söndag 30 juli 2017

Så typiskt mig

Det händer ganska ofta att jag totalt låter mig uppslukas av någonting och bara låter mig svepas med. Då det gäller böcker är det som tur ganska ofarligt och dessutom himmelskt avkopplande. Den här månaden var det ju Jenny Colgan och Ally Condie som förhäxade mig. Så ni kan tänka er att det är tomt nu då jag läst klart Condies trilogi och också min tredje bok av Colgan. Men snart kommer jag in i det skedet då det bara är skönt att ta itu med en ny och helt annorlunda bok och det är precis vad jag ska göra efter några dagars läspaus här nu.

Angående Utvald som tredje boken efter Matchad och Korsad heter kan jag lätt konstatera att trilogin höll mig i spänning ända till slutet. Det jag tänkte mest på medan jag läste sista boken var nyheten som National Geographic publicerade för någon vecka sen om att man hittat en flytande plastsamling större än Mexico i Stilla havet. Det är ju precis lika galet som det låter. Helt absurt faktiskt. Också här i Finland har mängden plast som hamnar i havet uppmärksammats mycket i media i slutet av juli. Allt detta har egentligen ingen större koppling till just den här dystopin men gemensamt för många dystopier är att miljöförstöringen är en orsak till den dystra framtid boken utspelas i. Vi gör faktiskt inte tillräckligt för att ta hand om vår planet. Inte alls. Och jag kan inte låta bli att undra om jorden faktiskt håller på att bli lika ogästvänlig att bo på som i våra dystopier.





Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan utspelar sig däremot i en riktigt mysig och rätt så orörd del av vår värld, nämligen på den Skotska landsbygden. Den handlar om Nina som på grund av stadens inbesparingar blir av med sitt arbete som bibliotekarie (vem behöver traditionella bibliotekarier som bara lever för att para ihop rätt bok med rätt person i vår multimodala värd, liksom?) och tar ett kliv in på okänd mark då hon bestämmer sig för att öppna en bokhandel i en gammal varutransportbil som egentligen är så stor att hon är rädd för att köra den. Miljön påminner ganska mycket om miljön i Colgans böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden och då det dessutom dyker upp inte en utan två oemotståndliga män också i den här boken är jag ganska säker på hur det ska sluta. Jag gillar verkligen den intima stämningen som finns i Colgans böcker men visst är det lite trist då en författare skriver samma historia två gånger men med lite olika karaktärer med lite olika problem? Men bara lite trist för det är verkligen en ganska bra historia Colgan berättar och jag lät mig ju som sagt svepas med.




onsdag 26 juli 2017

En av de bästa denna sommar!

Jag har hunnit läsa ganska många ungdomsromaner denna sommar. En del bättre och en del sämre, som det sig brukar. Men Lögnernas träd av Frances Hardinge är definitivt en av de allra bästa.

Det Hardinge lyckas med är att placera en modig och företagsam fjortonårig tjej i det viktorianska 1800-talets patriarkala England. Det är en strikt och pryd period i landets historia och då är det definitivt ingen som tar sig tid att lyssna eller bry sig om vad en ung flicka har att säga. Dessutom blir boken en blandning av historisk roman och spökhistoria kryddat med pusseldeckardrag och magi. Slå det du om du kan!

Det är alltså lite svårt att genrebestämma boken. Den handlar om Faith som tillsammans med sin familj, familjen Sunderly, flyttar från Kent till Vane Island där pappan skall övervaka några utgrävningar vid några intressanta grottor på ön. På vägen dit får Faith höra skvaller om att pappan egentligen är en stor bedragare och skojare och att familjen i verkligheten flyr eftersom pappan har blivit avslöjad. Men det är ingen som berättar något överhuvudtaget för Faith. Det hon skall göra är att lära sig bli en värdig kvinna, en kvinna som vet sin plats, inte ställer frågor eller är i vägen för de intelligenta männen som styr världen.

