måndag 28 september 2015

Det finns ingenting

som inte redan är sagt om Århundradets kärlekssaga. Men när man hör Märta Tikkanen berätta om sitt äktenskap och sitt författarskap på bokmässan i Göteborg blir man igen en gång så tagen av allt. Plötsligt kan man inte låta bli att öppna boken för mångte gången och läsa igen.

Här fastnade jag denna gång:

"Jag lyckas nästan fullständigt
dölja för min familj
att jag också har
ett eget liv
att leva" 

Men man kunde citera allt. Finns det ens någon diktsamling som inrymmer lika många genomkloka, finurliga och precisa formuleringar?! Jag tvivlar.


söndag 27 september 2015

En långsam framgång

Har ni redan läst Stoner? Storyn bakom hur boken nu blivit en bästsäljare, trots att den skrevs av John Williams i USA redan år 1965, är minst sagt lite tragisk men samtidigt häftig. Williams berättelse om universitetslektorn Stoner gavs ut i några tusen exemplar, gillades nog men glömdes sedan bort. Många böcker ges ut varje år men väldigt få av dem blir ju klassikerstämplade och så omtyckta att de går i historien för att de lämnat efter sig ett betydande spår. Nå, det verkade inte heller gå vägen för Stoner; den blev en bok bland så många andra. År 1994 avled författaren John Williams och väldigt få kände till hans namn i läskretsar runtom i världen. Men nu - tjugo år senare - har boken plötsligt blivit aktuell. Så aktuell att den säljs i flera upplagor och har toppat bästsäljarlistor i flera länder. The New York Times lär till och med ha kallat den för "den perfekta romanen".

Tänk att först efter sin död bli ihågkommen och prisad för något man gjort. Lite tragiskt, visst?! Man får väl bara hoppas att författaren sitter där nånstans uppe på en molnkant och svänger med benen, blickar ner över livet och får sig ett gott skratt. Ja, så är det väl nog.


Om berättelsen om bokens framgång är vacker i sig är nog boken också det. Den är så enkel, så långsam, så träffande, så beundransvärd. William Stoner, huvudpersonen, växer upp i en jordbrukarfamilj och skall börja läsa lantbruk vid universitetet. Men han råkar hitta den sjuttiotredje sonetten av ingen mindre än Shakespeare och så plötsligt är han fast. Besatt av språket, besatt av känslan och besatt av litteraturen. Så, istället för jordbruk blir det litteraturvetenskap och så småningom undervisning.

Han gifter sig men äktenskapet blir olyckligt. Han får en dotter men henne når han aldrig riktigt. Han får vänner men en del överger honom. Han kämpar och han lever och hela tiden finns kärleken till det skrivna ordet där. Texterna, böckerna, dikterna, ordet - de överger honom aldrig. Det är svårt att sammanfatta boken på något annat sätt än så.

Men det är en bok som varje person som inte kan leva utan böcker skall läsa. Eller som Philip Teir, som skrivit förordet till den svenska översättningen skrev: "Litteratur handlar om att få syn på människor, att förstå någonting som man via sina egna erfarenheter inte kan förstå".



  
    

torsdag 24 september 2015

I himlen

Imorgon är det sjukt tidig väckning! Men vet ni, det gör absolut ingenting för är man påväg till Göteborg och bokmässan är man redan så hög på adrenalin att man knappt ens behöver gå och sova!

Gissa om vi skall njuta med Daniela! Boknördarnas bokhimmel - det är bokmässan det!


måndag 21 september 2015

Så att jag blir mörkrädd mitt på dagen

Länge har den stått där i min hylla, Stalker av Lars Kepler, som jag fick i födelsedagspresent förra året. Det är ju omöjligt att inte gilla Joona Linna, polisen med rötter i Finland, som är den sympatiska hjälten i Keplers kriminalromanserie, så jag såg fram emot att återuppta bekantskapen med honom. Däremot hade jag inte räknat med att också få träffa Erik Maria Bark från den allra första boken i serien, Hypnotisören. Då hade jag lite svårt med den karaktären och även i denna bok har jag lite svårt att få grepp om honom men jag irriterar mig åtminstone inte på honom längre.

