söndag 24 april 2016

En av årets bästa läsupplevelser so far

Tack bokcirkeln för att du igen levererat en läsupplevelse som stannar kvar lite längre än de flesta. Boken jag läst heter Konsten att höra hjärtslag och är skriven av Jan-Philipp Sendker. Lotta har redan kort bloggat om den här. Som ni förstår håller jag med henne om att den är läsvärd. Boken berättar den vackraste tänkbara kärlekshistorian utspelad i en drömlik miljö.



fredag 22 april 2016

Därför behöver jag läsa

Just denna sekund är den första sekunden jag känner att jag har lite tid över till att pusta ut den här veckan. Vissa veckor är sådana. Man känner att man ständigt är ett (eller flera) steg efter och det är nästan som om någon lagt på en autopilot och det enda målet är att komma i mål; att överleva. Inte känna, inte tänka, inte reflektera och för guds skull inte stanna upp; för då är det kört.

Den här veckan pågår också läsveckan och min vän och ämneskollega Ia i Närpes gymnasium har hållit i trådarna för många fina tänkvärda blogginlägg om läsning och dessutom bidragit med så många boktips att jag känner en enorm läsiver. På Närpes gymnasiums blogg har många berättat om varför läsning är viktigt för dem och just den här veckan - mitt i allt mitt kaos - tror jag att jag kan fylla på med en orsak till varför jag så gärna vill läsa. Det är helt enkelt så att jag tror att jag inte skulle hinna leva livet fullt ut utan att läsa. Jag menar: när livet är så här hektiskt att man knappt ens hinner med är det så skönt att någon annan ser för en; att någon öppnar ögonen på en för de där livsviktiga sakerna som annars kanske skulle gå en förbi av bara farten. Förstår ni? En text är så mycket mer än bara en text - den förstorar livet.






Gränsen av Knut Faldbakken var min månadsbok i vår bokcirkel på jobbet. Den utspelar sig i gränstrakterna kring Kongsvinger i Norge och de värmländska skogarna på den svenska sidan. När jag fick boken i handen blev jag jätteglad för min första tanke var att det minsann var dags för mig att börja bekanta mig med lite fler norska författare. Men när jag nu tänker efter hade jag ju helt fel: jag har visst läst en hel del norska författare på sistone: Unni Lindell, Anne Holt, Karin Fossum till exempel. Jo Nesbø däremot har jag läst väldigt lite av, men har just nu Sonen liggandes på mitt bord med böcker att läsa. Nå - Knausgård kan jag inte riktigt med men Erlend Loe med boken Naiv. Super stod för en verklig läsupplevelse för tio år sedan. Och för att inte tala om Anne B. Ragdes trilogi om släktgården utanför Trondheim.



Gränsen handlar om kommissarie Valmann som i egenskap av polis blir involverad i ett mord på en kvinna - ett mord som skett på en ödslig norsk skogsväg. Fallet väcker många frågor: vad gjorde kvinnan där? Men det som först var ett mord blir så småningom större och kommer snart att handla om så mycket mer; smuggling, trafficking, narkotika. Jag läste gärna boken även om jag till slut tyckte att den egentligen inte riktigt fick till det. Om man behandlar så stora, svåra och viktiga frågor känns det fel att bara skrapa på ytan. Tyvärr övertygade karaktärerna inte riktigt där. Men det som jag däremot storgillade i boken var att läsa om gränstrakterna och de obevakade områdena. Och en deckare är alltid en deckare; de fungerar så bra att skingra tankar och låta en uppslukas av dramatik och av udda men intressanta fall i samhället. Jag varvar gärna min läsning med deckare nu som då och tycker Gränsen fungerade riktigt bra som avkoppling.

Så, befinner du dig mitt i ett kaos av vardagspussel kan jag verkligen rekommendera Gränsen. Eller Missdåd av Karin Erlandsson. Men den boken förtjänar ett eget blogginlägg så jag får be om att återkomma med en recension av den inom kort. Jag måste bara andas lite först. Trevlig helg på er alla!       


