fredag 30 december 2016

Aksakovs grav

Den här boken fick vi som ett recensionsexemplar.


Den finlandssvenska författaren Carina Wolff-Brandt som bland annat skrivit den fantastiska berättelsen Vinden vänder på Trollskär har nyligen gett ut en ny bok, Aksakovs grav, den här gången tillsammans med väninnan och författarkollegan Gudrun Wessnert från Sverige. Carina skriver att den här boken skiljer sig ganska mycket från hennes tidigare böcker, den är mörkare och kusligare och det kan jag hålla med om.

Huvudpersonerna är de 12 år gamla tvillingarna Zack och Reg som ska spendera en vecka hos sin gammelfaster i en nästan övergiven kustby vid namn Meerike. Det är mörk höst och sommargästerna har lämnat den lilla hålan tom och trist och de få invånare som finns kvar är typ urgamla. Men i byn finns också några andra utomstående, en adlig familj från Ryssland som på något vis har hamnat där och allt verkar inte riktigt stå rätt till med dem.

Handlingen tar fart på allvar då Zack råkar ramla ner i en gammal brunn i kyrkan och får se något alldeles fasansfullt. Också Reg upplever konstiga saker, vem är det som spelar piano på kvällen och varför kan ingen annan höra det? Ganska snart förstår läsaren hur det hänger ihop, den adliga familjen verkar ha gått över från det här livet till nästa utan att själva inse det och det blir riktigt spännande då Zack och Regs nyfikenhet väcks och de börjar nysta upp mysteriet. Men vad hände familjen egentligen, varför vill de hämnas och på vem? Alla i byn har kanske inte riktigt rent mjöl i påsen heller. Zack och Reg får på egen hand klara sig ur den ena knipan efter den andra, men hur ska det sluta?

Boken är välskriven och fångar läsarens intresse från början. Det är svårt att motstå en berättelse som börjar med meningarna: "Meerike var en plats där tvätten sällan torkade. Plaggen och lakanen som hängdes ut i de vindpinade trädgårdarna bevarade en fuktig lukt av dy och tång.". Jag tycker att man kan jämföra spänningen i boken med Vi Fem-böckerna och den utvecklas till en riktigt lagom hårresande spökhistoria. Sådär passligt skrämd blir man om man är i åldern 9-12 år tror jag. Ledtrådarna till hur det hela hänger ihop finns nog där, men slutet kommer ändå som en överraskning.


onsdag 28 december 2016

Läs - om du vågar!

Jag hoppas att tomten hämtade lite bra läsning till dig och att julen bjudit på fina lässtunder! Här hade åttaåringen hem ett läsbingo från skolan som "läxa" över jullovet och det har verkligen sporrat honom att läsa och jag har passat på att läsa samtidigt.



Vad jag läst är dock lite på gränsen till vad jag tål -  nämligen skräck! Först läste jag en riktig spökhistoria för bokslukaråldern - mer om den i ett senare inlägg och sedan tog jag mig modigt an Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Jag köpte boken för att jag ville veta hur det blir då författaren bakom succéserierna Bronsdolken och Vargbröder skriver för vuxna, men jag hade nog inte fattat hur skrämmande boken skulle vara. Jag överdriver inte ens då jag säger att jag drömt om den! Men det händer alltid nu och då att elever frågar mig: "Daniela, vad ska jag läsa om jag vill bli riktigt rädd" och nu vet jag vad jag ska svara, för hittills har jag oftast hållit mig på behörigt avstånd från denna typ av böcker. Den här boken är dessutom lättläst, väldigt bra och passar utmärkt för tonåringen som vill prova läsa sin första vuxenbok.

Boken utspelar sig på 1940-talet och berättaren är den unga läkaren Stephen Pearce som tillsammans med sin bror och några andra ska bestiga berget Kanchenjunga i Himalaya. Kanchenjunga är det tredje högsta berget i världen och ingen expedition har ännu lyckats nå toppen och många klättrare har mött sin död på berget. Brodern Kits är helt betagen av en tidigare legendarisk expedition där endast två överlevde och bestämmer att de bokstavligen ska gå i deras fotspår. Ganska snart får Stephen onda aningar, det verkar som om berget är ovanligt olycksdrabbat och Paver bygger upp spänningen mycket skickligt med klassiska enkla medel. En skugga i ögonvrån, hunden vars instinkter berättar något människan inte kan förstå och så förstås hela miljön, kylan, ensamheten, faran och ju högre upp de kommer desto värre blir det. Det är en spökhistoria i all sin enkelhet, men skrämmande i sin trovärdighet. Till sist vet Stephen inte var gränsen mellan verklighet och dröm går och läsaren börjar också tvivla, men att något riktigt hemskt kommer att hända - det kan man vara säker på.


onsdag 7 december 2016

Trött, tröttare, tröttast

Tror ni att det läggs något i dricksvattnet nuförtiden? Det känns nämligen som om alla - precis alla - runtomkring en ständigt går med dåligt samvete över att inte räcka till och ligger på gränsen till utmattning. Eller är det bara mitt umgänge? Är det mina vänner - specifikt mammor och hårt arbetande 30+-are som lider av detta? Skrämmande är det nämligen, mycket skrämmande.

För några månader sedan lämnade jag jobbet med andan i halsen, som jag ofta gör och med känslan av att det igen fanns tusen saker som blev ogjorda, och körde till förskolan för att hämta min son. Jag steg ur bilen och gick mot grinden. Då slog det mig: min son var inte i förskolan den dagen. Han var sjuk. Han var hemma med sin faffa. Jag kände mig ju fruktansvärt dum. Idiotisk minst sagt. Där stod jag och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. För hur knäppt är det inte att man inte ens lyckas hålla koll på tankarna så mycket att man vet var ens barn är? Min allra största rädsla är i dagens läge att allt bara skall brista en vacker dag och hjärnan skall få totalt blackout. Jag ser - i mina mardrömmar - framför mig hur jag står där i matbutiken och hjärnan bara exploderar, inte pallar för trycket helt enkelt. Hur jag bara sätter mig ner, mitt på det smutsiga golvet och ger upp, gråter hejdlöst och slänger osten i väggen. Hujedamej - förbenade tvångstanke alltså. Men rädd är jag - och jag hoppas att den här tvångstanken skall vara ett tecken på att förnuftet än så länge ändå är i behåll.