Boken börjar med en definition av ordet stalker och redan då vet jag att detta inte är en bok att läsa de kvällar man är ensam hemma. Liksom i de andra böckerna i serien är det riktigt brutalt, men det är också fartfyllt och välskrivet från första sidan till sista. Jag faller i de gropar man ska och blir totalt överraskad då stalkern avslöjas. 

Jag läser väldigt få deckare (eller kriminalromaner om det nu är värt att göra någon skillnad på begreppen, där tycks åsikterna gå isär men t.ex. här kan man läsa ett inlägg i den diskussionen) men jag hoppas nog lite på att det skulle komma fler böcker om Joona Linna. Fast så ser det kanske inte ut för författarparet bakom pseudonymen Kepler ger nu på hösten ut boken Playground som inte har något med den förra romansviten att göra.

Jag måste ännu avsluta med att berätta hur otroligt imponerad jag är av hur Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril arbetar fram böckerna tillsammans. Här kan man läsa en intervju med dem.


söndag 20 september 2015

Vulva, vagina eller snippa?

Eller vad kallar ni det kvinnliga könsorganet? Kanske hör det till saker ni inte ens talar om, lite sådär tabubelagt och hyschhysch? För visst är det så - att mänskligheten har en lite osoft, borderlineartad, love-or-hate-relation med just denna kvinnliga kroppsdel. Och lite likadant är det ju med mensen. Varje månad blöder kvinnan men ingenstans talar man om det. Marknadsföringen kring bindor och tamponger går ut på att få oss att vilja känna oss fräscha och mensskydden skall vara så osynliga som möjligt så att vi obemärkt och i ett huj skall kunna byta skydd och återgå till vårt normala yttre. Sedan när har man förresten kunnat känna sig fräsch när man har mens?

På riktigt. För inte länge sedan alls gjorde YLE ett inslag i TV-programmet Efter nio om just blod. Men då fick inte mensblod nämnas. Det var för fult, ansåg man. Matilda Gyllenberg, som är en av dem som planerar innehållet i Efter nio röt till och här hittar ni hennes åsikt i frågan. Hon är trött på att alltid behöva förklara sig när hon ligger däckad i mensvärk, skakar av smärta och spyr och tycker vi borde kunna prata mer öppet om allt som har med mens att göra. Absolut! Oh my - låt revolutionen börja!

Och hur skall man börja? Jo, genom att läsa Liv Strömqvists seriebok Kunskapens frukt.


Strömqvists lärorika och framför allt roliga seriealbum innehåller så gott som allt du behöver veta om det kvinnliga könsorganet. Hon tar avstamp i de gamla grekerna och landar idag. På dryga 140 sidor lättlästa seriestrippar däremellan hinner hon förklara varför det blivit så tabu, visa på en massa orättvisor, upplysa läsaren om felaktiga föreställningar och bara sådär på ett skarpt och befriande sätt tala om det som blivit så pinsamt trots att det är allt annat än det.


Det här seriealbumet blir mitt bidrag till nästa års läscirkel. Och vad gäller revolutionen; nåja - åtminstone kan jag börja lite lätt med att låta bli att på jobbet gömma undan bindan påväg från väskan till toaletten. Och så tycker jag faktiskt att en liten nätt mensbrosch inte vore helt fel. Tänk vad bra det kunde vara. Istället för att bara gömma undan faktumet vore det öppet och fint med ett litet smycke som signalerar att det är fritt fram att tala mens med mig, bjuda ut en burana, ge en extra kram, fråga om det behövs lite choklad eller bara stanna upp en liten stund och jämföra dagens smärta på en skala mellan noll och tio.

