måndag 30 januari 2017

Trettioen böcker på två veckor

Det är den där tiden på året då jag vet exakt vad jag gör några timmar varje kväll. På två veckor skall jag nämligen läsa trettioen böcker: denna gång mina elevers fina arbeten. 

Ikväll fick jag veta massor om Walt Disney, mänskliga rättigheter, ridsport, indisk mat och matkultur, Peter Carl Fabergé och religioner. Och om ni tror att det med åren blir lättare att ge vitsord tror ni fel - visst vet man var vitsordet borde landa men när man också vet att ungdomarna lagt ner extremt många timmar på att skriva och dessutom gjort det med själ och hjärta känns det så krasst att utvärdera med ett vitsord för slutresultatet. Allra helst skulle jag vilja ge 10 åt alla. Bara så ni vet. 

Bussiga bussiga elever! Ni är så otroligt duktiga allihop!   


lördag 28 januari 2017

Är du så speciell?

Ända sen jag var barn - på stenåldern då - har det tutats i hur speciell jag är. Jag är värdefull, unik och dyrbar och det finns inte något annat barn som är som jag. Och även om jag är evigt tacksam mina föräldrar - tack mamma och tack pappa! - som fått mig att känna just så började sanningen någonstans där på bronsåldern sakta komma krypandes. Kanske var det inte riktigt så, åtminstone inte sett ur mänsklighetens perspektiv? Kanske någon annan också har känt samma känslor som jag känner?! Eventuellt finns det också någon annan (sisådär 7 miljarder) som gått igenom det som jag går i genom. Och tvärtemot vad man kanske skulle tro tycker jag det är den bästa insikten nånsin; det att man inte sist och slutligen är så himla unik. För jäklar vad ensamt det skulle vara att vara one of a kind.

Men i det stora hela kan det kanske tyckas vara ganska tragiskt. Jag menar, tänk att människan aldrig ändras. Tänk att Shakespeare på 1500-talet skrev historier vi känner igen oss i idag. Tänk att Trump fattar beslutet att bygga upp en ny mur människor emellan som om de inhumana misstagen människan tidigare gjort inte har lärt oss något alls. Vari ligger utvecklingen alltså? Så när vi går omkring och känner oss väldigt speciella och utvalda, upplysta och säkra på våra argument kan det ju vara bra att tänka lägre än näsan är lång. Människan är bara en människa; hur gärna vi än skulle vilja spela gud.

Geir Gulliksens succéroman Berättelse om ett äktenskap tar avstamp i huvudkaraktärernas tro om att just deras äktenskap måste vara den ultimata fullträffen. Det att de fann varandra och gifte sig var det enda rätta - någon sorts extraordinär dragningskraft som såg till att de inte kunde göra annat än förälska sig i varandra. Och det de har tillsammans finns knappast hos någon annan; så himla unikt är det. De går och intalar sig själva att deras äktenskap kunde fungera som en sorts modell för andra. De vet att det de känner aldrig kommer att förändras och att de kommer att leva tillsammans för resten av sina liv. Sådär som man gör, som man tror - nej som man VET. Men redan i ett tidigt skede vet läsaren mycket bättre; att just det här äktenskapet inte kommer att överleva.



Berättelse om ett äktenskap är en brutalt ärlig bok om samlevnad. Eller: om en skilsmässa. Eller: om den smärtan vi brukar kalla kärlek. Boken har blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och det är speciellt Gulliksens förmåga att beskriva den smärta som uppstår när man inser att man kommer att bli lämnad som får kritiker runtom i Norden att hylla boken. Intrigen berättas aldrig ur Timmys, alltså kvinnans, perspektiv vilket gör att det osar svaghet och förödmjukelse om den. Det är den övergivna mannens historia.

Boken är som en kniv i hjärtat på den som går omkring och känner sig unik. Den krossar på ett brutalt sätt tron på den romantiska kärleken - på att det finns en enda som är den rätta. Istället pekar den ut ett faktum att människor i grund och botten är väldigt lika och att vi minsann kan skapa oss goda och fungerande relationer med vem som helst. Det är alltså bara slumpen som avgör vem vi börjar dejta och slumpen och tillfället som avgör om det håller eller inte. Trist eller bra? Jag vet inte. 

