torsdag 30 juni 2016

Jagade, ovetande, isolerade, förföljda, vilse

Jag nappade en bok helt på måfå vid mitt förra bibbabesök. Den lät så spännande och till och med lite skräckfylld - Vilse heter boken och är skriven av Karina Berg Johansson. Det är frågan om en ganska tunn ungdomsroman och jag tänkte att den eventuellt kunde vara läsvärd just för att den var rätt så kort och ändå verkade vara en bok som griper tag i läsaren med sitt berättargrepp. Och jag blev inte besviken. 

På bokens baksida står följande: "Det är sensommar och i de jämtländska fjällen ger sig en grupp på trettio ungdomar ut på en kanotfärd. Till en början håller alla ihop, men så händer något. Ett par kanoter hamnar på efterkälken och när älven delar sig paddlar sex personer inte mot tryggheten i det väntande lägret. Istället väljer de fåran som leder rakt ut i ingenstans..." Dessutom finns det en förtext som ger sken av att det just längs den älvfåran finns en galning gömd i skogen, en som inte gillar att bli störd.

Boken klassas som en psykologisk thriller och boktrailern hittar du här. Rätt så häftig eller hur? Lite i stil med Hungerspelen men i rikssvensk anda; utspelad i fjällskogarna där ingen människa bor eller rör sig och där allt är öde och vad som helst kan hända.



Huvudpersonerna är fyra till antalet och storyn byggs upp ur deras perspektiv. De är David, Frida, Zac och Elsa. Med bland de som kommer vilse är också Victor och Lovisa - men de två får endast figurera med i gänget och dem lär läsaren inte känna så bra eftersom berättarperspektivet aldrig blir deras. Temat är förstås överlevnad och det är spänning hela boken igenom. Det här är en bok som jag tänker boktipsa om i skolan; och jag är säker på att många kommer att vilja läsa den. Extra glad är jag över att den inte är speciellt lång, är lättläst, luftig och ändå lyckas med det där som vi behöver allra mest: att ge även de läsovana en chans att hitta en häftig berättelse som man inte vill sluta läsa.

Kanske du också vill bli lite småskrämd och få de där pirriga myrorna i magen? Jag för boken tillbaka till bibban imorgon; passa på då!        

torsdag 23 juni 2016

En värdig avslutning

Kanske är ni några före detta nior som ännu hittar hit till bloggen trots sommarlov - här kommer en recension som i allra högsta grad kan intressera er. Och vem som helst förstås.

Jag inledde min undervisningsfria period med ett besök på bibban tillsammans med mina barn. Hem kom vi med en stor hög böcker - och bland dem några riktiga pärlor. En av pärlorna var den tredje och sista delen i Marie Lu´s Legend-trilogi Champion. Scrollar du tillbaka i bloggen hittar du recensioner på både den första och den andra delen. Den första boken, Legend, var alltså vår högläsningsbok för niorna det här läsåret och det var många nior som tyckte väldigt bra om den och också ville läsa fortsättningarna. När vi pratade om boken kunde jag berätta lite om den andra boken i serien, Prodigy - eftersom jag hade läst denmen inte om den sista. Men nu; nu fick också jag ett slut på historien. Ett slut som visade sig vara riktigt värdigt.



Det som är typiskt de två första böckerna är det höga tempot, korta kapitel och mycket action. För det mesta fortsätter den sista delen i samma mönster även om jag tycker tempot och farten avtar lite grann. Men det är också helt på sin plats, tycker jag. För när sidorna inte är fyllda till bredden med action-scener finns det också utrymme för karaktärerna att växa. Och det är kanske det jag gillar allra mest med Champion. Man får en helt annan inblick i vem Day och June är; och genom deras tankar lär man känna dem mer ingående. Day och June är också lite mer mogna som personer i Champion än de var i den första boken - och det att Marie Lu också har låtit dem förändras ger bokserien mera karaktär.

I Champion är Day en hyllad hjälte och June har en hög befattning inom den styrande eliten i Republiken. Nu står Republiken dock inför den värsta krisen någonsin. Den nya Elektor Primo, Anden, är en rätt så bra typ som bryr sig om medborgarna och vill ha förändring men landet hotas av ett krig som Republiken inte kan vinna. Day och June blir förstås nyckelpersoner och frågan är om de lyckas lösa kampen innan det är för sent. 

