onsdag 29 juli 2015

Läslust och kreativt skrivande på Island

Daniela och jag befinner oss på Island på Nordspråks sommarkurs tillsammans med modersmålslärare från alla nordiska länder. Vi njuter. Vi har så mycket att berätta och är inspirerade bara värre - vi har bl.a. träffat en massa nordiska författare, suttit i Halldor Laxness vardagsrum och fått så många bra boktips att vi har bloggmaterial för många månader framåt. Hoppas ni hänger med oss!

Men nu får ni nöja er med några bilder. Mera kommer senare.

Halldor Laxness hem är nuförtiden ett museum

Inte ett besök på Island utan ett dopp i den blåa lagunen

I den här lilla kyrkan på Islands västkust fick vi höra en novell som utspelar sig just här och i området runtomkring. Magiskt!

 I staden Borgarnes 
Johan Unenge om hur viktigt det är att få våra barn att läsa

Solnedgång över Stykkisholmur på Islands västkust


Kombinationen läslust, kolleger i övriga nordiska länder och Island rekommenderas!





söndag 26 juli 2015

Varför är skönhet så viktigt?

Ibland får jag lust att läsa någon klassiker. Det finns några riktigt stora som man emellanåt läser om och råkar på, men som av någon anledning inte jag själv har hunnit läsa. Man blir ju lite nyfiken förstås! Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde från år 1890 är en av dem.



Oscar Wilde själv var en irländsk författare och dramatiker. Han ansågs vara något av ett geni och hans verk kryllar av tänkvärda citat och finurligheter och inte sällan lyckades han leverera kvicktänkta elakheter i form av satir och ironi om allt mellan himmel och jord. Dorian Grays porträtt är inget undantag.

Boken handlar om skönhet och konst, inbakat i en berättelse om Dorian Gray som säljer sin själ för evig ungdom. Konstnären Basil Hallward porträtterar den vackra Dorian, som själv blir förblindad av sin egen skönhet och således önskar att porträttet skall bära skulden för all orätt han gör i livet. Själv förblir han vacker och opåverkad av all omoral medan porträttet förändras mot det fulare för varje elak och ond handling Dorian gör sig skyldig till.

Boken är rätt svår. Den tar tid att läsa eftersom den har så många tankeväckande reflektioner men samtidigt är den väldigt intressant, inte minst i syftet att utröna det tidstypiska i den. Och som det alltid visar sig i just den diskussionen är det inte mycket vi lärt oss eller mycket människan ändrat sig på över hundra år: lika förblindade är vi fortfarande av skönhet och lika ofta kan man idag fråga sig varför vi är beredda att betala ett så högt pris för vår fåfänga.

Varför är det så viktigt för oss att se vackra ut? Varför spelar utseende en så stor roll i våra liv? Man skulle ju tycka att det finns hur mycket som helst som är viktigare än att se snygg ut, visst? Som att vara frisk. Som att må bra. Som att vara snäll. Som att leva miljövänligt. Som att alltid försöka sitt bästa. Som att motionera. Som att hjälpa till. Som att ha tak över huvudet. Som att ha mat på bordet. Som att få leva. Sist på listan kunde ju utseendet eventuellt få plats; och ändå säljer vi konstant våra själar till fåfängan och klampar rakt ner i skönhetsträsket. Obegripligt.

Li Andersson uttryckte sig förträffligt när hon vid en politisk debatt fick frågan om hennes skönhet hjälper henne i arbetet. Hon sade något i stil med: "Ja, se bara på Paavo Lipponen. Att se vacker ut är absolut det viktigaste".

Snacka om att sätta debattledaren på plats! Snacka om att på ett utomordentligt sätt ge en fingervisning i intelligens.

    

fredag 24 juli 2015

Öppna dörren till fantasin

Jag vet inte om ni hunnit lyssna på Maria Turtschaninoffs sommarprat på Yle Arenan, men jag rekommenderar varmt att ni gör det. Turtschaninoff besökte vår skola för något år sedan och berättade om böckerna Arra och Underfors och i våras läste jag hennes nyaste fantasy Maresi. Arra och Underfors har vi som klassuppsättning och dem läser vi med sjuorna eller åttorna, boken Anaché finns att låna för den som vill.