På vårt bord i lärarrummet stod ett vackert tack-kort för inte så länge sedan. Det var ett av de finaste jag någonsin sett. På kortet fanns ett citat som gick ungefär såhär: "Every love story is beautiful, but ours is my favorite".  Och oberoende om man vill närma sig kärlek med eller utan cynism kan nog ingen motsäga sig just det. Kärlek mellan två personer, kärlek mellan en förälder och ett barn, kärlek mellan två vänner; kärleken i alla former är alltid - alltid - vacker! Och är man nummer ett i en annan persons liv gör det en väldigt speciell. Och unik. Och det kan ju inte vara annat än bra att precis varenda en av oss får uppleva just det; att känna oss utvalda, värdefulla och just unika. Speciellt när det gäller just kärlek! 

(Men när det kommer till så gott som allt annat - när man bygger murar, är rasist och kvinnohatare och tror aningen för mycket om sig själv - då är hybris något av en kärna för all ondska. Och DÅ borde det finnas ett magiskt piller som man tvångsmatar nyblivna presidenter med för att få hen att inse hur små på jorden vi allihop egentligen är. Är man stor och stark måste man vara snäll, sa visst Bamse. Och det som Bamse säger är alltid sant.)   



torsdag 26 januari 2017

Måste man vara till lags?

Äntligen kom även jag mig för att läsa Kristina Sandbergs hyllade bok Att föda ett barn. Det blev en stark läsupplevelse som kommer att dröja sig kvar och med det slutet är man ju tvungen att läsa vidare om Maj också.

Boken utspelar sig i 1930-talets Sverige. Maj är en enkel flicka som flyttat till stan för att bevisa för alla andra (sin familj och gamla pojkvän) och för sig själv att hon kan förtjäna egna pengar, ta sig fram i livet och fast man ju inte ska framhäva sig själv och ha stora drömmar hoppas hon nog på att framtiden ska föra med sig något annat än den stora arbetarklassfamilj hon själv kommer ifrån.

Men livet vill annorlunda och samhället och Majs rädsla för att uppfattas som smutsig tvingar in henne i en roll hon alls inte vill ha, då det förbjudna händer och hon blir gravid. Att Maj är gravid fattar läsaren långt före hon själv inser det, men så är ju titeln också ganska tydlig på den punkten. Pappan är Tomas, en betydligt äldre frånskild affärsman med hyfsat fin bakgrund och Tomas erbjuder sig att gifta sig med Maj. Så plötsligt står hon där i våningen i stan med disk och matlagning och den kritiska svärmodern en trappa ner, en groteskt stor mage hon inte alls kan förlika sig med och dessutom verkar Tomas lite väl förtjust i spriten.

Ja, svärmodern kunde man skriva ett helt eget kapitel om. Åh, vad man kan hata dessa kvinnor som känner ett sådant behov av att trycka ner sitt eget kön och vägra låta kvinnor ta plats. Men här finns också det komplicerade förhållandet mellan en mor och hennes yngsta son som inget är gott nog åt, och Maj är definitivt inte det.

En av bokens starkaste scener är den där Maj sedan föder sitt barn. Den förbannade men nog så viktiga läkarvetenskapens rädsla för baciller och annan smuts som kan tänkas komma från en kvinna som gör barnafödandet till ett helvete. För att inte tala om tiden efteråt, skäm inte bort ungen och ta inte upp henne så fort hon skriker. Amma vart fjärde timme, allt annat kommer att göra henne bortskämd och oregerlig.