För Minna i Sara Beischers bok Mamma är bara lite trött blir det för mycket. På hennes födelsedagsfest brister allt. Minna är en hårt arbetande lärare (!), småbarnsmamma och en person med hög arbetsmoral och hårda krav på sig själv. Hon tackar ja till en rektorsutbildning, är mamman som ställer upp som klassförälder, bjuder hem familjebekanta på middag var och varannan helg och tränar, äter rätt, pynjar, fixar och donar. Ja - och så går det som det går då - käpprätt in i väggen. Minnas allra värsta mardröm slår in; att bli en person som inte kan ställa upp, en person som inte presterar utan däremot belastar systemet. Det blir förstås sjukskrivning och så småningom arbetsträning. 

Jag slukar halva boken, den delen av boken där allt bara accelererar och på ett så träffsäkert sätt beskriver hur vardagen kan se ut. Den är skrämmande verklig; så att det nästan gör ont att läsa. Andra delen av boken (den där Minna är sjukskriven och arbetstränar) tycker jag däremot känns lite slarvig; det finns liksom inget budskap eller en klar poäng i den annat än att den hela tiden står i kontrast med tiden innan sjukskrivningen. Men hela boken är ju så otroligt viktig. Vi måste kunna tala om psykisk ohälsa och vi behöver förstå att sänka våra krav på våra liv - vi kan inte hinna med allt, göra allt, vara alla till lags och istället sätta gränser och säga nej. Och hör du till dem som har svårt med detta - precis som jag - hör du nog till dem som även borde hitta tid att läsa just den här boken. Lägg dig i soffan och läs den för din egen skull. Jag tror du kan lära dig en hel del om den absurda press som vi omges av. 

För mig är böcker ett sätt att motarbeta stressen. Jag hoppas du har hittat egna fungerande sätt att koppla av och ta hand om dig själv! 



  




måndag 5 december 2016

Eftertänksamt om otrohet

I somras tipsade Daniela om You had me at hello, en feelgood-roman som fick henne att skratta och bli på gott humör, även om boken också handlar om jobbiga kriser och besvärliga livshändelser. Samma författare, Mhairi McFarlane, gav för ett år sedan ut boken Det är inte jag, det är du - och också denna gång bygger hela boken på en livskris. Delia friar till sin sambo Paul. Han säger visserligen ja; men svaret dröjer aningen för länge och strax därpå kommer det fram att Paul är otrogen. 



För Delia känns det naturligtvis som om hela hennes värld rämnar. Allt hon trott på, allt hon jobbat på, allt hon litat på bara försvinner framför hennes ögon och hon vet inte vart hon ska ta vägen och vad hon skall göra. Paul är även han bestört och vill inte att Delia skall lämna honom. Men vad gör man? Lämnar - tänker kanske du?! Och jo, måhända är det det enda rätta? Men när känslorna finns där, när man har en lång historia tillsammans, när man har så många glada gemensamma minnen och när man också tidigare klarat sig igenom alla möjliga kriser - kan man klara av också detta? Det som jag tycker väldigt mycket om i boken är just detta: den enkla lösningen skulle ju vara att bara sticka iväg, börja om från början och aldrig se sig om. Men när det kommer till kritan: vad gör en människa som råkar ut för detta i verkligheten? Enkelt kan man åtminstone inte påstå att det är och McFarlane är väldigt bra på att ge hela otrohetsfenomenet ett bredare perspektiv. Kan det finnas förmildrande omständigheter? Kan man komma till ro med sina egna fördömande känslor och bara... förlåta?

Nå, Delia tar timeout och flyttar till sin vän i London. Men inte heller där, trots nya bekantskaper och en inblick i hur det vore att leva en annan sorts liv - kan hon släppa sina känslor. Hon har förändrats, jo, men vad kommer tiden att visa? Kommer hon att kunna forma sig enligt nya premisser eller är det kört? 

Ja, läs så får du svaret.  

torsdag 1 december 2016

Skammen

En 500 sidor lång bok om ett litet samhälle där allt kretsar kring ishockey - lockar det dig till läsning? Nähe, inte det? Det trodde inte jag heller men så ville jag ju iallafall veta vad det är i Fredrik Backmans bok Björnstad som får alla läsare att bli så euforiska. Och tvi fick jag: boken är m y c k e t bra.



Visst handlar den om ishockey - om en småstad där allas liv, vare sig de vill det eller inte, kretsar kring ishockey och där ett gäng sjuttonåriga killar drillats till att bli vinnare; odödliga sådana som axlar stadens stolthet och framtid. Men mellan matcher och träningar lever de alla också ett liv och det är där de verkliga guldkornen ligger:  livsviktiga teman att tala om. Som föräldraskap. Småstadsmentalitet där skam och tystnad går hand i hand. Om att alltid vara rädd för vad grannen skall tycka. Utanförskap och rykten. Svek och vänskap. Och framför allt: om hur det är att leva rätt och hur det ändå kan gå fel - hur livet allt som oftast känns som en tärningsspel där någon högt eller lågt sitter och kastar din tärning på måfå. "Jaha - lilla vän - hur ska det gå för dig idag då", liksom?!  

Om du har läst Backmans tidigare böcker, t.ex. En man som heter Ove, kanske du förväntar dig underbyggd humor - men den tanken kan du direkt lämna med Björnstad. Björnstad är en bok som lockar fram tårar, starka känslor och berör en långt in i själen. Om vartannat blev jag arg, frustrerad, matt och insiktsfull.

Som på beställning bloggade Linn Jung om skam och våldtäkt. I Björnstad händer just det - en flicka blir våldtagen och stadens invånare väljer - surprise surprise - att tro på pojkens historia om vad som hände. Och nog är det ju så skrämmande autentiskt: att man direkt då en våldtäkt eller sexuella trakasserier sker börjar skambelägga flickan. Varför har du så utmanade kläder på dig? Varför dricker du dig full, då vet du ju vad som kan hända? Varför flirtar du med killar som är så mycket äldre än du själv är? Varför går du med på att hånglas när du vet vad det kan leda till? VARFÖR FINNS DU NÄR DU JU VET ATT DET FINNS POJKAR SOM KAN GÖRA DITT LIV TILL ETT HELVETE?  

