torsdag 29 september 2016

Dit desperation kan ta en

Skolskjutning, vågar man ens ta upp temat? Hur skulle man ens kunna förstå sig på något så ont? Varför får inte den unga personen hjälp och hur kommer det sig att samhället och vi vuxna inte ser hur dåligt en ung person mår innan det är för sent?



Malin Persson Giolito gav i år ut boken Störst av allt. Den handlar om en gymnasieskola i Djursholm där Maja, Sebastian, Samir, Amanda, Dennis och många fler går. Och det är där det hemska sker. En skolskjutning äger rum och tragedin är ett faktum när en lärare och flera av huvudkaraktären Majas klasskompisar blir dödade. Så småningom blir man som läsare införstådd med att det är Majas pojkvän Sebastian som tillsammans med Maja har hållit i vapnen. Boken chockstartar med en likgiltig Maja som berättar vad som har hänt. "Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.".

Sedan tar en rättegångsthriller vid. Maja är åtalad för massakern och rättegången pågår i ca nio månader. Under den tiden får vi följa med händelsen ur Majas perspektiv och ju längre in i boken man kommer desto tydligare blir det att skuldfrågan inte är så tydlig som den från början verkade vara. Maja ter sig först som en mycket avskyvärd person men ju mer man läser desto mer börjar man förstå henne och också tycka om den person hon är. Man skulle ju kanske tro att bokens tema skolskjutning blir det enda som allt fokuserar kring men så är det inte - även om det hela tiden finns där i bakgrunden som ett stort svart monster. Boken handlar om så mycket annat också: samhällsklasser, fördomar, tonårsliv, depression, kärlek, föräldraskap och mycket mycket mer. 

Störst av allt har blivit en enorm succé och rosas av litteraturkritiker runtom i Sverige. Jag förstår kritikerna. Boken är väldigt väldigt svår att lägga åt sidan och jag hade riktigt svårt att låta bli att bläddra fram i boken för att få veta hur den slutar. För man har faktiskt ingen aning om hur det kommer att gå. Ända in i det sista finns spänningen kvar - och Störst av allt är just en sådan bok som lämnar ett enormt tomrum efter sig när den sista sidan tar slut. Fem stjärnor av fem, liksom. 

måndag 26 september 2016

Det handlar aldrig om bara dig själv

Jag tror det var Imre Kertész, som tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002, som efter ett år i koncentrationslägren Auschwitz och Buchenwald räddades och senare tillfrågades om han tror på ödet. Han svarade att han inte gör det. Varför? Jo, för om man väljer att tro på ödet, menade han, kan man lika bra ge upp. Den som inte tror på ödet däremot väljer att kämpa istället och litar på att man kan förändra sitt liv. Det är först när människan slutar tro på ödet som hon kan ta verkligt ansvar över sina handlingar. Men kan vi det? Kan vi någonsin förstå vad våra egna små beslut kan få för inverkan på andra och på systemet? Vi är en liten yttepytte bit i ett enormt stort pussel. Ett pussel som ingen av oss ens vet vad som föreställer.  

Fjärilseffekten är ett begrepp som avser att en liten händelse som har en ringa påverkan på systemet just då kan få enorma konsekvenser någon annanstans i samma eller i ett helt annat system. Med andra ord: det du gör kanske inte känns så avgörande. Men din enstaka lilla ogenomtänkta handling kan komma att betyda mycket för någon annan. 

Om elva människor skulle dö i en tågolycka nära mig skulle jag antagligen vara rätt så snabb att beskylla föraren som körde in i tåget. Jag skulle kanske tänka att hen var berusad. Jag skulle troligen tycka att hen hade kunnat välja annorlunda: hade kunnat ta ansvar över sitt liv, hade kunnat söka hjälp för sina problem och således kunnat undvika den fatala olyckan. Jag är ganska snabb på att döma. Jag är mycket snabb på att tro mig förstå. Jag är ännu snabbare på att dra mina egna slutsatser utan att egentligen veta ett skvatt. Och jag tror inte att jag är ensam om att göra just så.