Ibland vill man ju ruska om Maj hårt, tvinga henne att säga ifrån. Säg någon av de där tankarna du har högt, kvinna! Men vem av oss är inte rädda för att vara för mycket, ta för mycket plats. Hur många gånger har inte jag själv kommit hem från en tillställning och funderat om jag nog inte talat lite för mycket om mig själv nu. Maj bestämmer sig för att vara en kvinna ingen kan klandra, hemmet ska vara perfekt, inte har hon tid att gulla med ett jollrande spädbarn. Att vara martyr det kan hon. Och visst kan vi väl alla det. Låg jag inte själv och skrubbade ugnen kvällen innan min senaste förlossning satte igång? Kröp jag inte omkring med magen och torkade damm från golvlisterna, liksom bara för att inte göra det allt för lätt för mig? Nej om livet är for kort för att läsa dåliga böcker som jag skrev i ett tidigare inlägg är det fan i mig nog för kort för att torka damm från golvlister också. Fast om jag får gäster, viss skulle det kännas bättre att bjuda på hembakt än köpt? Det är visst inte så enkelt som att ruska om lite.  I ett skede undrar Maj: "Men har vi inte ett personligt ansvar att förhålla oss till de normer och påbud som omger vårt varande?" Vad tror du?

Sandbergs intensiva språk är ljuvligt. Det riktigt gräver sig in i en. Boken är på inga sätt lätt att läsa, det tar sin tid att vänja sig med berättarstilen men mest påverkade boken mitt humör, man kan bara bli så arg, ledsen, matt. Puh!


måndag 23 januari 2017

Två högläsningstips för 5-9-åringarna

Med recensionsexemplaret av Aksakovs grav av Carina Wolff-Brandt och Gudrun Wessnert som jag bloggade om här fick jag också boken Kalle Knaster, Miranda och Piraten skriven av Carina eftersom hon var så underbar och ville skicka med något som lämpar sig bättre för min 8-åring än den kanske lite väl spännande Aksakovs grav. Jag ser nu att Adlibris marknadsför Kalle Knaster för åldern 9-12 år men min snart sexåring gillade den också (fast han har också en viss vana att höra längre kapitelböcker vid det här laget och är inte heller speciellt lättskrämd).


Kort och gott handlar boken om Kalle som med sin lite knasiga familj flyttar in i ett gammalt hotell där det visst spökar. I grannhuset bor Miranda som snabbt blir hans vän. Det blir både spökjakt och skattjakt och tidsresor och det är familj, vänskap, att vara lite annorlunda och det är stundvis rätt spännande med underjordiska gångar och ett och annat benrangel också, men det är bara så bra. 8-åringens omdöme om boken var "Den är bara helt perfekt" och jag håller med, bättre lässtunder än så här blir det inte, härligt! Vi ska absolut läsa de två andra böckerna om Kalle Knaster.


Idag ska jag också gå till min mammas eftis och läsa högt för första- och andraklassisterna där. Vi har förut nämnt bokserien Den magiska trädkojan här på bloggen och på hösten besökte jag eftisen och läste en bok i serien och nu ska jag läsa en till. Det blir kul!

Lite rekvisita till dagens lässtund.


måndag 16 januari 2017

Roxette och jag och hela livet

Det var då verkligen en resa down memory lane. Det att läsa Kärleken till livet, Marie Fredrikssons biografi som är skriven som ett samarbete med Helena von Zweighbergk. Säg den som inte har massor av minnen som är förknippade med Marie Fredriksson och Roxette. Visst?! Vad kommer du ihåg att du har gjort med Roxette spelandes i bakgrunden? Vad har du inte gjort, liksom?

Som när vi var på disco i Råttis på 90-talet. Dansen, lamporna, pulsen. Och så kom de: de långsamma låtarna. Huuuj. Där stod man och tryckte längs väggarna, hade full koll på var killarna man ville dansa med stod men låtsades vara oberörd och cool. Och så kom den låten: It Must Have Been Love. ÅÅÅH, ens hela hjärta hoppade till, pupillerna vidgades och den nervkittlande knuten i magen blev större och större. I bästa fall kom det en kille blygt fram till en och bjöd upp. Ibland var man tuff och modig själv och gick fram och frågade. Och ibland stod man där - ensam kvar och snurrade ett tuggummi fram och tillbaka i munnen och visste inte vem och vad man skulle titta på. Men låten; ja den greppade ju hela ens existens!

