet men bra så, det behöver den inte heller göra. Bra vardagsflykt från städandet var den iallafall! Rekommenderas!  





måndag 5 oktober 2015

Äldre ungar betyder kivogare kvällsläsning

Kiva, det finns väl knappast nåt kivogare ord i finlandssvenskan, eller hur? Hbl efterlyste den finaste finlandismen här för nån dag sedan och kiva kommer nog rätt så högt på min lista. Vilka finlandismer gillar ni?

Men det var ju inte finlandismer jag skulle skriva om utan om kvällsläsningen med barnen. Finns det nån därute i vår gigantiska läsarkrets som har riktigt små barn och tycker det är tröttsamt att läsa Max potta, Emma och lillebror eller Titta och peka? - Misströsta inte! Det kommer en dag då det faktiskt blir skoj att läsa för barnen om kvällarna!

I vårt hus håller vi som bäst på med boken Irene och sedelsugen. Visst visste ni att det är Malin Klingenberg som skrivit boken och Joanna Vikström Eklöv som illustrerat den? Sjukt bra barnbok! Den är spännande, fartfylld och lämpar sig perfekt för mina barn som är fem och sju! Och språket hörni; det finns så mycket som jag som vuxen tycker är finurligt och träffande och dessutom roligt värre. Och det är faktiskt så att till och med jag ser framemot morgondagens kvällsläsning: ingen kamp i detta hushåll mellan mor och far om vem som måste offra tjugo minuter av kvällssysslorna (läs: datorhäng). Tro inte att nån annan får ta över för jag vill veta hur det går för Bi-Keps, Irene och pensionärsmakten, ju!



Mitt enda dilemma är att jag inte vet hur jag skall uttala Irene. Med eller utan e på slutet? Vad tycker ni?

söndag 4 oktober 2015

Fåfängans pris

Städa städa varje... dag. Pust. Vi skall få en proffsfotograf hem till oss för att göra ett inredningsreportage och det är ingen hejd på mängden damm och smuts. Det finns precis överallt. Och allra värst är ju bokhyllan. Alltså, jag älskar ju mina böcker. För mig är det just bokhyllan som är pulsen och hemmets hjärta. Men ack vad dessa små hjärtevänner samlar på sig damm och det är ingen lätt match att damma av och göra fint. Hur gör ni med era bokhyllor? Dammar av med jämna mellanrum? Dammsuger? Putsar bokryggar? Eller har ni fina glasvitriner som gör att dammet inte kommer åt att samlas på samma sätt? För böcker gillar jag men att städa, hmm - not so much!



Och vet ni vad jag gör för att motivera mig? Jo, efter några timmars städning får jag slänga mig i soffan för att läsa. Problemet just nu är att jag har två böcker på gång: En av oss sover av Josefine Klougart och Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Där ligger de på bordet och tävlar om min uppmärksamhet. Oftast vinner Kvinnan på tåget - så enormt spännande bok som är svår att lägga åt sidan. Men En av oss sover är så fin - en vackrare bok när det kommer till bildspråk får man nog leta efter.

  

lördag 3 oktober 2015

Odinsbarn

Nu har jag läst något riktigt bra i genren fantasy!  Korpringarna är en trilogi av den norska författaren Siri Pettersen och boken jag läst (d.v.s. del ett) har titeln Odinsbarn. Miljön är fornnordisk och Ymslandet, där ättlingarna bor, styrs av rådet, som får sin visdom från Siaren som folket dyrkar. Ättlingarna påminner mycket om oss människor, men de har svans och kan famna, d.v.s. omfamna Kraften som omsluter jorden. 

Hirka är huvudpersonen och hon har växt upp med sin läkekunnige far. Hirka har levt ett helt vanligt liv tills nu då hon fyllt femton år och ska genomgå riten. Hirka kan nämligen inte famna. Dessutom är hon svanslös. Hela sitt liv har hon fått höra att vargen tog svansen då hon var liten men nu upptäcker hon att hon i själva verket inte är av ymsätt, utan mer troligt ett odinsbarn, en menskr, rötan, ett fruktansvärt odjur som alla är rädda för. En annan viktigt person är barndomsvännen Rime, han med vargögon, som p.g.a. sina blodsband skulle ha haft en självskriven plats i de höga kretsarna och i rådet men väljer sin egen väg.

