söndag 29 oktober 2017

Människor som ser

Jag är usel på att känna igen personer och hålla koll på andra människors liv och leverne. Jag är så usel på det att jag ganska ofta skäms över det. Trots att jag har bott där jag bor nu i snart åtta år vet jag ingenting om mina grannar och berättar någon något för mig om någon person kan jag nicka instämmande men egentligen vara totalt blåst och bortkommen. Mina elevers syskon och familjer - nope! Mina vänners vänner och bekanta - not so much. Kändisar i Finland, Sverige och världen - helt hopplös! Inget fastnar. Och oftast kan jag tycka att det är rätt så skönt att inte veta en massa om andra men ibland blir jag också livrädd över att förbise något som skulle vara viktigt att uppmärksamma. Ni vet: alla andra ser det jag inte ser och det gör mig bara dum, passiv och till synes likgiltig. Ibland vaknar jag till och med nattetid kallsvettig och funderar på vad allt och vem alla jag borde ha tänkt på. 

Min dotter är inte sån. Hon vet om det mesta och kan räkna ihop ett plus ett och fråga mig om saker jag inte ens i min vildaste fantasi skulle ha kunnat notera. Och hon har varit sådan ända sen hon var liten bebis. Då låg hon där i allas famnar och bara iakttog - bara såg på alla runtomkring sig. Och vilken förmåga hon har att observera sin omgivning! Hon lägger märke till små förändringar i personers humör; i små detaljer i folks utseende; i sättet någon säger något och i ordval och tonfall. Om jag är den som pladdrar på om än det ena än det andra kan hon tyst betrakta. Jag är en oversharer. Men att få henne att tala om sig själv och sina behov, tankar och drömmar är en enorm utmaning. Och det är förstås tufft. Men något inom mig älskar, fascineras av och beundrar den här sidan hos min dotter. Om hon väljer att bli regissör kommer hon att bli grymt duktig. Om hon väljer att i sitt yrke ta hand om andra människor kommer hon att vara helt fantastisk på det hon gör. Och om hon utnyttjar sin talang och börjar skriva böcker talar vi succé - jag var den första att säga det. Kom ihåg det!

En annan författare som kan just detta är Kjell Westö. Oj du milde om man ens skulle kunna komma lite i utkanten av den förmåga att beskåda livet, livsöden, relationer, världen, alltsammans - som han har. Att läsa en bok av Kjell Westö är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Och då dessutom ha hjälp med att notera alla detaljer - speciellt om man är ett så hopplöst fall som jag är! I Den svavelgula himlen är man huvudkaraktärens skugga ända från slutet av 1960-talet fram tills idag. Huvudkaraktären har inget namn men det må vara det enda man inte får veta. Allt annat blir man ett med. Hur denna namnlösa berättare blir vän med syskonen Rabell - de som kommer från en helt annan samhällsklass. Hur han således hela tiden får kämpa med att inte passa in. Hur han livet igenom måste försöka förstå sig på Stella Rabell och försöka hitta rätt i den kärleksrelation som är deras. 

Igen en gång är det en medryckande och nästan beroendeframkallande historia Westö berättar. Det är en historia om kärlek, vänskap, utanförskap, svek och liv. Och när man slår igen pärmen är det bara ett stort tomrum kvar. Ni vet: det där tomrummet som finns när man inte vill sluta läsa eller sluta följa med den vän man har fått i bokens huvudperson. Och som alla andra Westös böcker får även Den svavelgula himlen mig att vilja ta mitt pick och pack och flytta till Helsingfors. Det är svårt att ens säga vilken del av boken eller vilken "scen" som har fastnat bäst: boken är en jämn ström av imponerande berättarteknik; en livshistoria där femhundra sidor känns för kort!   

Ja jag säger då bara det. Vad vore mitt liv utan alla duktiga författare och bra böcker?! En liten inskränkt och banal bubbla, antagligen. En farlig och tråkig bubbla likväl! Tacka vet jag människor som ser

       



 

lördag 28 oktober 2017

Så sant, Lotta!

Det ska bli så roligt att komma tillbaka på jobb och prata böcker igen (och kanske lite annat också, höhö). Jag hör också till dem som gillar att jag pratat om det jag läst, då jag läst något riktigt bra brukar det bara bubbla ur mig så fort jag får en chans att öppna munnen på jobbet tycker jag. Det var väl lite så idén till den här bloggen föddes, vi brukade prata om våra läsupplevelser och tänkte att vi kunde prova skriva ner dem och dela dem med ännu fler. 