Men när man läser Karin Alvtegens pusselroman Fjärilseffekten inser man rätt så fort att alla och allt alla gör bara är en länk i en lång kedja. I boken är det en av karaktärerna som kör bilen som i sin tur krockar med tåget. Men det är inte hans fel. För orsaken till att han tappar greppet om verkligheten är att han varit med om en traumatisk händelse - och blivit hotad med gevär av en rånare i en guldsmedsaffär. Men det är inte rånarens fel heller. För hans hela liv har nämligen präglats av en uppväxt tillsammans med en känslomässigt störd mamma och en icke-existerande pappa. Ja, ni förstår. Hos vem ligger egentligen ansvaret? 

Vad bidrar du till i det stora livspusslet? Vilka konsekvenser kommer dina val att få? Vågar man ens tänka tanken? Det skulle vara betydligt skönare att bara luta sig tillbaka och välja att tro på ödet, eller hur?                  

lördag 24 september 2016

Helt såld

Man blir bara så glad då man nappat en bok av en författare man aldrig läst förut och efter ett tag inser att man hittat en guldgruva. Boken jag läst heter Liv efter liv och är skriven av Kate Atkinson. Och den är alltså så så bra. Har jag sagt det tillräckligt många gånger nu? En snabb googlesökning berättar för mig att boken också utsetts till en av de bästa böckerna år 2013 av New York Times så jag är kanske inte den första som upptäckt hur brilliant boken är.

Ursula Todd föds den 11 februari 1910 och dör egentligen innan hon hunnit ta sitt första andetag. Sedan börjar historien om, Ursula föds igen och den här gången hinner läkaren fram i tid trots snöstormen och får bort navelsträngen som är lindad två varv runt hennes hals. Hela boken är alltså ett brilliant och lekfullt sätt att behandla begreppet tid. Ursula tycks vara odödlig, för varje gång hon dött börjar livet om och någonstans väljer hon lite annorlunda och dessa ibland obetydliga val ändrar livets gång så att hon inte dör där hon en gång dött, men kanske vid ett helt annat tillfälle. Boken tar inte upp Uruslas olika alternativa liv i helt kronologisk ordning så man får pussla ihop lite här och lite där och det är så genialiskt.

Ursula kommer från en stor familj med mycket kärlek och mycket gnabb och konstiga egenheter. I de olika versionerna av Ursulas liv lär man känna personerna i hennes familj på lite olika sätt och det gör historien både vacker och uppslukande, snart älskar jag och hatar jag precis som Ursula. En stor del av boken utspelas i England eller Tyskland med andra världskriget som fond och där förstår ni att många grymma människoöden kan rymmas och också många sätt att riskera sitt liv på.

Jag gillar hur boken tar upp de olika valen man gör i livet och det är spännande att fundera över sina egna val. I ett liv ångrar Ursula att hon inte skaffat barn innan det blev för sent, i ett annat liv gör hon allt för att skydda sitt barn och i ett tredje liv är hon alldeles nöjd med sin barnlösa tillvaro. Som ett exempel på val, och vad är egentligen bäst för Ursula? Här tycker jag att författaren verkligen retas med läsaren för genast då man accepterat att det här är nu det rätta livet för Ursula, nu går det bra, så går i alla fall något snett och det är bara att kasta bort det gamla livet inne i huvudet och ta itu med det nya som målas upp.

Bättre än så här lyckas jag inte förklara boken, men jag har förhoppningvis fått fram att den är läsvärd, p.g.a. sina karaktärer, sitt språk, sin komposition och sin brillians.



fredag 23 september 2016

Granne med spökhuset

För några veckor sedan var jag ju i Hangö två dagar för att delta i en kurs i läsningsinspiration. Då höll jag på att läsa Alex Haridis bok Huset mittemot. Men vet du vad; den var lite för spännande så jag vågade inte ta med den och läsa klart den där. Krejsigt, visst!? 

