söndag 28 februari 2016

För bara hundra år sedan

Anledningen till att jag skriver den här boken är att jag vill veta mera om inbördeskriget i Finland. Jag vill att vi sätter oss bättre in i vad som hände. Jag vill att vi diskuterar vad det har att göra med oss i dag. Jag skriver för dig, som precis som jag mest bara har lyssnat och inte själv varit aktiv och ställt egna frågor.

Jag skäms. Orsaken denna gång är att jag under den gångna veckan många gånger blivit medveten om min okunskap. Min okunskap om bland annat inbördeskrigets Finland men också om många andra skeden i vårt lands historia och om det som ju är själva fundamentet för våra liv; för vem vi är och för vår förståelse av vår kultur och identitet. 

Det finns hur många frågeställningar som helst som jag nu skulle kunna reflektera över efter att ha läst Projekt Ines av den finlandssvenska författaren Anna Lindholm. Men jag väljer att låta bli. Istället uppmanar jag dig - och utmanar - att nu för sjutton gubbar bara se till att så snabbt som möjligt läsa boken! Det är vår skyldighet! Varför då, undrar kanske du? Jo, för att nu har du en chans att repetera vårt lands historia. Och du har för en gångs skull en möjlighet att läsa om den ur flera kvinnors perspektiv. Och du får den förklarad på ett lättläsligt, pedagogiskt sätt genom intressanta personporträtt och gripande (levande, väldigt olika, tragiska, till och med roliga...) berättelser. 

Och för att du antagligen - precis som jag - kanske har glömt att uppskatta ett liv i fred. För det är ingen självklarhet, inte ens i det här landet, men ändå verkar det vara så ofattbart enkelt för oss att tro att det är just det. 

  

lördag 27 februari 2016

Små citroner gula

Bokcirkeln vi har på jobbet bjöd den här månaden på Små citroner gula, en bok av en författare jag inte kan minnas att jag skulle ha läst något av förut, nämligen Kajsa Ingemarsson och det är ju alltid extra kul att läsa något nytt.

Huvudpersonen Agnes jobbar som hovmästare på en ansedd restaurang i Stockholm, hon bor tillsammans med sin pojkvän, musikern Tobias, föräldrarna och systern finns en timmes tågresa bort i den trygga småstaden och dessutom finns Lussan, vännen som alltid ställer upp och stöttar Agnes. Allt detta, som utgör kärnan och tryggheten i Agnes liv, kraschar mer eller mindre, det ena efter det andra (eller den ena efter den andra). Boken handlar alltså om det vardagliga och det som kan vara så svårt i just vardagen.

Det som berörde mig starkast i boken var kanske Agnes relation till sin mamma, inte för att det är den viktigaste relationen i boken, men rädslan för att min egen mamma plötsligt inte längre skulle finnas på ett telefonsamtals avstånd och vetskapen om att jag då skulle ha förlorat en människa jag skulle sakna varje dag under resten av mitt liv är känslor och tankar som allt oftare dyker upp i mitt eget liv. En bieffekt av att bli äldre, antar jag. 

Boken är en typisk feelgood, en lättuggad roman som jag gärna skulle ta med mig till stranden en sommardag. Boken efterlämnar positiva känslor. Kanske är det för att den är en aning förutsägbar som jag tycker att den förblir lite tunn.



onsdag 24 februari 2016

Drömmar




Bilderna på Shakespeare&Co är lånade från http://blog.tourvia.me/shakespeare-co-must-visit-place-paris-book-lovers/

Det här måste väl vara himlen på jorden? Tänk att få ströva omkring i Shakespeare&Co i Paris. Om jag vinner några miljoner på lotto öppnas en liknande affär i Pargas - plats, inredning, programutbud och namn har jag redan på koll. 

"Be not inhospitable to strangers / Lest they be angels in disguise" Yeats

Strand Book Store. Bilden är från http://sideways.nyc/2012/11/strand-book-store/

Inte Paris? Okej då, jag kan också tänka mig åka till New York och tillbringa några dagar på Strand Book Store. Kanske göra som huvudpersonerna i Dash och Lilys utmaningsbok och gömma en utmaning i en bortglömd och dammig bok i någon av de ändlösa hyllorna fullproppade med böcker från golv till tak. 

