lördag 30 december 2017

Bloggdrottningen

Ifjol den här tiden skrev jag att jag hade läst 95 böcker år 2016. I år landar jag på fjuttiga 66 stycken. Det är nästan trettio böcker färre. Fatta! 

Så - med det sagt är nyårsutmaningen given. Läsa mera. Men 66 böcker lär inte vara så svårt att slå så jag vågar mig dessutom på att lova att jag skall förbättra mig. Vi har ju dessutom pratat med Daniela i evigheter om att bloggen skall få ett lyft och bara vi två ses på jobbet dagligen är jag säker på att ni skall få se nåt nytt och fräscht här inom kort. Visst Daniela? Jag har redan några förslag på förbättringar.

Och i väntan på att två medelålders tjejer skall lyckas hitta tillräckligt med energi för en förändring kan ni kära läsare välja att ytterligare fördjupa er i bloggvärldens innersta väsen. Den finlandssvenska författaren Eva Frantz har i år gett ut deckaren Blå villan - den första i en serie om kriminalkonstapeln Anna Glad. En riktig mysdeckare är det det frågan om. Och jag erkänner - jag trodde nog att en finlandssvensk deckare inte skulle kunna bli något annat än totalfiasko. Tänk er vår lilla finlandssvenska ankdamm där det sjungs lite snapsvisor, där det kramas och gullas och alla är glada och mår bra. Hur skulle segelbåtar, villor, skärgård och lillajulsgranar gå ihop med mord och samhällets baksida? Nåväl - skämt och sido - tji fick jag! För det går alldeles utmärkt!



I Blå villan är det den populära finlandssvenska lifestylebloggaren Becca i Blå villan som är offret. Den femåriga Bruno traskar omkring på stora vägen mitt i sommarnatten och när han räddas upptäcks Brunos mamma Becca som ligger medvetslös i en stor blodpöl mitt i det idylliska sekelskiftesköket. Inte en pryl står fel - allt är som taget direkt ur en inredningstidning. Färska blommor på bordet, storblommiga tapeter med matchande restaurerade antika möbler, vackra stilleben oberoende åt vilket håll du ser och inte en plastpryl så långt ögat når. Det blir ett fall för Anna Glad och hennes äldre kollega Rolf Mårtensson.

Och det blir bra. Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man träffar Magica - trollet som älskar att sitta och skriva elaka kommentarer på en massa bloggar hon läser. Man kan heller inte låta bli att småskratta igenkännande åt typiska bloggfenomen: när stringhyllan dyker upp blir det liksom pricken på i. Eva Frantz kirrar det här med att ringa in bloggvärlden och trots att hon egentligen inte förlöjligar blir det nästan på gränsen till parodi.

Och läsa vidare vill man. Det är lättläst, roligt, spännande och irriterande. Allt på samma gång. Det handlar om brott, småstadsidyll, vackra kulisser, smutsliga vardagar, yttrandefrihet, källkritik, äktenskapskriser, vänskap, relationer, hemligheter och sanningar. Det handlar om - Svenskfinland!

Take it or leave it.    

    

fredag 29 december 2017

Våga gå sin egen väg

En av de böcker som totalt fick mig att tappa taget om min egen verklighet denna höst är boken Down Under av Johan Ehn. Det är en bok som klassas som Unga vuxna, men som jag tycker gott passar likväl tonåringar som vuxna. Det är Johan Ehns debutroman och det är nog en författare det lönar sig att hålla koll på - för Ehn sätter ribban högt både för sig själv och andra ungdomsboksförfattare!



Boken utspelar sig på 80-talet och handlar om Jim. Jim passar inte in bland de andra killarna. Hela sitt liv har han känt sig udda och annorlunda och han förstår plötsligt varför när han träffar Daniel och blir kär. Stockholm och 80-tal är inte en tid eller en plats där det talas öppet om homosexualitet - och Jim gör sitt bästa för att trycka tillbaka de känslor han har och lägga band på den han är. Men som vi alla vet: det går ju inte!