Det är bara det att Faith är så mycket smartare än alla andra. Hon är så beläst och så klarsynt att hon slår de flesta män med hästlängder och att bara titta på och kuva sig för idioti och fånigheter är inte hennes grej. Så, när pappan omkommer under mystiska omständigheter och polisen tror att det handlar om självmord tar Faith saken i egna händer och börjar ta reda på vad det egentligen har hänt. I jakten på ledtrådar hittar hon en dagbok där pappan skriver om den allra största upptäckten han gjort: ett träd som lever på lögner och avslöjar hemligheter. Och ju mer Faith dras in i sin pappas historia nystas sanningen fram. Men det är en sanning som har ett väldigt högt pris.

Det finns bara ett men när det gäller den här boken. Och det är att den är rätt så krävande. Språket anammar 1800-talets England och samhälle och det gör att man nog behöver ha ganska bra läsförståelse och ordförråd för att hänga med. Men om du hör till dem som läser rätt så mycket har du således en pärla att se fram emot! Lögnernas träd är vinnare av ett av de allra mest prestigefyllda bokprisen i Storbritannien och Irland: Costa Book of the Year - och det är jag inte alls förvånad över! En grymt bra bok, helt enkelt!       


måndag 24 juli 2017

Nu bär det av!

Ni ska veta att det är rätt så nervöst att vara Lotta just nu.

Jag håller som bäst på att packa väskan och fundera på vad man kan behöva med när man reser till ett så udda resmål som Grönlands västkust. GRÖNLAND! Jeez, idag är det tydligen 8 grader och mulet i den lilla kuststaden Sisimiut dit vi är påväg. Sisimiut har ca 5000 invånare och är den nordligaste hamnstaden med en isfri hamn under vinterhalvåret och är även Grönlands näststörsta stad. Det går inte att nå Sisimiut med bil (likt många andra orter på Grönland) och det finns bara en kort landningsbana för mindre flygplan. Det blir således en mellanlandning i Kangerlussuaq, som ligger endast 30 kilometer från inlandsisen. Dit flyger vi från Köpenhamn på onsdagmorgon!

Varför Grönland då kan man ju undra? Grönland är för mig ett av mina absoluta drömresemål. Så, när jag för två år sedan på Island hörde om att Nordspråk ordnar en sommarkurs där, bestämde jag mig för att jag skulle göra allt för att få joina! Och det lyckades! På Grönland kommer vi att få träffa lärare från alla nordiska länder och vårt egentliga tema är nordiska identiteter. Men vi kommer att få träffa och höra språk- och litteraturforskare och författare och knyta kontakter med en massa likasinnade personer från våra grannländer i väst. Jag ser så otroligt mycket fram emot allt vi skall få vara med om och allra mest längtar jag efter att få höra Mikael Niemi berätta om sitt författarskap. Av hans böcker har jag läst Blodsugarna, Populärmusik från Vittula och Fallvatten

Så, det är nog mest varma och praktiska kläder som åker ner i väskan. Någon solsemester i ordets egentliga bemärkelse kommer det definitivt inte att bli - men nog däremot sol för sinnet, välmåendet och hjärnan. Och sådana semestrar älskar jag. Fjällvandringar, nordisk hygge, intressant mat, natur, båttur, bra föreläsare, vänner (både gamla och nya) och äventyr. 

Och så hoppas jag förstås komma hem tillbaka med en massa boktips om läsvärda nordiska böcker. Och full av motivation inför kommande läsår och stundande utmaningar på jobbet och hemma, förstås! Internätet lär dock inte vara det bästa dit vi ska så några blogginlägg är skrivna och schemalagda för de kommande dagarna. Titta in här och läs dem vettja! 

Medan jag befinner mig på Kalaallit Nunaat, världens största ö. Wish me luck...  

Bilden lånad från Explorra

En annan mellanrapport

Precis som Lotta har jag just avslutat andra delen i en trilogi. Det är förstås Ally Condies bok Korsad som jag talar om. 