     

onsdag 20 april 2016

En bok att gå vilse i och förälskas i

Katja Petrowskaja, författaren till Esther kanske, föddes i Kiev på 70-talet och arbetar sedan 15 år som journalist i Berlin. Debutromanen Esther kanske skrev hon på tyska, något märkligt tänker hon också själv i sin roman eftersom hennes föräldrars språk och ryska och det är främst för dem boken är skriven.

Märklig är också boken i sig, men också fascinerande och berörande. Petrowskaja har skrivit en självbiografisk släkthistoria där hon berättar om sitt eget utforskande av släkten, genom sina egna barndomsminnen och genom att besöka platser där avgörande händelser i släkthistorien utspelar sig. Luckorna författaren inte riktigt kunnat fylla i med fakta fylls istället med hjälp av hennes fantasi och egna spekulationer, därav bokens titel tänker jag mig. Petrowskaja beskriver inte händelserna i kronologisk ordning och trots de namngivna kapitlen och underkapitlen tappar jag många gånger bort mig i släkten.

I romanen berättas om sju generationer av lärare för döva, människor som med tiden spritt sig över hela Europa och som samtliga upplevt yrket som ett verkligt kall. Där finns också en farfars bror som sköt ett tyskt ambassadråd i Moska år 1932, kanske med den galna avsikten att äntligen få i gång det andra världskriget på samma sätt som det första startade. Gammelfarmorn som kanske hette Esther stannade 1941 kvar i Kiev då alla andra flydde, trampade ut på gatan och tilltalade första bästa tyska soldat på jiddisch och sköts på fläcken. Ja, släkten hette egentligen Stern i efternamn men någonstans på vägen fann någon det klokt att byta efternamn. Petrowskajas morfar hamnade i koncentrationslägret i Mauthausen men överlevde. Av någon anledning väntade han 40 år efter frigivningen med att återvända till släkten.

Alla karaktärer sticker dock inte ut så här mycket och centrala är också Petrowskajas egna upplevelser av platserna hon besöker i sina släktingars fotspår. Städerna, Mauthausen, Babij Jar. Värmen och det säregna bildspråket som Petrowskaja använder för att beskriva platser och karaktärer gör att det är lätt att fascineras av historien. Och som ni säkert redan anat är det här inte bara en bok om en släkt utan om lidandet det judiska folket genomgått under Europas blodigaste årtionden och det är omöjligt att inte beröras.



Boken passar perfekt då man är ute efter att läsa något långsamt på ett språk att njuta av och inte har något emot lite allvar och rysk melankoli.

lördag 16 april 2016

Får man skämta om allt?

Jonas Jonasson kan ni. Ni vet att hans berättarstil bygger på underfundiga humoristiska historier och i hans böcker kan precis vad som helst hända. Och hur otroligt det än är lyckas han ändå med sitt grepp om läsaren - det må vara omöjligt men när han berättar om det omöjliga ser man ändå möjligheterna. Visst håller ni med?

Hundraåringen var ju helt fenomenal när den gavs ut. Den var kanske den första i sitt slag och gjorde ju succé. Säg den som inte gillade den? Jag tyckte också om Analfabeten - även om man redan då hade lärt sig om vändningarna som historien tar och om det osannolika i det hela. Det blev nästan en sport i sig att försöka gissa sig till vart det bär; och varje gång man trodde sig ha svaret fick man se sig besegrad av Jonasson. Han kan berätta, den killen.

För en vecka sedan läste jag klart Mördar-Anders och hans vänner (och en och annan ovän). Konceptet är detsamma: några säregna personer möts och äventyret kan börja. I Mördar-Anders är personerna en bannlyst präst som aldrig egentligen har trott på Gud, en besviken och bitter receptionist och då förstås den dömda mördaren Anders. Trion hittar på ett och annat; tänjer lite på lagarna och på ett eller annat sätt lyckas de samla på sig lite pengar - några miljoner kanske. Det går upp och det går ner och det är underhållning och det är roligt. För det mesta.