Jim blir tillsammans med en tjej, Alva, men när han till slut måste bryta sig loss eftersom han inte längre står ut tar han sitt pick och pack och flyr så långt bort det går. På Nya Zeeland har han släkt från sin pappas sida och han bestämmer sig således för att resa dit för att hitta sig själv och starta om. 

Down Under är en bok som samtidigt är vacker och grym. Den är skriven med en sådan känsla att det inte går att förbli oberörd och den griper hårt tag i ens medkänslor och i hela en själv. Vi vet alla hur det är att försöka acceptera det egna jaget - att se våra svagheter och ändå på nåt sätt godta dem, att försöka se på vår egen kropp med ögon som inte dömer, att sakna talanger man så gärna skulle vilja ha, att avundas andra och önska sig ett annat liv. Men fyrdubbla sedan just den kampen och du får Jim i ett nötskal: en osäker kille som hela tiden lever ett falskt liv och spelar sina roller. 

Och lägg till en författare som kan förmedla dessa känslor raka vägen till ditt hjärta. Det handlar om rätten att få vara den man är. Den handlar om Jim - men också lika mycket om dig och mig!   

Down Under är en självbiografisk bok som jag höjer till skyarna. Läs den du också! 

onsdag 20 december 2017

En minst sagt annorlunda mordhistoria

Här kommer ett sista inlägg innan jag kopplar ner för min absoluta favorithögtid. Igår läste jag ut Ian McEwans roman Nötskal och jag kände att jag bara måste hinna skriva lite om den nu genast.

Berättaren i boken, en han, ligger med huvudet neråt, med korsslagna armar och ben i ett utrymme där platsen redan tagit slut. Var? Jo, i sin mammas, Trudys, mage förstås. Det är några veckor kvar till det beräknade datumet och där ligger huvudpersonen och lyssnar till sin mamma och sin svåger, samtidigt Trudys älskare, då de planerar att ta livet av Trudys man, berättarens pappa.

Berättaren är en minst sagt brådmogen bebis som är mycket medveten om sin utsatta ställning som oönskat barn och som med skräck följer med ett händelseförlopp han på inget sätt kan påverka. På grund av moderns och svågerns komplott håller han på att förlora sin far innan han ens får träffa honom. Berättaren är via moderns intryck medveten om sin omgivning, han bildar sig en uppfattning om världen genom att lyssna på samma poddar som modern och genom att noggrant analysera sin omgivning. Han älskar sin mamma så som alla bebisar av naturliga skäl gör, men svågern Claude är en riktig odåga. Han är varken tilltalade eller smart. Mordet ska ske via förgiftning och det är lätt att dra paralleller till Shakespeares Hamlet.

Berättaren inser vartåt det barkar långt innan Trudy och Claude gör det. Det är komiskt och spännande om vartannat och berättarperspektivet gör att boken känns som ett lekfullt experiment, trots att boken är en thriller. Jag måste säga att jag var väldigt road av hela berättelsen och njöt av att läsa den och jag hade gärna läst ännu mera, slutet kom allt för snabbt.



onsdag 13 december 2017

Ta det som en man!

Något är ruttet i den finska staten, skulle Shakespeare väl säga. Jag vet inte med er men för mig har #metoo och #dammenbrister varit en enorm ögonöppnare. Utan att gå in på den diskussionen tänkte jag bara tipsa er om Hampus Nessvolds bok Ta det som en man. Jag menar: läs följande utdrag så fattar du ju själv varför denna bok är ett måste.