Men mer troligt är att jag fortsätter som förr. Tyvärr. Tragiskt. Ni vet; hjärntvättad av samhällets normer och ideal - det är jag det. I ett nötskal.
  

lördag 19 september 2015

Om det där med att hjälpa

Vi är alla på något sätt påverkade av flyktingkrisen. En del av oss är rädda, andra har tillförsikt. Själv basunerade jag ut på Facebook i ett småargt statusinlägg en uppmaning till folk som vill stänga gränserna att skärpa sig, resa lite i världen, prata med främmande människor, läsa böcker och skaffa sig kunskap - det kanske inte hjälper på direkten men med små doser här och där lär man sig förstå andra kulturer, tänkesätt och människor utan att själv känna sig hotad av dem. Vi behöver empati, nu mer än nånsin.

Min vän Sara Nordling skrev i sin tur en bra text på Facebook som jag i all dess helhet kan omfatta. Jag tänker att hon gjorde ett så mycket bättre jobb än jag med min kritiska småarga variant. Såhär skrev hon:

Det är inte en lätt situation för någon, det att enorma mängder människor måste fly en ohållbar situation. Det kommer naturligtvis att vara tungt, på riktigt tungt, för alla inblandade att vänja sig vid varandra, kulturkrockar med mera. Vi behöver prata om det, klura ut hur vi skall få det att fungera och göra det smart. Tålamod kommer att prövas.

Ändå. Vem är i en priviligerad position här? Vi, majoritetsbefolkningen förstås. Vi har hem, sociala nätverk, ett fungerande samhälle. Allt vi behöver göra är att vara öppensinnade, orka vara tålmodiga, ha medkänsla med människor som förlorat sin grundtrygghet och därför är vilsna och kanske inte har kraft över att leva upp till våra förväntningar om den tacksamma flyktingen. De kanske bara vill hem. De kanske tycker att Finland är ett kallt och ogästvänligt land som de inte alls har lust att bli kvar i och värna om, speciellt inte om folk är snabba att behandla dem med misstro och krav på hur de skall vara.


Vad tror ni kommer att skapa tillväxt, fungerande integration och solidaritet i Finland? Vad gör vårt land värt att leva i? Vem sätter tonen, vem visar exempel?


Det är ju var och en av oss. Alla har ett ansvar att få det att fungera. Små, små skillnader i hur vi pratar om saken och vad vi gör blir den stora helheten. Väljer vi att vara lite rädda, kritiska och vända bort blicken, eller gör vi ett försök och ett försök till att göra det bättre?


Att välja att tro gott om andra människor som utgångspunkt, istället för att tro ont, kan vara helt avgörande för vilken respons en får då en möter en annan människa. Det du ger, blir det du får. Oftast, ibland först efter en stund. Förtroende kan ta tid att bygga upp, år. Det kanske inte syns direkt, tacksamhet kanske kommer efter 10 år.


Vi har alla möjligheter, alla möjligheter, att lägga ribban högt vad gäller moral. Att vara givmilda med förståelse, tålamod, mer förståelse. Att inte sluta med det för att den andra människan beter sig illa. Det är inte naivt, utan moget att kunna se vidare, se förbi en människas svagheter och tala till de bättre sidorna.


Börjar vi där, hittar vi nog sätt. Om vi skulle sätta energin på kreativitet och positiva lösningar. Istället för att måla upp hotbilder och mata rädsla. Vi kan bättre än att falla för simpel hatretorik som avhumaniserar.


Kanske det nu verkar som om jag tror att jag är väldigt bra på det här. Att jag tycker att jag är lite bättre och godare när jag moraliserar och pekar finger på folk som är rädda för vad flyktingvågen för med sig? Nä, jag är verkligen som folk är mest. Jag är också både dum, svag och rädd. Men vill ändå lägga ribban högt, inte gå med på avhumanisering. Jag skriver egentligen mest för min egen skull. Tror verkligen inte att det jag skriver gör så stor skillnad för världen. Men det är i det lilla vi kan göra någon skillnad. Ändå.  