Skrev jag för det mesta? Jo, det gjorde jag. För boken handlar rätt så mycket om religion. Och det kunde man ju tro att skulle vara ett tema som inte kan annat än leda till djupsinniga diskussioner och vara roten till tankeväckande livsfilosofiska läsupplevelser. Men nej, Jonasson gör det som många av oss är rädda för att göra: skämtar med religionen och tron. Han får bibliska citat att låta banala och på något sätt så beskriver han den mänskliga djuprotade religiösa övertygelsen som ett enda stort skämt. Ett practical joke; ett spratt någon någongång spelat mänskligheten och som vi bara gått på och låtit forma våra liv, våra ideal, våra ideologier och våra värderingar. Och när Jonasson bara lägger fram dessa citat i olika världsliga situationer låter han så övertygande att det nästan blir genant. 

Men men - en som är bevandrad i teologi hittar säkert en massa felaktigheter här och där och lite måste väl ens tro också tåla. Och det är väl just det här som händer så ofta; bibeltolkningen är i sig så mångfacetterad att vem som helst kan yrka på olika synsätt och få den egna övertygelsen att stämma överens med innehållet i Bibeln. Men att göra underhållning av det; att baka in kyrko- och religionskritik - överraskande!  

Så jag frågar mig: får man skämta om allt? Vad tycker du?

måndag 11 april 2016

"Jag tycker att den är jättebra, mamma!"

Då man läst slut högläsningsboken man hållit på med i några dagar och sjuåringen utbrister: Finns det en fortsättning på den här? då kan man väl säga att boken fått ett ganska gott betyg. Boken vi läst är Glashjärtat: vänner eller fiender? skriven av Anna Helgesson

Inledningsvis var jag faktiskt lite tveksam till om Adam skulle gilla boken. Dels eftersom den, enligt Adlibris, främst riktar sig till barn i åldern 9-12 och dels eftersom den vid första anblicken mest verkade handla om kompisrelationer, ett ämne som min son ofta har väldigt svårt att tala om. Visst handlade boken om det och mycket mera, men det bästa betyg en mamma kan ge en bok måste väl vara då man efteråt konstaterar att boken gett upphov till de bästa och vettigaste diskussionerna vi haft på länge om många svåra saker, saker som vi talar om allt för sällan men som ett barn förstås har funderingar kring. Än en gång är det bara att konstatera att få saker ger så mycket som läsning tillsammans.

Huvudpersonerna är Freja, Rami och Edvin. Freja och Rami är kompisar och delar en hemlighet om Frejas halsband -  det har magiska krafter. Edvin brukar reta Rami i skolan. Sportlovet ska Freja spendera hos sin pappa med hans nya familj, vilket först inte känns så bra. Allt blir dock mycket bättre än hon trott och i skidbacken träffar hon dessutom Edvin som visar sig vara en helt annan person än i skolan. Freja och Edvin har jätteroligt tillsammans och Freja berättar lite om sitt halsband för Edvin samtidigt som hon undrar hur det skall bli i skolan, kommer Edvins gamla jag tillbaka? Rami har det riktigt besvärligt hemma med storebror Ali som slår både honom, mamma och lillebror. Edvin har det inte mycket bättre - föräldrarna bara skriker åt varandra och Edvin har ont i magen. Och så plötsligt är dessutom Frejas halsband försvunnet!

Det låter kanske som en soppa med ganska många ingredienser, men boken är skriven på ett sätt som visar att författaren faktiskt vet hur barn tänker. Tilltalet gick åtminstone direkt hem hos min son, han levde sig verkligen in i hur barnen i boken upplevde saker och ting, vilket han inte annars har så lätt för att göra. Språket är mycket enkelt, inte alls för svårt för en sjuåring då man högläser och säkert riktigt passligt för ett några år äldre barn som läser själv. Takten är snabb och illustrationerna fina. Det som var lite synd var att boken innehöll ganska många förstärkningsord med skit och också några svordomar, ord som jag faktiskt ersatta med andra ord medan jag läste.