I varje stad och varje by finns det alltid historier som berättas från mun till mun och generation till generation. Oftast kryddas berättelserna mer och mer för varje år som går och till sist vet man inte ens vad som kunde vara sant. Det är också det som intrigen i boken Huset mittemot kretsar kring. Där är alla invånare besatta av historien om 13-årige Jonathan Andersson som tjugo år tidigare gick hem från skolan, åt sig mätt och därefter hängde sig på vinden. Men för en kille förblir inte historien om Jonathan bara en historia. Joel, 13 år, bor nämligen granne med ödehuset och får för sig att ta reda på vad som egentligen hände eftersom han skall skriva en uppsats om det. 

Det värsta - och bästa - med boken är att man inte vet om det är en rysare eller inte. Haridi bygger upp sin berättelse så att läsaren sitter som på nålar och man har faktiskt ingen aning om vilken roll det övernaturliga kommer att spela senare i boken. Boken är ett praktexempel på att en historia inte behöver innehålla våld, blod och död för att bli läskig utan det räcker med att bygga upp storyn på ett finurligt sätt. Joel själv är intressant. Joels syster med sin anorexi är också intressant. Så, förutom att intrigen är spännande kan man inte ens låta bli att också engagera sig i de karaktärer som Haridi gestaltar.

Vad skulle du göra om du bodde granne med ett mystiskt och övergivet hus? Skulle du våga gå in? Och om du visste att det i huset har bott en pojke i din egen ålder som bragts om livet under mystiska omständigheter? Det är så otäckt och så nervkittlande. Testa. Om du vågar.   


onsdag 21 september 2016

Ett fynd. En gåta. En livsfarlig jakt.

Jag vet inte hur du brukar bete dig på biblioteket men en sak jag har märkt är att jag nästan hela mitt liv gjort åtminstone en sak helt fel. Och det är att jag aldrig fattat vilken enorm kunskap om böcker alla kunniga bibliotekarier besitter, och som man för allt i världen borde utnyttja till fullo. Förr gick jag tyst in till bibban, smög omkring mellan hyllorna och hoppades på att ögonen skulle falla på en bra bok jag tyckte såg läsvärd ut. Jo, så kan jag fortfarande också göra - men lika ofta börjar jag med att fundera på vilken typ av bok jag vill läsa (eller tema, eller författare eller nåt) och frågar efter tips av personalen istället. Och vilka guldkorn man då brukar få! Ett av de boktips jag under de senaste veckorna har fått av en bibliotekarie är Andy Mulligans Box 101. Det är en bok från år 2010 och som vänder sig till ungdomar.    

Raphael, Gardo och Råttan lever på en soptipp. Varje dag är en kamp för att överleva. Men en dag hittar Raphael en påse och ganska snabbt därpå fattar han att det han har hittat inte är vilken påse som helst. På soptippen börjar det krylla av poliser och högt uppsatta tjänstemän i staden och alla verkar ge order om att leta efter samma sak. Men vart går den nyckel som finns i påsen och hur skall de hemlösa pojkarna kunna lösa mysteriet utan vare sig pengar eller kontakter?

Det blir en hujsigt spännande intrig. Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till Monica Zaks bok om Alex Dogboy som vi högläste i många år för våra sjuor. Alex Dogboy hittar ingen påse men likväl bor han en tid på en soptipp. Dessa två historier om livet som hemlös i storstadens utkanter på en enorm soptipp är väldigt lika. Tragiska. Hemska.

Men Raphael, Gardo och Råttan ger igen för allt. De kämpar vidare trots fruktansvärda livssituationer och hela grejen med påsen och nyckeln blir bara mer och mer spännande för varje blad man vänder. Boken är rätt så lättläst även om de olika berättarperspektiven kanske kan rådda bort en i början. Jag kan tro att den leder till en hel del tankar om hur vuxna beter sig, om orättvisa, om korruption och om mänskliga rättigheter. 

Men den här boken var bra! Och jag tackar stort bibbans personal för det tipset! 

     

måndag 19 september 2016

Två snabblästa

Nu trodde ju du att jag aldrig kom i mål i Stockholm halvmarathon eftersom det är ett tag sedan jag gett mig till känna här. Men sidu - jag kom i mål. Nog med en tid som jag inte var nöjd över men i mål iallafall. Bra så!?