Ja ni märker: ett småargt Facebookinlägg är inte det rätta sättet att nå fram. Det Sara gör är så mycket bättre! I skolan planerar vi nu en gedigen dag med flyktingtema. Vi skall träffa flyktingar, göra gemensamma saker tillsammans, bekanta oss med ett flyktingtält, samla in pengar och jobba med välgörenhet. Vi lärare hoppas förstås på att ge våra tonåringar en liten, men ack så viktig, insikt.

Och varför skriver jag då detta? Jo, för jag vill också tipsa er om boken Blod är rödare än rött av Arkan Asaad.


Boken kan bra fungera som en liten dos på vägen till förståelse, eller åtminstone till medkänsla, för en flyktings liv. Den handlar om Casim som skickas till Saddam Husseins krig mot Iran och om kampen för frihet, om sökandet bort från det politiska förtrycket och så småningom om den enda chansen att överleva; genom att desertera och fly till Sverige. Emellanåt är brutaliteten i boken för fasansfull för att man skall vilja läsa vidare. Men man gör det ändå; allt medan hjärtat kanske brister lite grann och man får ytterligare en knuff i ryggen till att hjälpa, ta emot och öppna dörrarna för personer som kanske befinner sig i exakt samma situation. Eller en helt annan - det spelar ingen roll. För är någon i behov av hjälp så hjälper man. Allt annat lär ordna sig.

Det tycker jag.  

tisdag 15 september 2015

Genus i ungdomsböcker

Daniela inledde sin sommar med att läsa Fifteen love av Peter Barlach. Hennes träffsäkra recension kan ni läsa här. Jag läste också just boken och håller med det Daniela skriver - en mer trovärdig bok berättad ur en tonårskilles perspektiv får man nog leta efter. Men en sak kom att irritera mig med jämna mellanrum i läsandet; varför skall tjejer hela tiden behöva dömas efter kropp och utseende? Är det okej för oss vuxna att skriva ungdomsböcker - dock trovärdiga sådana - men på bekostnad av t.ex. kroppsfixeringen hos unga flickor? Borde inte vi vuxna agera vuxna här eller vad tycker ni? Jag är inte bakom flötet att jag tror att en enda bok gör någon skillnad men om Fifteen love är den enda boken en kille läser tycker jag så synd om honom. Vilken ensidig bild av flickor han isåfall får. Flickorna i boken är till en stor del sexobjekt och bedöms utifrån utseendet, inte direkt så nyanserat alltså. Moraltanten i mig skriker till -  tio poäng för killfaktorn; noll poäng för genustänket.

Vanligtvis brukar jag inte tänka på ungdomsböcker som pojkiga eller flickiga. Nuförtiden har vi tack och lov kommit ifrån gröna och röda bokryggar och de flesta ungdomsböcker skrivs för ungdomar, inte för kön. Jag tycker dessutom våra ungdomar av idag är så himla smarta att de väljer böcker som kanske inte representerar den egna bekvämlighetszonen utan de vågar friskt låna böcker med huvudpersoner av det andra könet och kan ändå ha hög igenkänningsfaktor. Det är klart att det ännu existerar en fördelning; äventyr, action och sport för pojkar; kärlek och relationer för flickor. Men om de högaktuella genrerna urban fantasy och dystopi har hämtat något bra med sig är det nog det att könsskillnaderna till en stor del suddats ut.

Förra veckan fick jag till min stora glädje läsa en bok som bra kan läsas av både tonårstjejer och -killar men vars huvudperson är en flicka. Boken heter Det är du, inte jag och är skriven av den finlandssvenska författaren Nora Strömman. Boken är snabbläst och läsarvänlig och här vill jag nog påstå att så gott som alla ungdomar i våra trakter kan känna igen sig i tankar, vardag och vardagsbekymmer. Vilken fin bok! Om jag just hyllade Peter Barlachs Fifteen love för trovärdigheten är Det är du, inte jag precis i samma kategori.