Boken är egentligen ganska krävande och passar troligen bäst för 15-åringar och äldre. Den ställer utmanande existentiella frågor om tro, liv och död, rätt och fel och både det vackra och det fula finns alltid sida vid sida. Det som gör den här boken så otroligt bra, i Norge har serien hyllats och kallats för en blivande klassiker, är nog att författaren så skickligt undvikit alla stereotypa fantasykaraktärer med hjälten och skurken. Läsaren lär känna alla sidor hos karaktärerna och det styrande rådet är inte genomruttet, men nog okunnigt och skräckslaget. Dessutom gillar jag verkligen att författaren så noggrant undvikit att använda ord och begrepp som inte finns i den här världen, t.ex. månaderna har egna namn.


måndag 28 september 2015

Det finns ingenting

som inte redan är sagt om Århundradets kärlekssaga. Men när man hör Märta Tikkanen berätta om sitt äktenskap och sitt författarskap på bokmässan i Göteborg blir man igen en gång så tagen av allt. Plötsligt kan man inte låta bli att öppna boken för mångte gången och läsa igen.

Här fastnade jag denna gång:

"Jag lyckas nästan fullständigt
dölja för min familj
att jag också har
ett eget liv
att leva" 

Men man kunde citera allt. Finns det ens någon diktsamling som inrymmer lika många genomkloka, finurliga och precisa formuleringar?! Jag tvivlar.


söndag 27 september 2015

En långsam framgång

Har ni redan läst Stoner? Storyn bakom hur boken nu blivit en bästsäljare, trots att den skrevs av John Williams i USA redan år 1965, är minst sagt lite tragisk men samtidigt häftig. Williams berättelse om universitetslektorn Stoner gavs ut i några tusen exemplar, gillades nog men glömdes sedan bort. Många böcker ges ut varje år men väldigt få av dem blir ju klassikerstämplade och så omtyckta att de går i historien för att de lämnat efter sig ett betydande spår. Nå, det verkade inte heller gå vägen för Stoner; den blev en bok bland så många andra. År 1994 avled författaren John Williams och väldigt få kände till hans namn i läskretsar runtom i världen. Men nu - tjugo år senare - har boken plötsligt blivit aktuell. Så aktuell att den säljs i flera upplagor och har toppat bästsäljarlistor i flera länder. The New York Times lär till och med ha kallat den för "den perfekta romanen".

Tänk att först efter sin död bli ihågkommen och prisad för något man gjort. Lite tragiskt, visst?! Man får väl bara hoppas att författaren sitter där nånstans uppe på en molnkant och svänger med benen, blickar ner över livet och får sig ett gott skratt. Ja, så är det väl nog.


Om berättelsen om bokens framgång är vacker i sig är nog boken också det. Den är så enkel, så långsam, så träffande, så beundransvärd. William Stoner, huvudpersonen, växer upp i en jordbrukarfamilj och skall börja läsa lantbruk vid universitetet. Men han råkar hitta den sjuttiotredje sonetten av ingen mindre än Shakespeare och så plötsligt är han fast. Besatt av språket, besatt av känslan och besatt av litteraturen. Så, istället för jordbruk blir det litteraturvetenskap och så småningom undervisning.

Han gifter sig men äktenskapet blir olyckligt. Han får en dotter men henne når han aldrig riktigt. Han får vänner men en del överger honom. Han kämpar och han lever och hela tiden finns kärleken till det skrivna ordet där. Texterna, böckerna, dikterna, ordet - de överger honom aldrig. Det är svårt att sammanfatta boken på något annat sätt än så.

Men det är en bok som varje person som inte kan leva utan böcker skall läsa. Eller som Philip Teir, som skrivit förordet till den svenska översättningen skrev: "Litteratur handlar om att få syn på människor, att förstå någonting som man via sina egna erfarenheter inte kan förstå".



  
    

torsdag 24 september 2015

I himlen

Imorgon är det sjukt tidig väckning! Men vet ni, det gör absolut ingenting för är man påväg till Göteborg och bokmässan är man redan så hög på adrenalin att man knappt ens behöver gå och sova!

Gissa om vi skall njuta med Daniela! Boknördarnas bokhimmel - det är bokmässan det!


måndag 21 september 2015

Så att jag blir mörkrädd mitt på dagen

Länge har den stått där i min hylla, Stalker av Lars Kepler, som jag fick i födelsedagspresent förra året. Det är ju omöjligt att inte gilla Joona Linna, polisen med rötter i Finland, som är den sympatiska hjälten i Keplers kriminalromanserie, så jag såg fram emot att återuppta bekantskapen med honom. Däremot hade jag inte räknat med att också få träffa Erik Maria Bark från den allra första boken i serien, Hypnotisören. Då hade jag lite svårt med den karaktären och även i denna bok har jag lite svårt att få grepp om honom men jag irriterar mig åtminstone inte på honom längre.