Och följande dag där hemma. Buhuuu. Killen man gillade hade ju inte kommit fram och bjudit upp. Och jag som så trodde att vi hade något på G, ju! "Spending my time, watching the days go by...". Den känslan, den känslan. Det är ju faktiskt så att man ännu kan frammana den där olyckliga tårdrypande fruktansvärda världen-går-under-lidelsen. Ligga på sängen, tycka synd om sig själv, fälla en tår och känna att det nog är just mig Marie och Per tänkte på när de skrev Crash! Boom! Bang!. Det är ju mig det handlar om. Det är mitt liv som de sjunger om. Jag jag jag.

Alla turneringar och matcher. Alla lördagar som tillbringats i Piffen-bussar påväg till och från fotbolls- och handbollsmatcher runtom i Finland. Svettiga benskydd, skitiga spelskjortor, vinster, förluster, skratt, gråt och söndriga bussbänkar. Vinter, vår, sommar, höst. Slemmiga smörgåsar som legat sex timmar i väskan. Tonfiskmakaronisallad. Varm äppeljuice direkt från tölken. Snabba duschar, glömda schampoflaskor, rena undisar och kisipauser längs vägen. Och alltid - alltid - musiken på. Sleeping in my car, Vulnerable, June Afternoon, How Do You Do? Högt. Ännu högre.

The Look! Sorry tjejer, kunde inte låta bli!

Det är egentligen ingen skillnad vad man tänker tillbaka på: skolan, kompisarnas rum, Piugen, ungdomscaféet, malmirundorna med nedfällda fönster i lånade bilar, stränderna, sundkanten, hemmafesterna, studietiden... var man än befann sig fanns också Roxette där. Dygnet runt, alltid. Och då är det ju extra skoj att nu få läsa om Roxette ur Marie Fredrikssons perspektiv. Hur tänkte hon? Vad gjorde hon? Även om boken främst utgår ifrån den livssituation hon hamnade i när hon fick en hjärntumör och blev sjuk - och allt som hände sen - får man ju som läsare en stor inblick i hela Roxettes historia och vad det krävs för att bli så känd. Jag fick boken i födispresent och jag tyckte den var väldigt läsvärd. Och hur kul det kanske än skulle vara att kunna sjunga och bli världskändis tror jag faktiskt, med facit i hand, att jag föredrar att vara den som lyssnar. Den med de svettiga benskydden och de hjärtknipande snyfthistorierna. För det där med att vara känd mister sin charm ganska snabbt! Doften av svettiga benskydd däremot, never!


lördag 14 januari 2017

Svar på Lottas frågor

1. Var brukar du köpa dina böcker och varför?
Jag beställer nog de flesta böckerna från någon nätbokhandel, det är bekvämast (och jag erkänner - billigast) så. Men jag tycker att det vore synd och skam om det inte fanns en bokhandel i Pargas så jag vill dra mitt stå till stacken och köper också böcker därifrån nu och då. Det är ju omöjligt att gå in i en bokhandel utan att komma ut med en bok.

2. Hur ofta besöker du bibban?
Inte så ofta faktiskt, ungefär en gång i månaden.

3. Har du någon speciell plats du brukar läsa på?
I soffan under en filt, men åh - på sommaren i solen, i solstolen på terrassen, längtar!

4. Läser du någon annan bokblogg? Vilken isåfall? 
Inte så ofta det heller, men då jag letar efter boktips brukar jag titta in på t.ex. Bokbabbel och

5.Om du skulle skriva en bok, vad skulle den handla om?
Det är nog inte så sannolikt att jag skulle skriva en bok. Det finns väl några påbörjade hästböcker från slutet av lågstadiet på en diskett någonstans. Men en barnbok, skriven på vers, om ett skogsäventyr kanske? Eller en dystopi för ungdomar som utspelar sig i ett framtida Finland.