Jag ska erkänna: när boken närmade sitt slut satt jag i soffan och grät. Marie Lu lyckades verkligen hålla mitt intresse för personerna och storyn vid liv, och jag blev så rörd att det kändes tomt att säga farväl. Och det om något är ju ett tecken på att författaren lyckats greppa läsaren. Och epilogen - wow säger jag. Att ge storyn ett sådant slut kan inte leda till annat än en eller två tårar. Det är inte konstigt att serien blivit så populär och lite nyfiken blir jag nog också på att läsa Marie Lu´s nyare serie Den unga eliten.

Nu blir det midsommar. Midsommar är blomsterkransar, skratt, härligt umgänge och glada barn. Vi ska fira som vi har firat de senaste åren; med några av våra bästa vänner. Och jag vet att det blir kul för det blir det alltid när man får hänga tillsammans med dem. Hoppas också du får en skön helg! Glad midsommar! 

  

           

  

tisdag 21 juni 2016

Tips för lite sommarfiilis

Om den där sommarsemesterkänslan inte riktigt vill infinna sig kan jag varmt rekommendera att man slår sig ner på en skön plats med en tvättäkta feelgood-roman av något slag, gärna tillsammans med ett stort glas iste. Boken får förstås gärna vara skriven på ett tilltalande sätt och övriga lämpliga ingredienser är en smart och självständig kvinna med rappa repliker och en charmig, genomsnäll och omtänksam man. Några skitstövlar och lite sex förgyller ju också läsupplevelsen

Tycker du att det låter som ett bra tips? Då kan du läsa You Had Me at Hello av Mhairi McFarlane. Boken finns alltså översatt till svenska, titeln är dock densamma. Boken handlar om Rachel som mitt i bröllopsplanerna gör slut på sitt 13 år långa förhållande med Rhys. Jag stör mig kanske lite på trovärdigheten här, Rachels motiv blir begripliga och tydliga men hur hon sedan hanterar den nya situationen som singel känns knappast äkta (dejter, vänner och alkohol).

Nåja, efter ett tag stöter hon på Ben. Ben och hon studerade engelska tillsammans på universitetet. Via tillbakablickar (utmärkta sådana, de får verkligen boken att gå framåt och ökar spänningen men av någon anledning, studieliv jo men ändå, innehåller de alla en massa sprit) får man veta mer om deras relation och varför de inte setts på tio år. Ben är nu gift men det spelar kanske ingen roll för de har väl aldrig varit nåt mer än vänner, eller? Ja, redan bokens titel antyder ju annat. Alla vet ju hur den här boken slutar men vägen dit är på riktigt ganska fängslande och som sagt innehåller den ju några skitstövlar, ett asjobbigt bröllop och strul på jobbet också som förgyller historien. Och ganska mycket alkohol. En sak jag faktiskt inte förstår med den här boken är varför någon eller några dricker och eller är bakis i stort sett i varenda ett av bokens 69 kapitel. Jag skulle förstå det om alkoholens andel i deras liv skulle problematiseras men nu tycks det här då höra till då man är 30 år och singel.

Nu när boken är slut saknar jag faktiskt karaktärerna och att sitta och skratta för mig själv åt Rachels repliker och situationerna hon lyckades trassla in sig i, så det är en bra bok.


Fast Ben och Rachel ser inte alls ut som på det här omslaget, inte alls, bara så ni vet.

tisdag 14 juni 2016

Inte bara en till dystopi

Bland det sista jag hann göra med mina niondeklassister innan sommaren var att snacka böcker med dem. Mest fick de sköta snacket, d.v.s. presentera och diskutera böckerna de läst. Som vanligt fick jag en massa boktips och ett par har jag redan hunnit klicka hem.  

En av böckerna jag fastnade för var Urusla Poznanskis Sveket. Orka med ännu en dystopi, tänker ni väl nu. Jaja, jag vet. Jag har dock två bra orsaker till att jag valde att läsa just den här boken, och till att rekommendera den åt dig som är äldre än 13 år och inte drar sig för att läsa lite längre böcker. Den första är att den är skriven av just Poznanski. Lottas recension av hennes debutroman Erebos finns här. Liksom i Erebos är det psykiska maktspelet och de sympatiska karaktärernas tankeliv så väl beskrivna att boken blir otroligt fängslande. Den andra orsaken är att den här dystopin utspelar sig någonstans i mitten av ett före detta Europa. Hur många moderna ungdomsdystopier har du läst som utspelar sig här? Det här var i alla fall min första.

