måndag 26 mars 2018

Ungdomsroman med oförglömlig plot twist

Jag klickade hem boken Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart enbart för att den ingick i Adlibris bokrea och vilken fullträff det var alltså! Originaltiteln We Were Liars säger dock mycket mer än den onödigt långa svenska titeln, tycker jag.

Det är nästan svårt att skriva något vettigt om boken eftersom jag har så många intryck jag inte lyckats sortera ännu och boken berörde mig djupt. Dessutom är bokens komposition fullkomligt genial och jag vågar inte säga allt för mycket om den men jag kan lova att den har en twist som får vem som helst att tappa hakan. Jag kunde inte ens hålla mig utan läste slutet i förväg och ändå fattade jag noll och blev helt tagen på sängen då jag väl kom till slutet. Det händer inte så ofta, speciellt inte i en ungdomsroman.

Boken är dock inte helt lättläst. Jag irriterar mig lite på det stora persongalleriet. Som tur finns det ett släktträd i början av boken men det är jobbigt att behöva bläddra tillbaka dit så till slut struntar jag i det trots att jag ännu mot mitten av boken har ganska dålig koll på vem som är barn till vem och syskon med vem.

Hur som helst handlar boken om Cadence och hennes femtonde samt sjuttonde sommar på ön. Ön ägs av Cadence mycket rika morfar och varje sommar flyttar Cadence mamma och hennes två systrar dit med sina familjer och alla deras barn. På ön har Cadence varje sommar umgåtts med sina jämngamla kusiner Johnny och Mirren samt Gat som också spenderat alla sina somrar på ön p.g.a. att hans morbror är gift med Cadence moster. De fyra kallar sig lögnarna och de är bästa vänner och då menar jag verkligen vänner som älskar varandra över allt annat, som känner varandra som ingen annan och som skulle göra allt för varandra.

Under den sjuttonde sommaren lider Cadence av fruktansvärda migränanfall på grund av en olycka som skedde i slutet av den femtonde sommaren. Cadence minns dock ingenting av olyckan och nästan ingenting av den femtonde sommaren heller. Som läsare får man följa med hur Cadence välbärgade familj och släkt faller i spillror, hur släktbanden slits sönder av avundsjuka och girighet. Allt som räknas är det som syns utåt.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera boken. Jag lovar att man inte glömmer bort den här läsupplevelsen i första taget!


torsdag 22 mars 2018

Uppriktigt och vackert

Jag hade inga speciella förväntningar då jag började läsa Alex Schulmans självbiografiska bok Skynda att älska. Jag visste egentligen ingenting om profilen Alex Schulman från förut. Visst har jag någon gång läst ett blogginlägg av honom eller en tankeväckande krönika eller kolumn som dykt upp i mitt flöde på sociala medier, men egentligen kände jag bara till namnet.

I boken skildrar Alex Schulman sitt förhållande till sin pappa Allan Schulman. Han beskriver en lycklig men annorlunda barndom med en smått excentrisk far. Redan som liten reagerade Alex på att hans pappa var äldre än klasskompisarnas pappor. Alex önskade ibland att hans pappa skulle ha kastat upp honom i luften och busat med honom som andra pappor busade med sina barn. Alex är ganska ung då rollerna blir omvända och det är han som får ta hand om sin pappa och oroa sig för honom i stället för tvärtom. Allan Schulman dör 84 år gammal. Alex är då 27 och det tar flera år innan Alex börjar bearbeta sorgen.

Uppriktig och vacker är de första orden jag kommer att tänka på då jag försöker beskriva Skynda att älska. Redan efter första sidan är jag fast. Schulman är ännu en av de här personerna som verkligen ser människor. Den detaljrikedom han skildrar händelser och personer från sin barndom med är häpnadsväckande. Läsaren får utforska relationen mellan far och son med hjälp av alla de anekdoter, tillbakablickar och samtal som boken innehåller. Jag undrar om man blir mer sårbar om man är en sådan person som kommer ihåg detaljer med knivskarp skärpa. Jag tänker att man kanske är mer skyddad mot smärta om alla minnen är lite suddiga, naggade i kanterna och liksom inlindade i ett lager tunt tyg, så som jag upplever mina egna minnen vara jämfört med Schulmans. 

