söndag 28 maj 2017

Semesterläsning, tips 2

Det är ett litet tag sedan jag läste klart Skuggan av ett år av Hannah Richell men jag får fortfarande gåshud på armarna då jag tänker på boken. För mig blev det här en sådan läsupplevelse som stannade kvar ett tag och jag drömde till och med om karaktärerna natten efter att jag läst slutet kommer jag ihåg. Det var inte en trevlig dröm.

Boken utspelar sig både i nutid och  på 1980-talet. Huvudpersonen i nutidsberättelsen är Lila som nyligen mist sin för tidigt födda dotter endast fem dagar gammal. Som många andra är jag ganska känslig för berättelser där bebisar och graviditeter utgör en väsentlig del av tragedierna i någons liv och det är säkert en anledning till att jag drömde om boken. Även den delen av historien som utspelar sig i dåtid innehåller en del sådant. Man vill väl inte bli påmind om hur snabbt något kan gå väldigt fel och man kommer för alltid att komma ihåg de stunder ens egna barn haft änglavakt då de rusat iväg över matbutikens parkeringsplats eller satt något i halsen och man bankat på ryggen i en halv oändlighet och redan haft handen på telefonen innan biten äntligen spyddes upp.

Nåja, Lila får ett mystiskt brev med en nyckel i. Nyckeln går till en mycket avlägsen stuga och Lila som jobbar med inredning finner ro i att sysselsätta sig med händerna och rustar upp stugan. På så sätt kommer hon närmare dess tidigare invånare och det är dem som berättelsen som utspelar sig på 1980-talet handlar om. Huvudpersonen i de kapitlen är Kat som precis blivit klar med universitetsstudierna och tillsammans med fyra vänner bestämmer sig för att under ett år leva endast på det som naturen ger och därför flyttar till en helt isolerad stuga utan bekvämligheter. Kat trodde att hon kände vännerna väl men det visar sig att det fanns en del hon inte räknat med att kunde hända och det är ingen annan som ens vet var de befinner sig så livet i stugan är en perfekt kuliss för grymheter.

Jag tycker att en fin sak med boken är hur den tar upp många svåra människorelationer på ett sätt som känns äkta. Lila och Tom som mist sin dotter älskar varandra fortfarande, det märks, men de kan inte längre nå varandra. Kat har alltid varit som en mamma för sin syster och de betyder allt för varandra men under året i stugan byts kärleken ut till bitter rivalitet. Hela spelet som utspelar sig mellan de fem och senare sex personerna (Kats syster medräknad) som lever isolerade i stugan beskrivs så träffsäkert.

Boken hör till kategorin perfekt semesterläsning för att det behövs lite av sommarens värme för att väga upp allt det hemska som den här historien rymmer. Naturligtvis har Lilas och Kats liv något med varandra att göra men exakt hur allting hänger ihop förstår man inte förrän på sista sidan. De oväntade vändningarna är många och boken ger ett starkt behov av att sträckläsa. Sedan tror jag också att det här lite mera naturnära livet, som säkert många av oss lever under sommaren, förstärker den kusliga känslan som uppstår i alla kapitel som utspelar sig i den ensliga stugan.

Skuggan av ett år är Richells andra roman. Jag ska absolut läsa hennes debutroman också. 




torsdag 18 maj 2017

Semesterläsning, tips 1

Nu känns det i luften att våren närmar sig, eller hur? Till och med regnet faller sådär lätt och mysigt som det gör när luften ändå är lite varm. Jag har några läsupplevelser att dela med mig av som skulle vara den ultimata semesterläsningen för mig, så här kommer det första av mina boktips inför lediga stunder.

En nypa salt av Maria Goodin är en feelgood-roman som passar perfekt en lite regnig dag under filten. Trots att en stor del av boken utspelar sig mitt i sommarens grönska och värme är stämningen ganska dämpad. Huvudpersonen Megs mamma är nämligen döende. 

Boken har egentligen fyra ingredienser tänker jag: mammans intresse för matlagning och bakning som genomsyrar allt, mammans fantastiska historier som Meg fått växa upp med, förhållandet mellan mor och dotter och en gnutta romantik som kommer in i Megs liv tack vare en fantastisk vildvuxen trädgård. Romantiken står dock lite i skymundan och det är fint för då får relationen mellan mor och dotter mera plats. 

Meg älskar sin mamma väldigt mycket. Det har alltid varit bara de två och Valerie är Megs bästa vän. Samtidigt är Meg otroligt frustrerad på sin mamma för alla hennes historier. Meg vet egentligen ingenting om sig själv eftersom hela hennes liv varit kantat av de mest fantastiska och otroliga berättelser. Berättelser om att Meg föddes för tidigt och fångades upp i en stekpanna, att hon var så liten att doktorn ordinerade en tesked bakpulver åt henne om dagen för att hon skulle bli färdigjäst, att Meg var så söt att mamman lät doppa hennes tår i grannarnas te så att de inte behövde använda socker, att ärret i Megs panna kommer ifrån att en krabbkaka hoppade upp och bet henne en gång.

