fredag 8 juni 2018

Ett steg i taget

Jag vet inte ens var jag skall börja. Jag har en hel hög med böcker som är lästa och orecenserade - och det är olönt att försöka hinna ikapp vad gäller dem. Jag har ändå tänkt att jag i sommar skall skriva om en del av dem här på bloggen; speciellt de som jag faktiskt gillar och vill tipsa er om!

För nu är det sommar. Tänk! Tänk att ett helt läsår är bakom och man igen är många erfarenheter rikare. För mig har läsåret mestadels handlat om Läsväskan. Jag är otroligt stolt över teamet bakom Läsväskan: vi är så sammansvetsade och så otroligt effektiva och produktiva! Vi har igen haft några viktiga möten och det skall bli spännande att se var vi ännu landar. I höst kommer vi att ha tre pilotskolor utanför vår egen hemstad och nu under våren har vi träffat lärare och elever i två av dem. Under läsåret har vi föreläst på många seminarier och mässor, besökt alla våra nio grundskolor i Pargas, haft flera arbetsmöten och möten med personer som vi hoppas få samarbeta med, utvecklat och förverkligat en del av våra idéer och fått så otroligt många fina idéer till som vi också hoppas kunna förverkliga. Flera skolor i Svenskfinland har tagit kontakt med oss och det är härligt att få sprida läsglädje runtomkring oss oberoende vart vi far! Jag hoppas så att hela Svenskfinland - ja hela världen - skall smittas av läsfeber! Vad vore bättre än det?



Men även om jag är väldigt ivrig och gärna vill jobba vidare med Läsväskan behöver jag nu en liten paus. Jag behöver samla energi, landa i det som är och förhoppningsvis få lite lugn och ro i kropp och knopp. Och det är också exakt det jag är ganska säker på att de närmaste veckorna bidrar med. Jag är nämligen påväg på en vandringsresa; tillsammans med tre mycket viktiga personer i mitt liv skall jag pilgrimsvandra från Portugal till Santiago de Compostela i Spanien. De sju nyckelorden för en pilgrim är långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet. Och jag tänker själv att dessa ledord nog är precis de motsatta till de ord mitt arbetsår kan beskrivas med. Det blir således en utmaning att försöka leva upp till detta - men en utmaning jag är allt annat än ovillig att anta! 

Förstås har jag förberett mig med att läsa. Jag började med en bok jag läste för många många år sedan: Paolo Coelhos Pilgrimsresan från år 1987. Den boken var hans debutbok och sägs vara en nyckelbok i hans författarskap. Jag kommer ihåg att jag inte tyckte så väldigt mycket om boken när jag läste den för första gången, på 90-talet någon gång. Jag tror jag var för ung och hade för bråttom. Boken handlar om visdom, självinsikt och livsfilosofi - och landar i det faktum att svaret och sanningen alltid återfinns i det enkla. Nu efter den andra läsningen tycker jag fortfarande att Coelhos andra böcker är starkare, men i och med min egen stundande vandring kunde jag nog relatera till bokens budskap i större utsträckning! 



I min bokring på jobbet råkade jag få Camilla Davidssons Under vintergatans alla stjärnor som min aprilbok. Den handlar om Emma som flyr jobbstressen och vandrar pilgrimsleden till Santiago de Compostela, och under vandringen lär sig mera om sig själv och får den distans som hon behöver till livets alla frågor. Det sammanträffandet var ju lite extra kul. Boken är en riktigt typisk feelgood och senast idag kallade min mamma den för en Allers-roman. Så är det. Men det är ju inget ont i det - en Allers-roman kan vara precis det man behöver ibland. Lagom med tankeställare, lagom med drama, lagom djup och lagom ytlighet. Jag funderar på att ta med andra delen på min vandring: men eftersom packningen verkligen behöver vara genomtänkt ska jag se om den ryms med eller inte.



Den sista boken i serien pilgrimsleden som jag läste var Stefan Lundbergs På Spaniens tak från år 2017. Det är en reseskildring av hela leden som Lundberg vandrade i augusti 2016. Han berättar i dagboksform om sin resa och om de personer han träffar, de tankar han får under vandringen och allt det som möter honom på vägen. Jag tyckte mycket om att läsa boken och det var ett nöje att få uppleva vandringen ur Lundbergs perspektiv. Det skall också bli spännande att se om min upplevelse liknar hans.



Så, nu gäller det alltså att packa vandringskängorna och hoppas på att konditionen inte tryter. Min spanska parlör är obefintlig men nåt jag iallafall kommer att få säga så ofta att det sedan sitter torde vara:

Buen Camino!         

onsdag 30 maj 2018

Nästan, men inte riktigt

Minns ni min recension av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr? Det var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Jag hade således skyhöga förväntningar på den nyligen översatta Grace av samma författare. 

Först vill jag säga att det är en bra bok, absolut. Jag tycker att man ska läsa den, men samtidigt så stannar det där, den är bra men inte lysande. 

Huvudpersonen är David Winkler. Genast i början av boken försöker jag ge honom en diagnos inom autismspektrumet, för han är rätt så egen kan man säga. Han är hydrolog och hans stora intresse är snökristaller. Men orsaken till att han är lite annorlunda är kanske den att han drömmer sanndrömmar, vilket väl skulle göra vem som helst lite galen. 

I första delen av boken drömmer David om att han kommer att träffa Sandy och det gör han också. De skapar sig ett liv tillsammans och får en dotter - Grace. Snart börjar David drömma om en stor översvämning där han försöker rädda sin lilla baby, men han lyckas inte och hon drunknar. Så börjar det regna och den frusna marken kan inte suga åt sig vattnet och det regnar och regnar och David börjar göra knäppa saker i sömnen medan han drömmer om Grace. I hast lämnar David sin familj, han lämnar USA och kommer inte att komma tillbaka på 25 år. Den andra delen av boken handlar om dessa 25 år av Davids liv, en bruten man som försöker skapa sig ett liv värt att leva. Den tredje delen handlar om när David återvänder till USA för att leta rätt på sin familj. Han har dock ingen aning om Grace och Sandy lever överhuvudtaget. 