Jag måste säga att andra delen faktiskt bara ökade mitt intresse för serien. Mitt inlägg om den första boken Matchad finns här. Det är ju faktiskt ganska ofta så i trilogier riktade åt ungdomar att huvudpersonen i den andra boken befinner sig i något slags svacka där hen inser att allt inte är så som det såg ut att vara och hen tvivlar ofta på sin egen förmåga att fatta rätt beslut och reda upp hela situationen. Tyngden av revolten trycker ner. Ganska ofta gör det att jag tycker att den andra boken är den tråkigaste i serien även då det är fråga om en väldigt bra serie, men ibland som i Korsad funkar det bara så himla bra att man blir helt tagen av spänning och nyfikenhet.

Samfundet har särat på Cassia och Ky och de letar efter varandra. De är så nära varandra men det tar länge innan de möts. Cassia tror att revolten mot samfundet är lösningen på allt men Ky har sina tvivel och han litar varken på samfundet eller motståndsrörelsen. Hur stark är Cassias och Kys kärlek? Håller kärleken fast de vill välja olika vägar?

I samfundet är det ingen som kan forma bokstäver för hand, det är en sedan länge utdöd konst. Men det visar sig att Ky kan det, han har lärt sig i de yttre provinserna där vissa gamla seder ännu finns bevarade. Han lär Cassia att skriva sitt namn. Tycker ni att vi behöver kunna skriva för hand? När skrev ni något för hand senast? I samfundet är det förstås också förbjudet att skriva för att skapa något bestående med egna ord överhuvudtaget eftersom allt av värde redan har skrivits. Det är då Cassia vågar börjar sätta ihop ord till egna dikter i huvudet som läsaren börjar förstå vad samfundet egentligen har tagit ifrån dem. 



lördag 22 juli 2017

Trodde att jag trodde fel

Ni kommer ihåg min entusiasm över boken Röd drottning, som jag kallade det bästa sedan Divergent. Nåväl, jag fick tag på den andra boken i serien - Glassvärdet - och blev så paff över början att jag nästan började gråta. Vad fasiken? Hur kan en första bok vara så otroligt fängslande och fortsättningen en sådan flopp? - hann jag tänka.

Ärligt talat så tänkte jag nästan ge upp. Victoria Aveyard har valt att låta bok nummer två i serien starta upp mitt i en lång och utdragen actionscen och det är sådan fart på handlingen att man knappt får andan. Det blir liksom ingen upptrappning alls; och det känns nästan som om storyn bara helt enkelt fortsätter där den slutade i del ett, men utan den rätta känslan. 

Men tack och lov blev det bättre. Ju mer man läser desto lättare blir det att komma in i historien igen och det blir onekligen spännande! Så, tur att jag inte lade boken åt sidan och tur att det inte sen heller blev totalfiasko. Jag kan faktiskt däremot nu, efter att ha läst boken, tycka att det är ganska kul med en dystopi där huvudkaraktären inte är statiskt god utan faktiskt får utrymme att utvecklas och får tveka i vem hen är. Det finns massor av tankar om kretsar i mitt huvud just nu och som jag mer än gärna vill få svar på.

Hur kommer det att gå med Maven till exempel? Den elaka prinsen kan ha lite fler sidor och överraskande personlighetsdrag än vad man hittills som läsare fått sig en uppfattning om. Är Mare faktiskt på rätt väg alls? funderar jag också. Vems intressen är det egentligen hon bejakar när hon letar upp personer med rött blod men silvriga förmågor? Har hon gått för långt och kommer hon nånsin att kunna vara den hon önskar sig vara?

Min entusiasm fick sig en liten törn men det kräver nog att jag läser den tredje och sista delen i serien innan jag kan uttala mig helt och hållet. Kungens fånge lär komma ut på svenska i augusti.