6. Lyssnar du på ljudböcker?
Nej, jag har försökt men jag börjar hela tiden tänka på något annat.

7. Lyssnar du på musik medan du läser?
Nej, inte medvetet. Tv:n eller radion kan nog vara på i bakgrunden utan att de stör dock.

8. Nämn en bok du lämnat på hälft? Varför gjorde du det?
I bokhyllan finns bl.a. Skära för sten av Abraham Verghese där jag läst drygt 100 sidor av knappa 600. Jag fastnade inte alls för historien eller personerna eller någonting och boken var för lång för att tvinga sig igenom. Livet är för kort för att läsa dåliga böcker. Men oftast då jag lämnar en bok på hälft tror jag nog att det är boken som inte passar med min livssituation eller sinnesstämning just då, jag kanske skulle tycka om boken om jag gav den en ny chans nu. Jag vågar knappt erkänna det men jag har också lämnat första boken i Sagan om ringen-trilogin på hälft. Jag ska läsa den en dag - jag lovar!

9.Har du någon dålig läs- eller bokvana?
Förutom att köpa för många böcker istället för att låna, så kanske det att jag kan bli helt besatt av t.ex. en trilogi och läsa alla böcker så fort tillfälle ges, t.ex. medan jag lagar mat och halva natten o.s.v. Det trista är ju att boken tar för fort slut och att boken säkert hade varit ännu bättre om man tagit sig tiden att njuta av språket m.m.

10. Läser du flera böcker på en gång eller alltid en i taget?
Jag kan läsa flera böcker samtidigt, t.ex. en ungdoms- och en vuxenroman eller en sorglig och en lättsam bok.

11. Vilka genrer hör till din bekvämlighetszon?
Nog är det historiska romaner, feel good och dystopier som jag oftast ser mest fram emot att slänga mig i soffan med. Lyrik hamnar definitivt utanför - tyvärr. Noveller och biografier har jag börjat uppskatta allt mer på sistone.

12. Viker du hundöron i dina böcker?
Nej, det borde kriminaliseras ju ;)

13. Favoritsnacks när du läser?
Choklad förstås! På sommaren tar jag helst en glass med mig till solstolen, i smyg när barnen inte ser.

14. Vad är det längsta du varit utan att läsa?
Egentligen går det sällan mer än en vecka (och det är också mycket) efter att en bok tar slut innan jag börjar med nästa och så har det nog varit sen jag började skolan tror jag. Men under mitt andra studieår vid ÅA då jag började läsa litteraturvetenskap var det så himla mycket kurslitteratur så där någonstans var jag faktiskt ett helt läsår utan att läsa något självvalt som inte var kurslitteratur. Det tog ett tag innan jag började läsa mer regelbundet igen efter det, det var svårt att hitta tillbaka till läsglädjen.

15. Behåller du böcker efter att du läst dem eller ger du dem vidare?
Jag behåller dem, jag gillar min bokhylla! Men jag lånar gärna ut dem.

Tack för frågorna, det var roligt att svara på dem!


För en stund sedan, tre i familjen skidar, en sover ute i vagnen och suddig jag i soffan med en bok. Blogginlägg på kommande om boken på bilden :)

fredag 13 januari 2017

Min fantastiska väninna

För några månader sedan kom en av mina allra bästa vänner med sin härliga familj och hälsade på hos oss. Hon och jag har känt varandra sedan vi började skolan (kanske lite där innan också, men det kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg). Jag minns när vi började skolan och hur glad jag blev över att hon och jag började i samma klass - för jag tyckte hon var så himla cool. Hon visste allt och i mina ögon hade hon ett självförtroende som ingen annan. Hon hade brunt hår, så fint! Och hennes familj var stor och häftig och runt deras matbord fick alla alltid plats. Hon hade världens mysigaste rum och hennes storasyrror hade klädskåp fullproppade med världens finaste kläder. Och det bästa av allt: hon var jättesnäll och ville också vara min vän. Vilken lycka! Sen dess har hon och jag varit goda vänner. Vi är ibland ganska olika och ibland har vi under årens lopp varit osams och till och med varit riktigt arga på varandra. Men vi har hållit ihop. Alltid. Det räcker med att jag idag tänker på henne för att en varm och mysig känsla skall infinna sig och jag har alltid - alltid - kunnat räkna med henne. Om jag behöver prata med någon kan jag vända mig till henne; jag vet att hon finns där. Vi har båda hektiska vardagar och bor i olika städer. Jag hinner knappt skriva ett meddelande åt henne och jag sköter om vår vänskap på ett riktigt uselt sätt men alltid nu och då ses vi och då är det bara att fortsätta där vi blev förra gången. Hon är en sann vän och jag tror att vår vänskap alltid kommer att finnas. Jag räknar med det!