Boken börjar med en definition av ordet stalker och redan då vet jag att detta inte är en bok att läsa de kvällar man är ensam hemma. Liksom i de andra böckerna i serien är det riktigt brutalt, men det är också fartfyllt och välskrivet från första sidan till sista. Jag faller i de gropar man ska och blir totalt överraskad då stalkern avslöjas. 

Jag läser väldigt få deckare (eller kriminalromaner om det nu är värt att göra någon skillnad på begreppen, där tycks åsikterna gå isär men t.ex. här kan man läsa ett inlägg i den diskussionen) men jag hoppas nog lite på att det skulle komma fler böcker om Joona Linna. Fast så ser det kanske inte ut för författarparet bakom pseudonymen Kepler ger nu på hösten ut boken Playground som inte har något med den förra romansviten att göra.

Jag måste ännu avsluta med att berätta hur otroligt imponerad jag är av hur Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril arbetar fram böckerna tillsammans. Här kan man läsa en intervju med dem.


söndag 20 september 2015

Vulva, vagina eller snippa?

Eller vad kallar ni det kvinnliga könsorganet? Kanske hör det till saker ni inte ens talar om, lite sådär tabubelagt och hyschhysch? För visst är det så - att mänskligheten har en lite osoft, borderlineartad, love-or-hate-relation med just denna kvinnliga kroppsdel. Och lite likadant är det ju med mensen. Varje månad blöder kvinnan men ingenstans talar man om det. Marknadsföringen kring bindor och tamponger går ut på att få oss att vilja känna oss fräscha och mensskydden skall vara så osynliga som möjligt så att vi obemärkt och i ett huj skall kunna byta skydd och återgå till vårt normala yttre. Sedan när har man förresten kunnat känna sig fräsch när man har mens?

På riktigt. För inte länge sedan alls gjorde YLE ett inslag i TV-programmet Efter nio om just blod. Men då fick inte mensblod nämnas. Det var för fult, ansåg man. Matilda Gyllenberg, som är en av dem som planerar innehållet i Efter nio röt till och här hittar ni hennes åsikt i frågan. Hon är trött på att alltid behöva förklara sig när hon ligger däckad i mensvärk, skakar av smärta och spyr och tycker vi borde kunna prata mer öppet om allt som har med mens att göra. Absolut! Oh my - låt revolutionen börja!

Och hur skall man börja? Jo, genom att läsa Liv Strömqvists seriebok Kunskapens frukt.


Strömqvists lärorika och framför allt roliga seriealbum innehåller så gott som allt du behöver veta om det kvinnliga könsorganet. Hon tar avstamp i de gamla grekerna och landar idag. På dryga 140 sidor lättlästa seriestrippar däremellan hinner hon förklara varför det blivit så tabu, visa på en massa orättvisor, upplysa läsaren om felaktiga föreställningar och bara sådär på ett skarpt och befriande sätt tala om det som blivit så pinsamt trots att det är allt annat än det.


Det här seriealbumet blir mitt bidrag till nästa års läscirkel. Och vad gäller revolutionen; nåja - åtminstone kan jag börja lite lätt med att låta bli att på jobbet gömma undan bindan påväg från väskan till toaletten. Och så tycker jag faktiskt att en liten nätt mensbrosch inte vore helt fel. Tänk vad bra det kunde vara. Istället för att bara gömma undan faktumet vore det öppet och fint med ett litet smycke som signalerar att det är fritt fram att tala mens med mig, bjuda ut en burana, ge en extra kram, fråga om det behövs lite choklad eller bara stanna upp en liten stund och jämföra dagens smärta på en skala mellan noll och tio.

Men mer troligt är att jag fortsätter som förr. Tyvärr. Tragiskt. Ni vet; hjärntvättad av samhällets normer och ideal - det är jag det. I ett nötskal.
  

lördag 19 september 2015

Om det där med att hjälpa

Vi är alla på något sätt påverkade av flyktingkrisen. En del av oss är rädda, andra har tillförsikt. Själv basunerade jag ut på Facebook i ett småargt statusinlägg en uppmaning till folk som vill stänga gränserna att skärpa sig, resa lite i världen, prata med främmande människor, läsa böcker och skaffa sig kunskap - det kanske inte hjälper på direkten men med små doser här och där lär man sig förstå andra kulturer, tänkesätt och människor utan att själv känna sig hotad av dem. Vi behöver empati, nu mer än nånsin.