Kvinnor har i alla tider tagit det stora ansvaret och drivit kampen för jämställdhet, allas lika värde och rättigheter. Än idag för kvinnorna den feministiska kampen och får ofta skrika för att hävda sina rättigheter. Kanske inte som förr, med plakat på gator och torg, men på Twitter och i kommentarsfält på Facebook. Vad gör männen samtidigt som detta sker? Vissa stöttar och vill samma sak, andra menar att de har fel, men majoriteten är tysta. Säger ingenting. Låter det vara som det är och bli som det blir. Det är jag så sjukt trött på. Jag är så trött på tysta män. Jag är så sjukt trött på att vara en tyst man. 
     Så länge vi människor har funnits på den här planeten har det varit män som har haft makten. Det är män som har orsakat konflikter, det är män som år 2017 sitter i Vita huset i Washington och beslutar om kvinnors kroppar och huruvida de har rätt till abort eller inte. Det är män som röstar igenom en lag där man avkriminaliserar hustrumisshandel i Ryssland. Det är män som ligger bakom det höga antalet anmälda våldtäkter varje år i Sverige. Det är män. Varför?
     Det finns nog många teorier och förklaringar, men jag tror att en del av svaret ligger i  att vi växer upp i ett samhälle som lär män att ta en smäll, inte gråta, ha begränsad empatisk förmåga och inget behov av att prata eller visa känslor. Vi lär oss att en "man" är en person som skall reda sig själv, vara trygg, stark, oberörd och veta och kunna allt. Men nej. Han, hon eller hen, spelar ingen roll. Vi är alla människor. Vi tänker, tycker och känner och har ett behov av att uttrycka oss. Och en person som inte får visa sina känslor eller prata om sina tankar tror jag uttrycker det på andra, inte lika bra, sätt. Till exempel genom våld. 

Hampus Nessvold: tack för att du inte är en tyst man!


torsdag 7 december 2017

Vad rör sig i andra människors huvuden?

Kan du också ibland fundera på hur en nazist klarar av att somna på kvällen? Kommer du på dig själv med att vilja ta en fika med Sampo Terho för att få möjligheten att berätta om hur det är att vara finlandssvensk i ett land där han allra helst inte ens vill acceptera ens existens? Får du också lust att ge lite specialundervisning åt Donald Trump med jämna mellanrum - eller åtminstone skicka en hel drös med läsvärda böcker åt honom i julklapp så att han eventuellt skulle öka sin förståelse och kunskap lite grann? Talböcker kanske det måste vara, förresten.

Tänk att vi människor kan vara så olika. Och olikheter tycker jag faktiskt är bara intressant, men saknas empati och en förmåga till medmänskligt tänkande hos någon har jag väldigt svårt att tycka om hen. Och det väl just det som är så knepigt - för det är väl dessa personer som borde få ännu mer kärlek och omtanke av oss som har förmågan att ge det? Men huj vad tröskeln är hög.

Två böcker som förvånar mig stort och som gör att jag har svårt att förstå mig på oss människor är Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Men det är två böcker jag aldrig skulle vilja ha olästa eftersom de åtminstone fått mig att öppna mina ögon för otroligt viktigt det är med civilkurage och mod.



Johannes Anyuru fick ju för några veckor sedan Augustpriset, som är svenska litteraturens mest uppmärksammade och prestigefyllda litterära pris, för sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Efter att jag läste boken kunde jag inte släppa tanken på den och blev inte alls förvånad över att den några veckor senare fick motta detta stora pris. Ändå har jag haft svårt att skriva om den. Jag tror det mestadels handlar om att det inte är en lätt bok att skriva om - helst är man bara tyst. Helst begrundar man och behåller sina tankar för sig själv. Och varför det då? Jo, boken är en verklig ögonöppnare - man kunde nästan säga att det fanns ett liv före boken och ett efter. Och man känner sig nästan skör. Och framför allt rädd för vad vi är kapabla till.

Tre självmordsbombare tar gisslan och sänder live. Direkt från attentatet i Göteborg. Men en av de tre bryter sig plötsligt loss och byter sida. Tre år senare träffar författaren henne på en anstalt eftersom hon vill berätta. Det är då historien börjar. Den om att hon kan leva i framtiden och kan rapportera om vad som har hänt; den om Kaningården där myndigheterna i Sverige samlat alla muslimer i läger med dödskliniker. 

Vår tids främlingsfientlighet. Vår tids rädsla för andra kulturer och människor med annan tro. Vår tids motsvarighet till förintelsen. Det som händer när vi delar in människor i vi och de och inte klarar av att bryta igenom våra lager av fördomar och likgiltighet gentemot personer som inte är som vi.