Oj vad jag hatar den normen. Att tänka till och fråga pojken vad som fick honom att göra fel är det ingen jävel som tänker på. Att flytta över skammen på den som utför den brottsliga handlingen istället för på offret borde ju vara en självklarhet år 2016. Meeen nej, vi har så mycket att jobba på ännu! Backman gör med sin bok Björnstad en himla bra insats i den här debatten dock, och det tycker jag han skall ha en enorm eloge för!

Och jag säger som Linn Jung: "Folk måste prata med sina pojkar"! Fattar ni? Vi som har söner måste se till att de växer upp med hjärta och hjärna så att de i sin tur har de redskap man behöver för att bli en medmänniska. En person som bryr sig. Som har civilkurage. Som vågar göra rätt.

Kolla dokumentären. Trailern säger redan en hel del:


onsdag 30 november 2016

VirtNet-trilogin

Om du känner en tonårstjej eller -kille som gillar att spela strategispel på nätet kan du lägga till VirtNet-trilogin på julklappslistan i förra inlägget. Författaren, James Dashner, är mannen bakom Mazerunner-serien som redan finns på listan och gillar man den gillar man troligen även Nivå: Dödlig som första boken heter på svenska för upplägget känns bekant, men storyn är ny och spännande. Också ny på det sättet att handlingen leker med fantasin och gränserna för vad tekniken kan möjliggöra i framtiden, jag har aldrig läst någonting liknande förut.

I den framtid som huvudpersonen Michael lever i skaffar man lite häftigare spelutrustning än idag - en kista som man lägger sin kropp i, där elektroder tvinnar in sig i din kropp och vips förflyttas du till VirtNet, en värld där du kan gå omkring, träffa folk, spela en massa spel och göra allt det du kan i verkliga livet. Du känner dofter, smaker och smärta som på riktigt, det ser kistan till men dör du i ett spel vaknar du välbehållen upp i din kista. Michael och många andra tillbringar mer tid här än i verkliga livet. Här har också Michael sina bästa vänner Bryson och Sarah som han aldrig sett på riktigt. Liksom Michael är de duktiga hackers och de brukar hacka koderna i de olika spelen på VirtNet för att få olika fördelar och därför har de blivit framgångsrika spelare.

Men så börjar det hända saker, en spelare vid namn Kaine som gömmer sig djupt inne på VirtNet lyckas koda KillSims och andra underligheter som dödar spelare och som gör att folk hittas i koma i sina kistor, det som förr var virtuellt har blivit på riktigt och Michael och hans vänner får i uppdrag av VirtNets ledning att hitta Kaine, plötsligt med det riktiga livet som insats. För att göra det måste de ta sig igenom spelvärldens många fasor där vanliga skjutspel bara är början.

Det är lättläst, spännande och en aning makabert och jag vet att flera av mina elever skulle gilla boken och dessutom kunna förklara ett och annat om spel för sin gaggiga moddalärare så jag hoppas att någon av dem får den här i sin hand i något skede.



måndag 28 november 2016

Ge en bok i julklapp!

Har du en tonåring du har tänkt ge en julklapp åt i år kanske någon bok från följande lista kan funka. Med hälsning av moddalärarna i Sarlinska skolan -

Fantasy

Medeltiden har aldrig varit så populär som nu. Är du dessutom intresserad av oförklarliga ting, väsen och kampen mellan det goda och det onda gillar du förhoppningsvis någon av dessa:

Kristin Cashore: De utvalda (trilogi) Del 1: Tankeläsaren (utmaning)
Siri Pettersen: Korpringarna (trilogi) Del 1: Odinsbarn (utmaning)
Melina Marchetta: Ett folk utan land (medel)
Maria Turtschaninoff: Maresi (lätt)
Maria Turtschaninoff: Naondel (utmaning)
J.K.Rowling: Fantastiska vidunder och var man hittar dem (lätt)


Thriller och skräck

Du som vet känslan av att vara totalt fast i ett dataspel, som någon gång spelat en hel natt och glömt allt i din omgivning borde kanske läsa:

Ursula Poznanski: Erebos (medel)


Om du inte är främmande för skräck blandat med det övernaturliga lönar det sig att bekanta sig med:

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (medel)
Bengt Nilsson: Björn, Följa John (lätt)


Är du dessutom intresserad av science fiction så tycker vi att du ska ta en titt på:

Alex Scarrow: Timeriders (medel)


Kriminalromaner

Deckare där unga på liv och död blir indragna i allt från mord till droghandel.

Salla Simukka: Röd som blod (Utspelar sig dessutom i Tammerfors) (lätt)
Harlan Coben: Jägaren (lätt)
Andy Mulligan, Box 101 (lätt)


Realistiska böcker med ungdomar i huvudrollen

Är du kvicktänkt och gillar underfundiga repliker, ungdomsliv som kunde utspela sig i en film och trevliga slut kan du läsa:

John Green: Pappersstäder, Efter Alaska (medel)
Melina Marchetta: Jellicoe Road (utmaning)
Martin Jern: Så värt!, Svensk synd (medel)
Jesper Tillberg: Hög press (lätt)


Äventyr och action

Serien om Spejarens lärling är det många som storgillat. Kanske du vill fortsätta läsa om äventyr och gärna med pojkar i huvudrollerna? Då lönar det sig att läsa:

John Flanagan: De utstötta i serien Broderband (medel)
John Flanagan: Gorlans ruiner i serien Spejarens lärling (lätt)  
Michelle Paver, Vargbröder (lätt)
James Dashner: Mazerunner (medel)


Dystopi

Är kanske den mest aktuella av alla genrer och typiskt här är en framtid där världens undergång är nära förestående, en tyrannisk envåldshärskare styr världen och några modiga och självständiga flickor och pojkar väljer att stå upp mot detta.