David är ganska svår att tycka om, men jag gillar för det mesta att läsa om karaktärer som är lite svåra att relatera till. Det som irriterar mig mest är hur drömmarna återkommer och skapar kaos i Davids liv genast då han nästan kommit till något slags ro. Hela tiden är det nästan, men inte riktigt som gäller för David. Jag önskar att boken inte skulle vara så simpel på något sätt. Men inte kan man säga att boken är förutsägbar heller, den är full av vändningar. Det som jag uppskattar mest i boken är språket. Det är magiskt. Jag gillar också den roll som vatten i alla former kommer att spela i Davids liv. Det är vackert då en skicklig författare lyckas väva in ett element som genomsyrar en hel berättelse på ett naturligt sätt.




torsdag 3 maj 2018

En glimt av Nordkorea

Tänk dig att du aldrig hört talas om mänskliga rättigheter, att du egentligen aldrig funderat på vad du ska göra av ditt liv för det är ändå inte upp till dig eller att du sålt allt du äger för att skaffa mat men ändå går hungrig till sängs och vaknar lika hungrig. Ändå är du inte arg, du är inte bitter för du vet inte att du borde vara det. Det är nu livet, bara. Omöjligt att föreställa sig, eller hur?

För Eunsun Kim och många andra nordkoreaner med henne är vardagen just sådan. I boken Nordkorea - nio år på flykt från helvetet beskriver hon hur det var ren och skär vilja att överleva som fick hennes mamma att bestämma sig för att fly landet tillsammans med sina två döttrar. Få nordkoreaner som försöker ta sig över den hårt bevakade gränsen till Kina gör det för att göra uppror mor regimen, det är bara deras sista utväg om de vill slippa att svälta ihjäl.

Från dagen familjen lämnar sitt hem lever de som papperslösa flyktingar i nio år. Det är största delen av Eunsuns barndom. De lever på gatan, de blir offer för människohandel och de betalar skyhöga summor till människosmugglare. De har också turen att vid några få tillfällen träffa på godhjärtade människor som hjälper dem. Det är långt ifrån alla som överlever och kan berätta sin historia.

Eunsun har besökt Skavlan två gånger. Det här är intervjun från år 2017.










tisdag 1 maj 2018

35 kilometer text

...är vad som behövs för att ett barn ska hitta läsflytet och ha en god läsförmåga att bygga vidare på. Att lära sig läsa är ju en tålamodskrävande aktivitet och inget som kommer utan ansträngning. Läscentrum i Finland ger varje år ut en sammanställning av det nyaste inom forskningen vad gäller läsning. I en färsk tysk undersökning visar det sig att 83% av de barn vars föräldrar läser högt för dem gärna går till skolan och trivs där - medan enbart 43% av barnen vars föräldrar inte har haft för vana att läsa högt för dem hemma trivs i skolan. Visst säger det ganska mycket? God läsförmåga påverkar hela ens skolgång. 

Ungefär var tionde ung person är en svag läsare och kollar vi könsfördelningen sägs svag läsförmåga ligga på 16% för pojkarnas del. Det här kommer att bli ett stort problem i samhället eftersom god läsförmåga är direkt kopplad till skolframgång och utbildningsnivå och fortsätter trenden har vi snart en stor grupp män i samhället som inte klarar de krav samhället ställer och således blir utslagna.

Endast 30% av mammorna idag läser för sina 2-3-åriga barn, 25% av papporna. Dagisåren och skolåren räcker inte till för att ta igen den startsträcka som de barn vars föräldrar inte läser för dem går miste om. Tänk vad femton minuter per dag kan ha för betydelse i det långa loppet! 

Som alltid när jag läser forskningsresultat gällande läsning bildas det en klump i magen. Vad tänker de återstående 70%, respektive 75%, av föräldrarna som inte högläser för sina barn på? Vad är det som gör att man inte har skapat en lästradition hemma? Är det okunskap? Ovana? Tidsbrist? Eget illamående? Egentid? Svag läsförmåga? Eller vad? Och hur skall vi få tillbaka högläsningen i hemmen och göra läsning populärt igen?

Två böcker jag tycker skulle funka mycket bra som högläsningsböcker för ett barn i årskurs 4 uppåt är Kensukes rike av Michael Morpurgo (1999) och Pojken i randig pyamas av John Boyne (2006). Båda har redan som ni märker några år på nacken men jag läste dem för någon månad sedan och tyckte båda böckerna var väldigt läsvärda - och för att inte nämna lärorika och viktiga! Budskapet i båda böckerna borde varenda en få reflektera kring någongång under ens barndom!  Om man som lärare jobbar med dessa böcker finns det bra uppgifter till Kensukes rike via denna länk.




Pojken i randig pyamas har två av mina elever läst under det här läsåret och båda har tyckt att den är bra! Båda går i åk 8. Jag hade lite svårt att avgöra om den också går hem hos en högstadieelev men tydligen gör den det alltså! Det speciella är ju att det är Bruno 9 år som är berättaren - men är man från början medveten om det går läsningen hur bra som helst. Den boken används ganska flitigt som högläsningsbok i svenska skolor och material hittar man bl.a. här (längre ner). 

Pojken i randig pyamas filmatiserades år 2008. 

      

torsdag 19 april 2018

Normbrytande och rörande om familjelivet

Laurie Frankel skriver i sin bok Saker som vi döljer om familjeliv, föräldraskap, om att höra till och om att hålla ihop i nöd och lust. När jag läser boken tänker jag på att alla familjer ser olika ut och har olika utmaningar i sin vardag men samtidigt har alla familjer två saker gemensamt - familj är lika med samhörighet och ja det finns utmaningar, av olika slag. Det är kanske känslan av att höra till och vara en enhet som håller ihop familjen även om vardagen ibland är kaotisk och då en familjemedlem ställs inför extra stora utmaningar finns de andra där och håller ihop ännu mer.

Så är det i alla fall i Rosies och Penns stora familj. Till familjen hör också en hund och fem pojkar. I alla fall i början av boken. Det är nämligen så att minstingen Claude som treåring tydligt börjar visa att han själv upplever sig som flicka och hans högsta önskan är att bli en flicka då han blir stor. Rosie och Penn är fantastiska förstående föräldrar som aldrig ifrågasätter Claudes förmåga att känna sin egen identitet. Han får gå med klänning och bikini och så småningom låta håret växa. Problemen uppstår utanför hemmet. I dagis går det ännu ganska lätt men då Claude börjar förskolan blir problemen tydligare.

Claude byter namn till Poppy och blir en flicka fullt ut. Även om också skolan egentligen vill väl blir det ändå ofta väldigt fel, t.ex. blir Poppy hänvisad till skolsköterskans toalett eftersom han varken passar in på tjej- eller killtoan. Då mamman Rosie i sitt arbete som läkare på akutmottagningen en natt får in en svårt skadad transvestit blir det droppen som får bägaren att rinna över och familjen flyttar tvärs över landet till förhoppningsvis tolerantare trakter.

Från början är det egentligen inte meningen att hålla Poppys biologiska kön som en hemlighet på den nya orten men det blir så. Men som vi vet kommer hemligheter oftast fram förr eller senare. Dessutom blir Poppy äldre och puberteten står för dörren. Den stora frågan om hormonblockerare blir aktuell.