Vinnare av Finlandia junior 2014

Tänk att vi människor har fötts med möjligheten att fantisera. Hur fantastiskt är inte det? Tänk efter nu - att vi lever i vår vardag och vår verklighet men när som helst kan drömma oss bort, hitta på världar som inte existerar och göra oss till något vi inte är. Bara så där. När som helst. Och framför allt; tänk hur tråkigt livet vore utan denna möjlighet!

När jag var barn bodde vi på stugan på Kirjais från början av juni till mitten av augusti, varje sommar - lyxen med att ha en mamma som är lärare! Vi bodde där utan rinnande vatten och utan el så TV och TV-spel fanns det helt enkelt inte. Det var några kilometer till byn där det fanns andra barn och det blev rätt sällan att leka med dem. Man kunde ju tro att det blev ensamt och tråkigt, men nej! Ni skulle bara veta vilka otroliga och härliga världar jag skapade i skogen ovanför stugan. Jag kommer ännu ihåg mitt alter ego Simone och hennes familj, alla hennes vänner, pojkvänner och strapatser. Jag kunde leka i timtals och skämdes lite grann när jag kom hem och inte ville svara på vad jag hade gjort eller var jag hade varit. Och följande morgon hann jag knappt äta morgonmålet klart innan jag stack iväg, öppnade dörren till fantasin och dök in i Simones liv igen.

När Maria Turtschaninoff var liten ville hon resa till Narnia varje dag. Och jag förstår henne så otroligt väl - för jag känner igen mig i allt det där. Om man bara vågar släppa loss och drömma sig bort lite hittar man så många alternativa fantasivärldar som bara väntar på att bli upptäckta. Och hur ljuvligt är inte det att det finns så många författare som hjälper oss andra vardagsstressade verklighetsfångar att ta en paus och öppna dörren till något annat för en stund! Mera fantasy! Mera Turtschaninoff!

Just nu sitter jag vid matbordet här hemma denna fredagsmorgon den 24 juli och lyssnar på mina barn som leker uppe i övre våningen. De är inte längre Saga sju år och Abbe fem år - utan Nina och Emil som så ofta förr. Nina är den som styr och ställer och Emil hänger på och försöker fatta leken - men de har nog den redan på koll. Jag tror de har en ny hund som heter Ludde och att de strax skall hoppa ombord på en båt som skall ta dem mot en öde ö.

Det låter härligt. Jag tror jag åker med!

tisdag 21 juli 2015

Fantasieggande och berörande

Sara Lövestams roman Tillbaka till henne handlar dels om Folkskollärarinnan Signe och hennes liv under 1900-talets två första årtionden och dels om nutidsmänniskan Hanna. Titeln kan egentligen syfta på olika saker; Signes kärlek till två andra kvinnor är central i boken och även Hanna lyckas återknyta ett viktigt vänskapsband tack vare den förändring hon genomgår då hennes liv kommer i kontakt med Signes men titeln syftar nog främst på just den utveckling Hanna är med om då hon tar reda på mer om Signe och den långsamt framväxande berättelsen om Signe är också det som mest av allt för berättelsen framåt och fångar läsaren.

Då jag började läsa fängslades jag genast av de fyra föremålen som gjorde att Hanna kom i kontakt med Signe. Känslan av att gamla saker talar till en och vill berätta en historia om de händer som en gång använt dem är en orsak till att jag inte kan låta bli att omge mig med gamla ting av alla de slag.

Naturligtvis fascinerades jag också av Singes liv på den lilla orten Tierp och hennes fattiga liv som en lärarinna långt före sin tid. Eftersom hon saknade intresse för män och giftermål ägnade hon sitt liv åt att kämpa för kvinnlig rösträtt, lika lön för lärare och lärarinnor och avskaffandet av aga i skolan, något den manliga skolinspektören gärna använde sig av då han besökte Fröken Sivanders skola. Då jag int eläste kom jag flera gånger på mig själv med att sitta och fantisera vidare kring Signes livsöde.

Föga anade jag att det som skulle lämna mest spår i mig efteråt var hur Hanna lärde sig om sig själv och sitt eget människovärde. Skulle boken inte vara så lång skulle den vara mitt nästa bidrag till vår läscirkel på jobbet. Den är definitivt läsvärd men knappast en bok jag kommer att rekommendera särskilt flitigt åt mina elever, den kräver nog en äldre läsare.