St. Florian Monastery Library. Bilden frånhttp://www.atlasobscura.com/articles/librophiliac-love-letter-revised-edition 

Eller - jag skulle heller inte ha något emot att luta mig tillbaka i en skön fåtölj i detta rum i St. Florian Monastery Library i Österrike. För mig är ett hem utan böcker ett tomt hem och allra helst skulle jag fylla alla väggar med bokhyllor. De får gärna se ut som på bilden!

Men vet ni vad. Det behöver inte vara historiskt, stort eller vackert. I lördags när vi åkte ut till Borstö med Nordep blev vi så glatt överraskade av de två plastlådorna fulla av böcker som Nagu bibliotek förvarar på förbindelsebåten. En flytande bibba med lättillgängliga böcker för alla som rör sig i skärgården. Härligt! Och att lådorna dessutom råkade innehålla en av mina storfavoriter En mörderska bland oss gjorde ju inte saken värre.    



tisdag 23 februari 2016

Inte i min smak

Det finns något otroligt sött i uttrycket "inte i min smak". Det är mina barn som har lärt mig det och det skall sägas vid matbordet när man bjuder på något de inte tycker om. "Mamma, jag har smakat men linssoppan är inte i min smak" - typ. Jag tackar stort den fina dagispersonalen för att de har lärt barnen att uttrycka sig så sakligt och vackert och dessutom analysera sina smaklökar. Det är nästan så att man låter dem lämna linssoppan oäten när de basunerar ut sin syn på saken, men bara nästan!

Ni kommer ihåg min förväntan inför att få läsa Färjan. Mats Strandberg är ju en av författarna bakom succén med Engelsforstrilogin - en fantasy för ungdomar som rätt nyligen resulterade i en film. Cirkeln, den första boken i Engelsforstrilogin är jättespännande och därför var också mina förväntningar på Färjan så stora. Men jag visste för lite om den och nu kan jag bara, tråkigt nog, konstatera att den helt enkelt inte "var i min smak".

Boken utspelar sig på en Sverigebåt mellan Stockholm och Åbo. Intrigen berättas ur många (lite för många) personers perspektiv. Med ombord finns en vampyr som suktar efter blod. Nå, vampyren gör det vampyrer skall - det vill säga biter en människa som i sin tur omvandlas till en vampyr. Sen går det som det går. På ett fartyg kan ingen fly och många människor går intet ont anande omkring, äter stående bord, festar på nattklubben, handlar i tax freen och sitter och fingrerar på telefonen medan barnen simmar omkring i det bacillrika bollhavet. En efter en blir biten och några enstaka personer i personalen känner ett ansvar att försöka rädda de som återstår att bli räddade.



Ni märker - min entusiasm är på rätt så låg nivå. När jag upptäckte att det var en vampyrbok - och inte en deckare som jag hade trott - sjönk min läslust i botten. Jag hade lust att skratta högt åt vampyrförvandlingarna och jag tyckte detta var något av ett riktigt bottennapp i bokväg. Jag saknade en huvudperson. Istället blev alla tjugo (?) berättarröster bara råddiga och man vågade ju inte ens fästa sig vid någon specifik eftersom de bara dog, en efter en. Dessutom saknade jag en höjdpunkt eller en vändning av något slag. Strandberg lyckades väldigt bra med att idiotförklara alla i personalen och få vem som helst att avboka en kommande kryssning. Usch - det där med kryssningar har aldrig varit min grej ändå och bara tanken på att för skojs skull åka över med en Sverigebåt är väldigt långt ifrån min verklighet. Det finns ett undantag dock - och det är Viking Grace tillsammans med goda vänner i spa-avdelningen och med en god drink i handen. Men sen: raka vägen till hytten och nattinatti. 

Ja, tänk er röda heltäckningsmattor, tango, supande föräldrar med barn i hytten, avdankat vin i automater, intorkad sperma på madrasser, spyor i hörnen och karaoke. Lägg till några vampyrer och rör om. Låter det lockande? Läs Färjan i såfall! 

Om inte, låt bli!

   


måndag 22 februari 2016

Sjukt bra och riktigt ruggigt

Åh, vad jag älskar sådana böcker som får mig att känna likadant som då jag gick i lågstadiet och läste Vi fem. Ni vet, då det är så spännande att man inte kan sitta med ryggen vänd mot fönstret och läsa men samtidigt vet man att boken man har i handen nog hör till den typen där det blir bra till slut. Huset vid havet skriven av Hans Olav Lahlum är just en sådan bok. 