Huvudpersonen Linn är en finlandssvensk tjej i äldre tonåren som drömmer om en resa till Rhodos med vännerna. Frågan är hur hon skall ha råd med den och hur hon skall övertyga sina föräldrar om att få åka. Det är inte lätt att skaffa sig ett sommarjobb men hela resan står och faller på ett. Linn blir utan sommarjobb och tvingas ta värvning som matros på pappas kompis Björns segelbåt - vilket senare visar sig bli ett rent helvete. Resan börjar bra. Linn lagar mat, städar och lyssnar på Björns historier men så småningom inser Linn att Björn inte är den han påstår sig vara. Det som börjar som "oskyldiga" daskar på rumpan blir så småningom inviter till något annat.

I ett skede i läsningen mår jag nästan illa. Vilket äckel Björn är! Men tänk vad viktigt att vi kan skriva och tala om det som är det äckligaste, det fulaste och det obehagligaste som kan hända. Boken moraliserar inte. Linn gör som hon gör och är alldeles äkta - precis som en tonåring som kanske inte alltid gör det rätta. Björn i sin tur symboliserar en avsaknad av vuxendom - något som inte borde få existera överhuvudtaget. Och så möts dessa två. Fel fel fel! Men det finns också så mycket mer än bara skam och äckelfaktor - boken utmynnar i något vackert; förälskelse. Linn flyr från segelbåten (och Björn) och hittar förståelse, vänskap och snällhet i en jämnårig kille. Och hon lär sig lite om livet; att det sällan går som man tänkt och att det ändå kan bli hur bra som helst.

Rakt på sak och ärligt. Och finlandssvenskt! Härligt!              

     

fredag 11 september 2015

Är kärlek och förälskelse överskattat?

Nånej - det är det nog inte. Vem av er kommer ihåg den där pirriga känslan av en blick, den nervösa första daten eller känslan av att sväva på rosa moln när känslorna visat sig vara besvarade? Ni alla?! Jo, jag gissade nog det!

Nå tänk er då att vi plötsligt skulle få för oss att känslor - speciellt kärlek - är orsaken till allt ont som händer i världen. Att vi skulle vara smittade av amor deliria nervosa, en sjukdom som påverkar vår hjärna så att vi inte kan tänka klart eller fatta rationella beslut för människans bästa. Sjukdomen har en massa symtom: stress, hjärtbesvär, ångest, depression, sömnlöshet och högt blodtryck och skulle vi bli fullständigt botade från kärlek skulle vi lösa de flesta problem i världen; allt från krig, svartsjuka, skilsmässor till de flesta hälsoproblem. Knappast lyckades jag här övertyga er men läser ni Lauren Olivers Delirium, en dystopisk romantisk thriller för ungdomar, kanske ni övertygas av alla argument. Intressant tankeställare blir det hur som helst.



Boken är som sagt en ungdomsbok som igen en gång är den första delen i en trilogi. Huvudpersonen är Lena (Magdalena), en 17-åring som på sin artonårsdag skall behandlas mot sjukdomen kärlek. Det är 64 år sedan människan upptäckte sjukdomen och 43 år sedan forskare lyckades hitta ett fungerande botemedel och nu lever människorna lyckligt någonstans i Portland i USA botade från allt ont som sjukdomen tidigare förde med sig. Men, så kommer detta men. I detta fall en kille som heter Alex och som får sjukdomen i Lena att bryta ut. Hon blir som förhäxad, får alla symptom och, precis som sjukdomsförloppet också brukar, drar det ner henne i en förnekelse och plötsligt vägrar hon bli behandlad. Och det går förstås inte för sig.

I samma veva får Lena veta om människorna i Vildmarken. Det visar sig att Alex inte alls är botad, trots sina ärr, och egentligen kommer från de ogiltiga i Vildmarken, de som bestrider sjukdomen och statens behandlingar. Det skapar en viss nyfikenhet hos Lena och trots sin rädsla tar hon reda på mera fakta och börjar ifrågasätta kärleken som en sjukdom. Hennes vän Hana spelar en stor roll, liksom mamman som dog när Lena var liten. Och så går det som det går - och plötsligt är man som läsare inne i ännu en intressant alternativ värld som man knappt kan släppa.