Mina senaste loppisfynd! Ett par gamla skor spelar för övrigt en väsentlig roll i boken.

lördag 18 juli 2015

Lite för mycket av det goda?

Om man frågar Daniela om man kan bli trött på dystopier är svaret definitivt nej. Frågar man mig är svaret nog kanske. Just nu ligger jag där på gränsen och skall nog försöka undvika genren för ett tag för att inte bli för korvstoppad. Det har blivit två på rad nämligen och även om jag faktiskt nog gillar böckerna jag har läst kunde jag komma på mig själv med déjà vu-känslor och läströttma.

Efter Danielas recension av Rör mig inte, var jag bara tvungen att låna den av henne och läsa. Och jag håller helt med om intensiteten; det är nästan så man blir andfådd av att läsa. Vilket grepp om läsaren författaren får genast från första början och det är nog svårt att lägga boken ifrån sig. Fem stjärnor av fem!

Tahereh Mafi. Duktig författare!
Den andra dystopin jag har läst under den senaste veckan är Legend av Marie Lu. Buzzfeed har listat 53 böcker som skall vara så bra att man inte kan lägga dem ifrån sig - och Legend finns med på den listan! Och jo - nog är den en bladvändare minsann!

Legend handlar om två ungdomar i det som en gång varit USA:s västkust men nu går under namnet Republiken. June och Day kommer från helt olika samhällsklasser och deras vägar skulle aldrig ha korsats ifall inte Junes bror Metias mördats och Day utpekats som mördare. June är femton år och kommer från Los Angeles mest ansedda familjer, har fått full poäng i Prövningen och betraktas som ett underbarn. Day, å andra sidan, kommer från slummen och är Republikens mest eftersökta brottsling. Dessutom underkändes han i Prövningen - vilket tyder på att hans intelligens och/eller talanger inte kommer att medföra Republiken några som helst fördelar. Men allt är inte som det skall och både Day och June kommer att upptäcka att Republiken håller undan mörka hemligheter och är redo att göra allt för att de inte skall läcka ut.

Det är igen frågan om en trilogi och fortsättningarna Prodigy och Champion kom båda ut på svenska ifjol. Filmrättigheterna är sålda till filmteamet bakom Twilight-filmerna. I år har författaren gett ut en ny serie, Den unga eliten. Så - hur jag än vrider och vänder får jag nog konstatera att dystopierna är här för att stanna och att så länge jag förväntas läsa ungdomslitteratur kommer jag inte undan. Daniela - ja hon är väl i läsandets himmelrike hon iallafall?!

Just nu är det nåt helt annat än dystopi jag läser - Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde från år 1890. Lite kontrast, minst sagt!

onsdag 15 juli 2015

Därför läser jag för mina barn

En bokserie jag längtade efter att få läsa för mina barn innan jag ens hade barn var böckerna om Harry Potter. Jag bestämde i våras att de nu är tillräckligt stora så jag beställde hem Harry Potter och de vises sten på svenska i god tid innan sommarlovet. Hur boken gick hem hos barnen (6 och 4 år) återkommer jag till i slutet av inlägget, först tänkte jag skriva lite om varför jag överhuvudtaget läser högt för mina barn.

Vi vet alla att läsning är bra för utvecklingen av barns (och äldres) ordförråd, fantasi, empati och att man lär sig mycket om världen, om sig själv och om andra då man läser. Visste ni förresten att en sjuåring har ett ordförråd på 5000-7000 ord medan en läsande sjuttonåring redan kan 50 000-70 000 ord? En sjuttonåring som inte läser däremot kan enbart 15 000 - 17 000 ord. 

Den här vetskapen och problemet med att jag inte kan gå in i en bokhandel eller in på ett bibliotek utan att komma ut med en bok i handen, är förstås två av orsakerna till att jag läser för mina barn. En annan helt konkreta orsak till att jag läser, oftast två gånger om dagen, för mina barn är att vi på så sätt får en lugn stund. Nu på sommaren då vi är hemma läser vi en stund efter lunch (det är då vi läst Harry Potter) för att slappa och lugna ner oss och på kvällen innan läggdags (då har vi läst andra böcker och barn klarar bra av att ha flera böcker på gång samtidigt). Ibland läser vi däremellan också, t.ex. på stranden, i bilen etc. 