Hoppas hoppas den håller måttet!   


onsdag 19 juli 2017

Det lilla bageriet och hur det gick sen

Jag blev ju lite betagen av blandningen av romantik, idyll och allvar som Jenny Colgan målade upp i Det lilla bageriet på strandpromenaden. Mest betagen blev jag kanske av miljön. Det blogginlägget kan ni läsa här.

Så jag gjorde det enda kloka och återvände till Cornwall. Om jag skulle ha råd att ens titta på resor skulle Cornwall ligga högt upp på min lista just nu kan jag säga. Om du inte läst del ett och verkligen inte vill veta för mycket om Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden kan du sluta läsa nu. Jag ska bara först säga att del två är nästan lika bra som del ett och därmed läsvärd. Nåja, det har gått ett par år i Pollys liv. Hon och Huckle är lyckliga tillsammans. De bor i en fyr med lunnefågeln Neil. Men så dör Pollys arbetsgivare och arvtagaren och den nya chefen är en sexistisk skitstövel. Alltså jag önskar så att han skulle... ah, jag vet inte ens vad alltså! Bara sluta existera, typ. Urk. Så snart står Polly utan jobb och Huckle tvingas flytta tillbaka till USA för att förtjäna pengar och reda upp efter sin bror (en skitstövel han också). Och någonstans på vägen förvandlas även Huckle nästan till en skitstövel och Polly till en martyr.

Jag önskar lite att Polly och Huckle hade fått vara fiffigare människor än så och inte välja de här så stereotypa lösningarna på sina problem. Fast bilden Colgan målar upp är ju helt realistisk. Det är väl ofta just så här folk är även om man kunde önska annat, eller att könsrollerna ens varit omvända.

Den tredje boken om Polly var utlånad på bibban. Synd för även om titeln på den är Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden hade jag gärna läst den på momangen. Men jag lånade hem en annan bok av Colgan istället.




tisdag 18 juli 2017

Vad skönt att ha hela livet utstakat för sig, eller?

Tänk dig att aldrig behöva ha beslutsångest! Ganska skönt, va? Du som är ung och hör till den den egentliga målgruppen för boken jag ska presentera här funderar kanske på vad du ska sätta på dig till skolan idag (ja eller inte just idag eftersom det tack och lov är sommarlov men eftersom du hänger här på bloggen är du ju en fiffig typ så du fattar vad jag försöker säga)  eller så funderar du kanske på vilken utbildning du ska satsa på eller på vilken kille eller tjej du en dag kommer att förälska dig i. Och om du är småbarnsmamma som jag funderar du kanske på vad du ska laga till mat idag.

Om du levde i framtiden, någonstans där dagens Nordamerika ligger, i samma dystopiska värld som Cassia, Xander och Ky skulle du aldrig behöva bekymra dig för något av detta. Där är allt förutbestämt på basis av ens personlighet. Det är helt enkelt effektivast så. Mat med rätt näringsvärde levereras dagligen hem till dig. Det finns bara en sorts dräkt för vardag och en sorts klädnad för fest.

Ally Condie heter författaren bakom trilogin där första delen har titeln Matchad. Boken heter så för att huvudpersonen Cassia har fyllt 17 år och därmed ska få veta vilken pojke samfundet har funnit att är den lämpligaste matchen för henne. Den personen ska hon gifta sig med det året de fyller 21 och därefter får de skaffa barn. Cassia får också under sitt sjuttonde levnadsår veta vilken arbetsplacering samfundet valt åt henne och i och med detta är hennes sorglösa barndom definitivt slut. Men det verkar som om samfundet knakar lite i fogarna. Saker som egentligen inte borde kunna hända i deras hårt kontrollerade värld sker ändå och Cassia inser att samfundet är långt ifrån perfekt. Sakta men säkert ökar hennes nyfikenhet om vad som finns utanför samfundet och också modet att våga göra uppror mot sitt hårt kontrollerade liv.

Den här boken är inte speciellt ny, några elever som jag undervisade för ett par år sen tipsade mig redan då om den. Jag är glad att jag läste den till slut. Jag har faktiskt redan lånat hem fortsättningen. Boken påminde mig ganska mycket om Delirium, så om du läst den och gillat den är den här ett ganska säkert val skulle jag säga. 




söndag 9 juli 2017

Ännu hinner ni!