I korthet handlar boken om 18-åriga Ria som växt upp inne i en sfär. Hon går på en elitakademi och är rankad som den sjunde bästa eleven på akademin. Hon har en lysande framtid inom ledningen framför sig. Hennes specialitet är att kunna avläsa andra människors innersta tankar i deras ord och kroppsspråk. Den förmågan kommer hon förstås att ha nytta av i boken och just här kommer en av Poznanskis styrkor som författare fram, det är inte alla dystopier som är kryddade med en så stark psykologisk realism.

Orsaken till att befolkningen lever i sfärer är att de har överlevt någon form av istid och nu försöker återupprätta livet i det som en gång varit Europa. Utanför sfärerna finns primsen, den del av befolkningen som är ättlingar till de som inte fick plats inne i någon sfär då när de skapades. Och ni som har läst dystopier förr vet redan nu att Ria förstås är uppfostrad till att tro att det som sfärbefolkningen gör är det enda riktiga, eftersom de kommer att rädda världen. Och förstås inser hon förr eller senare att makthavarna svikit henne. Ria blir, p.g.a. en sammansvärjning, tvungen att fly ut i vildmarken tillsammans med fem vänner från akademin.

Det stör mig inte ens att boken är del ett i en trilogi och att den lämnar flera frågor obesvarade. Jag vill faktiskt ta mig tid att läsa fortsättningen, vilket inte händer allt för ofta nuförtiden!


fredag 10 juni 2016

Oj nej, Sune blev kvar i Grekland

Imorse klockan 04.10 landade vi i Helsingfors. Urk - det tycks bara vara nordbor som står ut med att flyga den okristliga tiden hem från Kreta för det var Oslo, Uleåborg, Stockholm och Köpenhamn som stod som avgångar. Spännande nog hade Lauri och jag funderat på hur barnen skulle orka men just nu - i skrivande stund - härjar de på där uppe i övre våningen med ett energiförråd som aldrig tycks sina. Lauri och jag då? Ja, ge oss en dyna och det tar fem korta sekunder för oss att slockna. Men det var det värt: en skön vecka i värmen tillsammans var precis det som behövdes för oss fyra. Nu skall jag tillbaka på jobb några dagar men sedan stundar sommarlovet. Hoppas värmen återvänder hit till oss i Finland också.  

Det blev en bra läsvecka också. Jag hade med mig tre böcker men lyckades läsa fyra. Daniela har skrivit om tre av dem: Livbåten av Charlotte RoganDen femte vågen av Rick Yancey och Ett folk utan land av Melina Marchetta. Jag tyckte jättebra om alla tre böcker - de var väldigt olika och kompletterade varandra mycket bra som strandläsning. Den fjärde boken var ingen mindre än Liza Marklunds sista thriller i succéserien om Annika Bengtzon: Järnblod. Den var ju lite av en måste-läsa-bok eftersom den ju avslutar ett arbete som tagit Liza Marklund 18 år att jobba fram. Jag har läst alla böcker om Annika Bengtzon. I något skede tröttnade jag lite eftersom jag tycker att de alltid tänjer lite för mycket på gränserna för vad som har känts realistiskt. Och då måste jag ju också försvara Marklund - hennes ambition har aldrig varit att skriva enbart realistiskt utan att bygga upp en spänning och underhållning: och med det lyckas hon varje gång!




Barnen hade med sig varsin bok som de aktivt läste i. Dessutom hade vi länge länge sparat på Sören Olssons och Anders Jakobssons Sune i Grekland. Varje kväll läste jag två kapitel men vi hann inte bli riktigt klara: och idag när vi packade upp våra grejer fanns inte boken någonstans. Neeej! Vi vet faktiskt inte alls vad som har hänt och var vi har glömt boken, men antagligen på hotellrummet. Så kära ni; åker ni till Kreta och Agia Marina och bor hotell Theo kan ni hålla utkik efter vår Sune. För han bestämde sig tydligen för att bli kvar i Grekland han. Ironiskt nog. 

  

fredag 3 juni 2016

Avundsjuk på dig!