Jag läser också för barnen för att vi då gör någonting tillsammans, vi delar en historia och en stund. Just detta är en orsak till att jag inte kommer att sluta läsa högt för dem på länge. En berättelse blir till något helt annat då man har någon att prata om den med. Då barnen börjar läsa själv kommer jag också, åtminstone ibland, att läsa samma böcker som de läser för att vi ska kunna prata om dem. Då jag gick i högstadiet och gymnasiet bad jag ibland mamma att läsa samma böcker som jag för att jag ville dela läsupplevelsen med någon annan.

Förstås läser jag också för barnen för att de gillar det. Här vill jag påminna om att också stora barn tycker om att luta sig tillbaka och bara lyssna och vara. Jag och Lotta läser varje år böcker och noveller högt för våra högstadieelever och det brukar höra till det bästa de vet och alltid då vi har en bok på gång frågar någon mig förväntansfullt redan i korridoren om jag ska läsa för dem idag.

Om nu någon läst ända hit kan jag berätta att den första Harry Potter boken passade riktigt bra för den blivande förstaklassisten. Språket är helt klart svårare än i någon annan bok vi läst men Adam hängde med hur bra som helst och tyckte att boken var passligt spännande. För fyraåringen som också hörde på gick nog en del förbi men även han lyssnade gärna på boken och han förstod helt klart helheten. Efter att vi läst klart såg vi på filmen (det var lite om en morot för att fyraåringen skulle orka lyssna). Den första filmen finns dubbad till svenska och också filmen var sådär passligt spännande. Som helhet är Harry Potter och de vises sten en fin berättelse att dela och uppleva tillsammans både som bok och film. Den medför nya lekar med trollspön och kvasttkäppar och quidditchbollar och barnen väntar redan på att vi ska läsa fortsättningen men jag tror vi sparar den ända till nästa sommar.


torsdag 9 juli 2015

Det är bra ju!

Daniela, du vet Röd som blod av Salla Simukka- boken vi beställde med verklig skepsis? Vi visste ju ingenting om författaren (hur har vi by the way kunnat missa henne? Jag skäms lite!) och funderade två gånger om en finsk ungdomsbok alls kan ge våra elever nåt. Huj, fy för mina fördomar!

För boken är jättebra! Jag fångades direkt och bara måste höja boken till skyarna. Språket (även översättningen alltså) är så finskt att det är härligt - rakt på sak och korta kraftiga meningar. Det finns dessutom lite inslag av finlandssvenskhet som gör mig glad. Boken är en deckare och handlar om Lumikki Andersson som ofrivilligt hamnar in i en härva med stulna narkotikapengar och tillsammans med tre andra ungdomar försöker balansera den egna skolvardagen med en undre värld av kriminalitet, droger och brott. Och författaren lyckas riktigt bra med att göra handlingen trovärdig! Liberalt och fördomsfritt är tänket också - och Lumikki känns som en himla bra typ.



Och som sagt, det är häftigt med den finska miljön - Tammerfors - som omväxling i läsandet. Så jätteroligt med en positiv överraskning!

Jag var för övrigt in till skolan och tog Rör mig inte från ditt skåp. Nu kan jag inte lämna den ifrån mig. Vad läser du just nu?

 

onsdag 8 juli 2015

En kväll i New York

Jag nappade en bok från hyllan helt på måfå och började läsa utan att ha någon koll alls - det visade sig att boken jag höll i var Gayle Formans När jag lät dig gå. Nu, efter att ha läst boken, har jag googlat lite och insett att den första boken, Om jag stannar, är en kritikerrosad ungdomsbok som det t.o.m. gjorts en film på (If I Stay, augusti 2014).

Så det kan gå. Nu känns det som om jag borde vända om och läsa den första delen och till och med se filmen - för det verkar som om När jag lät dig gå är skriven för att ge svar på alla frågor som läsare velat ha och till och med krävt författaren på. Och jag tror att jag förstår dem, för oj - vilken intressant och fängslande intrig jag omedvetet hoppade in i.