Jag gillade boken. Temat kärlek kan ju minst sagt kännas lite kliché, men i detta fall var ju själva kärlekshistorien det som gjorde temat så det må vara förlåtet. O dessa ungdomsdystopier: det blir en balansgång i hatkärlek för mig. Men mina elever älskar dem - så jag fortsätter tipsa! Även denna bok!



(Och så måste jag ju erkänna att jag själv också kastades tillbaka till ungdomen och ungdomskärleken. Och det är ju alltid skoj: lite pirr och förälskelseminnen gör magen glad. Och det är aldrig fel.)        

torsdag 10 september 2015

En blandning av fantasy och skräck

Då Lotta och jag köpte ungdomsromaner i våras att läsa och presentera för våra elever var bästsäljaren Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren en av böckerna vi klickade hem. Cirkeln visade sig vara ett utmärkt val. Skolan vi arbetar i, Sarlinska skolan i Pargas, har högläsning och muntlig framställning som läsårstema i år och alla åttor i vår skola har nu den här boken som högläsningsbok. Hur projektet lyckas vet jag ju inte, men det har börjat bra!

Cirkeln passar utmärkt att högläsa eftersom den börjar med en väldigt dramatisk händelse; en ung kille begår självmord under mystiska omständigheter. Plötsligt, en natt, befinner sig sex tjejer från samma skola i en nedlagd folkpark, de har ingen aning om hur de har tagit sig dit eller vad de gör där. Det är som om deras kroppar styrts dit av någon eller något annat. De har inget gemensamt, de känner varandra endast ytligt och vissa av dem kan knappt tåla varandra men de får veta att de har speciella förmågor och de har ett uppdrag. Om de inte lär sig samarbeta kommer de helt enkelt inte att överleva.

Cirkeln är första delen i den så kallade Engelsforstrilogin, uppkallad efter den svenska småstaden där allt utspelar sig. En småstad som lika bra skulle kunna vara Pargas, på den punkten borde igenkänningsfaktorn för eleverna vara hög. I boken finns också mycket annat som kan fungera som utgångspunkt för intressanta och givande diskussioner med eleverna; mobbning och utanförskap, alkohol och droger, familjekriser och -konstellationer av olika slag, relationer mellan unga människor och att hitta sin egen väg är bara några exempel. Men vi har absolut inte valt boken för att föra några moraliserande diskussioner med eleverna utan för att vi vill bjuda dem på en läsupplevelse att njuta av! Fast de bästa läsupplevelserna är väl just de som väcker lite tankar också.

Boken kommer snart som film, här är en länk till en trailer.





måndag 7 september 2015

Den tunga sidan av livet

Jag har alltid uppfattat mig själv som en orubblig optimist. Jodå, klaga kan jag nog och förbättra världen är jag ganska bra på men för mig är ändå glaset oftast halvfullt och livet ter sig glatt och trevligt. Men det har blivit en del ganska tunga böcker på sistone. Jag tänker t.ex. på Döden & coMinkriket och till och med Transparente blanche - böcker som handlar om det Stora och sådär andäktigt talar om för oss att livet är komplext och ofta oförståeligt. Det är böcker som ger en mycket - men som, för mig, också bidrar till en viss tungsinthet som jag ibland inte riktigt gillar. Och nu får jag fylla på listan med ytterligare en bok i samma genre; Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson.



Ända sedan Daniela och jag var på Island i somras har jag längtat efter att få läsa en bok av just Jón Kalman Stefánsson. Vi fick ju sitta i Halldor Laxness vardagsrum och höra honom berätta om sitt författarskap och han gjorde ett enormt intryck på mig. Vilken duktig föreläsare och vilken fantastisk person han är! Så, jag har flera gånger försökt få tag på boken Fiskarna har inga fötter - men den är ständigt utlånad på bibban och jag har för många böcker som väntar på att bli lästa för att lägga in en reservation. Men så råkade jag falla över Himmel och helvete just då jag avslutat en ungdomsbok; och kunde inte låta bli att låna och läsa.