En elefantflock är ingen dålig liknelse. Ibland försöker man mest minimera skadorna som ungarna orsakar här hemma. Men nej, min inställning till ormar och spindlar och annat otyg är nog inte särskilt avslappnad. Fast tro det eller inte - medan jag läste boken och kanske någon vecka efteråt också, hade jag faktiskt en lite skönare attityd till dem. Ett exempel på det är snokinvasionen vi led av här under hösten (vi talar om minst 10 påhälsningar av orm på gården om dagen) som jag på något konstigt sätt kunde skratta åt. Det är ganska häftigt hur böcker påverkar en på det viset. Jag instagrammade till och med om en vaktsnok som låg på lur vid vår infart.

Fast jag tror att författaren till Mannen som talade med elefanter skulle skratta ihjäl sig åt min jämförelse mellan den här helt ofarliga 15 cm långa snokungen och de dödliga monsterormar han hade påhälsning av så kanske min inställning inte var så cool trots allt.


Alltså ljust så är det med böcker som Ljuset vi inte ser. Jag tror inte att jag tänkte på det när jag läste den men jag håller med dig helt och fullt. 

Jag är lite avis på din nya hög med ungdomsromaner. Har du läst Veronica Roths nya serie som börjar med Dödens märken? Den skulle jag vilja ha i mitt klassrum tror jag. Fast nu har jag ju inte läst den än, men jag lånade den från bibban här om dagen. Jag har höga förväntningar!

Ja, urk för novemer. Just nu läser jag Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes. Jag vet att du bloggat om en del böcker av Moyes som jag inte läst, men jag minns inte vilka. Moyes är ju inte riktigt det du efterfrågar, men samtidigt tror jag inte att Moyes någonsin kan vara helt fel heller. I den här boken som utspelar sig dels i nutid och dels i 1960-talets fina societet i London får man följa med en otroligt passionerad förälskelse mellan två ganska omaka och intressanta huvudpersoner. Jennifer är nämligen gift med en uppskattad affärsman och hennes huvudsakliga roll i livet är att vara ett nätt litet bihang till honom men så förälskar hon sig i en ganska trasig journalist och han i henne. De två gör varandra hela som bara riktig kärlek kan. Fast så råkar Jennifer ut för en olycka och tappar minnet och deras lycka är till ända. 

Jag tänker till exempel på att som läsare tycker man ju att Jennifers otrohet är helt rätt och man blir nästan arg på henne då hon tvivlar och tvekar och har samvetskval. Moyes är så bra på att beskriva de äkta känslorna och visa på hur komplicerat livet alltid är och att det aldrig någonsin är så lätt som man skulle önska.


Om du har några böcker av Jenny Colgan eller Lucy Dillon olästa kunde du ju mysa dem i novembermörkret tycker jag. Jag har några gånger hållit i en bok av Meave Binchy på bibban men det har aldrig blivit av att låna hem någon. Kanske det skulle vara värt ett försök också.






onsdag 25 oktober 2017

Bra hygge-läsning efterlyses!

Daniela har bloggat om både Mannen som talade med elefanter och Ljuset vi inte ser, två superbra böcker också jag har läst ut under de senaste veckorna. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är att duka fram två koppar te till oss (och lite choklad förstås; det är ju Daniela och Lotta vi talar om - ju!) och få sitta kring samma bord och lufta alla tankar och insikter som just dessa böcker gett dig och mig! Jag vet inte hur ni andra reagerar när ni har läst nåt bra: klarar ni av att bara fortsätta era liv som om inget har hänt eller känner också ni ett starkt behov av att få tänka högt, prata och få berätta om hur ni har uppfattat det ni har läst? Det senare stämmer bra in på mig och bara du Daniela är tillbaka på jobb ska det bli en massa bokprat oss två emellan igen. Jeej!

Det jag gärna skulle ha snackat med dig om är om du skulle ha samma coola inställning till ormar, spindlar och andra otyg till djur som Anthony i Mannen som talade med elefanter? Visst kändes det ganska lockande att jobba med djur på den afrikanska savannen? Fast å andra sidan får vi väl helt tillräckligt med trotsiga barn och unga i våra liv: både på fritid och på jobb?! Lite som att leda en elefantflock bort från safariturister, eller hur? Nånej - skoja ba!

Ljuset vi inte ser var en alldeles underbar bok. Visst känner också du att man inte kan annat än beundra författare som inte säger rakt ut - ALDRIG avslöjar - den egna inställningen till all orätt som sker i världen utan istället klarar av att skriva en bok där läsaren själv får inse, börjar se och f ö r s t å r det grymma? För mig är den här sortens böcker de allra bästa! Det är då man riktigt kan påstå att böcker påverkar och läsning undervisar. Står någon där och högljutt hojtar ut hur jag skall tänka och vad jag skall tycka blir jag bara avig och stänger av - men får jag känslan av att det är jag som är först med att förstå och begripa; ja då - då blir det andra bullar. Håller du med?