Det är en viktig bok som innehåller många stora och små tankeställare. Det är också en uppriktig och normbrytande bok om familjelivet där även syskonen och relationerna mellan familjens medlemmar får mycket utrymme. Boken är inte självbiografisk men författaren Laurie Frankel berättar i efterordet att hon själv har ett barn som upplevt samma sak som Claude så hon vet vad hon skriver om och det märks.



fredag 6 april 2018

Sockersött och helt rätt

Jag är lite svag för böcker som involverar starka kvinnor, småstadsliv, bakning och kärlek, tror jag bestämt. Ni kommer kanske ihåg att jag slukade alla tre böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden och nu har jag hittat den perfekta feelgood boken som jag nästan gillar ännu mer än ovannämnda böcker, nämligen Vägen till Sugar Maple Inn av Louise Miller.

Boken är en traditionell feelgoodroman och en bra sådan. Den är tillräckligt egenartad för att sticka ut i mängden av feelgoodböcker. Den har rätt så komplexa karaktärer som väcker mitt intresse och den är passligt förutsägbar och riktigt välskriven.

Huvudpersonen Olivia är en känd konditor i världsklass men hon blir uppmanad att ta en paus från sitt ansedda jobb då hon lyckas sätta eld på restaurangen där hon jobbar. Hon flyr fältet till sin väninna i Vermont och erbjuds där ett jobb på pensionatet Sugar Maple Inn. Ägaren till pensionatet är en bister äldre dam, Margaret, som levt hela sitt liv på samma ort där alla känner alla och ingen lyckas ha hemligheter för någon. Så småningom växer det ändå fram en sorts vänskap mellan Olivia och Margaret och Olivia börjar så småningom finna sig till rätta och skaffar sig både vänner och fiender bland ortens invånare. I grannhuset bor dessutom den lite mystiske Martin McCracken som återvänt till barndomshemmet för att ta hand om sin döende far.

Jag älskade att läsa den här boken. Berättelsen är mysig och varm och precis vad jag behövde läsa just nu.  Det enda bekymret jag hade när jag läste boken var egentligen att jag var konstant sötsugen. 




måndag 26 mars 2018

Ungdomsroman med oförglömlig plot twist

Jag klickade hem boken Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart enbart för att den ingick i Adlibris bokrea och vilken fullträff det var alltså! Originaltiteln We Were Liars säger dock mycket mer än den onödigt långa svenska titeln, tycker jag.

Det är nästan svårt att skriva något vettigt om boken eftersom jag har så många intryck jag inte lyckats sortera ännu och boken berörde mig djupt. Dessutom är bokens komposition fullkomligt genial och jag vågar inte säga allt för mycket om den men jag kan lova att den har en twist som får vem som helst att tappa hakan. Jag kunde inte ens hålla mig utan läste slutet i förväg och ändå fattade jag noll och blev helt tagen på sängen då jag väl kom till slutet. Det händer inte så ofta, speciellt inte i en ungdomsroman.

Boken är dock inte helt lättläst. Jag irriterar mig lite på det stora persongalleriet. Som tur finns det ett släktträd i början av boken men det är jobbigt att behöva bläddra tillbaka dit så till slut struntar jag i det trots att jag ännu mot mitten av boken har ganska dålig koll på vem som är barn till vem och syskon med vem.

Hur som helst handlar boken om Cadence och hennes femtonde samt sjuttonde sommar på ön. Ön ägs av Cadence mycket rika morfar och varje sommar flyttar Cadence mamma och hennes två systrar dit med sina familjer och alla deras barn. På ön har Cadence varje sommar umgåtts med sina jämngamla kusiner Johnny och Mirren samt Gat som också spenderat alla sina somrar på ön p.g.a. att hans morbror är gift med Cadence moster. De fyra kallar sig lögnarna och de är bästa vänner och då menar jag verkligen vänner som älskar varandra över allt annat, som känner varandra som ingen annan och som skulle göra allt för varandra.

Under den sjuttonde sommaren lider Cadence av fruktansvärda migränanfall på grund av en olycka som skedde i slutet av den femtonde sommaren. Cadence minns dock ingenting av olyckan och nästan ingenting av den femtonde sommaren heller. Som läsare får man följa med hur Cadence välbärgade familj och släkt faller i spillror, hur släktbanden slits sönder av avundsjuka och girighet. Allt som räknas är det som syns utåt.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera boken. Jag lovar att man inte glömmer bort den här läsupplevelsen i första taget!


torsdag 22 mars 2018

Uppriktigt och vackert

Jag hade inga speciella förväntningar då jag började läsa Alex Schulmans självbiografiska bok Skynda att älska. Jag visste egentligen ingenting om profilen Alex Schulman från förut. Visst har jag någon gång läst ett blogginlägg av honom eller en tankeväckande krönika eller kolumn som dykt upp i mitt flöde på sociala medier, men egentligen kände jag bara till namnet.

I boken skildrar Alex Schulman sitt förhållande till sin pappa Allan Schulman. Han beskriver en lycklig men annorlunda barndom med en smått excentrisk far. Redan som liten reagerade Alex på att hans pappa var äldre än klasskompisarnas pappor. Alex önskade ibland att hans pappa skulle ha kastat upp honom i luften och busat med honom som andra pappor busade med sina barn. Alex är ganska ung då rollerna blir omvända och det är han som får ta hand om sin pappa och oroa sig för honom i stället för tvärtom. Allan Schulman dör 84 år gammal. Alex är då 27 och det tar flera år innan Alex börjar bearbeta sorgen.

Uppriktig och vacker är de första orden jag kommer att tänka på då jag försöker beskriva Skynda att älska. Redan efter första sidan är jag fast. Schulman är ännu en av de här personerna som verkligen ser människor. Den detaljrikedom han skildrar händelser och personer från sin barndom med är häpnadsväckande. Läsaren får utforska relationen mellan far och son med hjälp av alla de anekdoter, tillbakablickar och samtal som boken innehåller. Jag undrar om man blir mer sårbar om man är en sådan person som kommer ihåg detaljer med knivskarp skärpa. Jag tänker att man kanske är mer skyddad mot smärta om alla minnen är lite suddiga, naggade i kanterna och liksom inlindade i ett lager tunt tyg, så som jag upplever mina egna minnen vara jämfört med Schulmans. 

Ju äldre jag blir, desto mer spännande tycks jag tycka att det är att läsa skildringar av just relationer. Trots att temat kan tyckas vara tungt är Skynda att älska ingen tung bok att läsa, tvärtom kändes det nästan befriande att läsa den.


tisdag 13 mars 2018

En riktig bokpärla!