Och boken var så vacker. Språket nästan sjungs fram och har en otrolig rytm och ett bildspråk som får en att tänka till. Det var underbart att i tanken få resa tillbaka till Island och boken utspelar sig faktiskt i de trakter där vi tillbringade en knapp vecka i somras.

Men jag vet inte varför jag inte klarade av att njuta fullt ut. Eller jo, det vet jag kanske men det irriterar mig att erkänna det - som den optimist jag är. Just nu är jag nämligen så himla trött hela tiden så att jag faktiskt kämpar med att vara glad och på alerten. Jag kommer på mig själv med att längta tills det blir kväll för att jag skall få krypa ner i det mjuka duntäcket och bara sova. Och det är ju fullt normalt, det vet jag. Som småbarnförälder händer det rätt ofta att man på kvällen är förvånad över att man faktiskt igen en dag har klarat av vardagspusslet; jobbat, fått mat på bordet, hämtat på dagis, fört till hobbyn, tvättat kläder, klippt naglar, köpt stövlar, tränat fotbollslaget, plastat böcker, skalat äpplen, och till och med fått diskmaskinen tömd. Där står man och inte vet om man skall skratta eller gråta, och det händer med jämna mellanrum att någon tår faktiskt trillar. Av utmattning, helt enkelt.

Och när jag känner såhär behöver jag kanske läsa om nåt annat än det tunga livet. Himmel och helvete däremot handlar om Pojken och hans bästa vän Bárdur, som under en tuff fiskeresa fryser ihjäl. Den handlar om hur olyckan alltid finns där bakom hörnet och om hur man knappt hunnit börja leva innan man måste förstå sig på döden. Den handlar om det hårda livet; att armbåga sig fram och försöka ta sig genom natten för att få leva ännu en dag. Såsom det är, livet.

Men jag behöver något annat - något som påminner mig om det glada och lätta. Ni vet det där som alla säger: att småbarnstiden är den allra bästa tiden och att man skall njuta av den fullt ut. Carpe diem, liksom. Men när man står här och kippar efter luft och gör sitt yttersta för att hålla näsan ovan ytan är det så svårt ibland att carpa några jäkla diem. Även för en optimist.

Men, det blir säkert bättre imorgon. För då får jag iallafall krypa i säng med en lite gladare kvällsläsning. Och det behövs för jämvikten och sinneslugnet just nu.               

lördag 5 september 2015

Min nya favoritbok

För några veckor sedan läste jag en bok som kommer att gå i historien som min absoluta favoritbok. Boken heter Flikan som hittade den mystigaste älvan och är skriven av Saga Dammert sju år gammal.

Här samlar författaren energi för allt skrivande

Den är fint illustrerad och har en klarröd plastad (med tejp) pärm, saknar helt interpunktion och är skriven enbart med stora bokstäver. Ett mycket ovanligt men intressant uttryckssätt! Av någon orsak slutar boken mitt i en mening men det beror kanske på att pappret tog slut eller så planerar den unga författaren en spännande fortsättning och har därmed skapat en fin och spännande cliffhanger. Det återstår att se.

Intrigen är något invecklad och kräver en van läsare. Man kan urskilja några huvudpersoner: älvan då förstås men författaren nämner också en mamma, en pappa, en pojke vid namn Albin och någon som går under namnet Chili. Det låter som en hund och utifrån bilderna antar jag att det är så det är. Handlingen utspelar sig på ett hotell, eller ett håtel som författaren så kreativt väljer att skriva, och tydligt kan man urskilja att det största nöjet på det hotellet är att simma: "barnen vill direkt fa och simma" skriver författaren. Men olyckligt nog svarar föräldrarna på följande sida enligt följande: "mamma och pappa sa nej vi far inte och simma". Det är också här den verkliga peripetin ligger. Boken slutar dock lyckligt, de oförstående föräldrarna tar sig i kragen och: "jipijipijipi roppa barnen".