Nåväl, till hennes besök. Vi snackar böcker då och då. Hon och jag. Och den bok hon denna gång råkade rekommendera heter Min fantastiska väninna och är skriven av pseudonymen Elena Ferrante. Och det är den boken jag hänvisade till som en riktig pärla i mitt förra blogginlägg. Wow alltså. Vilken bok. Det är verkligen inte konstigt alls att Elena Ferrante erövrat världen med sin bokserie och just nu ligger del två på mitt bord här hemma. Jag kan knappt slita blicken från den men måste bara avsluta Bob Dylans biografi - som inte heller den är dålig - först!



Min fantastiska väninna handlar om Elena och Lila - två självständiga och väldigt olika tjejer som växer upp i Neapels arbetarkvarter på 50-talet. När boken börjar har Lila försvunnit spårlöst och Elena blir uppringd av Lilas son som undrar om hon vet något om mamman. Om hon vet?! Elena blir allt annat än förvånad över att Lila inte går att hitta - hon har ju alltid talat om att bara försvinna från allt och alla. Berättaren Elena börjar då en tillbakablick till flickornas gemensamma barndom och uppväxt. Då växer en berättelse fram som visar på hur olika man kan formas beroende på familj, släkt, ekonomi, värderingar och mål; men hur man ändå kan finna varandra och komma att betyda allt för varann. Jag vet inte om man riktigt kan kalla boken för en historisk deckare men bit för bit växer en magnifik vänskapshistoria fram och där emellan varven börjar man se vem Lila, och Elena, är. Och då anar jag att detta bara är början - de återstående tre böckerna, varav två är översatta till svenska, kommer säkert att öppna upp helt nya dimensioner. 

Det handlar om identitet. Om vem vi är. Om vem vi är i förhållande till andra. Och om hur vi formas och förändras och växer ihop med dem som står oss nära. Om hur ens jag växer några centimeter bara för att det finns en vän, eller flera vänner, som backar upp en, finns där, hejar på en, tävlar med en och är en del av en själv. Det handlar om äkta vänskap. Och om systerskap! 

Tack min vän för att jag fick växa upp med dig! Förlåt för allt dumt jag gjort och kanske kommer att göra! Du betyder mycket för mig!

Nybakade studenter

onsdag 4 januari 2017

Kort och gott 2/2

Här följer fortsättningen på min decemberläsning. 

När vi var i Spanien i oktober började jag läsa en bok mamma hade med sig dit - nämligen Medicis ring av Jan Mårtenson. Jag vet inte hur bekant du är med Jan Mårtenson men jag har läst några böcker av honom tidigare och kan gott konstatera att Medicis ring följer samma mönster. Det är då frågan om en Homandeckare, jag tror det är den 43:e deckaren med Johan Kristian Homan i huvudrollen! Denna utspelar sig i Toscana och Stockholm. Det som ju är väldigt karakteristiskt för Mårtenson är att han alltid bjuder på bildning i form av kultur- och konsthistoria. Jag tycker Mårtensons deckare är lite småmysiga faktiskt, om än rätt så gubbiga. Nåväl - gubbigheten till trots - tyckte jag den här deckaren var riktigt lärorik och stundvis lite spännande, även om det tog mig några månader att läsa klart.