Den sista boken Barack Obama lär ha läst som president är Colson Whiteheads Pulitzerbelönade bok Den underjordiska järnvägen. Då förflyttar vi oss till 1800-talets USA och slaveriet. Huvudpersonen Cora är en slavflicka på en bomullsplantage i Georgia där ägaren inte drar sig för att våldta, kedja fast, misshandla, stympa, kastrera och bränna sina slavar levande för att bestraffa dem. Cora flyr via den underjordiska järnvägen (som egentligen var ett kodnamn för ett nätverk av personer som gav flykthjälp åt slavar) men blir förföljd av slavjägaren Ridgeway. 

Till sist mår man fysiskt illa av läsningen. 

Det allra värsta är att man på nåt sätt skulle kunna läsa om detta och mest tänka att det hör till historien. Men när vi lever år 2017 och FORTFARANDE inte har lyckats ändra på vårt beteende blir man bara matt. Fortfarande marscherar nazister på våra självständighetsfester, fortfarande uppger FN att 4 miljoner personer faller offer för människohandel per år, fortfarande måste rohingyer fly från Burma för att de där diskrimineras på ett sätt som kan liknas vid Apartheid. 

Vad felas oss? 

Medmänsklighet borde bli ett skolämne världen över. Jag undrar vad Trump säger om det. Den underjordiska järnvägen borde ha varit den första boken han läste som president.

   

tisdag 5 december 2017

Det tunna svärdet

Den senaste månaderna har Adam och Noah (9 och 6 år) och jag haft de mest fantastiska lässtunderna på kvällarna. Det kan vi tacka Frida Nilsson och boken Det tunna svärdet för. Bra berättelser passar som bekant för alla, oberoende av ålder och det stämmer bra in på den här boken som är en alldeles ljuvlig pinfärsk Bröderna Lejonhjärta - historia utgiven i år. Vilken bok alltså!

Boken handlar om Sasja vars mamma har obotlig cancer. Den natten då döden kommer för att ta henne vaknar Sasja och eftersom han inte kan stå ut med att aldrig mer få se henne följer han efter dödens båt i grannen Palmgrens eka och på så sätt spolas han i land i dödens rike.

Sasja har bestämt sig för att få sin mamma tillbaka, men han tänker inte skada döden utan han måste lura honom på något sätt. Dödens rike är lik vår värld men ändå inte och riket befolkas av tre slags figurer: hildiner, spartaner och harpyrer. Hildiner ser ut som grisar, spartaner som hundar och harpyrer som rovfåglar men sådär i övrigt talar de och beter de sig som människor. De olika folkslagen bor på skilda områden och är lite fientligt inställda mot varandra, men då man dör och kommer till dödens rike är det just antingen hildin, spartan eller harpyr man blir. Det är det som finns innerst inne i en då döden öppnar ens skal.

För att komma till dödens hus där Sasjas mamma finns måste han rida genom alla tre områden i dödens rike. På vägen skaffar han sig många fiender som vill stoppa honom från att nå sitt mål (tänk om alla människor kom dit och tog sina döda tillbaka!) men också tre mycket viktiga vänner.

Det finns så mycket fint i den här boken och så många viktiga budskap. När man läser den tillsammans hittar man massor att prata om. Om en människopojke, en hildin, en spartan och en harpyr kan bli bästa vänner då sjutton ska väl alla människor här på jorden också kunna komma överens oberoende av hur vi ser ut, tycker man. Jag tänkte mycket på det att man i dödes rike saknar de som ännu inte kommit, inte de som gått bort. Jag tänkte mycket på hur många familjer det finns som liksom vi vet hur det är att sakna det barn som ännu inte kommit. Den här boken hjälper en att prata om döden på ett avdramatiserat sätt med barnen.