Ju äldre jag blir, desto mer spännande tycks jag tycka att det är att läsa skildringar av just relationer. Trots att temat kan tyckas vara tungt är Skynda att älska ingen tung bok att läsa, tvärtom kändes det nästan befriande att läsa den.


tisdag 13 mars 2018

En riktig bokpärla!

En av de absolut bästa högläsningsböckerna hemma hos oss under de senaste månaderna är Karin Erlandssons Pärlfiskaren. Om inte ni har läst den ännu tycker jag det är det första ni ska ta tag i! Både barnen och jag storgillade den och det gick så långt att vi började producera enorma mängder pärlor på vår keramikkurs som vi går på på söndagar. Allt för att pånytt få uppleva Mirandas äventyr i jakten på ögonstenen; den finaste och värdefullaste pärlan av dem alla. 


Erlandsson vann Runeberg junior-priset för boken och det priset gavs åt precis rätt författare och bok! Det är något nästan magiskt över boken. Språket är som havet Miranda dyker i - böljande och svävande och så träffande. Intrigen är fängslande på alla sätt. Erlandsson skildrar allt från avundsjuka till glädjetårar och vänskap på ett så ärligt sätt att det inte går annat än att sjunka djupt in i Mirandas liv och inte vilja komma därifrån. Boken utspelar sig i en fantasyvärld men det är en värld som är som vår. Nästan. Människorna är som människor är för det mesta - inga magiska väsen eller udda fantasyfigurer - men Erlandsson lyckas ändå tänja lite på gränserna så att huvudkaraktärerna har styrkor lite utöver det vanliga. 

Miranda, huvudpersonen, är den bästa pärlfiskaren av dem alla. Hon råkade ut för alla pärlfiskares mardröm när hon var ett barn: en roshaj nere i djupet. Roshajar vaktar pärlor och precis som pärlfiskarna är de beredda att göra vad som helst för att äga dem. Roshajen lyckades nappa åt sig Mirandas arm och nu har hon bara en arm kvar. Men det hindrar inte Miranda från att dyka - och hon har ändå ensam klarat av sin uppgift med bravur. Men så kommer Syrsa. 

Syrsa är jobbig. Hon pratar i ett. Hon påstår att hon är den bästa pärlfiskaren. Syrsa har också bara en arm. En roshaj där också. Syrsa vill bli vän med Miranda. Det vill inte Miranda. Men så dyker de tillsammans och märker att de tillsammans blir ännu bättre. De kompletterar varandra och hittar pärlor överallt. Vilken styrka! Men drömmen om ögonstenen finns hela tiden där och frågan är om Syrsa bara står i vägen för Miranda. Eller är det tack vare Syrsa som Miranda kan hitta skatten?

Och egentligen finns det bara en enda fråga. Vad är det som är viktigt och värdefullt egentligen? Svaret på den frågan blir så självklart och så tydligt men ack så viktigt att ständigt bli påmind om! För såväl barn som för oss vuxna. 


söndag 11 mars 2018

För bokslukaråldern

Tre böcker jag har läst under de senaste månaderna och som jag kanske skulle placera i en bokhylla i ett lågstadium - eller som åtminstone kunde pendla mellan en bokhylla i ett lågstadium och i ett högstadium - är Ondvinter av Anders Björkelid, klassikern Den röda pyramiden av Rick Riordan och Järnprovet i serien Magisterium av Cassandra Clare och Holly Black. Den sistnämnda har Daniela bloggat om här. 

Det är rätt så kul faktiskt att märka att dessa tre har ganska mycket gemensamt. Äventyr när de är som bäst, till exempel. Unga typer som dras in i en spännande handling och som visar sig ha en nyckelroll i vad som sker, är ett annat exempel. En tredje gemensam nämnare är att dessa tre böcker passar utmärkt för barn i bokslukaråldern som bara läser och läser och aldrig får nog. Och det bästa av allt är ju då förstås att dessa tre böcker är den första boken i en bokserie - så gillar man det man läser tar nöjet inte slut i första taget. 