En av de absolut bästa högläsningsböckerna hemma hos oss under de senaste månaderna är Karin Erlandssons Pärlfiskaren. Om inte ni har läst den ännu tycker jag det är det första ni ska ta tag i! Både barnen och jag storgillade den och det gick så långt att vi började producera enorma mängder pärlor på vår keramikkurs som vi går på på söndagar. Allt för att pånytt få uppleva Mirandas äventyr i jakten på ögonstenen; den finaste och värdefullaste pärlan av dem alla. 


Erlandsson vann Runeberg junior-priset för boken och det priset gavs åt precis rätt författare och bok! Det är något nästan magiskt över boken. Språket är som havet Miranda dyker i - böljande och svävande och så träffande. Intrigen är fängslande på alla sätt. Erlandsson skildrar allt från avundsjuka till glädjetårar och vänskap på ett så ärligt sätt att det inte går annat än att sjunka djupt in i Mirandas liv och inte vilja komma därifrån. Boken utspelar sig i en fantasyvärld men det är en värld som är som vår. Nästan. Människorna är som människor är för det mesta - inga magiska väsen eller udda fantasyfigurer - men Erlandsson lyckas ändå tänja lite på gränserna så att huvudkaraktärerna har styrkor lite utöver det vanliga. 

Miranda, huvudpersonen, är den bästa pärlfiskaren av dem alla. Hon råkade ut för alla pärlfiskares mardröm när hon var ett barn: en roshaj nere i djupet. Roshajar vaktar pärlor och precis som pärlfiskarna är de beredda att göra vad som helst för att äga dem. Roshajen lyckades nappa åt sig Mirandas arm och nu har hon bara en arm kvar. Men det hindrar inte Miranda från att dyka - och hon har ändå ensam klarat av sin uppgift med bravur. Men så kommer Syrsa. 

Syrsa är jobbig. Hon pratar i ett. Hon påstår att hon är den bästa pärlfiskaren. Syrsa har också bara en arm. En roshaj där också. Syrsa vill bli vän med Miranda. Det vill inte Miranda. Men så dyker de tillsammans och märker att de tillsammans blir ännu bättre. De kompletterar varandra och hittar pärlor överallt. Vilken styrka! Men drömmen om ögonstenen finns hela tiden där och frågan är om Syrsa bara står i vägen för Miranda. Eller är det tack vare Syrsa som Miranda kan hitta skatten?

Och egentligen finns det bara en enda fråga. Vad är det som är viktigt och värdefullt egentligen? Svaret på den frågan blir så självklart och så tydligt men ack så viktigt att ständigt bli påmind om! För såväl barn som för oss vuxna. 


söndag 11 mars 2018

För bokslukaråldern

Tre böcker jag har läst under de senaste månaderna och som jag kanske skulle placera i en bokhylla i ett lågstadium - eller som åtminstone kunde pendla mellan en bokhylla i ett lågstadium och i ett högstadium - är Ondvinter av Anders Björkelid, klassikern Den röda pyramiden av Rick Riordan och Järnprovet i serien Magisterium av Cassandra Clare och Holly Black. Den sistnämnda har Daniela bloggat om här. 

Det är rätt så kul faktiskt att märka att dessa tre har ganska mycket gemensamt. Äventyr när de är som bäst, till exempel. Unga typer som dras in i en spännande handling och som visar sig ha en nyckelroll i vad som sker, är ett annat exempel. En tredje gemensam nämnare är att dessa tre böcker passar utmärkt för barn i bokslukaråldern som bara läser och läser och aldrig får nog. Och det bästa av allt är ju då förstås att dessa tre böcker är den första boken i en bokserie - så gillar man det man läser tar nöjet inte slut i första taget. 

Björkelids Ondvinter tar oss till en fantasyvärld där tvillingarna Sunia och Wulf berättar en spännande historia där kylan som övertagit världen är så hård att den tar sig genom märg, ben, hjärta och själ. Berättarperspektivet pendlar mellan "jag" och "vi" och ibland är det svårt att veta om tvillingarna är en och samma person eller olika individer. Men det är väl just det som är poängen. Ondvinter är den första boken i serien Berättelsen om blodet och boken är full av mörka hemligheter och nervkittlande avslöjanden. Vad är det för värld Wulf och Sunia egentligen bor i? Och varför har deras far låtit bli att berätta om vem de är? Nu när han är död är det upp till tvillingarna att ta reda på allt: och det är ett mörker och en kyla som heter duga.



Riordan är en klass för sig. Han är författaren bakom böckerna om Percy Jackson. I Kanekrönikan-serien, i vilken Den röda pyramiden är del ett, är temat Egypten och egyptisk mytologi. Riordan kan det här med berättarteknik och lyckas slunga ut läsaren i en grymt spännande äventyrsberättelse - lite lik Indiana Jones. Huvudkaraktärerna är syskonparet Carter och Sadie och Riordan vet uppenbarligen också mycket om syskon och syskonrelationer i och med att han lyckas så bra med att skildra den vänskap och den rivalitet som bara kan finnas syskon emellan. Inte en lugn stund, inte en sida utan att du får lära dig nåt nytt, inte en sida utan hjärtat i halsgropen och inte en sida utan tanken på att läsa en till. Och då är boken 581 sidor lång. Inte illa.

      

onsdag 7 mars 2018

Nå, vad valde han då?

Det här blogginlägget kunde skrivas på två sätt. Jag kunde vara mycket mer personlig men av hänsyn till andra inblandade väljer jag att nöja mig med att konstatera att ibland läser man rätt bok vid precis rätt tillfälle, helt av en slump och utan att man själv ens inser det först. Litteraturens kraft att ge tröst och tillförsikt har än en gång varit helt i en klass för sig.

Tid att ta farväl är skriven av S.D. Robertson. Läsaren kastas direkt in i händelsernas mitt då huvudpersonen Will genast i första kapitlet konstaterar "Att dö stod inte på listan över saker att göra som jag hade skrivit tidigare under eftermiddagen". Det här tänker han när han som ande står och tittar ner på sjukvårdarna som försöker rädda hans liv. Tyvärr lyckas de inte och Will dör. Wills stora dilemma är följande: han är ensamstående förälder till sexåriga Ella eftersom Ellas mamma också har dött och Will har lovat Ella att aldrig, aldrig någonsin lämna henne ensam. 