Boken fick vi på Bokduetten som ett recensionsexemplar.

söndag 3 april 2016

"Den näst bästa boken jag läst"

Om en bok ligger etta på "mest sålda ljudböcker barn/ungdom" hos Adlibris i 10 veckor vet man nog att det är en verklig vinnare man får i handen. Magnus Tyrgrim heter författaren till den spännande historiska romanen Petrus och silvertjuvarna som lämpar sig för barn i åldern 9-12. Nu ges boken ut som tryckt bok även i Finland via bland annat Gros Bokhandel i Vasa.

Ålderskategorin 9-12 hör inte till de böcker jag vanligtvis läser - mest eftersom mina elever är äldre och mina barn än så länge yngre. Men ofta tänker jag att jag borde bekanta mig mer med just den här kategorin. Många av våra lässvaga sjuor t.ex. kunde gott och väl hitta pärlor här och om läsning inte är det bästa man vet är det farligt att tipsa om böcker som är för svåra och utmanande; det kan lätt ta kål på det lilla intresset som kanske vaknat.



Historiska romaner för barn och unga är rätt så ovanliga idag. Det är samtid och dystopier som lockar allra mest. Varför är det så - tänker jag - efter att ha slukat Petrus och silvertjuvarna? Vår historia bjuder ju på så många intressanta fenomen och inslag att det i den finns allt vi bara kan tänkas behöva för att trigga fantasin. Boken Petrus och silvertjuvarna handlar om Petrus som är tolv år och lever i Sverige under 1600-talet. Han är tvungen att fly från sitt hem i all hast när hemmet härjas av rövare och kommer långt bort från sin familj. Under flykten träffar han många personer; både sådana han lär sig lita på men också banditer och onda människor som vill honom illa. Hans mål är förstås att återvända hem och se hur det gick för familjen - men vägen hem är lång och på vägen lär han sig massor om sig själv och om omvärlden. Boken innehåller alla ingredienser som gör en historia nervkittlande och läsvärd. "Varför ska man släpa iväg hela familjen till Thailand eller ett lekland när allt spännande finns här, bakom knuten?" lär författaren Tyrgrim själv ha sagt. Och han har så rätt. Läs den här boken tillsammans med era barn och - jag lovar - det blir en medryckande familjeresa det också!

Resan kommer bland annat att föra er till Sala silvergruva, en gruva som under 1600-talet hade en mycket stor och betydelsefull roll för Sveriges framväxt. Det är intressant att uppleva den historiska samtiden via Petrus: allt från boendet, arbetsförhållandena, maten, samhället till värderingarna. Nu kan jag tyvärr inte riktigt den kommande läroplanen men visst är det så att 1600-talet behandlas i femman? Rätta mig om jag har fel. Petrus och silvertjuvarna är en utomordentlig högläsningsbok, så varför inte ta in den i undervisningen?! Klasslärare: ta det som ett tips. Skulle jag undervisa i lågstadiet skulle jag älska att jobba med den här boken. Den kan bra fungera som bas till en Storyline, öppna för rollspel och drama, kombinera ämnesövergripande teman eller bara fungera som skön högläsning.    

Jag bad min kollegas barn, Adam 10 år, läsa boken eftersom jag gärna ville höra vad en ung person som hör till målgruppen tycker om boken.  Han svarade att han tyckte boken var spännande hela tiden, rolig och lärorik och han ville hälsa författaren att den här boken var den näst bästa boken han någonsin läst! Och då har Adam läst många många böcker, ska ni veta! Det är ett omdöme som heter duga det. 



Boken fick vi på Bokduetten som ett recensionsexemplar.