Min kompis Johanna WhatsAppade mig för nån dag sedan och frågade lite om den interaktiva utställningen "På resa med Chiefen och Sally Jones" som Forum Marinum i Åbo har lånat från Mariehamns sjöfartsmuseum. Jag kom därför att tänka på att det om något är ett verkligt sommarlovstips till er alla barnfamiljer där ute! 

Legenden om Sally Jones är en otroligt bra historia att högläsa med barn i olika åldrar. Jag läste den för mina barn för några år sedan då Abbe var 5 år och Saga 7 år - och det gick bra. Boken är skriven av Jakob Wegelius och berättar om gorillan Sally Jones som åker runt halva världen tillsammans med sin vän och följeslagare Chiefen, eller Henry Koskela som han egentligen heter. Illustrationerna i boken är otroliga; bara att stanna upp och se på bilderna är en saga i sig. Och det är så spännande att få följa med de äventyr Sally Jones och Chiefen är med om - inte minst för att lära känna världen, olika kulturer och människotyper. Man skall verkligen inte ha bråttom när man läser boken utan kan stanna upp vid var och varannat kapitel och diskutera händelserna med barnen. Det finns hur mycket som helst att ta fasta på och samtala kring!

Wegelius har även skrivit boken Mördarens apa som är en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones. Det är en bok på 600 sidor - men det skall verkligen inte hindra en från att läsa. Många är de läsovana barn och unga som för första gången i sitt liv har läst en bok på så många sidor i och med att de har fått tag på Mördarens apa och märkt hur trollbindande en historia kan vara. Den tar en på en resa från Portugal till Afrika och Indien, och tillbaka. Och allt som däremellan händer är så väl skrivet och berättat att det är en njutning att läsa. För gammal som ung!

Utställningen på Forum Marinum pågår till den 27.8.2017. Så ännu hinner ni! Läs Legenden om Sally Jones och besök utställningen! Ni kommer inte att ångra er.  




fredag 7 juli 2017

Antingen älskar du eller så hatar du

Staden Fairfold är inte som andra amerikanska städer. Människorna som bor där är inte som andra människor och det som sker där sker ingen annanstans i världen. För i Fairfolds skogar bor skogsfolket. Och i Fairfold är invånarna mycket medvetna om vad det innebär att bo granne med skogsfolket - vad man får och inte får göra.

I Fairfold bor syskonen Ben och Hazel. Hazel är förälskad i Bens bästa vän Jack. Jack är en bortbyting, en som egentligen borde ha växt upp med skogsfolket eftersom han är en älva. I skogsgläntan står en glaskista och det är runt den stadens ungdomar träffas för att festa loss och umgås. Glaskistan är en sevärdhet. Det är dit turisterna vallfärdas och det turisterna vill är att få se pojken med hornen, den sovande alvprinsen, som ligger i kistan. Men han har legat där så länge att ingen längre kommer ihåg vad som hände honom och varför han ligger där. Och en morgon händer det något överraskande. Kistan är sönderslagen och pojken med hornen är borta.

Den händelsen sätter igång en hel drös med händelser i staden. Hazel vaknar med leriga fötter och smutsiga kläder och vet inte alls varför. Jack, bortbytingen, börjar plötsligt tala mera som en älva och det gör att skolkompisarna blir rädda för honom och inte längre vet vem han är. Ben försvarar sin vän men vill ta reda på vad det är som händer i stan. Och pusselbit efter pusselbit nystas en magisk och sagolik historia fram - där Hazel och Ben är huvudpersonerna i en soppa som är svår att definiera.