Strax efter händelsen får Will besök av en annan ande, Lizzy. Hon arbetar i himlen som guide och hennes uppgift är att visa Will vägen vidare. Han måste fatta ett omöjligt beslut: vill han stanna kvar på jorden som ande för alltid eller vill han följa med Lizzy till himlen och där bl.a. få träffa sin avlidna fru. Väljer han att stanna kvar kan han fortsätta att vaka över Ella, men han kommer aldrig mera att kunna komma till himlen, så även när alla han någonsin känt gått bort kommer han att vandra kvar på jorden och förmodligen bli galen av ensamheten. Will får en deadline, efter några veckor måste han ha fattat sitt beslut. Wills beslutsångest ökar i och med att han till slut lyckas få kontakt med Ella, vilket leder till att Ella slutligen kan se honom och tala med honom även om hon inte kan röra honom. Om han stannar kvar på jorden kan han alltså fortsätta att finnas där för Ella, men förstås aldrig på samma sätt som om han levat.



Nå, vad valde han då? frågade Lotta nyfiket då jag beskrev boken för henne. Vad skulle du välja att göra? Vilka konsekvenser skulle det få för Ellas liv om hennes pappa stannade kvar? Vilka konsekvenser får det att bli föräldralös som sexåring? Det finns många möjliga varianter till framtid för oss alla och vi kan aldrig veta vilken som variant vi kommer att få uppleva.


På pärmen står det: "För dig som älskar Jojo Moyes & John Green". En omöjlig kombination tänker säkert du liksom jag. Av princip gillar jag inte dessa påståenden eftersom jag inte brukar förstå mig på dem, men då jag läser slutkapitlet och tårarna strömmar precis som de brukar då jag läser klart en bok av Moyes samtidigt som jag kommer ihåg alla absurda situationer (som kommer av att Will finns men ändå inte) och självironiska kommentarer (jag menar, se nu citatet ovan) som skulle kunna vara hämtade ur en bok av John Green tänker jag att det kanske ändå är ganska sant. Den passar dig som gillar Moyes och John Green och kanske blev ens lite nyfiken på hur man kan kombinera dessa i en och samma bok.





tisdag 6 mars 2018

Hur långt kan det gå?

Ibland blir man riktigt förvånad över åt vilket håll storyn i en bokserie plötsligt går - och allt bara växer och växer och man har noll koll på vad som kommer att hända. Eftersom jag läser så mycket som jag gör tror jag mig ofta kunna förutspå slut och kanske felaktigt tror jag dessutom att jag klarar av att läsa så pass mycket mellan raderna att inget skall överraska. Men så läser jag en bokserie som Glastronen av Sarah J Maas - och snällt får jag bara inse att det finns så oändligt många berättelser att jag under min livstid aldrig någonsin kommer att få känslan av att jag läst dem alla. 



Glastronen-serien består av fem delar. Dessutom finns en sjätte bok som ger en helhetlig inblick i den värld där serien utspelar sig i och åtminstone en novellsamling med kortare berättelser som tangerar storyn. Serien marknadsförs som en storsäljande episk fantasy-historia lik en Tolkien saga i ny tappning. Det utlovas massor av överraskningar och vår verklighetsuppfattning skall hela tiden omprövas medan vi får följa huvudkaraktären Celaenas hjälteinsats för att rädda världen från den hemska makt som styr. Den första boken, Glastronen, gavs ut 2012 och sedan dess har författaren gett ut en bok i året. Just nu finns tre av dem översatta till svenska och jag har nu läst dem alla. År 2016 meddelades det att bokserien skall bli TV-serie med titeln Queens of Shadows. 

Ja, vad säger man? Jag fattar hypen. Det känns inte som om Glastronen bara är en episk fantasy-serie bland med många andra utan läser man böckerna kan man gott förstå att det bildas fanclubs runtom i världen som bara väntar på att få veta vad som komma skall. Visserligen finns det också saker jag stör mig på i böckerna - och skall jag vara riktigt ärlig tyckte jag den tredje boken (som jag läste på sportlovet) stundvis var rätt trist. Men du milde vad medryckande storyn är och det finns inte en risk att jag skulle låta bli att läsa fortsättningarna. Det är en serie som bara växer och växer och som än en gång visar på den mänskliga förmågan att berätta medryckande historier och den kraft som ligger bakom just den.

Kort och gott handlar Glastronen om lönnmördaren Celaena som efter ett år som slav i saltgruvan i Endovier blir hämtad av kungens gardeskapten Chaol Västfall. Hon får erbjudandet att lämna slavgruvan och ställa upp i kungens turnering mot tjugotre andra kämpar. Vinsten är att bli kungens kämpe, det vill säga hans högra hand i fyra år. Men Adarlans kung är en tyrann. Det är han som har mördat Celaenas folk i Terrasen. Trots sin avsmak för honom väljer Celaena att ställa upp - mest i brist på andra alternativ. Hon följer med Chaol och kronprinsen Dorian - och storyn tar vid. 

Det är lite Hungerspel över det hela. Det är också lite Odinsbarn över det hela. Men mest är det bara en otroligt spännande värld som så småningom växer fram. Det är stort!

Bok två heter Midnattskronan och bok tre Eldens arvtagare. Den fjärde boken borde komma ut på svenska riktigt snart och heter Skuggornas drottning. 




torsdag 1 mars 2018

Både bok och bästa vän påväg till andra sidan jorden

Det finns lite för många måsten i mitt liv just nu och då lider bloggen. Jag hinner inte skriva om allt jag läser. Men vad är mer tråkigt än att börja med att beklaga sig - sorry för det! Kardinalfelet en bloggare kan göra, ju! Men så är det ju i våra liv. Ibland hopar sig alla måsten och listan med saker att bocka av blir längre och längre och ibland tillåter ens vardag lite nöjen och fritid också. Gott så! Men nu får jag gladeligen ge er ett tiopoängstips som hjälper er när stressen tutar på för fullt, tidtabellen gråter efter paus och livet bara på alla sätt känns hopplöst. För det finns en bok som är svaret på allt. En bok som är skriven av inga mindre än:

Ted och Kaj. IGEN. De här killarna (eller: virala genierna) har för någon vecka sedan blivit nominerade till det finländska exportpriset Tulenkantaja - som alltså delar ut ett pris till verk som anses ha goda chanser att göra succé även utomlands. Boken heter ZOO #1 Virala genier och författarna Kaj Korkea-aho och Ted Forsström lägger ribban högt för andra serieromanförfattare som ska skildra tonårskillars liv på ett sjukt roligt sätt men ändå med sådan enorm värme och igenkänningsfaktor. Ted och Kaj är världsbäst på just det och den här boken kan man inte bortförklara att vara eller förbli oläst på grund av tidspress, stress, magsår eller andra trivialiteter. Möjligtvis kan man skylla på idioti dock, eller total humorbefrielse då?!