Suzanne Collins: Hungerspelen (trilogi) (medel)
Tahereh Mafi: Rör mig inte! (del 1 av en trilogi) (medel)
Lauren Oliver: Delirium (del 1 av en trilogi) (medel)


Serieromaner

En genre som är mycket populär just nu är serieromanerna. Att vara tonåring kan innebära att man har ganska många frågor om världen och sig själv och allt däremellan. Här har du två exempel på lättlästa serieromaner.

Johan Unenge: Mitt extra liv (lätt)
Anna Höglund: Att vara jag (lätt)

… och en mycket aktuell scifi-serieroman som snart kommer som film:

Pierre Christin: Linda och Valentin (medel)

Finlandssvenska författare

Det är alltid bra att tänka på att handla inhemskt inför jul. Kanske det också kan gälla böcker. Följande böcker är skrivna av en finlandssvensk författare.

Nora Strömman: Det är du, inte jag (lätt)
Maria Turtschaninoff: Anaché (fantasy, medel)
Kaj Korkea-aho: Gräset är mörkare på andra sidan (utmaning)
Lars Sund: Natten är ännu ung (nyutgåva, medel)


fredag 25 november 2016

En skärva i mänskligheten

För drygt två månader sedan hade vi en mycket lärorik och känslosam föreläsning i Sarlinska skolan där jag jobbar. Vi hade nämligen Livia Fränkel på besök. Livia Fränkel är en av de som överlevde Auschwitz-Birkenau och det gjorde hon tillsammans med sin syster Hédi Fried. Systrarnas föräldrar gick inte samma öde till mötes, utan dog i gaskamrarna i koncentrationslägret.

Om du vill läsa vår skolas blogginlägg efter föreläsningen så hittar du det här.

Det är någonting med den grymheten som utspelade sig under Nazityskland som är så svår att greppa. Jag förstår inte. Vilken politisk övertygelse du än har, vilken trängd situation du än befinner dig i, hur hjärntvättad du än är - så måste ju det finnas ens ett litet uns av empati någonstans gömt därunder all hård hud?! Hur klarar man av att utsätta andra människor för den hjärtlösa tyranni som bl.a. judarna utsattes för? Vad får en att vända bort blicken och sluta bry sig om andra? Hur kan en medmänniska leva med sina omänskliga handlingar och på något sätt berättiga dem? Nä, hur jag än vrider och vänder på saken fattar jag inte. Jag bara inte gör det.

Och det är nog också den tanken som inte kan lämna mig medan jag läser Skärvor av ett liv av Livias syster Hédi Fried. Som många andra livshistorier av människor som på något sätt varit med om förintelsen finns det en påträngande ledsamhet väldigt närvarande - en sorg som inte kan släppa trots att Hédi Fried också stundvis tar upp händelser i hennes och systerns liv som var väldigt glada och positiva. Skärvor av ett liv har tryckts i många upplagor och jag hoppas den fortsätter sälja. Den är förstås grym och den är på alla sätt väldigt otäck att läsa; men den hör till kategorin böcker som aldrig någonsin får glömmas bort. Det är en bok alla borde läsa, helt enkelt.



I boken får man läsa om Hédis liv, om barndomen och uppväxten i den lilla staden Sighet i norra Rumänien. Våren 1944 tvingades alla judar i staden lämna sina hem och flytta till ett getto. Därifrån deporterades de i godsvagnar till Auschwitz där de sedan stod framför den ökände läkaren Josef Mengele som utan en min snabbt avgjorde om de fick leva eller inte. Hédi berättar om livet i koncentrationslägret och andra arbetsläger, om befrielsen i Bergen-Belsen och bussarna och båtturen över till friheten och Sverige 1945. 

Det här är en bok varenda en av oss kunde läsa. När Livia Fränkel föreläste för oss uppmanade hon oss till civilkurage - att aldrig vända ryggen till då vi ser orättvisor och grymhet. Det är den här boken en viktig påminnelse om. Du kan ju se det som ett julklappstips (eller året om-tips)!     

onsdag 23 november 2016

Precis rätt stämning

Alltså, vad gör man för att överleva det här ruskiga novembermörkret? Idag har jag skött om en öroninflammerad lillkille här hemma och emellanåt har blicken letat sig ut över vattnet - eller försökt iallafall. För det var nästan stört omöjligt att se genom det gråa diset som lagt sig över vår del av världen. Deppigt! Är man optimistiskt lagd kan man ju göra som danskarna och omfamna mörkret, plocka fram en massa ljus, lägga på musik och tända en brasa - ha lite hygge helt enkelt. Inte konstigt att danskarna anses vara världens lyckligaste folk; för den som denna tid på året lyckas tänka positivt måste nog höra till kategorin lyckliga människor. Jag trodde jag kunde vara en av de som alltid ser det positiva i allt men ack nej; nu känns nog allt botten. Suck och stön. Jämmer och elände. Väck mig i vår någongång, tack!

Nå, vill man  - av någon konstig anledning - läsa en bok som bekräftar detta mörka och dystra tillstånd så kan man nappa tag i Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson. Det är en ungdomsbok som handlar om 16-åriga Vega som bor någonstans på en ödslig landsbygd i Sverige. Vegas äldre bror är efterlyst av polisen för ett brott Vega är säker på att han inte begått. Boken har ett flertal gånger liknats vid Jennifer Lawrences film Winter's Bone - samma dysterhet, samma ödslighet och misär. För det är kolmörkt från sidan ett: nästan så att man dyker in i en rökbastu där röken gör att man nästan inte kan andas. Det är alkoholiserade vuxna, pedofiler, hustruvåld, död, fattigdom... ja, och så då några ungdomar som ingen riktigt bryr sig om. Försök tänka positivt sen?!



Och ändå är denna spänningsroman klurigt nog ganska bra på att ta upp svåra teman som t.ex. identitet och relationer. Det finns nog en hel del som öppnar för diskussion; som livslögner, motiv till att begå brott, den trängda människan, livets lott - för att nämna några saker. Och dessutom tror jag faktiskt att den råhet och krypande obehagliga stämningen också kan vara orsaken till att många gillar boken. Även om jag tycker vi får helt tillräckligt av det bara genom att titta ut genom fönstret. 