Boken heter Den mörkaste delen av skogen och är skriven av författaren Holly Black. Hon är känd för sina barn- och ungdomsböcker i vilka hon använder sig av folktro och magi som grund, men placerar handlingen i en realistisk verklighet. Och jag tror det är en genre du antingen hatar eller älskar. Om du har svårt att släppa taget och hela tiden behöver fokusera på om det är logiskt eller inte kommer du inte att gilla Holly Black. Det som skiljer hennes böcker från andra urban fantasy-böcker, t.ex. Cassandra Clares The Mortal Instrument-serie är att Black tar avstamp i sagoberättandet. Samma väsen men lite annat berättargrepp alltså.

Jag vet inte vad jag tyckte, faktiskt. Jag sträckläste nog boken och hade inte alls svårt för genren - men jag tyckte däremot att författaren gjorde händelseförloppet onödigt svårt. Man kastades hit och man kastades dit och det blev lite väl råddigt. Men jag är ändå glad för att jag tog mig an en Holly Black; det känns nästan som om man måste ha läst henne för att kunna påstå att man känner till urban fantasy.

Och förresten. Cassandra Clare och Holly Black har tillsammans gett ut Magisterium-serien. Känner du till den? Det skulle ju vara rätt så kul att se vad det samarbetet bidragit till.

  

  

onsdag 5 juli 2017

Vem har sagt att livet skall ha en mening?

Jag tvivlar på att det finns någon annan författare där ute som är lika bra som Elena Ferrante på att sätta fingret på de mest ärliga, brutala och vackra iakttagelserna om livet. 

Med det sagt kunde jag sluta skriva här.

Jag gråter inombords. Det gör faktiskt fysiskt ont att sluta läsa den sista av fyra böcker i Neapel-serien; den bok som heter Det förlorade barnet. Det är en vacker och solig junidag och för en gångs skull kan man sitta utomhus med en kopp mjölkkaffe och läsa under ett parasoll. Jag vänder det sista bladet. Otaliga är de gånger jag har tittat upp från boken och mina egna tankar har rusat iväg till platser jag inte trodde de kunde besöka. Otaliga är de gånger jag har pausat i min läsning för att försöka fundera på hur det är möjligt att jag har levt 36 år utan att tänka i dessa banor tidigare. Otaliga är de gånger jag har blickat ut i tomma intet och behövt pausa för att göra en mental notering; en notering av lycka, insikt, språkligt nytänk eller medhåll. Att inte läsa Elena Ferrante borde vara brottsligt, helt enkelt. 

Men du skall inte tro att Elena Ferrantes Neapel-serie är genomgående god. Nej då. Det finns tusen saker man upprörs av och saker man irriterar sig på. Stundvis är den tråkig och emellanåt tjatig. Och därför har jag faktiskt svårt att säga vad det är som gör böckerna så fenomenala. Det har jag skrivit förr. Just i denna stund tror jag det främst för mig handlar om ordet otillräcklighet. Att man - när man läser - förstår vidden av vad det innebär att leva. Man vill mycket men gör ändå fel. Man följer sitt hjärta men det leder en kanske fel. Man vill förbättra men räcker inte till. Man har drömmar men de gör en olycklig. Man är avundsjuk, man ställer krav på sig själv, man är lat, man är självisk, man förstår inte varandra, man har för bråttom, man är på fel plats vid fel tidpunkt. Och sekunden senare ringer telefonen och man får sitt drömjobb, plussar på graviditetstestet, träffar sin stora kärlek eller maxar känslan av lycka, lugn och trygghet.

Såsom livet är. Såsom människan är. Djup som den djupaste brunnen, med lager på lager, intellekt och visioner men med en olycklig fallenhet att plötsligt göra tvärtom och emot alla ens principer och alla förhoppningar. Bara för att. Man. Är. Människa. 

Och det är kanske den skönaste insikten av alla. Att livet inte har någon mening. Det är bara att leva och göra det du tror att är rätt. Om det är rätt lär visa sig - förr eller senare.

Men det kan aldrig någonsin vara fel att ägna sin tid här på jorden att läsa Elena Ferrante. Det är nästan det enda jag är helt och hållet säker på!