Ja men till boken. Den handlar om Atlas som går i åttan. Atlas bästa vän Elliott har just flyttat utomlands och lämnat kvar Atlas som ska försöka hitta en ny roll i skolan. Vem är han utan Elliott? Vem ska han nu snacka med om Tessie - tjejen som han inte kan sluta tänka på? Eller när han stör sig på Miniturken eller ärkerivalen Justus? Kanske kanske kan han få en ny vän i den nya tjejen i klassen - Sarah-Li dock, men när han ju inte kan fatta sig på henne. Ena dagen är hon där och andra dagen bara försvunnen. Vad är det med henne?

Som ni märker är det ju inga lättsamma saker Ted och Kaj väljer att skriva om. Men varva det jobbiga i att bli lämnad ensam med waffling, humoristiska illustrationer, saftmannens statistik, fantastiska förslag på datumbundna traditioner och omskrivning av skollagen så finns det inte en enda en som gäspar högt eller kan låta bli att gapflabba!

Och kanske bäst av allt: boken är stört omöjlig att lägga åt sidan. Allt det där andra som du kanske trodde att var viktigt - att äta, sova, jobba och städa - störtdyker ner i prioritetslistan. Mission completed liksom - du vet precis vad du skall göra och alla andra krav läggs åt sidan. Jej!  

onsdag 28 februari 2018

Feelgood med viss igenkänningsfaktor

I februari bjöd bokcirkeln på romanen Kvinna 22 av Melanie Gideon. Jag packade ner boken till Fuerteventuras värme, för feelgood och poolhäng brukar ju gå ganska bra ihop.

Boken handlar om Alice, en gift kvinna i 40-årsåldern, som befinner sig i en sådan där typisk svacka i livet. Barnen börjar vara i tonåren, jobbet känns inte längre lika givande och hon kan inte ens minnas när hon och maken senast hade ett äkta förtroligt samtal med varandra. Efter ett 20 år långt äktenskap har de blivit som två vänner som bor ihop men inte längre har någon passion för varandra. Det låter ju som ett ganska klassiskt problem, eller hur? Den gamla devisen om att det är lättare att bli kär än att förbli det verkar än en gång stämma in. Det går inte att låta bli att dra på munnen åt samtalen mellan Alice och hennes man William, så igenkänningsfaktorn är hög.

En dag får Alice ett mejl där hon ombeds delta i en äktenskapsundersökning. Hon bestämmer sig för att delta och under bokens gång får hon regelbundet frågor av forskare 101 som hon svarar under pseudonymen kvinna 22. Alice känner sig ganska överväldigad över att hon för en gångs skull får berätta om sina känslor för någon som verkligen orkar lyssna på henne och så småningom blir samtalen mellan henne och forskare 101 mer förtroliga och snart flirtiga.

Det är nästan de här delarna med frågor och svar som jag gillar allra mest med boken. Jag gillar också att jag lyckas räkna ut hur allt hänger ihop innan det avslöjas, vissa tycker kanske att det ät trist med för förutsägbara böcker men jag tycker att det ger en viss tillfredsställelse faktiskt. Men i övrigt tycker jag att boken är onödigt lång, vissa passager känns mer än lovligt utdragna och jag kan inte känna mig riktigt engagerad.

Pärmen är ju hur fin som helst och utsikten drömmer jag mig tillbaka till.



lördag 17 februari 2018

Liten Elias - stor läsglädje!

Elias har omgetts av böcker hela sitt liv. Nu då han äntligen slutat sluka dem bokstavligen, eller åtminstone lite tappat intresset för det, hinner han höra många om dagen. Hans favoritställe att läsa böcker på är nog pottan, men mammas, pappas eller någon av brorsornas famn går också bra.


Alla mina tre barn har gillat Anna-Clara Tidholms böcker och Knacka på! är en av tre barn välläst favorit. Ett säkert kort om du söker bok till en ettåring.


torsdag 8 februari 2018

Regel 1: Lita aldrig på en trollkarl

Författarna Cassandra Clare (tänk: Stad av skuggor) och Holly Black (tänk: Spiderwick) har kallats för drottningar inom genren urban fantasy. Förväntningarna var alltså höga då jag plockade upp första boken Järnprovet i serien Magisterium som de skrivit tillsammans. 

Callum Hunt är en precis så annorlunda huvudperson inom fantasygenren som recensenterna påstår. Han är den vanliga killen som varken syns eller hörs, med undantag för när han misslyckas då. Han är ingen hjälte och varken han själv eller någon annan vet riktigt vem eller kanske snarare vad han är. 

Hans mamma är död och hans pappa har lagt upp några enkla regler för hans tillvaro: 1. Lita aldrig på en trollkarl. 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig och 3. Låt aldrig en trollkarl ta med dig till Magisteriet.  Det tar inte så länge innan Call lyckas bryta alla tre regler.

Det tar en stund innan jag riktigt vet vart boken är på väg, men det gör inget eftersom världen som författarna bygger upp är ny och spännande och man behöver, som så ofta när det gäller fantasy, lite tid för att skapa sin egen bild av Callums värld. Det är lätt att gilla den självironiska anti-hjälten Callum och hans vänner. Sedan när jag väl tror att jag vet vart boken är på väg inser jag att jag hade helt fel och det är alltid lika roligt att låta sig överraskas. Kombinationen torr humor, underfundiga repliker, smarta huvudpersoner och plötsliga händelser fungerar alltid för mig. Det behövs fler sådana böcker. 

Jag känner mig inte alls färdig med Callum. Jag vet att jag kommer att läsa uppföljaren och jag ser fram emot det.




onsdag 7 februari 2018

Ibland mår man inte så bra

Therése Lindgren känner du säkert till. Om inte kan man väl kort och gott säga att hon är en av Sveriges kändaste medieprofiler som via sin Youtube-kanal når en massa unga människor. På sin vlogg riktar hon rätt ofta in sig på skönhetsvård, egen vardag och saker hon brinner för. Orsaken till att hon började vlogga var att hon i två omgångar var sjukskriven från sitt jobb som mediesäljare på grund av psykisk ohälsa - och den insikten hon under sina sjukledigheter kom fram till har hon sammanfattat i en bok som hon givit titeln Ibland mår jag inte så bra.



Nej just det. Ibland mår man inte så bra. Ibland mår man riktigt riktigt skit. Och ibland blir den där förbannade nedstämdheten bara på och man behöver fundera på hur i all världen man skall tampas med sig själv och sina monster. Det Therése Lindgren gör med sin bok är att ge psykisk ohälsa ett ansikte. Hur känns en panikattack? Hur kan man försöka gå vidare även om allt bara känns så hopplöst? Kan man definiera sig själv som en lycklig människa med dåliga dagar och inte en olycklig människa med bra dagar? 

