söndag 30 oktober 2016

Ytterligare en finlandssvensk fullträff

Man skulle ju nästan kunna tro att jag får betalt för att hylla en massa finlandssvenska författare - men så är det inte (tyvärr). Under de senaste veckorna har jag läst så många bra böcker och bland de allra bästa ligger Eva Frantz, Malin Klingenberg och nu - ingen mindre än - Maria Turtschaninoff. Efter succén med Maresi, som jag verkligen gillade, har jag riktigt väntat på följande bok och nu är den här: Naondel.  


Naondel utspelar sig i samma värld som Maresi (och också de tidigare böckerna Arra och Anaché). Boken är som en sorts föregångare till Maresi; som en förklaring till hur det Röda klostret grundades på ön Menos. Det är ursystrarnas berättelse och den får sin början med Kabiras historia. Hon är den som förälskar sig i visirens son Iskan. Det visar sig dock att han är falsk och mycket elak och lurar henne att berätta hemligheten med Anjis källa - en hemlighet som gått från generation till generation men endast från kvinna till kvinna. Snart är Kabira Iskans första hustru och hon sitter inlåst i hans harem och behandlas som skräp. En efter en kommer de dit, kvinnorna, och det de alla har gemensamt är att de är förtryckta, misshandlade och våldtagna. Allt eftersom Iskans harem växer får vi flera och flera berättelser och tillsammans bidrar kvinnornas historier till helheten. Det är grymma historier. Det är mellan varven så otäckt att jag nästan tappar förtroendet för Turtschaninoffs värld - men något grymmare än den värld vi lever i är den knappast ändå. Den enda trösten är att ha läst Maresi och därmed veta att det kommer att bli bra; att kvinnorna hittar sin fristad och att de kommer att ingå en vänskap och ett systerskap som ger dem trygghet och hjälper dem vidare. Det är - minst sagt - otroligt gripande livsöden.

Det förvånar mig inte att Turtschaninoff håller på att erövra världen med sina böcker. Hennes språk är som musik och den berättarförmåga hon har slår de flestas! Det är svårt att lägga ifrån sig boken och när så boken är slut har tankarna blivit kvar någonstans i Turtschaninoffs värld. För trots att den är rätt så grym, som sagt, så är den också mycket fängslande, intressant, levande och verklig. En värld man inte i första hand alls vill lämna. 

Naondel tycker jag lämpar sig för en lite äldre publik än Maresi, som i sin tur passar alla - oberoende ålder. Språket är snäppet mer krävande och historierna sådana som kanske fängslar en i gymnasieålder och äldre. Men jag skulle gärna tipsa även mina elever om Naondel och måhända har jag fel; visst kan det finnas sådana i högstadiet också som kan greppa boken och falla pladask. Precis som det bland mina elever finns de som älskar Arra, Anaché och Maresi; Turtschaninoff kan det här med fantasy och förhoppningsvis skriver hon redan på följande. Skulle också den handla om Menos vore det inte helt fel.       

onsdag 26 oktober 2016

Den fantastiske Malin Klingenberg

Nog är det ju så att alla ni med barn i 5-10-årsåldern har fattat att läsa Den fantastiske Alfredo?! Att den fjärde boken om Patrik, Irene och pensionärsmakten är precis lika bra som de tidigare tre! Pensionärsmakten måste ju nämligen vara det bästa som har hänt den finlandssvenska barnboksvärlden; Malin Klingenberg är ju så himla rolig och Joanna Vikström Eklövs illustrationer pricken på i.



Vi hade Alfredo med oss till Spanien och det var den boken jag läste högt för barnen alltid då det blev en liten lugn och lämplig stund över. Temat passade ju oss perfekt i och med att också Patrik och Irene åker på resa; till Kanarieöarna. Med sig har de Irenes mamma, Bengta-Louise, Roffe och Elsa. Väl framme råkar de på skurkarna Bi-Keps, Tanden, Alban, Evil och Max, som har rymt från fängelset och nu går omkring förklädda till gamla tanter. Och den fantastiske Alfredo då förstås - som visar sig vara mycket annat än fantastisk.

Som sig brukar blir Patrik och Irene och de tuffa pensionärerna indragna i värsta kalabaliken. De hade planerat att solbada, gå på Ralfs och Reids nöjesfält och lata sig; men istället ser bovarna till att hålla dem sysselsatta med annat. Och inte oss emot; det blir en riktigt rolig, underhållande och spännande berättelse som man inte vill att skall sluta.

Och jag hoppas den fantastiske Malin Klingenberg inte slutar här. Vi vill ha mera, och helst med detsamma!

lördag 22 oktober 2016

Vi stal en vecka till av sommar

Här - i Mar Menor Golf Resort, som ligger en kort bilresa söderut från Alicante - tankade vi sol under höstlovsveckan. 