Nicolais pappa har köpt ett riktigt förmånligt sommarhus (lite väl förmånligt för att allt ska stå rätt till kanske...) i en liten håla mitt i ingenting vid en norsk fjord. Försäljaren är en avlägsen släkting till en gammal kvinna som bodde där fram till sin död en månad tidigare. Då sommarlovet börjar övertalar den 17-åriga Nicolai sin pappa att få spendera en vecka där ensam tillsammans med sin 18-åriga flickvän Bea för att hålla koll på huset och ta reda på mer om platsen, men hans egentliga avsikt är att få spendera tid med Bea och förhoppningsvis få ha sex med henne för första gången. 

Det där med sex blir det lite svårt att få till för så fort de kommit dit avlöser den ena kusliga händelsen den andra. Redan första natten ser Bea en person stå och betrakta huset på avstånd och med hjälp av upplysningar av ortsborna inser de att den gamla kvinnan som bodde där knappast trillade ner i fjorden i misstag natten då hon dog, men för att ta reda på vad som egentligen hände är de tvungna att nysta upp två mycket tragiska händelser flera årtionden tillbaka i tiden.

Boken är inte bara spännande från början till slut utan också lite annorlunda skriven. Ibland är det Nicolai som berättar och ibland Bea. Det finns inget riktigt system på vilket kapitel som är ur vems synvinkel, vilket är lite utmanande, men det fyller sin funktion vad gäller sexet eller rättare sagt frånvaron av sex och hur Nicolais och Beas relation utvecklas för på det här sättet kommer båda till tals och deras osäkerhet och oförmåga att tala med varandra om förhållandet och vad de egentligen vill och hur galet det kan bli då man bara antar saker om varandra synliggörs. En nog så viktig lärdom för alla i ett förhållande, man måste kunna tala med varandra!

Tre saker irriterar mig med boken. För det första är Bea hela tiden fruktansvärt osäker på sig själv, för det andra är boken är knappast skriven för unga vuxna, snarare för 12-14-åringar så det blir lite konstigt då huvudpersonerna är lite äldre, men samtidigt är de ganska naiva och det tredje som irriterar mig lite, men inte alltid, är sättet boken är skriven på. Boken är nämligen skriven exakt så som Bea eller Nicolai skulle ha formulerat sig i skrift, i en dagbok eller så och ibland känns det mer som om jag skulle läsa en uppsats än en roman och syftet med den här berättartekniken är inte helt uppenbar.


lördag 20 februari 2016

Mera Moyes och sportlovsplaner

Ja, vad är det med Jojo Moyes? undrade Lotta för ett tag sedan. Det undrade jag också då jag läste Arvet efter dig, men faktiskt i mer besvikna tongångar. Hittills har allt jag läst av Moyes varit bättre än bra och jag minns att Livet efter dig hörde till mina absolut bästa läsupplevelser förra året. 

Förväntningarna var förstås höga då jag tog mig an fortsättningen, men det tog länge innan jag kom in i boken. Jag orkade inte riktigt intressera mig för Lous liv efter Will på allvar. Det var lite som om Moyes skrivit en bok efter samma mall som sina andra böcker, men utan att egentligen ha någonting att säga. Boken innehåller många referenser till den föregående boken, men ändå lyckas Moyes inte riktigt återuppväcka den känslan som fanns mellan Lou och Will i förra boken. Lou är inte hela lika ironisk, smart och kul som förut.
Däremot gillar jag tonårstjejen som dyker upp och spelar en central roll i boken och i Lous liv och visst är det lite intressant att få läsa om hur alla andra karaktärer klarat sig och hur deras liv blivit, men jag tycker faktiskt att Livet efter dig hade klarat sig bra utan en uppföljare. Okej, Moyes är ändå Moyes så visst kan jag väl kalla boken för läsvärd trots allt, några skratt bjöd den nog på mot slutet också.