Det hon nämligen vill påpeka är att det inte så himla konstigt eller udda eller farligt att ha dåliga dagar. Det har alla. Och på samma sätt som vi behöver ta hand om vårt fysiska välmående så behöver också psyket få sig lärdomar och omvårdnad för att vi skall kunna formas till dem vi är. Eftersom Therése Lindgren är så öppen med sin hälsa blir också boken som ett fönster rakt in i hennes tankar och liv. Och det är kanske det jag tycker är det bästa med boken. 

Om vi alla vore lika ärliga som Therése Lindgren med hur vi mår och hur vi egentligen lever våra liv skulle alla säkerligen också ha lättare att acceptera olika sorters känslor och val i livet.  Och eftersom vi lever i en värld där kameravinkeln alltid utesluter det fula och där först det femtioåttonde försöket till en selfie blir det vi publicerar är en bok som Ibland mår jag inte så bra livsviktig. 

Boken är ingen självhjälpsbok. Den är snarare den där kompisen som bara knackar på ens dörr och dyker upp utan att vara inbjuden. Den kompisen som sen dessutom torkar ens tårar och får en att le fast det sista man vill är just att le. Vännen med stort V som just i den rätta stunden utbrister "This too shall pass" - och finns där för en tills uttrycket blivit sant.

Och det är den vännen många av oss skulle behöva. Det är den här boken många av oss kanske borde läsa.  

söndag 21 januari 2018

Gör om, gör rätt!

Författaren Lauren Oliver har ni fått läsa om här på bloggen förut. Det är ju hon som skrivit den dystopiska Delirium-trilogin som Lotta läst och gillat. Jag plockade med mig hennes debutroman Resten får du ta reda på själv på biblioteket för någon vecka sedan.

Boken handlar om Samantha, Sam, som hör till det populäraste gänget på Thomas Jefferson High. Hon ock hennes tre bästisar gör allting rätt. De har den rätta stilen, de coolaste pojkvännerna, får sitta vid det bästa bordet i matsalen och de går på alla de rätta festerna. De yngre eleverna ser upp till dem och vågar inte ens tilltala dem. Om någon är annorlunda kan hen räkna med att bli förlöjligad med väggklotter och öknamn av Sams gäng. 

Fredagen den 12 februari har varit en vanlig dag i Sams perfekta och avundsvärda liv. Men det blir också hennes sista. På väg hem från en fest dör hon i en bilolycka. Det är bara det att hon vaknar upp och till sin förskräckelse märker hon att det är morgonen den 12 februari igen. Så småningom inser hon att det här är hennes chans att göra allting rätt. Sam kommer att vakna upp ytterligare sex gånger den 12 februari.

Nu kanske du tänker att det låter lite väl tjatigt att läsa om samma dag så många gånger, men det är det inte alls. Varje dag faller en ny pusselbit på plats då Sam lär sig mer om sina vänner och också om dem hon gjort till sina ovänner. Det här är en bok om att lära sig om sig själv och om att utvecklas och förändras. Det här är en bok om att inse att man själv förtjänar bättre. Boken handlar om mobbning ur mobbarens synvinkel och om mobbningens konsekvenser. Boken handlar om lärare som inte fattar ett skvatt och om lärare som inte alls borde få vara lärare. Men mest handlar boken faktiskt om vänskap och om den tiden i livet då det är vännerna som är kraften som gör varje dag värd att leva, till och med sju gånger om. 

Jag drog ett djuuuupt andetag då jag slog ihop boken. Jag tror jag höll andan under hela det sista kapitlet. Puh!



Imorgon och på tisdag ska Lotta och jag få träffa författaren Johanna Holmström tillsammans med våra sjuor och nior.  Gissade om vi är taggade? Härlig start på veckan på världens bästa jobb!

tisdag 16 januari 2018

Om verkligheten är för tråkig

Det första jag gjorde när mitt jullov började var att läsa klart Sara Bergmark Elfgrens bok Norra latin. När man först ser boken kanske man tänker "oj" - dels är den lång som bara den och dels vittnar baksidestexten om att det skall handla om spöken i en gymnasieskola i Stockholm. Är det verkligen nåt för dig?

Jag säger så här: Norra latin är en av de bästa böckerna jag har läst där det övernaturliga gränsar till skräck. Om du har läst Engelsforstrilogin och tyckte om den lovar jag att du kommer att tycka att Norra latin är ännu bättre. För det är den.



Boken handlar om Tamar som flyttar från Östersund till Stockholm - hon vill bli skådespelare och lämnar allt det trygga, alla vänner och hela familjen, för att nå sina framtidsdrömmar. Men i Stockholm finns alla elitungar. De som växer upp med föräldrar som är stenrika och som redan har skapat sig stora namn inom teater- och filmbranschen. Norra latin är skolan med stort S dock. Estet-programmet är krävande men klarar du det kan du förvänta dig framgångar och med en examen från Norra latin vet du om att din utbildning står på en stadig och anrik grund. Så det gäller att kämpa, och det vet Tamar.

När Tamar första gången ser en syn och upplever nåt som inte kan vara av denna jord blir hon rädd. Vem är pojken som visar sig för henne och vad är det hon ombeds göra? Hur kommer det sig att just hon blir utvald? Kan orsaken vara att hon så övertygande lovade göra vad som helst för att bli antagen - då när hon satt där på scenen och var livrädd för att misslyckas vid antagningstestet? För att få reda på allt detta börjar Tamar forska i skolans historia. Och i takt med att Tamar få veta mer och mer händer det onaturliga saker i skolan. Elever råkar ut för olyckor, äldre personer vittnar om saker som har hänt och Tamar inser att hon är en del av något riktigt stort. Något som hon inte vet om hon klarar av eller om hon ens kommer att komma levande ur. 

Jag är inte en stor vän av skräck. Inte heller av böcker som behandlar det övernaturliga, eller magi. Och jag tycker faktiskt inte heller att det är dessa saker som gör Norra latin så bra. Det bästa med boken är relationerna och Sara Bergmark Elfgrens skickliga sätt att beskriva ungdomarnas värld. Utan att överförklara lyckas hon skapa den där exakt rätta känslan, den där inblicken i hur det är att vara Tamar. Eller Clea. Eller Tim. Den där vardagen i en gymnasieskola. Att det sedan råkar hända saker som inte förknippas med riktigt alldaglig vardag blir liksom bara bonus: men nog en bonus som jag kanske skulle klara mig utan.

Vill du falla tillbaka på en sjukt bra historia och läsa en övertygande skildring av gymnasieelevers verklighet - med övernaturliga inslag - ska du läsa boken. Du kommer att gilla!

torsdag 11 januari 2018

Med stor kärlek

Det är något mycket fängslande med böcker som behandlar en människas liv från födelse till grav. Det finns ett flertal bra sådana och ofta lämnar de ett stort tomrum då de tar slut. Just sådan var Carina Karlssons Mirakelvattnet för mig.