Två ungdomsromaner jag lyckats läsa är Jack av Christina Lindström från år 2016 och Den andra Will Grayson av författarduon John Green och David Levithan från år 2011. Jag hade läst ganska mycket om Jack på flertalet bokbloggar och hade höga förväntningar på den. Många anser att den borde ha blivit Augustprisnominerad och att den är årets ungdomsbok i Sverige. Och jo - riktigt bra var den också. Det Lindström lyckades bra med är språket och berättarrösten. Huvudpersonen Jack är en 18-årig rapp, känslig och smart kille som förälskar sig i en något udda tjej, Freja. Förälskelsen får honom att rannsaka sig själv och han tar itu med sitt förflutna som mobbare och nazist - en stöddig elak typ helt enkelt. Och det blir en fin helhet: utan att moralisera eller överdriva kommer Lindström åt att tangera många viktiga teman. Det enda jag stör mig på i boken är bokens pärm - ser ut som något från 90-talet. Trist!

John Green och David Levithan behöver knappast någon mer ingående presentation. De är - måhända - de mest lästa ungdomsförfattarna i världen. Men vad händer när de slår ihop sig och samsas om att berätta en historia? Jodå. Den andra Will Grayson är skriven i precis samma anda som John Greens andra böcker och också Levithans stil blir tydlig. I boken varvar de varandra med att skriva vartannat kapitel och båda huvudpersonerna heter Will och de möter varandra ungefär en tredjedel in i boken. Den första Will är en nobody; en som man knappast skulle lägga märke till om inte han var kompis med en av de mest synliga killarna i skolan, vilket han är. Den andra Will är en något mer färgstark person som blir bedragen av sin bästa vän och således kommer i kontakt med den första Wills kompisgäng. Låter rörigt det där - men det är det inte eftersom den ena Wills kapitel är skrivna enbart med gemener (huj, jag hade jättesvårt i början!). Nåväl - gillar du John Green och David Levithan kommer du inte att bli besviken. Jag har börjat tröttna, lite grann.   

Den sista boken jag tänker skriva om idag är Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med) av den holländske författaren Hendrik Groen. Hendrik Groen är egentligen en pseudonym. Berättaren i boken är den 83 och en fjärdedels år gamla Hendrik som bor på ett ålderdomshem i Amsterdam. Han bestämmer sig för att skriva dagbok och i dagboken tänker han låta bli att vara så politiskt korrekt hela tiden. Med ålderns rätt skriver Hendrik en dråplig rapport om hur det är att åldras - om allt från vänskap, kärlek, önskan om att få dö, urinläckage, ett minne som sviker, kroppsligt förfall - och när man minst anar det avslöjar Hendrik att dottern dog som 4-åring och hustrun blev psykiskt sjuk. Gravallvar varvat med humor. Livsvisdom och livsmod blandat med livstristess. Jag fick boken i julklapp och blev glatt överraskad men inte förvånad över att romanen blivit en enorm succé i Holland och nu såld till mer än tjugofem länder. Den är lite av en Hundraåring - en bok man knappast kan tycka illa om!

Jag sparar på en riktig pärla. Det är en bok som tävlar i klassen årets bästa för mig. Kika in här om några dagar igen så får du veta mera! Det lönar sig, jag lovar! 


måndag 2 januari 2017

Kort och gott 1/2

Gott nytt år på er alla! December kom och gick och bjöd på så mycket att göra och tänka på att det blev en liten paus i skrivandet för min del. Men inte i läsandet dock. Ska försöka sammanfatta några böcker kort och vill ni ha mera ingående analyser så får ni bjuda på ett glas vin så hälsar jag på omedelbart bums. I december läste jag sammanlagt tio böcker och för en stund sedan räknade jag ut att jag landade på 95 lästa böcker år 2016 - kanske. Jag har inte riktigt full koll på det där eftersom jag inte bloggar om riktigt alla. Så, var det så att jag hade ett mål att läsa hundra böcker nådde jag inte riktigt ända fram. Men, inte farligt alls. Är det något jag lärt mig under den tunga hösten så är det att inte ha några som helst mål. Att andas; det är helt tillräckligt det. 