Denna gång tänkte jag skriva om två böcker. Det enda de har gemensamt är att de vänder sig till ungdomar och att de är tunna och lättlästa böcker. Den ena tipsar jag gärna om medan den andra kanske du kan låta bli att läsa. Mats Berggrens Jag ljuger bara på fredagar är den av de två som du kan lägga bakom örat medan Odjuret av Kjell E. Genberg bara blev en besvikelse.




Jag lånade faktiskt Odjuret av den orsaken att temat flykting på alla sätt är aktuellt. I skolan har vi moddalärare för tillfället ett stort bokprojekt på gång som just tangerar flyktingar och invandring. Vi högläser Titti Knutssons Flyktingen och jobbar mycket kring boken; med drama, dikt, personporträtt, narrativa identiteter och förstås kreativt skrivande. Så, jag tänkte att den här boken kunde vara ett tips att ge i slutet av terminen för den som ytterligare vill fördjupa sig i ämnet. Men tja, jag vet inte. Boken är utgiven 2007 och den känns faktiskt lite gammal. Namnet på boken syftar på det otäcka som Elias tror att gömmer sig i skogen nära den stuga där Elias och hans pappa håller sig gömda för att inte bli utvisade och tvingade att åka tillbaka till sitt otrygga och krigshärjade hemland. Det Genberg försöker göra är att låta odjuret i skogen symbolisera myndigheterna - den farligaste av alla fiender. Men det blir lite långsökt. Temat är också väldigt förenklat. Och det är för ytligt. Tyvärr. Har du någon annan ungdomsbok med flyktingtema som du kan rekommendera så tar jag gärna emot tips.

Men sen - Jag ljuger bara på fredagar. Där har du en bra bok att läsa! Temat är föräldrars skilsmässa och att som tonåring kunna hantera de problem som uppstår ifall de frånskilda föräldrarna inte kommer överens. Regler som gäller hos mamma gäller inte hos pappa. Vem skall man lyssna på? Vad händer om ens samvete säger att den ena egentligen har rätt men den andra låter en komma mycket lättare undan? Är det verkligen tonåringens uppgift att medla mellan föräldrarna? Allt det här får Alexander fundera på  samtidigt som han allra helst bara vill fortsätta leva sitt eget liv och ta reda på varför Julia, skolans häftigaste tjej, vill träffa honom. Den här boken hör till gruppen slukarböcker. Och när den dessutom bara är 125 sidor lång blir det - för mig - ett mycket kort nöje! Men jag är säker på att många av mina elever skulle tycka det här är en bra bok. Kul att få tipsa vidare!   

tisdag 13 september 2016

Svar till Lotta

Då Lotta recenserade sin majbok i bokcirkeln i det här inlägget ställde hon följande frågor som hon tänkte att jag skulle hålla i tankarna då det blev min tur att läsa Vi av David Nicholls:


Frågorna, Daniela:
- Hur ser du på äktenskapets betydelse? Vad är viktigt för dig i ditt förhållande?
- Vad skall man göra för att få kärleken att hålla? Vad gör eller gjorde Connie och Douglas för fel eftersom deras äktenskap tydligen håller på att rinna ut i sanden?
- Vilken stad, av alla de städer Connie och Douglas besöker, lockar dig allra mest? Varför?


Också för mig kom läsandet av boken igång ganska trögt kan jag säga, men ganska snabbt blev jag ändå fångad i Nicholls underbara berättarstil och så småningom även engagerad i karaktärerna och deras livsöden.

Jag tror på inga sätt att ett äktenskap är ett större bevis på att man älskar varandra än t.ex. ett samboskap, det är inte äktenskapet i sig som gör en trygg i ett förhållande. Av tradition, juridiska och ekonomiska skäl har det dock varit självklart för mig att gifta mig. Men äktenskapet är ett sätt att befästa det team vi är, samhörighet är ett nyckelord i vårt förhållande. Den gemensamma vardagen är jätteviktig för mig, att vi får dela den vi två, vi fyra (snart fem) som är vår familj. Det låter kanske tråkigt, men livet är ganska sällan romantisk eller rosaskimrande så tillit, tröst, gemenskap och glädje i vardagen räcker för det mesta bra. De senaste åren har jag också allt oftare visionerat framtiden så som Douglas drömmer om den i boken, att få se den andra åldras, få gemensamma barnbarn m.m., det skulle vara ett privilegium.