Lotta har ju haft förmånen att få träffa författaren och hon har redan bloggat om boken. Hennes inlägg kan ni läsa här. Eftersom Mirakelvattnet tilltalade mig så mycket vill jag ändå skriva några rader om mina spontana tankar efter att jag läst boken.

Boken är härligt luftig och man bara flyter fram på de fantastiskt böljande formuleringarna. Bildspråket är underbart och jag njuter av allvaret och djupet som finns i språket och som genomsyrar hela berättelsen.

Jag fascineras av att huvudpersonen Johanna och också Otto skildras med så mycket kärlek trots att de båda är svåra att tycka om. Det finns inget anklagande i boken, alla bara är så mycket och så gott de kan. 

Jag njuter också av den stora kärleken till naturen som genomsyrar hela boken. Det är havet, fjärden och Lumparn som allting kretsar kring. Det är skogen och marken som brukas och som Johanna går på som fäster henne vid sin plats på jorden. Jag tänker att den kärleken till hembygden och den respekten för väder och natur inte alls är lika självklar idag. Vilken förmån att få höra till och höra ihop med en plats så starkt, men det är lika mycket en begränsning, både för Johanna och för Otto.

Jag tror att den här boken länge kommer att hålla sin plats som årets största positiva överraskning för mig!



lördag 6 januari 2018

Om att älska villkorslöst

En bra sak jag lärde mig 2017 är att ett snabbt sätt att hitta läsvärda böcker på är att alltid kolla in hyllan med böcker som lämnats in samma dag i bibban. Otroligt hur länge det tog för mig att fatta det. Men nu vet jag - och ni också om ni nu missat det.

Där plockade jag senast upp boken Lily och bläckfisken av Steven Rowley. Jag kan nog erkänna att jag tänkte på dig Lotta och din Chili då jag valde den. Jag har ingen hund och har aldrig haft men den här berättelsen om taxen Lily och hennes husse Ted är helt oemotståndlig.

Ted är en ensamstående man i medelåldern. Lily är en 12 år gammal tax. Ted är en smula neurotisk och har aldrig riktigt kommit över sitt senaste förhållande trots att det redan är länge sedan det tog slut. Han har ett lite komplicerat förhållande till sin mamma, han har en syster som bor långt borta, vännen Trent och sin psykolog Jenny men i övrigt är Lily hans allt. Det är med henne han på torsdagar snackar snygga killar, äter pizza med på fredagar och spelar monopol med på lördagar, typ. 

En dag upptäcker han att Lily har en bläckfisk på huvudet. Boken handlar om Lilys sista månader i livet och Teds kamp för att bli av med bläckfisken. Det är inte alltid så lätt att skilja på verklighet och vad som händer i huvudet på Ted. I teorin vet väl Ted att hundar inte lever lika länge som människor, i praktiken är det helt omöjligt för honom att acceptera. Boken bjuder på både skratt och tårar. Den är annorlunda och rörande. Jag har aldrig tidigare läst en så härlig skildring av hur det är att älska en hund, men nu förstår jag att det är en helt villkorslös kärlek. En sådan kärlek man bara kan känna då man vet att den andra egentligen är helt beroende av en. Det är samma kärlek som till en bebis. 

Visst Lotta, bloggen ska absolut få ett lyft snart! Jag har också idéer, det blir nog bra! Det blir spännande att ses på jobb på måndag! Jag har nog inga förhoppningar om att komma upp i dina mängder lästa böcker. Jag blir glad om jag hinner läsa en bok i veckan, det blir kanske mitt mål för året att komma upp till 52. Jag fastnar så lätt med stickningen eller Duolingo eller något annat på kvällarna.




onsdag 3 januari 2018

Tre som hurrar i vårt hus!

Brukar ni gilla och dela på Facebook i hopp om att vinna diverse prylar, kläder eller resor? Jag gör det nästan A L D R I G. Och det därför att jag inte tror på mina chanser att vinna - av samma skäl lottar jag heller aldrig, eller köper skraplotter eller deltar i bingo. Jag orkar helt enkelt inte ge av min tid eller ge min lilla hjärna ens en liten gnutta hopp om att det skulle kunna gå vägen. Jag skulle gärna påstå att det är rätt så förnuftigt ju; men frågar ni min man eller mina barn är det ju bara dumt. De går omkring och hoppas på en miljonvinst medan jag bara; ja, ruttnar i min misär - eller nåt.  

Så - förstås - gick jag och vann. JAG VANN. På Facebook. I en sån där gilla och dela-grej. JAG.

Och det var inte vilket pris som helst. Nej, jag skulle nästan vilja påstå att det var det bästa priset genom tiderna. Ingen miljon förstås. Men vem vill nu ha en sådan? Ingen ny bil heller men en sån klarar man sig ju utan. Näe, priset var årets mest efterlängtade bok hemma hos oss. Den vi hade spekulerat kring, drömt om, tänkt på i ett halvår och lagt oss i kö för på bibban innan den ens varit utgiven. Kan ni tänka er hur högt ribban låg, liksom? Och hur tror ni det gick? Boken var förstås ingen mindre än Rakels mirakel av Malin Klingenberg och Joanna Vikström Eklöv.



Rakels mirakel är den femte boken om Patrik, Irene och Pensionärsmakten. Denna gång är det frisörsalongen Rakels mirakel som faller offer för skurken Vink Nexas. Rakel, den sympatiska och proffsiga frisören, råkar ut för en olycka och måste ta in en vikarie för att inte göra kunderna missnöjda. Men det borde hon aldrig ha gjort. Vink Nexas är en ofattbart lömsk typ som alla kunder blir livrädda för och efter ett besök hos Vink Nexas är ens frisyr totalförstörd. Och ingen vågar säga till: för gör man det är Vink Nexas där med sina saxar och gör frisyren om möjligt ännu värre.

Ni hör ju själva. Vi hade svårt att sluta läsa om kvällarna och det gick så långt att mina barns far fick säga till: "Det är skolmorgon imorgon - kanske dags att sluta?". Men det var svårt ändå: hur skulle det gå för Irene som trodde hela pernsionärsmakten hatade henne? Hur skulle det gå för Gullmar som betedde sig illa för att han var rädd att inte få några nya vänner? Hur skulle det gå för Rakel på sjukhuset? Och hur skulle det gå med den nya uppfinningen Dubbloratorn eftersom den kommit i fel händer?

Böckerna om Patrik, Irene och Pensionärsmakten måste höra till de allra bästa böckerna i hela världen; för barnen och för oss föräldrar. Och vi som hade väntat och väntat och lagt ribban så högt kunde glatt konstatera att det blev så otroligt bra, igen! Fantastiskt!