Förstås förstår jag Megs frustration och Meg har valt att bli forskare för att hon vill ägna sitt liv åt sanning och fakta. Samtidigt tänker jag att det ändå är en lyx att få växa upp omgiven av så många berättelser. Berättelser är ovärderliga! Men jag är inte heller så bra på det där med att "ta det med en nypa salt". Oftast vill jag också vet exakt vad som hänt och inte höra så många omskrivningar, sådär i det vardagliga livet alltså. Förstås är Megs sökande efter sanningen om sin barndom en del av berättelsen och svaren är inte särdeles vackra. 

Vacker är däremot boken. Den är varm, annorlunda, rolig och berörande. Det är helt enkelt en härlig och mysig läsupplevelse och jag tror att det här är en sådan berättelse som uppskattas av de flesta.

Den svenska titeln är förresten genialisk!


söndag 14 maj 2017

Modershjärtat

Idag är det mors dag. Det har varit en vacker dag. Saga och Abbe "väckte" mig imorse med fina egengjorda kort och gåvor, vi var tio personer kring matbordet och solen sken. Jag är tacksam. 

Jag är så otroligt tacksam. 

Det kunde nämligen ha varit annorlunda. Och just därför vandrar ofta mina tankar denna dag (och många andra dagar) iväg till dem runtom i världen vars barndrömmar inte har gått i uppfyllelse eller ens nånsin kommer att göra det. Vi fick kämpa i nästan tre år för att bli gravida. Och gravida blev vi efter tuffa hormonbehandlingar, otaliga ägglossningstest, kalla kliniker, köer, frustration, gråt, taskig ekonomi, inseminationer, tidigt missfall och sprutor. Det skulle inte lyckas - men det gjorde det iallafall. Två gånger till och med. 

Barn är inte svaret på allt. Förstås. Alla önskar inte heller barn och det är naturligtvis lika okej som att önska ett så mycket att hela ens kropp skriker av längtan och det bara gör ont. Det sistnämnda stämde in på mig. Jag längtade och längtade och längtade; och ju mer tiden gick desto mer ont gjorde vår barnlöshet. Sorgen grävde in sig i varenda liten vrå i hela kroppen. Jag kan ännu - tio år senare - förnimma den där känslan av hopplöshet. Men också - tack och lov - den där pirriga ilningen av hopp inför varje månad av försök. Och lyckan av att till sist lyckas. Rädslan att förlora. Tacksamheten över att inte göra det. 

Jag skulle hemskt gärna vilja ha ett rätt svar att ge till alla dem som kämpar; till dig som kanske allra helst drar dig tillbaka i all ensamhet och gråter just idag - på mors dag.  Men det har jag inte. Ett svar om vad jag skulle ha velat att mina vänner sade eller gjorde för mig när vi kämpade. Men det visste jag inte. Det enda jag vet är att varenda cell i hela min kropp vet vad du går igenom. Och det är ingen tröst. Bara ett konstaterande.

Oberoende om du är förälder, barnfri eller barnlös tycker jag du borde läsa Utan - en antologi om barnlöshet och barnfrihet av tolv finlandssvenska skribenter (red. Mikaela Sonck). Jag kan också rekommendera Anna-Lena Härkönens bok Svagt positiv där moderskap inte är det man kanske önskade eller där just moderskapet gör att man tappar livslusten och innebär konfliktfyllda känslor. Är man mamma kan antologin Rapport från planet Mamma  (red. Sara Ehnholm Hielm och Mari Koli) vara en bok med hög igenkänningsfaktor, på gott och ont. Alla tre böcker har några år på nacken.

Och så Katerina Janouchs Modershjärtat om barnmorskan Cecilia Lund då. Modershjärtat är den femte i serien och det finns många, många till! Jag gillar huvudpersonen Cecilia. Hon är ett praktexempel på vad vi morsor av idag gör: försöker balansera mellan jobb, familj, att vara mamma och hustru. Det Cecilia råkar ut för denna gång får en att fundera på vad som händer när modershjärtat riskerar att sprängas i tusen bitar. Janouch skriver alltid lika tänkvärt. Och alltid lika spännande. 

------------------------------------

Saga och Albin

Ni grälar. Ni tjatar. Ni säger emot. 

Ni provocerar. Ni skriker. Ni gör mig galen.

Men ni är alldeles alldeles underbara just sådana ni är. Tack vare er ser jag världen på ett nytt, annorlunda, sätt. Ni är det, utan tvekan, bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha er i min famn och prata om livet; försöka förstå vad livet går ut på tillsammans med er. Jag älskar era dofter, era små händer, era ärr på knäna och era varma mjuka barnkroppar. Den bästa känslan i hela världen är när jag hör er skratta och ser livsglädjen i era ögon. Då vet jag min plats.  