Kommunikation är åtminstone ett svar på den andra frågan. Både vad man kommunicerar och hur man kommunicerar spelar roll. Connie och Douglas gör väl alla de klassiska misstagen i det fallet och efter många år är förhållandet fyllt av allt det som borde ha sagts men inte sades. Det gäller ju också Douglas förhållande till sin son, alla relationer lider om det inte går att tala om saker. Just nu håller jag på att läsa en bok där tiden har en central roll och tid är också viktigt. Tid att kommunicera, tid att vara ensam, att vara två och att vara hela familjen.

Jag tror att Venedig lockar mig mest faktiskt. Jag har rest till Venedig via en massa olika romankaraktärer och staden fascinerar mig. Jag lyckas aldrig fånga en tillfredsställande bild av staden i mitt huvud och vill uppleva den själv. I boken upplever Douglas och Connie inte staden tillsammans, men där träffar Douglas en dansk kvinna och han är åtminstone tillfälligt ganska lycklig så staden beskrivs ju också utifrån en lycklig mans ögon. Tillsammans går de bl.a. till Accademia och genom hela boken önskade jag att jag kunde få se en del av den konst som beksrivs med egna ögon.

Puh, jag klarade av frågorna hoppas jag. I Stockholm inhandlade jag förra veckan tre historiska romaner så sånt är på kommande i mina följande inlägg.


fredag 2 september 2016

Kan frälst bli ännu mer frälst?

Hälsningar från Hangö! Vilka villor här finns! Alldeles ljuvliga! Och solen skiner. Och det är fredag. Och vet ni vad jag har fått vara med om hela dagen lång? Nej, hur skulle ni kunna veta det! I våras anmälde jag mig till en vidareutbildning/fortbildning vid Hangö sommaruni och det är en kurs som kommer att bli som pricken på i för mig. Till sommaren borde jag kunna kalla mig inget mindre än läsningsinspiratör! Tjohooo!

Hej hej! Här sitter jag och är inspirerad!
Jag frågar mig om en redan frälst kan bli ännu mer frälst? Och jo, det kan man tydligen, vill jag påstå efter den här dagen. Vi har fått träffa den otroligt entusiastiska och medryckande Netta Möller-Salmela, som i över 30 år har jobbat med läslust för barn och unga. Hon har fått många pris för sitt arbete och är så involverad i en massa läsprojekt att man inte kan bli annat än inspirerad av allt hon har att förmedla! Idag har vi talat om muntligt berättande, läsningens effekter och betydelse och om högläsning. Vi har fått massor av tips, luftat egna idéer, bekantat oss med ett upplevelserum där berättandet når högre dimensioner och hela tiden blivit mer och mer övertygade om att det här kommer att bli den bästa kursen vi någonsin deltagit i.

Just så euforisk är jag. Och när jag efter det här året har bloggat om allt jag fått vara med om kommer säkert också du att ryckas med. Det hoppas jag iallafall! Imorgon fortsätter kursen och då är det Mia Österlund, docent i barnlitteratur vid Åbo Akademi, som skall föreläsa om vad allt vi kan se tydligt och vad som är gömt i bilderbokens bild.

Vad gör man i Hangö en fredagkväll då? Tips? Jag hade tänkt mig en skön joggingtur längs stränderna, lite skrivjobb och kanske någon god hämtpizza på gästhemsrummet. Med mig har jag ungdomsboken Jag ljuger bara på fredagar av Mats Berggren. Egentligen håller jag på att läsa den psykologiska thrillern Huset mittemot av Alex Haridi - men den är alltför spännande för att jag skall klara av att ligga ensam i ett gästhemsrum och läsa. Så, slutet på den får jag läsa hemma imorgon. 