    

tisdag 4 juli 2017

En hemlighet som har bevarats i generationer

Ordbrodösen är Anna Arvidssons debutroman som jag skulle rekommendera för dig som är rätt så van vid att läsa och är i högre tonåren eller vuxenåldern. Jag var själv så nyfiken på Ordbrodösen att jag fick bibban att köpa in den i sitt sortiment. Nu hoppas jag verkligen att många av er blir intresserade av den efter att ha läst om den här på bloggen - så att den inte blir en bok som står där i bokhyllan och samlar damm. För det ödet är den inte värd.

Jag tycker hela idén bakom temat i boken är superhäftigt. En brodös är en kvinna som broderar. Men en ordbrodös ägnar sig inte åt handarbete utan kan istället med det skrivna ordet få dig att göra precis som hon vill. Du märker inte ens att du blir hypnotiserad utan gör bara som du blir tillsagd att göra.

Alba bor i Värmland i Sverige och hör till en ordbrodös-släkt. När hon skall fylla 18 år kommer hon att göra sitt inträdesprov vilket i sin tur leder till att hon får en personlig handledare som skall lära henne allt man behöver veta som ordbrodös. Men det går inte som det borde. Alba klarar inte av sitt inträdesprov och det finns endast en förklaring till varför det sker.

Om en flicka har en bror kommer hon inte att kunna utöva sina krafter som ordbrodös. Han blockerar hennes förmåga. Men Alba har ingen bror, åtminstone ingen bror hon känner till. Istället för att stanna kvar hemma och lära sig ordbrodös-hemligheterna skickas hon således till en avlägsen släkting i Stockholm och måste själv börja ta reda på vad som har hänt. Hon får hjälp av dem hon bor hos; de fantastiska Lo och Klara. Men någon vill annorlunda. Någon försöker hindra henne att få veta vad som har hänt. Och eftersom denna någon har samma förmåga som Alba skulle kunna ha - det vill säga förmågan att styra andra människor med det skrivna ordet - blir det inget lätt sak för henne. 

Om du gillar magisk realism och till exempel tyckte om Cirkeln när den gavs ut för nåt år sedan kommer du att gilla Ordbrodösen. Boken är en fin inblick i kvinnors och flickors samhörighet - och det är lätt hänt att dra paralleller mellan boken och de häxhistorier vi har läst och hört om. Att en del flickor och kvinnor skulle ha övernaturliga förmågor som vilar på hemligheter är ju säkerligen en av de äldsta konspirationsteorierna - teorier som både triggar fantasin och får våra rädslor att nå nya höjder. Och tänk om det är sant? Tänk om några av oss kan styra dig? Jag tror jag tar och testar om jag eventuellt skulle ha förmågan att påverka dig med mina ord. Läs sista raden om du vågar.

Läs Ordbrodösen! 


måndag 3 juli 2017

En bok som gör en glad är aldrig fel

En väns bild på Instagram påminde mig om att jag gett en bok av Jenny Colgan med titeln Det lilla bageriet på strandpromenaden som födelsedagspresent åt min mamma och att jag naturligtvis hade som baktanke att låna boken. Men det hade jag ju glömt bort ända tills nu.

Boken handlar om Polly som efter att hennes och sambons företag gått i konkurs flyttar till en gudsförgäten tidvattensö. Livet där har mycket lite gemensamt med det storstadsliv hon och sambon levde förut. Sambon flyttar hem till sin mamma och det säger väl det mesta om hur deras förhållande klarat konkursen och det hårda livet som företagare. På ön hittar Polly både nya vänner, som fiskaren Tarnie, honungsodlaren Huckle och lunnefågeln Niel, och fiender som Mrs Manse som äger öns enda bageri. Det råkar sig nämligen så att Polly är en utmärkt bagare och Mrs Manses bröd smakar vidrigt. 