Boken handlar om Adam, en hyllad rockstjärna, som en kväll i New York träffar sin före detta flickvän Mia. I den första boken dog Mias familj i en bilolycka och kort därefter lämnade hon Adam, av skäl som inte Adam någonsin kände till. Nu får läsaren alltså veta att hon har spökat i Adams tankar i tre år och lämnat honom med en livskris som heter duga. Men nu står hon där - och ingendera vet vad de skall säga, vad de skall göra, hur de förväntas bete sig och vilka förväntningar och känslor som väcks hos varandra.

"Jag vill röra vid henne för att känna att det verkligen är hon, inte bara en av de drömmar jag har haft så många gånger sedan hon försvann, där jag ser henne så tydligt framför mig och just ska kyssa henne, dra henne intill mig innan jag vaknar och hon är borta igen.

Men jag får inte ta i henne. Det är ett privilegium som har återkallats.".

Boken är snabbläst och faktiskt riktigt bra! Det är en bok skriven för en yngre publik och jag tror många ungdomar gärna skulle läsa denna. Den är snäppet på svårare sidan i sina tankeväckande reflektioner och det kan vara att en del går en ung människa förbi - men tänk er: New York, rockstjärna, kärlek, en kväll och två perspektiv - kontexten kunde knappast vara bättre!? Och del ett, Om jag stannar, lär vara ännu bättre. That's a keeper!  


Här hittar du filmtrailern.

söndag 5 juli 2015

Ditt livs berättelse

Jag tycker människor är så fascinerande. Jag tror också det är en av de allra främsta orsakerna till att jag så gärna läser - för att få en inblick i hur andra människor tänker, lever sina liv och förklarar sina liv. "Att skriva handlar oavbrutet om att visa sitt hjärta" säger Artur Miller; och just så är det! Under min studietid jobbade jag på Malmkulla åldringshem på somrar och veckoslut och jag kommer ihåg hur jag kunde gå runt i rummen mellan blöjbyten, matningar och sårvård och bara tänka på alla berättelser som jag omgavs av. Alla livsberättelser. De hade så mycket livsvisdom att komma med, alla gamla tanter och farbröder, och de som kunde tala delade gärna med sig av allt de varit med om. Och det borde ju skrivas om dem alla, om oss alla, för att berättelserna inte skall försvinna och gå om intet. Alla liv är en roman (eller ett skådespel, en dikt) och vi borde helst läsa dem alla.

När vi skriver uppsatser i skolan är de lättaste rubrikerna för eleverna att ta sig an alltid de som berör dem själva. Då lider man sällan av skrivkramp och för de allra flesta uppfyller skrivandet då ett behov, ett i mina ögon mänskligt grundbehov som är att få dela med sig av sig själv och sitt liv. Då blir uppsatsinnehållet äkta, drömmarna påtagliga, besvikelserna synliga och livet kanske lite mer förståeligt. Och framför allt; när vi skriver om oss själva blir vi bekräftade. Någon läser, någon lyssnar och någon hör vad vi har att berätta. Som modersmålslärare är och har jag varit mottagare av otaligt många livsberättelser och jag slutar aldrig att fängslas av dem alla.

Jag fängslades också av Birgitta Bouchts Förklädd och naken. Det är hennes memoarer, en genuint äkta och oförskönad livsberättelse.


Jag lyssnade på Birgitta Boucht i vintras och hörde henne läsa högt ett textutdrag i boken. Nu skulle jag vilja träffa henne igen och ställa en massa frågor. visste jag nämligen inte att hon är så frispråkig, att hon har kämpat så mycket inom kvinno- och fredsrörelsen, att hon jobbat med LL-böcker och fattar hur viktigt det är med litteratur för alla, att hon var med om att skapa skrivarlinjen Litterärt skapande på ÅA, att hon var chefredaktör för Fredsposten och Astra Nova och att hon är en trebarnsmamma som stundvis varit ensamförsörjande och fått armbåga sig fram och kämpa för sina barn. visste jag inte att hon är en människa som jag troligtvis skulle komma väldigt bra överens med och en person att ha som mentor och förebild i många avseenden.

Och visste jag inte att hon har redan har myntat det begrepp som jag tycker beskriver läsandet och skrivandet så bra: "Det viktigaste i en text är att läsaren finner sig själv".

Läs, skriv och finn dig själv!