Lär vara en slukarbok. Jag hoppas på det för jag skall ligga (nästan) hela kvällen och läsa!
Skönt veckoslut till er alla!


torsdag 1 september 2016

Inte mycket text men ganska många bilder

Den här bloggen skall ju inspirera till all möjlig läsning så kanske jag undantagsvis får rekommendera att ni läser en tidning den här gången. Igår kom septembernumret av den finska inredningstidningen Unelmien Talo&Koti ut och i den finns ett reportage vi och vårt hem stod värdar för förra hösten.



Ända sen jag var riktigt liten har jag älskat att inreda. Jag kunde flytta om möblerna i mitt rum så ofta att mina föräldrar antagligen tyckte jag var knäpp men jag i min tur tyckte alltid det var lika spännande att se vad en ny ommöblering kunde göra för stämningen i mitt rum. Min mamma har alltid gillat stilrena ytor och har lärt mig att tänka praktiskt. Det har jag tagit med mig hemifrån. Och när jag flyttade till min alldeles egna lägenhet som 18-åring fick jag äntligen börja inreda på riktigt och jag älskade att gå i butiker och fönstershoppa möbler, mattor, kuddar, tavlor och drömma om olika inredningsstilar. Under åren har min smak, min stil och mitt drömhus ändrat form många gånger. 

Inredningstidningar har jag också läst i mängder. Tidningar som Sköna hem och Elle Decoration samlas i höga högar hemma hos oss och vissa svenska inredningsbloggare har jag följt så många år att jag tror mig känna dem på ett personligt plan. Inredning är min getaway från den hektiska vardagen. Intresset sviker mig aldrig. Direkt då jobbet tar en liten paus vaknar lusten att förändra, möblera om och fixa lite på en möbel som självklart hittar en plats någonstans. Det finns alltid något projekt på gång och när en sak är gjord leder det naturligtvis till något annat - och ivern är det ingen hejd på. Det svåraste är alltid att övertala min man att gå med på alla mina idéer och utan honom skulle jag antagligen ha flyttat på våra möbler tio gånger om och kanske till och med flyttat omkring på våra möbler i ett tiotal olika hus också för den delen.

  

Allra helst skulle jag nämligen vilja rädda alla fallfärdiga och gamla hus. Jag älskar att bevara gammalt och ge gamla glömda saker nytt liv. För mig är allt det gamla och slitna det som är äkta och det är på något sätt så skönt att bara bli en länk i en kedja av personer som använder och lever med dessa föremål och möbler. Glansiga ytor och spånskivor ger mig nippor och jag tycker de saknar en själ. Hus och hem ska levas i och om allt är tipptopp och man råkar tappa ett glas i det nylagda laminatgolvet och det blir ett hack är det en stor katastrof. Tappar du ett glas i det gamla fina såpskurade trägolvet är det bara en skåra bland tusentals andra. Jag tycker om tanken på att leva ett liv där hack och skråmor är en del av livet och där också livet tillåter att det uppstår sådana. Där det gamla och skruttiga är det som är kärt och där man tar hand om sådant som håller på att falla sönder istället för att kasta bort och köpa nytt. 

Nåväl - det jag egentligen försöker göra är väl att förklara mig. För tanken på att visa upp vårt hem i en tidning kanske inte är något jag känner mig helt bekväm med. Det känns lite nervöst förstås och så känns det faktiskt... lite ytligt. Lite som om det nu skulle vara så viktigt. Eller något att stoltsera med. För det är det inte, det hoppas jag att ni förstår. Att inreda är en lyx. Något man kan göra när allt annat är rätt så bra och livet går sin gilla gång. Men när allt kommer omkring är det inte inredning som räddar världen, även om man med den rätta inredningen nog kan försköna den en hel del. Men nyfikenheten vann faktiskt över rädslan att bli betraktad som skrytsam och ytlig - och det var det faktum en väldigt intressant grej för en inredningstok som mig. Vi hade den duktiga fotografen Camilla Hynynen och skribenten Jaana Tapio hos oss och att få följa med hur reportaget växte fram till att nu bli publicerat gav mig en chans att få en ordentlig titt backstage. Ja, och resultatet kan ni då se (och läsa) i tidningen. Tänk, tänk! att det här är vårt hem.