Men framför allt bjuder ju boken på att storslaget äventyr. Det finns många saker som kan hända då man resor genom dödens rike som bjuder på virvlande forsar, dimmiga heder, djupa skogar och höga berg. Stundvis är det otroligt sorgligt, det är hopplöst och det händer grymma saker. Ja, det går ju inte att säga en åldersgräns för när man kan läsa den här boken, men ungefär då när barnen är redo för Bröderna Lejonhjärta skulle jag säga. Man får avsätta en hel del tid för barnens funderingar. Boken har också ett alldeles underbart bildspråk och mängder med träffsäkra repliker. Jag gillar också att Frida Nilsson vågar använda svåra och komplicerade ord och hon gör det på ett skickligt sätt utan att boken blir trög att läsa på något sätt, men jag vet inte när jag senast fått förklara så många nya ord för barnen då vi läst en bok.




söndag 3 december 2017

Från Karenokoi till Ecuador

Jag kan inte annat än hålla med Lotta då hon skriver att Svenskfinland levererar. Jag är också grymt imponerad över bredden på böckerna. Ta till exempel de två senaste böckerna jag läst: Naondel av Maria Turtschaninoff och Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen. Båda böckerna är skrivna av begåvade finlandssvenska kvinnor. Båda böckerna lämpar sig att läsa från de övre tonåren och har starka kvinnor i huvudroll men ungefär där tar likheterna slut. Men så representerar böckerna helt olika genrer förstås. Medan Naondel är fantasy skulle jag väl främst klassa Vad heter ångest på spanska? som chick lit.

Lotta läste Naondel för ett drygt år sedan och ni kan läsa hennes inlägg om den här. Turtschaninoff har en berättarförmåga som få. Jag grät när jag läste boken. Jag hade svårt att somna efter att jag läst boken. Berättelsen är oerhört fängslande, språket magiskt och när #dammenbrister tror jag att böcker som den här kan göra mycket för att bryta tystnaden kring övergrepp och våld.

I debutromanen Vad heter ångest på spanska? får vi följa med 25 -åriga Erica som lämnar sitt tilltrasslade liv i Helsingfors bakom sig för att under två månader resa runt i Ecuador och på så vis försöka hitta sig själv. Erica har precis avslutat sina studier och fått ett jobb på en ansedd advokatbyrå som hon egentligen inte vill ha. Dessutom har hon precis avslutat ett långt förhållande med Tom. Erica har gjort det mesta i sitt liv för att göra sin pappa nöjd och någonstans på vägen har hon således tappat bort sig själv. Det har blivit alldeles för mycket sprit och för många tillfälliga ligg och hon tänker tillbringa tiden i Ecuador ensam.Så blir det inte. Där träffar hon norska Ingrid som är en riktig klippa och den snygga bartendern Jacques. 

Det jag gillar med boken är att Ericas ångest känns äkta. Jag är helt säker på att alla på något plan kan känna igen sig i det jobbiga med de här brytningsskedena i livet då något måste ta slut för att något nytt håller på att börja och det är så svårt att veta hur man ska göra för att välja rätt. Då kan det vara omöjligt att tro på välmenande "det ordnar sig nog" och "planera inte för mycket". Det är svårt att bli vuxen och det är svårt "att göra sina föräldrar riktigt jävla besvikna". 

Det jag inte gillar med boken är att Erica snarare känns som en 18-åring än en 25-åring. Moraltanten i mig gillar inte heller att hon är full i sisådär 95 procent av boken. Poängen hade nog kommit fram med lite färre mojitos och bakfyllor. Vissa saker är för övertydliga, också för att vara en bok för unga vuxna. Jag tröttnar på upprepningarna. Erica kunde ha ältat lite mindre och haft mer bakgrund istället.

Jag har ändå mer positivt att säga om boken. Jag gillar tempot och de smidiga dialogerna. De gör boken lättläst, luftig och medryckande. Man märker att författaren känner till miljön bra. Temat är viktigt och alltid aktuellt. Jag tänker att Svenskfinland har saknat just den här boken. Jag skulle kanske inte sätta den i handen på (så många av) mina elever men i gymnasieåldern funkar den säkert för flertalet. Jag hoppas att jag får läsa mer av Michaela von Kügelgen.