Min vän Sara Nordling skrev i sin tur en bra text på Facebook som jag i all dess helhet kan omfatta. Jag tänker att hon gjorde ett så mycket bättre jobb än jag med min kritiska småarga variant. Såhär skrev hon:

Det är inte en lätt situation för någon, det att enorma mängder människor måste fly en ohållbar situation. Det kommer naturligtvis att vara tungt, på riktigt tungt, för alla inblandade att vänja sig vid varandra, kulturkrockar med mera. Vi behöver prata om det, klura ut hur vi skall få det att fungera och göra det smart. Tålamod kommer att prövas.

Ändå. Vem är i en priviligerad position här? Vi, majoritetsbefolkningen förstås. Vi har hem, sociala nätverk, ett fungerande samhälle. Allt vi behöver göra är att vara öppensinnade, orka vara tålmodiga, ha medkänsla med människor som förlorat sin grundtrygghet och därför är vilsna och kanske inte har kraft över att leva upp till våra förväntningar om den tacksamma flyktingen. De kanske bara vill hem. De kanske tycker att Finland är ett kallt och ogästvänligt land som de inte alls har lust att bli kvar i och värna om, speciellt inte om folk är snabba att behandla dem med misstro och krav på hur de skall vara.


Vad tror ni kommer att skapa tillväxt, fungerande integration och solidaritet i Finland? Vad gör vårt land värt att leva i? Vem sätter tonen, vem visar exempel?


Det är ju var och en av oss. Alla har ett ansvar att få det att fungera. Små, små skillnader i hur vi pratar om saken och vad vi gör blir den stora helheten. Väljer vi att vara lite rädda, kritiska och vända bort blicken, eller gör vi ett försök och ett försök till att göra det bättre?


Att välja att tro gott om andra människor som utgångspunkt, istället för att tro ont, kan vara helt avgörande för vilken respons en får då en möter en annan människa. Det du ger, blir det du får. Oftast, ibland först efter en stund. Förtroende kan ta tid att bygga upp, år. Det kanske inte syns direkt, tacksamhet kanske kommer efter 10 år.


Vi har alla möjligheter, alla möjligheter, att lägga ribban högt vad gäller moral. Att vara givmilda med förståelse, tålamod, mer förståelse. Att inte sluta med det för att den andra människan beter sig illa. Det är inte naivt, utan moget att kunna se vidare, se förbi en människas svagheter och tala till de bättre sidorna.


Börjar vi där, hittar vi nog sätt. Om vi skulle sätta energin på kreativitet och positiva lösningar. Istället för att måla upp hotbilder och mata rädsla. Vi kan bättre än att falla för simpel hatretorik som avhumaniserar.


Kanske det nu verkar som om jag tror att jag är väldigt bra på det här. Att jag tycker att jag är lite bättre och godare när jag moraliserar och pekar finger på folk som är rädda för vad flyktingvågen för med sig? Nä, jag är verkligen som folk är mest. Jag är också både dum, svag och rädd. Men vill ändå lägga ribban högt, inte gå med på avhumanisering. Jag skriver egentligen mest för min egen skull. Tror verkligen inte att det jag skriver gör så stor skillnad för världen. Men det är i det lilla vi kan göra någon skillnad. Ändå.  

Ja ni märker: ett småargt Facebookinlägg är inte det rätta sättet att nå fram. Det Sara gör är så mycket bättre! I skolan planerar vi nu en gedigen dag med flyktingtema. Vi skall träffa flyktingar, göra gemensamma saker tillsammans, bekanta oss med ett flyktingtält, samla in pengar och jobba med välgörenhet. Vi lärare hoppas förstås på att ge våra tonåringar en liten, men ack så viktig, insikt.

Och varför skriver jag då detta? Jo, för jag vill också tipsa er om boken Blod är rödare än rött av Arkan Asaad.


Boken kan bra fungera som en liten dos på vägen till förståelse, eller åtminstone till medkänsla, för en flyktings liv. Den handlar om Casim som skickas till Saddam Husseins krig mot Iran och om kampen för frihet, om sökandet bort från det politiska förtrycket och så småningom om den enda chansen att överleva; genom att desertera och fly till Sverige. Emellanåt är brutaliteten i boken för fasansfull för att man skall vilja läsa vidare. Men man gör det ändå; allt medan hjärtat kanske brister lite grann och man får ytterligare en knuff i ryggen till att hjälpa, ta emot och öppna dörrarna för personer som kanske befinner sig i exakt samma situation. Eller en helt annan - det spelar ingen roll. För är någon i behov av hjälp så hjälper man. Allt annat lär ordna sig.