Vidare ser mina sportlovsplaner ut som så att jag ska blogga om en norsk ungdomsbok jag läste då jag låg däckad i feber här i veckan. Annorlunda, lättläst och sjukt spännande så håll utkik efter inlägget om du behöver boktips åt en tonåring. Nästa bok jag ska läsa i väntan på att resten av familjen ska tillfriskna så att vi kan dra i väg och testa våra nya slalomskidor är min månadsbok i bokcirkeln: Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson.

torsdag 18 februari 2016

Sportlovet blir Sverigebåt, Kina och inbördeskrig

Sportlov på kommande. Det blev ingen skidresa för oss i år utan istället ska vi göra det vi allra helst gör under ledigheter: åka ut till Borstö och Norrtorp. Lite spännande blir det att såhär vintertid vistas långt ute i skärgården. Jag gissar att vi kommer att vara ensamma på holmen.

Med mig hänger förstås någon bok. Min läsplan nu under sportlovet är att läsa klart Färjan (Mats Strandberg) som faktiskt för tillfället går lite trögt framåt. Jag hade liksom inte fattat att det är en vampyrbok. Liten besvikelse där.

De övriga två böckerna jag tänkte läsa den kommande veckan är Projekt Ines av Anna Lindholm och Xiaolu Guos bok Jag är Kina. Det sägs att Projekt Ines är ganska maffig, fullspäckad av fakta och aningen svårläst - men temat och kvinnoperspektivet i den lockar verkligen. Jag är Kina var min julklappsbok åt mamma och jag tror att hon gärna läste den. Jag vet absolut ingenting om den boken så det blir en total överraskning. Jag hoppas på en bra sådan.

Daniela - vilka böcker har du tänkt läsa under lovet? Och hur står det till med er andra: har ni några bra boktips att komma med?


lördag 13 februari 2016

Trött på vädret, trött på vardagen, trött?

Din PT Lotta rekommenderar isåfall följande:

1. Ut och rör på påkarna. Det finns inget bättre för humöret, hälsan, självkänslan och måendet än t.ex. en löptur i lagom tempo. Och du orkar nog: det jobbigaste är alltid att få på träningskläderna. 

2. Sedan läsning av en eller två av följande böcker:

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Det var min månadsbok i den bokring vi har på jobbet. En verklig feelgood-bok och en läsvärd sådan. Sendker har lite samma stilgrepp som Coelho; drömmande, filosoferande och på gränsen till modern saga. Man kanske inte behöver ta boken på allvar hela tiden utan bara leva in i historien - låta den föra en vidare på en mental resa i ett förtrollande land. Den för läsaren till Burma, dit Julia åker för att ta reda på vart hennes pappa Tin Win försvunnit. Där får hon höra U Ba berätta om kärleken mellan hennes pappa och den fysiskt handikappade Mi Mi. Konsten att höra hjärtslag har blivit en internationell bästsäljare och gavs ut på svenska i april 2015.

Sophies historia av Jojo Moyes. Alltså, vad är det med Jojo Moyes? Hur kan hon leverera så himla många bra böcker? Sophies historia är en historisk roman där porträttet på Sophie Lefévre innehar en nyckelroll. Först får man som läsare hoppa tillbaka i tiden till Frankrike år 1916 där tyska soldater ockuperat en liten fransk by under första världskriget. En tysk kommendant får syn på Sophies porträtt och blir besatt av det. Nästan ett sekel senare hänger porträttet hemma hos Liv Halston i London. Men Liv tvingas kämpa för att få behålla tavlan, som också hon - av olika skäl - är besatt av. När jag tänker på Moyes tänker jag alltid på min goda vän och kollega Nina som var den som introducerade författaren för mig. Tack för det Nina! Igen en gång har Moyes nämligen lyckats få mig besatt också; det här var en bok jag bara inte kunde sluta läsa. Underbar! 

   

fredag 5 februari 2016

Svart is

Har du något liv alls? frågade niorna när jag boktipsade dem om Becca Fitzpatricks bok Black Ice. Orsaken till deras omtanke var att jag råkade berätta att Black Ice var en bok jag slukade på en och en halv dag. Och jo - visst kan man ibland också ifrågasätta logiken i att lägga så mycket tid på läsning. Trots att jag älskar böcker, gärna framhåller hur viktigt det är att läsa för sina barn och predikar om vilka positiva effekter läsning har på livet kan det ju gå lite överiksi också! Jag erkänner.