Mina föräldrar är golftokiga, precis som min man och mina barn, och mamma och pappa var så snälla och bjöd in oss att ockupera det hus de hyr där. Det blev en ljuvligt skön vecka. Barnen älskade Spanien och bär nu med sig många härliga minnen därifrån. Det blev en vecka av golf, simning, utfärder, god mat, solbad, sömn och vila, ett avbrott i vardagsstressen, umgänge, prat, skratt, kramar, upplevelser och förstås - läsning. 

En av de böcker jag läste i Spanien var den nyutkomne Sommarön av den finlandssvenska författaren Eva Frantz. Sommarön är en paradisö i Porkala skärgård, en ö som ägs av försäkringsbolaget Axelssons och som bolagets personal kan tillbringa en semestervecka på i olika stugor som bolaget låtit bygga. Det verkar vara rena rama Saltkråkan; vackra solnedgångar, en restaurang som serverar husmanskost, gemensam bastu, grillfester, skratt och den typiska finlandssvenska positiva prutthurtigheten - vad mera kan man önska sig av en liten semestervecka?! Men bakom den vackra fasaden gömmer sig ett mörkt familjedrama och när stormen drar över ön och dimman ligger tät blir det som skulle bli en härlig vecka i skärgården allt annat än det. 



Det är lite Agatha Christie-känsla i Sommarön; en finlandssvensk variant på en deckare där karaktärerna en efter en synas i sömmarna och där ett mord så småningom sker och läsaren inbäddas i spänning om vem som står följande på tur. Jag älskar stereotyperna för år 2016; karriärkvinnan Martina, den misslyckade författaren André, allas vår vän Annika, läraren, skäribon, de bortskämda ungarna och VD:n. Det blir en salig blandning av folk och det sätt Frantz kan driva med personligheterna och på ett finurligt sätt också få läsaren att dra på munnen utan att håna - mest bara igenkännande - är proffsigt. 

Ja, jag läste gärna boken. Visst kunde jag ana vari lösningen låg men ändå låg det en viss spänning i luften ända in på slutet. Och när sista sidan var läst fick jag nog en känsla av att vi kommer att få läsa mer av Eva Frantz. Jag hoppas iallafall på det!

 Se på den här bilden. 



När man kommer hem från en härlig resa och landar i verkligheten igen blir det alltjämt en liten chock. Men jag har försökt hålla fast vid känslan av att ligga i solen och titta upp på den blåa himlen i värmen och tycker mig ha klarat av det - om än lite. Hoppas bilden kan förmedla lite lugn och en känsla av inre frid även till dig. Och tack mamma och pappa för den fina resan; ni är bara bäst och vi är så tacksamma för att vi fick komma  och hälsa på er! Puss och kram!    

torsdag 20 oktober 2016

Mystisk magi eller klartänkt kritik

Sofi Oksanens Utrensning var, när den kom ut 2010 på svenska, en av de böcker som jag tyckte hade stor inverkan på mig det året. Den var så klartänkt och samhällskritisk - och grym, och tankeväckande. Jag hade således stora förväntningar på hennes senaste roman Norma. Men läsningen bara... fastnade för mig. Jag vet inte ens varför; men det tog för lång tid att komma in i handlingen så att jag någonstans där på vägen bara tappade intresset.

Boken har fått massor av bra kritik. De rikssvenska recensionerna jag läser om Norma hyllar igen Oksanen för hennes fantastiska klartänkthet. Romanen klassas som en "mästerlig feminism noir". Många älskar att romanen är dubbelbottnad och kan läsas såväl som magisk realism; med Normas hår som växer en meter om dagen - eller som en samhällskritisk kvinnoskildring om ett samhälle där vi är beredda att göra vad som helst; allt från att sälja våra kroppsdelar till våra spädbarn. Vanligtvis sällar jag gärna mig till den skaran av läsare som älskar undertext och 1 + 1-finurligheter men min hjärna var tydligen för trött och enkelspårig denna gång. 

Nåväl, med det sagt kan ni gärna få veta lite om intrigen ändå. Boken handlar ju om Norma, vars hår växer onaturligt fort och dessutom påverkas av hennes olika humörskiftningar. När Normas mamma Anita plötsligt dör under konstiga omständigheter väljer Norma att börja arbeta på den frisörsalong hennes mamma jobbat på för att i hemlighet ta reda på vad som kan ha hänt mamman. Där visar det sig att ägaren och arbetsgivaren är involverade i en hel del misstänksamma affärer och så småningom börjar de försöka dra in Norma i härvan. Det blir ett familjedrama med massor av mörka undertoner. 

Nu när jag läser igenom vad jag har skrivit om boken är det faktiskt så att det nästan retar mig att jag inte gav boken en bättre start. Så, ta inte åt dig av min recension här - ge boken en ärlig chans! Det är den nog värd!