Mamma rekommenderade dubbla doser d-vitamin. Vad rekommenderar du för att orken och glädjen skall infinna sig?

söndag 20 november 2016

Så gick en dag ifrån mitt liv

Det finns ju en hel del i livet man gärna skulle vilja slippa. Sådant man gott skulle klara sig utan. Som man där på sin allra sista dag i livet inte kommer att tänka tillbaka på med vare sig saknad eller glädje. Men som man tydligen måste deala med ändå. Hela det här veckoslutet har jag ägnat mig åt en av dessa saker - att städa. Jag kan ju informera dig om, även om du säkert vid det här laget redan snarkar av tristess, att jag under min städsession bland annat hittade en lampskärm med ett dammlager på tre centimeter inuti och att jag hittade några mögelvita mandlar i ett hörn i köket som antagligen legat där i några år. Någon gång i mitt förra liv har jag också tydligen lyckats klämma in mig i en blus i storlek 36. Den och ett ton andra kläder luktade så illa att jag nästan trodde mig hitta en död liten mus längst in i skåpet. Skönt att slänga allt som inte jag haft på mig under de senaste tio åren; tack och hej leverpastej!

Ja, det finns ju så många måsten i livet. Visst sägs det ju att lyckan i livet finns i de små ögonblicken men inte f*n ser jag hur detta veckoslut ska gå i historien som något betydelsefullt. Om en vecka är huset smutsigt igen. Om ett halvår är klädskåpet lika överfullt igen. Och om någon timme har barnen lyckats producera lika många tusen olika teckningar som jag just tömt ur alla överfulla skåp. Likväl är man där igen alltså; med ett smutsigt hem i värsta anti-feng-shuiska anda.

Hur mycket av din tid ägnar du dig åt sådant som du inte skulle vilja ägna ditt liv åt? Visst håller du med om att det är ett överbelastat heltidsjobb att ta hand om barn och hus!? Kläm till en önskan om att göra karriär och försök sedan jonglera livet med ytterligare den arbetsbördan. Aldrig good enough, aldrig gott samvete. Det är det Malin Persson Giolitos bok Dubbla slag från år 2009 handlar om. 



Huvudperson Hanna var en mycket lovande jurist. Hon fick anställning på en prestigefylld advokatbyrå och skulle få en lysande framtid som delägare. Vad hände? Jo, hon fick barn. Plötsligt rasade allt - vardagspusslet och alla tillhörande otillräcklighetskänslor förbarmade sig inte över Hanna och hon hade inget annat val än att sluta satsa på karriären. Men vad händer när du slutar satsa? Är ditt liv lika mycket värt även om du inte kan profilera dig som duktig på jobbet? Kan dammsugandet där hemma vara lika viktigt som det arbete du utför på jobbet? Vad är det som bestämmer vad som ska definiera dig? 

Satsa eller inte satsa - på jobbet. Vad tycker du?  

lördag 12 november 2016

Lite som den hemliga historien

Kanske kommer du ihåg min entusiasm för Donna Tartts Den hemliga historien. Förra veckan råkade jag på en liten miniversion av den boken; med samma känsla och samma psykologiska pusselsystem där man som läsare får följa med en inre monolog som sakta sakta benar ut en händelse. Just när man tror att man har kommit på hur allt ligger till händer det något annat; något som kullkastar ens teorier. Denna gång heter berättelsen En nästan sann historia och är skriven av Mattias Edvardsson (2016). 

Huvudpersonen Zacharias i En nästan sann historia börjar på en kurs i litterärt skapande vid Lunds universitet på 90-talet. Där träffar han en hel hög med originella personligheter - inte minst poeten Li Karpe och författaren Leo Stark. Där träffar han också Betty, Fredrik och Adrian och tillsammans delar de drömmen om att skriva något stort; en bästsäljare, en kultbok eller något som ens lite är i närheten av de stora böckerna som den legendariske författarikonen Leo Stark har skrivit. Men det händer en hel del i kulisserna också och vad det exakt är får läsaren vänta med att få förklarat. Men en sak blir tydligt direkt: Leo Stark försvinner spårlöst och troligen handlar det om ett mord. Det mordet döms Zacharias vän Adrian för men när Zacharias tolv år senare får sparken från sitt jobb som journalist och blir utkickad av flickvännen Cajsa bestämmer han sig för att skriva en bok om mordet. Och med den boken tänker han sig att Adrian äntligen skall få uppgörelse; att alla skall förstå att det inte var han som mördade Leo Stark. Frågan är bara vilka minnen man vågar tro på och vad betyder det att alla tycks komma ihåg allt det som hände på olika sätt?

Relationerna mellan Zacharias och hans vänner kommer att betyda ganska mycket i boken. Även om boken då kan klassas som en psykologisk deckare kan man inte undgå att också fascineras av Edvarssons relationsdrama. Karaktärerna är väldigt genomarbetade och det är lätt att tycka om dem alla; vilket säkert också är ett stildrag som lämpar sig väl.  

Det pirrar till i huden när man läser boken. Den är en sann spänningsroman som leker med ens tankar och känslor och som får en att totalt ifrågasätta sanningen; om det alls finns någon entydig sanning. Jag älskar anspelningarna på det kreativa skrivandets betydelse och litteraturens påverkan på människan även om jag inser att vi som har detta specialintresse för språk och skrivande är ganska få. Men den som någongång har suttit och rivit håret av sig på grund av ångestladdad skrivkramp vet precis vad man talar om. Det blir på liv och död, liksom. Och i den här boken: bokstavligen.  

  


fredag 11 november 2016

En knepig relation

Ju äldre man blir desto mer medveten blir man om hur många andra färger än svart och vitt som finns i det som kallas att leva. Det känns ju nästan som om man föds om emellanåt, som om livets faser ger ens liv så många olika ansikten. Den jag var igår blir jag aldrig igen men nog någon annan - någon som kanske tänker lite annorlunda, har lite mera i bagaget och - oftast - är lite mer ödmjuk inför livet.  