Det tycker jag.  

tisdag 15 september 2015

Genus i ungdomsböcker

Daniela inledde sin sommar med att läsa Fifteen love av Peter Barlach. Hennes träffsäkra recension kan ni läsa här. Jag läste också just boken och håller med det Daniela skriver - en mer trovärdig bok berättad ur en tonårskilles perspektiv får man nog leta efter. Men en sak kom att irritera mig med jämna mellanrum i läsandet; varför skall tjejer hela tiden behöva dömas efter kropp och utseende? Är det okej för oss vuxna att skriva ungdomsböcker - dock trovärdiga sådana - men på bekostnad av t.ex. kroppsfixeringen hos unga flickor? Borde inte vi vuxna agera vuxna här eller vad tycker ni? Jag är inte bakom flötet att jag tror att en enda bok gör någon skillnad men om Fifteen love är den enda boken en kille läser tycker jag så synd om honom. Vilken ensidig bild av flickor han isåfall får. Flickorna i boken är till en stor del sexobjekt och bedöms utifrån utseendet, inte direkt så nyanserat alltså. Moraltanten i mig skriker till -  tio poäng för killfaktorn; noll poäng för genustänket.

Vanligtvis brukar jag inte tänka på ungdomsböcker som pojkiga eller flickiga. Nuförtiden har vi tack och lov kommit ifrån gröna och röda bokryggar och de flesta ungdomsböcker skrivs för ungdomar, inte för kön. Jag tycker dessutom våra ungdomar av idag är så himla smarta att de väljer böcker som kanske inte representerar den egna bekvämlighetszonen utan de vågar friskt låna böcker med huvudpersoner av det andra könet och kan ändå ha hög igenkänningsfaktor. Det är klart att det ännu existerar en fördelning; äventyr, action och sport för pojkar; kärlek och relationer för flickor. Men om de högaktuella genrerna urban fantasy och dystopi har hämtat något bra med sig är det nog det att könsskillnaderna till en stor del suddats ut.

Förra veckan fick jag till min stora glädje läsa en bok som bra kan läsas av både tonårstjejer och -killar men vars huvudperson är en flicka. Boken heter Det är du, inte jag och är skriven av den finlandssvenska författaren Nora Strömman. Boken är snabbläst och läsarvänlig och här vill jag nog påstå att så gott som alla ungdomar i våra trakter kan känna igen sig i tankar, vardag och vardagsbekymmer. Vilken fin bok! Om jag just hyllade Peter Barlachs Fifteen love för trovärdigheten är Det är du, inte jag precis i samma kategori.



Huvudpersonen Linn är en finlandssvensk tjej i äldre tonåren som drömmer om en resa till Rhodos med vännerna. Frågan är hur hon skall ha råd med den och hur hon skall övertyga sina föräldrar om att få åka. Det är inte lätt att skaffa sig ett sommarjobb men hela resan står och faller på ett. Linn blir utan sommarjobb och tvingas ta värvning som matros på pappas kompis Björns segelbåt - vilket senare visar sig bli ett rent helvete. Resan börjar bra. Linn lagar mat, städar och lyssnar på Björns historier men så småningom inser Linn att Björn inte är den han påstår sig vara. Det som börjar som "oskyldiga" daskar på rumpan blir så småningom inviter till något annat.

I ett skede i läsningen mår jag nästan illa. Vilket äckel Björn är! Men tänk vad viktigt att vi kan skriva och tala om det som är det äckligaste, det fulaste och det obehagligaste som kan hända. Boken moraliserar inte. Linn gör som hon gör och är alldeles äkta - precis som en tonåring som kanske inte alltid gör det rätta. Björn i sin tur symboliserar en avsaknad av vuxendom - något som inte borde få existera överhuvudtaget. Och så möts dessa två. Fel fel fel! Men det finns också så mycket mer än bara skam och äckelfaktor - boken utmynnar i något vackert; förälskelse. Linn flyr från segelbåten (och Björn) och hittar förståelse, vänskap och snällhet i en jämnårig kille. Och hon lär sig lite om livet; att det sällan går som man tänkt och att det ändå kan bli hur bra som helst.

Rakt på sak och ärligt. Och finlandssvenskt! Härligt!