Jag gick förresten av en slump in i Akademen under höstlovet och råkade på en hel hylla med ungdomsböcker för ynka 3 euro styck. Gissa om jag förköpte mig? Igen. Men jag kunde inte låta bli - och nu har jag igen många nya historier i min klassrumshylla för både mig och mina elever att läsa. Hösten är räddad!

Och på tal om hösten. Jag har lite svårt med höstvintrar. Det är alltid den tiden på året då det känns orättvist att man måste bo i den här delen av världen. Det är då sommaren känns så avlägsen och solen lyser med sin frånvaro - det märks i min ork och på mitt humör. Det är nästan så att jag är lite rädd redan på förhand; vad skall november föra med sig detta år då? Jag skulle minsann behöva böcker som utstrålar optimism och livsglädje. Och då kommer vi till miljonfrågan: 

Vad skall jag läsa för att bli på riktigt gott humör? Jag är på jakt efter böcker som är genomgående goda och som gör att man återfår tron på mänskligheten och blir övertygad om att livet bara är gött. Hjälp mig, snälla!



 

måndag 23 oktober 2017

När soffan lockar

Här kommer ett till lättuggat boktips: Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker. Låter namnet bekant? Ja, visst det är ju uppföljaren till bästsäljaren Konsten att höra hjärtslag. Kan fortsättningen på en så storslagen kärlekshistoria verkligen vara läsvärd då?

Ja, det kan den. I alla fall om man är ute efter en mysig bok att slänga sig i soffan med en höstkväll. 

Det har gått tio år sedan Konsten att höra hjärtslag utspelade sig. Julia Win är en framgångsrik advokat och hon har inte återvänt till Burma och sin bror U Ba en enda gång på hela den här tiden. Men plötsligt händer det något. Samma dag som Julia får ett brev av U Ba hör hon en röst som talar till henne inne i huvudet. Julia är helt säker på att hon blivit galen eller åtminstone utbränd och då hon inte blir av med rösten åker hon bort från allt och befinner sig snart i Burma igen. Där får hon höra berättelsen om Nu Nu, en berättelse om passionerad förälskelse, om moderskärlek och om ett stort brustet hjärta som inte kunde vara stort nog. 

Språket är vackert, historien är vacker och den berör och är lätt att komma in i, ja till och med pärmen är vacker. Men storslagen skulle jag inte säga att uppföljaren är, det är som om något skulle saknas.



söndag 22 oktober 2017

Kravlöst och lättläst

Gillar du böcker som Det lilla bageriet på strandpromenaden, En nypa salt, Vi två eller liknande - rätt så - lättsamma historier om sympatiska huvudpersoner och deras inte lika sympatiska otrogna män, hemlighetsfulla fruar eller tursamma syskon? Då kan du välja att läsa Smultron och svek av Annica Wennström och Eva Swedenmark.

För mig blir alltid den här typen av böcker en mycket avkopplande lässtund. Inte sällan går det så att böckerna slukar mig med hull och hår även om jag inte brukar förstå varför. Antagligen är det skönt att få leva sig in i andra människors lite trassliga vardag som motpol till det egna vardagstrasslet. Dessutom är ofta språket i den genren lätt och det krävs väldigt lite ansträngning för att få fatt intrigen och hänga med i vändningarna. En skön lässtund, helt enkelt!

Smultron och svek handlar om familjen kring restaurangen La Stella. La Stella drivs av den italienska Mario, som är gift med Liselott. Tillsammans har de två barn. Det är i huvudsak Liselotts röst man får höra i boken. Till en början är allt frid och fröjd och familjen äter stora släktmiddagar ihop med Liselotts föräldrar och syskon. En idyll, verkar det som. Men så händer det nåt och allt ställs på ända: det visar sig att Mario och Liselotts bästa vän Susanne har ett hemligt förhållande. Den präktiga och nästan för ansvarstagande Liselott tömmer sparkontot och drar iväg till Frankrike på en resa. Hon får tid att ta hand om sig själv, rannsaka sitt liv och sina val. Och är man tvåbarnsmorsa, van att ta hand om all markservice och bara finnas till för andra vet man ju aldrig vad lite tid för självrannsakan kan leda till...

Ja; förutsägbart, lättläst, stundvis ytligt och varvat med italienska recept. Bättre underhållning finns väl knappast! 

Smultron och svek är den första boken av många i serien om La Stella. 


  

tisdag 3 oktober 2017

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här.