Så, när jag läser ungdomsromanen (M)ornitologen av Johanna Thydell vill jag så gärna kunna känna med huvudpersonen Moa, vars mamma lämnade familjen när Moa var två år gammal. Moa är asförbannad på sin mamma och när mamman plötsligt hör av sig - efter femton år - vill hon inte ens träffa henne. Gamla sår rivs upp och det enda Moa kan tänka på är att hon helst vill se mamman ge upp och inte behöva ha med henne att göra. Det är ju en så befogad vrede. Det är ju så man skulle reagera. Men ändå; som vuxen är det svårt att sätta sig in de känslorna eftersom man direkt förstår på den tydliga undertexten att Moas mamma gett sig av på grund av något. Frivilligt ja - men knappast lättvindigt. 

Det är första gången jag påtagligt upplever att min ålder är ett hinder för att till fullo leva mig in i en ungdomsroman. Men den är mycket bra dock! Igen en gång har Thydell lyckats fånga den rätta tonen och genom humor, rappa och småironiska kommentarer är jag säker på att hon får den unga läsaren på sin sida. Och temat - föräldrarelationer på gott och ont - är ju något alla mer eller mindre kan relatera till. 

Gillade man I taket lyser stjärnorna (2004) eller Det fattas en tärning (2006) har man också i denna bok en lika bra story! 


onsdag 9 november 2016

Konsten att... inte lockas med i allt?

Nu är det ju så att jag läste Konsten att städa av Marie Kondo eftersom det var min månadsbok i läscirkeln. Många älskar den. Litteraturkritikerna hatar den. Hur som, den sägs vara en bok om hur du kan städa dig lycklig. Om hur alla saker har en själ och ju bättre du behandlar dina saker och endast sparar de saker som betyder något för dig desto mer lycka kommer du att få i ditt liv. Det mesta i boken var i mina ögon bara skräp - så vill du skala bort något kanske du åtminstone kan lämna den här boken oköpt. Låna den på bibban istället så drar du inte mera olycka över dig iallafall!



Men jo: jag håller med Marie Kondo om att det mesta vi omger oss av i material är sådant vi lika gärna kunde lämna bort. Jag ogillar det konsumtionssamhälle vi lever i där sociala medier och bloggar uppmanar oss att köpa än det ena än det andra. Min inredningsfilosofi är att skala bort så mycket man bara kan och det är faktiskt det som ger mig ro; avsaknaden av prylar. En fröjd för ögat. 

Döm om min förvåning när Marie Kondo i inledningen skrev att hennes läsare till och med hade gått i ner i vikt när de anammat hennes städfilosofi. Det ni! Det säger ganska mycket om boken, tycker jag. Oh well. 

tisdag 8 november 2016

En vuxensaga

Ibland kräver livet att man läser en bok som kräver väldigt lite eftertanke men som snabbt och lätt förflyttar en till en annan tid och plats. Ibland kräver livet också att man låter boken ha inflytande på ens liv och åsikter och att man berörs (läs Lottas förra inlägg om du inte gjort det!). Just nu läser jag främst medan jag ammar min tre veckor gamla bebis och då är böcker i den första kategorin ett trevligt val.

Elisabet Nemert är en svensk författare som skriver historiska romaner och jag har läst flera av hennes böcker och aldrig blivit besviken. Ödets hav utspelar sig på Gotland och i Novgorod under 1300-talet. Huvudpersonen är Aurora Eken, en sagolikt vacker kvinna som tack vare en lycklig barndom med fri uppväxt är mer lärd än många män, en utmärkt pilbågsskytt och en kvinna med mod att stå upp mot livets orättvisor, vilket det finns gott om, speciellt om man är kvinna, på 1300-talet. Livet kommer dock att pröva Aurora hårt då danskarna invaderar Gotland och ett stort antal av Gotlands män blir slaktade utanför Visbys murar. Det är denna händelse som för Aurora över havet till Novgorod. 

Visst, boken är förutsägbar och jag tvivlar aldrig på att Aurora till slut kommer att bli både lycklig och älskad trots att livet är kantat av ond bråd död, våldtäkt, piratöverfall, maktgalna män och mycket mer men som sagt så behöver man ibland leva sig in helt och fullt i en annan värld och tid och i en annan människas liv och Nemert kan skriva så att man verkligen förflyttas till Auroras värld. Boken är en smula överdriven, Aurora är nästan omänskligt god och modig och få skulle väl överleva ens hälften av det hon råkar ut för med förståndet i behåll. Inte heller miljön och tiden känns helt autentiskt beskrivna, men än sen då? Ibland behöver man bara få dras med i berättandets magi och boken är som en skimrande saga där det goda segrar över det onda, inte helt trovärdig, men otroligt underhållande och fängslande ändå. 


måndag 7 november 2016

När boken plötsligt blir verklighet

Vid flera tillfällen har Daniela och jag, här på bloggen, nämnt vårt flykting-tema som vi moddalärare i Sarlinska skolan i Pargas jobbat med hela den första perioden med våra sjuor. Förra veckan kulminerade vårt tema-arbete med ett besök i skolan av Nour Sorki och Shfan Ahmed med lilla bebisen Lara. Shfan, Laras pappa, har fått avslag på sin asylansökan och går det som våra myndigheter just nu vill separeras han från sin familj och Lara måste växa upp utan sin pappa. Ofattbart.

Men det är stunder som dessa då jag ändå älskar mitt jobb. Litteraturen bjuder oss på en inkörsport till allmänmänskliga frågor om vårt värde som människor, om rätt och fel, om moral, civilkurage och mycket mycket mer - och när man sedan lyckas fånga elevernas intresse och - om ens lite - påverka dem och ge dem nya insikter, ja: då är man i sitt esse! Och det var exakt det som hände mig där och då. Shfans berättelse grep om våra sjuors hjärtan och plötsligt blev förståelsen för huvudpersonen Amanda i vår högläsningsbok Flyktingen så mycket mer förståelig. Gå in och läs vår skolas blogg. Inlägget hittar du här.