Jag önskar er allt väl.

          Älskar er så.         





         

tisdag 9 maj 2017

Francesca

Än en gång har jag läst en roman för unga som gjort ett enormt intryck på mig. Mitt tonåriga jag hade säkert älskat boken ännu mer och framför allt hade den versionen av Daniela haft ett brinnande behov av att läsa den här boken. 

Francesca handlar om att vara 17 år och börja i en ny skola, en skola som tidigare varit en pojkskola och där jämlikhet stavas tjejtoalett. Francesca handlar om att det gamla kompisgänget börjar i en annan skola och hur det kan bli då man är tvungen att finna sig själv på nytt och hitta nya, egna kompisar. Francesca handlar om att ha en mamma som plötsligt utan förvarning drabbas av akut depression och inte kommer upp ur sängen längre. Francesca handlar om att ta hand om sin familj. Francesca handlar om att bli alldeles galet kär och att märka att kärleken är besvarad men att det är ganska komplicerat. Francesca handlar om ett år då livet blir alldeles för mycket och varje dag blir en kamp mot ångest och sorg. Francesca handlar om att så småningom lära känna sig själv igen och att hitta de mest fantastiska vänner där man minst anar det. Francesca handlar förstås om Francesca. 

Jag har för mig att jag tidigare hyllat författaren Melina Marchetta här på bloggen. Hon är fenomenal. Personerna i den här boken är alla så olika, galna, fantastiska och fina som människor överlag är. Det är något Francesca har gemensamt med Marchettas tidigare romaner Jellicoe Road och Ett folk utan land. Också den här boken handlar om allvarliga saker på ett roligt men ändå inte alls lättsamt sätt. För visst vet vi ju att relationerna till de som vi bryr oss om allra mest både är de roligaste och jobbigaste på samma gång. Ibland kan det dock vara så himla skönt att få det bekräftat att det kan och får vara så.

Kolla pärmbilden på den svenskspråkiga versionen jag har i min hand! Jag gillar! Att hitta sig själv handlar för Francesca mycket om att sluta smälta in, hur bekvämt det än varit.




torsdag 4 maj 2017

Extra allt

Jag tror att det var något med titeln Min mormor hälsar och säger förlåt som inte riktigt nappade för mig, för såklart hade jag inte missat att Fredrik Backman, mannen bakom bl.a. En man som heter Ove och Björnstad, som Lotta bloggat om, gett ut flera böcker. Jag vet att jag medvetet undvikit att läsa den i alla fall. Så jag är mycket glad över att Min mormor hälsar och säger förlåt fanns med i vår bokcirkel i år för jag hade för allt i världen inte velat missa den läsupplevelsen.

Visst är det så Lotta att du inte heller läst den än? I så fall kommer här två frågor som jag hoppas att du har lust att besvara den månaden det är din tur att ha boken.

1. Vilken är din superkraft?
2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...

Jag kan förklara mig lite. Det finns mycket att ta fasta på i Min mormor hälsar och säger förlåt för det är en fantastisk bok. Huvudpersonen är Elsa som är nästan åtta år och ofta beskrivs som annorlunda av välmenande vuxna. Elsa har en mormor som ofta beskrivs som pigg för sin ålder av lika välmenande smarthuvuden. Elsa påminner alltså lite om sin mormor, de är bara lite extra allt. Elsas mamma är ganska olik dem, men hon är ändå sin mors dotter om man säger så. Det finns många fler viktiga personer i den här boken och Backman skriver så att man verkligen börjar tycka om dem alla och bry sig om dem men jag fastnar särskilt för den här relationen mellan kvinnorna i Elsas släkt eftersom den får mig att tänka på alla fina stunder med min egen mormor och hur tacksam jag är för att kvinnorna som varit mina förebilder då jag var barn var just sådana som de är.

Elsas mormor dör i början av boken. Hon lämnar Elsa med en stor sorg och med ett viktigt uppdrag: att leverera mormors alla förlåt (och det finns ganska många av dem). Det blir det sista stora äventyret som mormor tar ut Elsa på och liksom i alla bra sagor finns det riddare, drakar och lyckliga slut. Tänk dig ett höghus och föreställ dig hur alla de familjer som bor innanför de olika dörrarna ser ut. Tänk dig att alla är lite trasiga på olika sätt eftersom livet har en tendens att drabba folk ganska hårt. Tänk dig att du får lära känna dem och deras öden och då förstår du att den här boken är ganska mycket extra allt.

Och superkraften då? Jag du kommer att förstå då du läst boken. Jag tror att planering är min superkraft. Och den behövs för att få vardagen att gå ihop kan jag lova.