onsdag 30 maj 2018

Nästan, men inte riktigt

Minns ni min recension av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr? Det var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Jag hade således skyhöga förväntningar på den nyligen översatta Grace av samma författare. 

Först vill jag säga att det är en bra bok, absolut. Jag tycker att man ska läsa den, men samtidigt så stannar det där, den är bra men inte lysande. 

Huvudpersonen är David Winkler. Genast i början av boken försöker jag ge honom en diagnos inom autismspektrumet, för han är rätt så egen kan man säga. Han är hydrolog och hans stora intresse är snökristaller. Men orsaken till att han är lite annorlunda är kanske den att han drömmer sanndrömmar, vilket väl skulle göra vem som helst lite galen. 

I första delen av boken drömmer David om att han kommer att träffa Sandy och det gör han också. De skapar sig ett liv tillsammans och får en dotter - Grace. Snart börjar David drömma om en stor översvämning där han försöker rädda sin lilla baby, men han lyckas inte och hon drunknar. Så börjar det regna och den frusna marken kan inte suga åt sig vattnet och det regnar och regnar och David börjar göra knäppa saker i sömnen medan han drömmer om Grace. I hast lämnar David sin familj, han lämnar USA och kommer inte att komma tillbaka på 25 år. Den andra delen av boken handlar om dessa 25 år av Davids liv, en bruten man som försöker skapa sig ett liv värt att leva. Den tredje delen handlar om när David återvänder till USA för att leta rätt på sin familj. Han har dock ingen aning om Grace och Sandy lever överhuvudtaget. 

David är ganska svår att tycka om, men jag gillar för det mesta att läsa om karaktärer som är lite svåra att relatera till. Det som irriterar mig mest är hur drömmarna återkommer och skapar kaos i Davids liv genast då han nästan kommit till något slags ro. Hela tiden är det nästan, men inte riktigt som gäller för David. Jag önskar att boken inte skulle vara så simpel på något sätt. Men inte kan man säga att boken är förutsägbar heller, den är full av vändningar. Det som jag uppskattar mest i boken är språket. Det är magiskt. Jag gillar också den roll som vatten i alla former kommer att spela i Davids liv. Det är vackert då en skicklig författare lyckas väva in ett element som genomsyrar en hel berättelse på ett naturligt sätt.




torsdag 3 maj 2018

En glimt av Nordkorea

Tänk dig att du aldrig hört talas om mänskliga rättigheter, att du egentligen aldrig funderat på vad du ska göra av ditt liv för det är ändå inte upp till dig eller att du sålt allt du äger för att skaffa mat men ändå går hungrig till sängs och vaknar lika hungrig. Ändå är du inte arg, du är inte bitter för du vet inte att du borde vara det. Det är nu livet, bara. Omöjligt att föreställa sig, eller hur?

För Eunsun Kim och många andra nordkoreaner med henne är vardagen just sådan. I boken Nordkorea - nio år på flykt från helvetet beskriver hon hur det var ren och skär vilja att överleva som fick hennes mamma att bestämma sig för att fly landet tillsammans med sina två döttrar. Få nordkoreaner som försöker ta sig över den hårt bevakade gränsen till Kina gör det för att göra uppror mor regimen, det är bara deras sista utväg om de vill slippa att svälta ihjäl.

Från dagen familjen lämnar sitt hem lever de som papperslösa flyktingar i nio år. Det är största delen av Eunsuns barndom. De lever på gatan, de blir offer för människohandel och de betalar skyhöga summor till människosmugglare. De har också turen att vid några få tillfällen träffa på godhjärtade människor som hjälper dem. Det är långt ifrån alla som överlever och kan berätta sin historia.

Eunsun har besökt Skavlan två gånger. Det här är intervjun från år 2017.










tisdag 1 maj 2018

35 kilometer text

...är vad som behövs för att ett barn ska hitta läsflytet och ha en god läsförmåga att bygga vidare på. Att lära sig läsa är ju en tålamodskrävande aktivitet och inget som kommer utan ansträngning. Läscentrum i Finland ger varje år ut en sammanställning av det nyaste inom forskningen vad gäller läsning. I en färsk tysk undersökning visar det sig att 83% av de barn vars föräldrar läser högt för dem gärna går till skolan och trivs där - medan enbart 43% av barnen vars föräldrar inte har haft för vana att läsa högt för dem hemma trivs i skolan. Visst säger det ganska mycket? God läsförmåga påverkar hela ens skolgång. 

Ungefär var tionde ung person är en svag läsare och kollar vi könsfördelningen sägs svag läsförmåga ligga på 16% för pojkarnas del. Det här kommer att bli ett stort problem i samhället eftersom god läsförmåga är direkt kopplad till skolframgång och utbildningsnivå och fortsätter trenden har vi snart en stor grupp män i samhället som inte klarar de krav samhället ställer och således blir utslagna.

Endast 30% av mammorna idag läser för sina 2-3-åriga barn, 25% av papporna. Dagisåren och skolåren räcker inte till för att ta igen den startsträcka som de barn vars föräldrar inte läser för dem går miste om. Tänk vad femton minuter per dag kan ha för betydelse i det långa loppet! 

Som alltid när jag läser forskningsresultat gällande läsning bildas det en klump i magen. Vad tänker de återstående 70%, respektive 75%, av föräldrarna som inte högläser för sina barn på? Vad är det som gör att man inte har skapat en lästradition hemma? Är det okunskap? Ovana? Tidsbrist? Eget illamående? Egentid? Svag läsförmåga? Eller vad? Och hur skall vi få tillbaka högläsningen i hemmen och göra läsning populärt igen?

Två böcker jag tycker skulle funka mycket bra som högläsningsböcker för ett barn i årskurs 4 uppåt är Kensukes rike av Michael Morpurgo (1999) och Pojken i randig pyamas av John Boyne (2006). Båda har redan som ni märker några år på nacken men jag läste dem för någon månad sedan och tyckte båda böckerna var väldigt läsvärda - och för att inte nämna lärorika och viktiga! Budskapet i båda böckerna borde varenda en få reflektera kring någongång under ens barndom!  Om man som lärare jobbar med dessa böcker finns det bra uppgifter till Kensukes rike via denna länk.




Pojken i randig pyamas har två av mina elever läst under det här läsåret och båda har tyckt att den är bra! Båda går i åk 8. Jag hade lite svårt att avgöra om den också går hem hos en högstadieelev men tydligen gör den det alltså! Det speciella är ju att det är Bruno 9 år som är berättaren - men är man från början medveten om det går läsningen hur bra som helst. Den boken används ganska flitigt som högläsningsbok i svenska skolor och material hittar man bl.a. här (längre ner). 

Pojken i randig pyamas filmatiserades år 2008.