Våra elever fick också delta i en brevprotest och skrev om vad deras mamma eller pappa betyder för dem. Nu hoppas vi på att Shfan får omprövat sin asylansökan och får stanna. Allt annat är otänkbart.  




onsdag 2 november 2016

Som ett dockskåp

Jessie Burtons debutroman Miniatyrmakaren såg jag hyllas på flera olika ställen och jo, jag kan förstå varför men boken gjorde mig ändå en liten smula besviken. Jag gillar ju som konstaterat historiska romaner och det här var en annorlunda sådan. Den utspelar sig i Amsterdam på 1600-talet då staden blivit rik tack vare köpmännen och VOC, det Förenade ostindiska kompaniet. Men rikedomen är förstås bara ett fåtal förunnade.

18-åriga Petronella, Nella, har haft tur. Ett äktenskap har arrangerats mellan henne och en av de mest framgångsrika köpmännen Johannes Brandt. Förväntansfull kommer den nygifta Nella till Amsterdam men inget blir som hon tänkt sig. Johannes är inte ens hemma för att ta emot henne, istället möts hon av Johannes kyliga och klipska syster Marin, familjens hushållerska Cornelia och Otto, den första mörkhyade person Nella någonsin sett. Då Johannes kommer hem förbryllas Nella av att han inte en enda kväll kommer till hennes säng och hon som sett fram emot att få egna barn och att styra ett hushåll känner sig helt övergiven för som det nu är styrs hushållet av Marin. Dessutom ger Johannes henne en väldigt märkvärdig bröllopspresent, ett dockskåp som är en exakt kopia av deras hem, en leksak för överdrivet rika vuxna kvinnor, för att hålla henne sysselsatt. 

En miniatyrmakare levererar saker till dockskåpet och så småningom blir det riktigt kusligt. Det visar sig att det Brandtska hemmet har alla möjliga hemligheter och överraskningar på lut och miniatyrmakaren verkar känna till dem alla och dessutom kunna förutspå framtiden.

Boken är skriven på ett vackert, nästan drömskt och magiskt vis. Detaljrikedomen är stor och man kan utan svårigheter känna stanken från floden och doften från köken. Boken låter en kika in i varje vrå i hemmet och hela boken blir som ett litet dockskåp fyllt med överraskningar åt läsaren. Samtidigt tar det ganska länge innan karaktärernas öde börjar gripa tag i mig, jag var likgiltig lite för långt in i boken. Då jag kommit till slutet märkte jag dock att boken inte riktigt ville lämna mig och först efter att jag följande dag läst om första kapitlet tyckte jag att jag fått svar på de frågor som blev obesvarade i slutet.

Jag älskar bokens pärm, den återspeglar på ett fint sett de drömska och magiska inslagen i boken.

söndag 30 oktober 2016

Ytterligare en finlandssvensk fullträff

Man skulle ju nästan kunna tro att jag får betalt för att hylla en massa finlandssvenska författare - men så är det inte (tyvärr). Under de senaste veckorna har jag läst så många bra böcker och bland de allra bästa ligger Eva Frantz, Malin Klingenberg och nu - ingen mindre än - Maria Turtschaninoff. Efter succén med Maresi, som jag verkligen gillade, har jag riktigt väntat på följande bok och nu är den här: Naondel.  


Naondel utspelar sig i samma värld som Maresi (och också de tidigare böckerna Arra och Anaché). Boken är som en sorts föregångare till Maresi; som en förklaring till hur det Röda klostret grundades på ön Menos. Det är ursystrarnas berättelse och den får sin början med Kabiras historia. Hon är den som förälskar sig i visirens son Iskan. Det visar sig dock att han är falsk och mycket elak och lurar henne att berätta hemligheten med Anjis källa - en hemlighet som gått från generation till generation men endast från kvinna till kvinna. Snart är Kabira Iskans första hustru och hon sitter inlåst i hans harem och behandlas som skräp. En efter en kommer de dit, kvinnorna, och det de alla har gemensamt är att de är förtryckta, misshandlade och våldtagna. Allt eftersom Iskans harem växer får vi flera och flera berättelser och tillsammans bidrar kvinnornas historier till helheten. Det är grymma historier. Det är mellan varven så otäckt att jag nästan tappar förtroendet för Turtschaninoffs värld - men något grymmare än den värld vi lever i är den knappast ändå. Den enda trösten är att ha läst Maresi och därmed veta att det kommer att bli bra; att kvinnorna hittar sin fristad och att de kommer att ingå en vänskap och ett systerskap som ger dem trygghet och hjälper dem vidare. Det är - minst sagt - otroligt gripande livsöden.

Det förvånar mig inte att Turtschaninoff håller på att erövra världen med sina böcker. Hennes språk är som musik och den berättarförmåga hon har slår de flestas! Det är svårt att lägga ifrån sig boken och när så boken är slut har tankarna blivit kvar någonstans i Turtschaninoffs värld. För trots att den är rätt så grym, som sagt, så är den också mycket fängslande, intressant, levande och verklig. En värld man inte i första hand alls vill lämna. 

Naondel tycker jag lämpar sig för en lite äldre publik än Maresi, som i sin tur passar alla - oberoende ålder. Språket är snäppet mer krävande och historierna sådana som kanske fängslar en i gymnasieålder och äldre. Men jag skulle gärna tipsa även mina elever om Naondel och måhända har jag fel; visst kan det finnas sådana i högstadiet också som kan greppa boken och falla pladask. Precis som det bland mina elever finns de som älskar Arra, Anaché och Maresi; Turtschaninoff kan det här med fantasy och förhoppningsvis skriver hon redan på följande. Skulle också den handla om Menos vore det inte helt fel.       

onsdag 26 oktober 2016

Den fantastiske Malin Klingenberg

Nog är det ju så att alla ni med barn i 5-10-årsåldern har fattat att läsa Den fantastiske Alfredo?! Att den fjärde boken om Patrik, Irene och pensionärsmakten är precis lika bra som de tidigare tre! Pensionärsmakten måste ju nämligen vara det bästa som har hänt den finlandssvenska barnboksvärlden; Malin Klingenberg är ju så himla rolig och Joanna Vikström Eklövs illustrationer pricken på i.



Vi hade Alfredo med oss till Spanien och det var den boken jag läste högt för barnen alltid då det blev en liten lugn och lämplig stund över. Temat passade ju oss perfekt i och med att också Patrik och Irene åker på resa; till Kanarieöarna. Med sig har de Irenes mamma, Bengta-Louise, Roffe och Elsa. Väl framme råkar de på skurkarna Bi-Keps, Tanden, Alban, Evil och Max, som har rymt från fängelset och nu går omkring förklädda till gamla tanter. Och den fantastiske Alfredo då förstås - som visar sig vara mycket annat än fantastisk.