(Och min åsikt i frågan om valet av Bob Dylan till Nobelpristagare i litteratur är att det var häftigt. I moddan brukar vi avsluta vår litteraturhistoriatermin med att lyssna till de kändaste låtarna från 1900-talet och läsa texterna därtill. Bob Dylans Blowin´ In The Wind finns med bland dem. Kiva!)

onsdag 12 oktober 2016

Serieroman om obekväma beslut

Ni känner säkert Johan Unenge, en av männen bakom serien Eva & Adam, Sveriges första läsamabassadör och en otroligt inspirerande föreläsare. År 2009 gav han ut serieromanen Mitt extra liv, en ungdomsroman som är minst lika aktuell nu som då.

Klimatet har hårdnat i småstaden Hellevik. Intoleransen och rasismen sprider sig som en löpeld, det klottras rasistiska texter på väggar, hakkors dyker upp och flygblad med främlingsfientliga budskap ligger och skräpar, t.o.m. i skolan. Här bor Mattias, den vanliga tonårskillen som gillar att spela krigsspel med kompisen Ubbe, går i skola och är kär i söta Alva. Mattias pappa är polis och blir förstås indragen i infångandet av en grupp flyktingar som rymt från ortens flyktingförläggning. Mamman arbetar på biblioteket som hotas av nedläggning. I Hellevik finns många arbetslösa men glädje i vardagen fås av att det går så bra för korgbollslaget, främst tack vare den nya spelaren Yousseff. En dag då enbart Mattias är hemma knackar det på dörren och Mattias måste snabbt fatta ett beslut...

Jag har inte läst många serieromaner, men jag tror definitivt att den här skulle gå hem hos mina elever. I textpassagerna lär man känna Mattias tankar och följa med hur han bildar sig en egen uppfattning om den pågående hetsjakten och det accelererande våldet i staden och hur han börjar tvivla på att Alva är rätt för honom. Seriesekvenserna ger berättelsen rörelse och det är spännande att se hur mycket händelse, känsla och dramatik Unenge lyckas fånga på ett enda serieuppslag. Överlag lyckas Unenge få med en hel del problematik i den här boken, Mattias konfronteras med många frågeställningar som uppstår i det lilla i samhället med det hårda klimatet, samtidigt som boken behandlar tonårsvardagen på ett uppriktigt och fint sätt, rakt på sak utan konstigheter. Unenge har en sällsynt god förmåga att sätta ord och bild på vad som rör sig i en ung människas huvud.


onsdag 5 oktober 2016

Minns ni Rosie och Don?

För ett drygt år sedan bloggade jag om Graeme Simsions bok Projekt Rosie (läs här) och som jag skrev i inlägget var boken så bra att uppföljaren Rosieeffekten var värd att lägga på att-läsa-listan.

Böckerna handlar om professorn Don Tillman som lever ett mycket välstrukturerat liv eftersom han inte kan hantera överraskningar och ofta missförstår andra människors avsikter och signaler. Siffror och problemlösning, det kan han han däremot. Han och Rosie är lyckligt gifta och passar perfekt ihop. Men så blir Rosie gravid. Det här beskedet leder till en mindre härdsmälta i Dons hjärna eftersom det inte var planerat och planering är a och o i Dons liv. Dessutom har han tidigare fått höra av en socialarbetare att han förhoppningsvis aldrig kommer att få några barn eftersom han skulle förstöra dem och som vanligt tar han en proffessionell bedömning på orden. 

Don drar igång ett alldeles vansinnigt babyprojekt. Han tror som vanligt själv att hans empatiska förmåga inte räcker till för att knyta an till bebisen men krocksäker barnvagn och ljudisolerad spjälsäng samt ett gravidanpassat måltidsschema för Rosie fixar han galant. Dessvärre leder allt detta till att han bl.a. blir arresterad som misstänkt pedofil, riskerar att bli landsförvisad och det värsta -  att Rosie börjar tvivla på hans lämplighet som far och bestämmer sig för att lämna honom.

Liksom i förra boken är det tokroligt och sorgligt och allvarligt på samma gång. Det är inte så lätt att bli förälder - det kan jag verkligen relatera till just nu. Det ryms många tvivel med i bilden, även då man varit med om det två gånger förut. Hur ska tiden räcka till för alla? Har jag förstått vad det innebär att ha en pytteliten och totalt hjälplös bebis igen (knappast)? Hur kommer det här att ändra på parrelationen och hur reagerar syskonen sedan då bebisen faktiskt är här?


Jag har gått här hemma och varvat läsningen med bebisförberedelser, hur mysigt som helst.





Jag gillade boken, den är varm och underhållande och jag tror jag fällde en liten tår någonstans också (skyller på graviditeten). Många av sidokaraktärerna återkommer i den här boken och de har också sina bekymmer som Don på sätt eller annat hjälper dem att lösa.