Men Black Ice alltså. Så enkel historia, så amerikansk, så filmatisk, emellanåt så himla onyanserad och verkligen utopisk. Men otroligt fängslande. Jag skäms nästan att säga det men jag kastades tillbaka till min ungdomstid då jag satt fastklistrad framför TV-rutan och dreglade över Brandon och Dylan i Beverly Hills 90210 och tyckte High School-livet i Beverly Hills måste vara Det Ultimata Livet. Samma känsla alltså. Samma besatthet.



Black Ice handlar om Britt Pfeiffer som skall tillbringa sitt lov uppe i Klippiga bergen tillsammans med sin vän Korbie. De skall vandra i den krävande naturen och har hårdtränat inför det. Men när de närmar sig stugan där de skall bo blir de tvingade att söka skydd från en plötslig snöstorm och hamnar i en ensligt belägen stuga. Där gömmer sig två killar, Mason och Shaun, och det visar sig att de är på flykt undan polisen och tar Britt som gisslan. I utbyte mot sitt liv går Britt med på att leda killarna ner för bergen.

Trots att Britt är fånge kommer hon snart att börja känna sig lite osäker. En av kidnapparna, Mason, beter sig beskyddande och hon börjar ifrågasätta vem han egentligen är. Är han hennes fiende? Eller är det som hon tror - att han egentligen har en helt egen agenda? Dessutom påverkar han henne i den grad att hon börjar känna känslor som hon absolut inte borde göra, inte då och inte där. 

Det är detta läsflyt som jag bara älskar! När man råkar på en bok som passar in just för stunden. Och vet ni - exakt samma känsla har jag nu. Jag läser Jojo Moyes bok Sophies historia. Jestas Amalia vad den är bra! Och för en stund sedan hämtade jag Mats Strandbergs bok Färjan, som jag reserverat på bibban. Och min bokringsbok den här månaden heter Konsten att höra hjärtslag och är skriven av ingen mindre än Jan-Philipp Sendker. Så nej - om mitt läsande innebär att jag inte har något liv så bjuder jag på det. För nu ser jag så innerligt fram emot att få hoppa in i alla dessa världar som ligger och väntar på mitt nattduksbord. So long - vi ses i mitt nästa liv.

onsdag 3 februari 2016

Spökstaden

Det nya året inleddes visst med en liten lässvacka för min del, men Lotta har ju som tur sett till att bloggen hållits vid liv!

Jag var lite skeptisk faktiskt då jag tog upp Spökstaden av Ransom Riggs. Jag hade inte räknat med att det skulle komma en uppföljare till Miss Perigrines hem för besynnerliga barn och jag var kanske lite irriterad över att det gjorde det. Dels var det väl det här med att allt bra tvunget måste komma i form av trilogier nuförtiden, dels tyckte jag faktiskt att Miss Perigrines hem för besynnerliga barn klarade sig alldeles utmärkt på egna ben och att en uppföljare inte skulle tillföra något nytt.

På den punkten hade jag åtminstone fel. Det var riktigt spännande att få veta mer om hela den besynnerliga världen som huvudpersonen Jacob drogs in i efter sin farfars död i den första boken. Där finns nog ännu mycket kvar för karaktärerna att utforska (tur är väl det, för vändningen i bokens slut tyder starkt på att det blir en tredje bok). Spökstaden tar vid där den första slutar, på flykt från ön som första boken utspelade sig på, i en tidsloop som pågår under andra världskriget. De spännande händelserna avlöser varandra i passligt tempo och boken är aldrig direkt tråkig, men inte nuddar den heller vid skräcken på samma sätt som den första boken. Däremot ger boken fantastiska och förstås fasansfulla inblickar i livet i London mitt under andra världskriget.

Jacob och Emma kommer närmare varandra (ibland lite för nära om ni frågar mig!) och blir ledarpar för den lilla grupp av besynnerliga barn som ska försöka ta sig till London för att rädda sin ymbryn, alltså Miss Perigrine. Tomgastarna, som är de mest vidriga monster ni kan tänka er, är dem hack i häl och lurar i varje vrå. Som tur ansluts också nya begåvningar till gruppen under resans gång.

Även den här boken innehåller absurda och underbara fotografier och man kan inte låta bli att undra om det ändå finns lite besynnerlighet kvar här i världen? Jag hoppas det!




tisdag 2 februari 2016

På tal om att glaset är halvfullt

Det kom en hälsning hela vägen från Nya Zeeland där min uppfostrare befinner sig. Hon hade läst mitt blogginlägg.


Tack mamma för den!