Slutet gott allting gott, alltså. En riktig feelgood roman som jag många gånger kommer att plocka fram och njuta av.

      


onsdag 2 september 2015

Storebror ser dig

Erebos är ett spel.
Det iakttar dig, 
det talar med dig,
det belönar dig,
det prövar dig,
det hotar dig.
Erebos har ett mål:
Det vill döda.

Det närmaste spelberoende jag någonsin har kommit har varit en regnig sommardag på stugan; patiens med gamla hederliga slitna spelkort i brist på annat att göra. Ni får skratta, fritt fram! Men jag vet inte varför jag på riktigt inte är det minsta intresserad av spel - jo, sällskapsspel och kortspel då - men absolut inte datorspel av alla de slag. Jag har alltid tyckt att det är bortkastad tid att hänga framför datorspel och jag har heller aldrig kommit så långt att jag skulle fatta mig på ett spel och tycka att det är fängslande och roligt. Kanske har jag gått miste om något riktigt stort. Jag tvivlar dock?!

Ungdomsboken Erebos av U. Poznanski lyckades ändå lite trigga min fantasi och öppnade ögonen för vad ett spel kan eller kunde göra om man blir riktigt besatt. Och jag kan faktiskt känna med beroendet även om det då aldrig har handlat om spel för mig. Visst sägs det att människan är funtad så att vi alltid är beroende av något; alkohol, tobak, spel, socker, motion eller kanske fotboll och lyckas vi bli kvitt ett beroende flyttas det över till ett annat? Intressant tanke!



Till boken. Nick är en kille i övre tonåren. Han är rätt "vanlig"; spelar basket, går i skola, hänger med kompisar, är olyckligt kär och dessutom lite trött på tillvaron som den är. Plötsligt händer det något i skolan - det tisslas och tasslas och man kan se personer överräcka DVD-skivor till varandra i smyg. Nick blir också erbjuden en och lite på skoj sätter han sig vid datorn och kollar vad som finns på skivan. Sedan är han fast. Det visar sig att det finns ett spel - Erebos - nedladdat på skivan och var och en har bara en chans att spela. Man måste vara ensam när man spelar, man får inte tala om det överhuvudtaget, man tvingas ut på uppdrag och blir belönad för sina fina insatser. Kort och gott: spelet är otroligt intelligent, griper tag om en och gör en besatt. Det konstiga är att gränsen mellan verkligheten och det virtuella suddas ut på ett förbryllande sätt och strax blir det svårt att avgöra vad som hör till spelet och vad som händer i verkligheten. 



Visst låter det bra!? Boken är en rätt så lättläst ungdomsbok som jag tror att skulle falla många höggekillar i smaken. Temat är ju något de flesta, förutom jag då, kan relatera till och författaren lyckas förmedla ivern i spelandet och gör att också läsaren faller in i den virtuella spelvärlden och bara vill fortsätta och fortsätta (spela, eller läsa). Karaktärerna är ganska stereotypiska. Det finns den smarta och snälla huvudpersonen, den älskvärda tjejen som är populär och som huvudpersonen trånar efter, den kaxiga tjejen, kompisgänget och skolans tuffing. Lärarna fattar noll, som vanligt (?) och föräldrarna får en ganska liten roll i bakgrunden. Men så tror jag också att författaren inte brytt sig så mycket om dessa faktorer: temat är häftigt, nervkittlande och intressant. Och det är nog det boken lever på.  

Jag tycker det är lite synd att så många bra ungdomsböcker är så långa - även denna över 400 sidor. Det gör att det är svårt att få lässvaga killar att intressera sig för en bok och många gånger är jag som lärare säker på att en elev skulle gilla boken men inte kommer att ens börja läsa och ge boken i fråga en chans för att den är för lång.

Men det här är en bok jag definitivt kommer att tipsa om i klassrummet. Läs ni också! I bästa fall kanske ni blir beroende?!