Pojkarna av Jessica Schiefauer läste jag för att ha lite bättre koll på annat Schiefauer skrivit än När hundarna kommer. Den senare har vi alltså som klassuppsättning i skolan och den skall jag eventuellt jobba med ännu i vår. Pojkarna handlar om de tre fjortonåriga tjejerna Kim, Bella och Momo som nattetid dricker av en blommas nektar och blir pojkar. Då märker de skillnaden. De ser patriarkatet vi lever i och som pojkar är de plötsligt fria; fria att leva som de vill. Intressant i genusdebatten. Vad är kön och vilka regler och krav skapar vi människor egentligen själva? Skulle det inte vara så att hela boken är skriven som magisk realism, som en modern saga, skulle den - för mig - har blivit ännu bättre. I februari 2016 hade filmen som baseras på boken biopremiär. Här hittar du trailern till filmen. 

Och är vi inne på patriarkat och feminism kan jag också passa på att tipsa om min favvoförfattare Chimamanda Ngozi Adichies kortroman - eller egentligen tal - Alla borde vara feminister. Det är en liten bok vi i skolan erbjuds få av Undervisnings- och kulturministeriet och som vi eventuellt kommer att jobba med i årskurs 9 i mo och sl ännu i vår. Alla borde vara feminister är en riktig bra bok om feminism och jämlikhet. Ändå kan jag inte riktigt förstå varför vi behöver just den boken för att belysa patriarkatet när vi ju har vår egen Peppe Öhman med boken Livet & patriarkatet - varför inte ge ut den boken till skolorna istället och samtidigt lyfta fram inhemska författare OCH vårt samhälle OCH våra specifika utmaningar här i Finland? Det blir väl billigare med Alla borde vara feminister, eller vad vet jag. Nåväl - bra bok det också. 

Jag är säkert den allra sista på jorden att läsa Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweighbergk. Den boken köpte jag i Göteborg när Daniela och jag besökte mässan 2015. Nu till jul gav jag Zweighbergks De behövande åt min mamma efter ett boktips av min vän Ia. Mamma får återkomma med en analys av den (eller så överlåter hon det åt mig bara jag fått läsa den jag också). Anna och Mats bor inte här längre handlar om skilsmässa - om sorg, livskris och förändring. Om livets alla vändningar. Om hur vi borde lägga till några ord när vi står där och förkunnar vår kärlek till varandra: "Tills döden - eller livet - skiljer oss åt.". Bra bok för vem som helst att läsa. 

Kaj Korkea-ahos Onda boken kan du läsa om här. Och om Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson här.  Jag håller helt med Danielas analyser.

Jag får återkomma med några böcker till ännu i veckan. Danielas utmaning inför år 2016 kan jag väl gott konstatera att gick riktigt okej. En bok med en hund på omslaget lyckades jag inte med - men de övriga fem nog! Daniela - jag utmanar dig inte i år men tänker att du kunde svara på några frågor. Hoppas det är okej för dig! Mina frågor till dig denna januariförmiddag är:

1. Var brukar du köpa dina böcker och varför?
2. Hur ofta besöker du bibban?
3. Har du någon speciell plats du brukar läsa på?
4. Läser du någon annan bokblogg? Vilken isåfall?
5. Om du skulle skriva en bok, vad skulle den handla om?
6. Lyssnar du på ljudböcker?
7. Lyssnar du på musik medan du läser?
8. Nämn en bok du lämnat på hälft. Varför gjorde du det?
9. Har du någon dålig läs- eller bokvana?
10. Läser du flera böcker på en gång eller alltid en i taget?
11. Vilka genrer hör till din bekvämlighetszon?
12. Viker du hundöron i dina böcker?
13. Favoritsnacks när du läser?
14. Vad är det längsta du har varit utan att läsa? 
15. Behåller du böcker efter att du har läst dem eller ger du dem vidare?