Som sig brukar blir Patrik och Irene och de tuffa pensionärerna indragna i värsta kalabaliken. De hade planerat att solbada, gå på Ralfs och Reids nöjesfält och lata sig; men istället ser bovarna till att hålla dem sysselsatta med annat. Och inte oss emot; det blir en riktigt rolig, underhållande och spännande berättelse som man inte vill att skall sluta.

Och jag hoppas den fantastiske Malin Klingenberg inte slutar här. Vi vill ha mera, och helst med detsamma!

lördag 22 oktober 2016

Vi stal en vecka till av sommar

Här - i Mar Menor Golf Resort, som ligger en kort bilresa söderut från Alicante - tankade vi sol under höstlovsveckan. 






Mina föräldrar är golftokiga, precis som min man och mina barn, och mamma och pappa var så snälla och bjöd in oss att ockupera det hus de hyr där. Det blev en ljuvligt skön vecka. Barnen älskade Spanien och bär nu med sig många härliga minnen därifrån. Det blev en vecka av golf, simning, utfärder, god mat, solbad, sömn och vila, ett avbrott i vardagsstressen, umgänge, prat, skratt, kramar, upplevelser och förstås - läsning. 

En av de böcker jag läste i Spanien var den nyutkomne Sommarön av den finlandssvenska författaren Eva Frantz. Sommarön är en paradisö i Porkala skärgård, en ö som ägs av försäkringsbolaget Axelssons och som bolagets personal kan tillbringa en semestervecka på i olika stugor som bolaget låtit bygga. Det verkar vara rena rama Saltkråkan; vackra solnedgångar, en restaurang som serverar husmanskost, gemensam bastu, grillfester, skratt och den typiska finlandssvenska positiva prutthurtigheten - vad mera kan man önska sig av en liten semestervecka?! Men bakom den vackra fasaden gömmer sig ett mörkt familjedrama och när stormen drar över ön och dimman ligger tät blir det som skulle bli en härlig vecka i skärgården allt annat än det. 



Det är lite Agatha Christie-känsla i Sommarön; en finlandssvensk variant på en deckare där karaktärerna en efter en synas i sömmarna och där ett mord så småningom sker och läsaren inbäddas i spänning om vem som står följande på tur. Jag älskar stereotyperna för år 2016; karriärkvinnan Martina, den misslyckade författaren André, allas vår vän Annika, läraren, skäribon, de bortskämda ungarna och VD:n. Det blir en salig blandning av folk och det sätt Frantz kan driva med personligheterna och på ett finurligt sätt också få läsaren att dra på munnen utan att håna - mest bara igenkännande - är proffsigt. 

Ja, jag läste gärna boken. Visst kunde jag ana vari lösningen låg men ändå låg det en viss spänning i luften ända in på slutet. Och när sista sidan var läst fick jag nog en känsla av att vi kommer att få läsa mer av Eva Frantz. Jag hoppas iallafall på det!

 Se på den här bilden. 



När man kommer hem från en härlig resa och landar i verkligheten igen blir det alltjämt en liten chock. Men jag har försökt hålla fast vid känslan av att ligga i solen och titta upp på den blåa himlen i värmen och tycker mig ha klarat av det - om än lite. Hoppas bilden kan förmedla lite lugn och en känsla av inre frid även till dig. Och tack mamma och pappa för den fina resan; ni är bara bäst och vi är så tacksamma för att vi fick komma  och hälsa på er! Puss och kram!    

torsdag 20 oktober 2016

Mystisk magi eller klartänkt kritik

Sofi Oksanens Utrensning var, när den kom ut 2010 på svenska, en av de böcker som jag tyckte hade stor inverkan på mig det året. Den var så klartänkt och samhällskritisk - och grym, och tankeväckande. Jag hade således stora förväntningar på hennes senaste roman Norma. Men läsningen bara... fastnade för mig. Jag vet inte ens varför; men det tog för lång tid att komma in i handlingen så att jag någonstans där på vägen bara tappade intresset.

Boken har fått massor av bra kritik. De rikssvenska recensionerna jag läser om Norma hyllar igen Oksanen för hennes fantastiska klartänkthet. Romanen klassas som en "mästerlig feminism noir". Många älskar att romanen är dubbelbottnad och kan läsas såväl som magisk realism; med Normas hår som växer en meter om dagen - eller som en samhällskritisk kvinnoskildring om ett samhälle där vi är beredda att göra vad som helst; allt från att sälja våra kroppsdelar till våra spädbarn. Vanligtvis sällar jag gärna mig till den skaran av läsare som älskar undertext och 1 + 1-finurligheter men min hjärna var tydligen för trött och enkelspårig denna gång. 

Nåväl, med det sagt kan ni gärna få veta lite om intrigen ändå. Boken handlar ju om Norma, vars hår växer onaturligt fort och dessutom påverkas av hennes olika humörskiftningar. När Normas mamma Anita plötsligt dör under konstiga omständigheter väljer Norma att börja arbeta på den frisörsalong hennes mamma jobbat på för att i hemlighet ta reda på vad som kan ha hänt mamman. Där visar det sig att ägaren och arbetsgivaren är involverade i en hel del misstänksamma affärer och så småningom börjar de försöka dra in Norma i härvan. Det blir ett familjedrama med massor av mörka undertoner. 

Nu när jag läser igenom vad jag har skrivit om boken är det faktiskt så att det nästan retar mig att jag inte gav boken en bättre start. Så, ta inte åt dig av min recension här - ge boken en ärlig chans! Det är den nog värd!


(Och min åsikt i frågan om valet av Bob Dylan till Nobelpristagare i litteratur är att det var häftigt. I moddan brukar vi avsluta vår litteraturhistoriatermin med att lyssna till de kändaste låtarna från 1900-talet och läsa texterna därtill. Bob Dylans Blowin´ In The Wind finns med bland dem. Kiva!)