Visst boken är typisk feelgood så det finns kanske lite tjatiga upprepningar och mindre trovärdiga händelseutvecklingar men i övrigt är boken helt härlig! Jag blev bara på så bra humör av att läsa den. Två snygga män, doften av hembakt bröd och originella och färgsprakande personer är aldrig fel. Jag är helt enkelt tvungen att köra till bibban idag och låna fortsättningen för jag vill inte lämna Pollys värld riktigt ännu. Men vid sidan om allt det fluffiga och lättuggade i boken tycker jag faktiskt att författaren lyckas bra med att få in ett och annat som är värt att ägna en djupare tanke åt. Polly har fått kämpa hårt för att uppnå sina mål i livet på flera olika plan och tyvärr är det inga garantier för att livet ska ta den väg själv strävar efter. Feelgood med lite tuggmotstånd hör absolut till det bästa man kan läsa i sommarvärmen!




lördag 1 juli 2017

Man får inte välja sina föräldrar

Jag har precis avslutat den fjärde och sista boken i Elena Ferrantes Neapel-serie (vuxenbok) och är mestadels av min vakna tid djupt försjunken i huvudpersonerna Elenas och Lilas livsöden. En fråga jag till exempel sitter och funderar rätt mycket på är om du egentligen alls kan påverka vem du är och hur ditt liv blir eller om det bara är så tragiskt  - eller krasst - att du föds till en roll eller ett livsöde och det mest bara handlar om att go with the flow och göra det bästa av vad du har.

Och föds du då i en dysfunktionell familj, en familj där mamman inte finns och pappan är alkoholist och inte kan ta hand om sina två söner, är det en startlinje som minst sagt kan kallas ett rent helfvete. Men det är tolvåriga Miks vardag. Han bor i en förort till Stockholm och vill aldrig gå hem. För hemma super farsan. Farsan har inget jobb och kan inte betala räkningar. Det finns ingen mat och Mik gör allt han kan för att överleva på egen hand. Han har storebrorsan Tony dock. Men Tony räcker inte till. I skolan går det dåligt för Mik och själv sätter han sig i livsfarliga situationer för att testa hur nära faran han kan gå. Det ser jäkligt illa ut. 



Och så knackar det på dörren och farsan hamnar på sjukhus. Under ett års tid kastas Mik mellan olika tillfälliga placeringar i fosterhem. Han har en faster nånstans i norra Sverige och trots att han absolut inte vill flytta dit och bort från Stockholm tvingas han till slut till det. Och mot förmodan trivs han där. På landet är det lugnt. Han får starta om och behöver inte spela rollen som värsting. Kanske är det till och med så att han för första gången i sitt liv träffar vuxna han kan lita på. Och som visar honom respekt.

Men socialen vill annat. Fastern uppfyller inte de kriterier som en fosterfamilj behöver uppfylla och de vill sätta Mik i en annan familj. Behöver Mik flytta igen? Hurdan är en familj som klassas som stabil? Hur kommer det sig att ingen frågar vad Mik vill? Hur kommer det att gå för honom?

Isdraken är skriven av Mikael Engström och är bok för dig som är i högre lågstadieåldern eller lägre högstadieåldern. Den passar utmärkt också som högläsningsbok i skolor och det finns massor av saker man kan ta upp till diskussion när man läser den. Det är ingen vacker historia. Den är grym faktiskt. Tragisk. Det är mycket sorg, maktlöshet, förtvivlan och rädsla. Men det som gör boken så bra är att Mik vägrar ge upp. Han har hela världen mot sig och ändå vågar han ge sitt allt och hoppas på en bättre framtid. Han har en enorm inre styrka som många av oss kunde ta modell av och lära oss något av. 

Och kanske är det ju så att vi inte behöver falla tillbaka på tron att allt är förutbestämt och vårt liv behöver gå i en viss riktning. Vi kan göra något åt det - även om vi föds i fel familj, i fel kropp, i fel tid, i fel del av världen eller med hela världen mot oss. Det gäller att kämpa lite extra "bara". 

Isdraken filmatiserades 2012.