Har du av någon orsak inte läst En dag av David Nicholls? Isåfall är jag enormt avundsjuk på dig - tänk vilken tur du har som får läsa den i sommar! Boken blev för några år sedan en fantastisk läsupplevelse för mig och nu som då sneglar jag på den där den står i bokhyllan och nästan längtar att få ta tag i den pånytt och bläddra lite.



Orsaken till att jag nu kom att tänka på den är att jag läst Vi - den senaste boken av samma författare - och som var min maj-bok i läscirkeln på jobbet. Jag blev inte besviken; Nicholls gjorde det igen och även om jag denna gång hade lite svårare att komma igång med läsningen (boken kändes nämligen lite långsam i början) var den verkligen mödan värd. Om En dag håller sig till kärleken mellan två personer i yngre medelåldern fokuserar Vi på ett par som varit gifta länge och vars barn skall flytta hemifrån. Connie, Douglas fru, vill separera eftersom hon anser att hon inte vill fastna i äktenskapet utan fortsätta leva livet på ett annat sätt. Men Douglas hoppas på att hon ändrar sig och planerar en Europaresa som skall rädda äktenskapet och leda till att de hittar tillbaka till varandra igen.

Daniela har inte ännu läst Vi så jag tänker passa på att ställa några frågor till henne här som hon får hålla i tankarna medan hon läser boken. Jag kommer inte ihåg vilken månad hon får boken i sin hand men kanske oktober eller november? Då får ni läsa mer om hur hon har uppfattat vissa saker i den. Stay tuned.  

Frågorna, Daniela:
- Hur ser du på äktenskapets betydelse? Vad är viktigt för dig i ditt förhållande?
- Vad skall man göra för att få kärleken att hålla? Vad gör eller gjorde Connie och Douglas för fel eftersom deras äktenskap tydligen håller på att rinna ut i sanden?
- Vilken stad, av alla de städer Connie och Douglas besöker, lockar dig allra mest? Varför?

Jag väntar med spänning på dina svar.  


     

onsdag 1 juni 2016

Gruppsykologi i en livbåt

Charlotte Rogans debutroman Livbåten som utkom för ett par år sedan har fått alldeles fantastiska recensioner världen över och nu finns det t.o.m. planer på att filmatisera boken har jag förstått. 

Boken handlar om den unga nygifta Grace som tillsammans med sin man ska korsa Atlanten ombord på Empress Alexandra år 1914. Mitt ute på havet förliser dock fartyget p.g.a. en explosion. Grace lyckas tack vare sin man rädda sig ombord på en livbåt tillsammans med 38 andra personer. Vad som hänt med maken Henry vet hon inte. 

Då boken börjar får man träffa Grace som överlevt 21 dygn till havs i en överlastad livbåt. Grace sitter dock i fängelse, åtalad för mord. Hennes försvarare har bett henne skriva ner allt hon kan komma ihåg från dagarna i livbåten i en dagbok. På så sätt lär man känna människorna i livbåten och de roller de tilldelats eller tagit på sig i denna nya situation. Man får veta en hel del om Graces förflutna via tillbakablickar och om hennes om maken Henrys kärlekshistoria. Det finns också en hel del oklarheter kring orsaken till förlisningen och om något nödmeddelande sändes ut. Det här är definitivt en bok som väcker fler frågor än den besvarar och berättelsen är kantad med en stor dos livsfilosofi och gruppdynamik. 

Den största frågan är förstås hur man ska dömas för handlingar man begått under omständigheter som så totalt avviker från det normala. I livbåten gör Grace det hon måste för att överleva, men exakt hur Grace själv uppfattar sina handlingar och vad som egentligen hänt är svårt att veta för hon verkar inte vara helt ärlig i sin dagbok. Egentligen är det ganska svårt för mig att tycka om Grace som person och händelsen känns ju avlägsen i tid och rum men det är ofrånkomligt att fundera på hur man själv skulle ha handlat i samma situation.Vad gör man då båten tar in vatten för att den är överlastad? Hur reagerar man då vattnet och maten tar slut? Spännande är det också då könsrollerna från 1900-talets början synliggörs och kanske också kastas omkull - åtminstone i den här livbåten.

Min åsikt om boken då? Jo, jag tyckte om att läsa den. Ibland var den riktigt obehaglig, för det mesta var den svår att lägga ifrån sig. Den här boken kan mycket väl vara mitt bidrag till bokcirkeln nästa år - det här är en bok som jag gärna skulle diskutera med någon annan.