Björkelids Ondvinter tar oss till en fantasyvärld där tvillingarna Sunia och Wulf berättar en spännande historia där kylan som övertagit världen är så hård att den tar sig genom märg, ben, hjärta och själ. Berättarperspektivet pendlar mellan "jag" och "vi" och ibland är det svårt att veta om tvillingarna är en och samma person eller olika individer. Men det är väl just det som är poängen. Ondvinter är den första boken i serien Berättelsen om blodet och boken är full av mörka hemligheter och nervkittlande avslöjanden. Vad är det för värld Wulf och Sunia egentligen bor i? Och varför har deras far låtit bli att berätta om vem de är? Nu när han är död är det upp till tvillingarna att ta reda på allt: och det är ett mörker och en kyla som heter duga.



Riordan är en klass för sig. Han är författaren bakom böckerna om Percy Jackson. I Kanekrönikan-serien, i vilken Den röda pyramiden är del ett, är temat Egypten och egyptisk mytologi. Riordan kan det här med berättarteknik och lyckas slunga ut läsaren i en grymt spännande äventyrsberättelse - lite lik Indiana Jones. Huvudkaraktärerna är syskonparet Carter och Sadie och Riordan vet uppenbarligen också mycket om syskon och syskonrelationer i och med att han lyckas så bra med att skildra den vänskap och den rivalitet som bara kan finnas syskon emellan. Inte en lugn stund, inte en sida utan att du får lära dig nåt nytt, inte en sida utan hjärtat i halsgropen och inte en sida utan tanken på att läsa en till. Och då är boken 581 sidor lång. Inte illa.

      

onsdag 7 mars 2018

Nå, vad valde han då?

Det här blogginlägget kunde skrivas på två sätt. Jag kunde vara mycket mer personlig men av hänsyn till andra inblandade väljer jag att nöja mig med att konstatera att ibland läser man rätt bok vid precis rätt tillfälle, helt av en slump och utan att man själv ens inser det först. Litteraturens kraft att ge tröst och tillförsikt har än en gång varit helt i en klass för sig.

Tid att ta farväl är skriven av S.D. Robertson. Läsaren kastas direkt in i händelsernas mitt då huvudpersonen Will genast i första kapitlet konstaterar "Att dö stod inte på listan över saker att göra som jag hade skrivit tidigare under eftermiddagen". Det här tänker han när han som ande står och tittar ner på sjukvårdarna som försöker rädda hans liv. Tyvärr lyckas de inte och Will dör. Wills stora dilemma är följande: han är ensamstående förälder till sexåriga Ella eftersom Ellas mamma också har dött och Will har lovat Ella att aldrig, aldrig någonsin lämna henne ensam. 


Strax efter händelsen får Will besök av en annan ande, Lizzy. Hon arbetar i himlen som guide och hennes uppgift är att visa Will vägen vidare. Han måste fatta ett omöjligt beslut: vill han stanna kvar på jorden som ande för alltid eller vill han följa med Lizzy till himlen och där bl.a. få träffa sin avlidna fru. Väljer han att stanna kvar kan han fortsätta att vaka över Ella, men han kommer aldrig mera att kunna komma till himlen, så även när alla han någonsin känt gått bort kommer han att vandra kvar på jorden och förmodligen bli galen av ensamheten. Will får en deadline, efter några veckor måste han ha fattat sitt beslut. Wills beslutsångest ökar i och med att han till slut lyckas få kontakt med Ella, vilket leder till att Ella slutligen kan se honom och tala med honom även om hon inte kan röra honom. Om han stannar kvar på jorden kan han alltså fortsätta att finnas där för Ella, men förstås aldrig på samma sätt som om han levat.



Nå, vad valde han då? frågade Lotta nyfiket då jag beskrev boken för henne. Vad skulle du välja att göra? Vilka konsekvenser skulle det få för Ellas liv om hennes pappa stannade kvar? Vilka konsekvenser får det att bli föräldralös som sexåring? Det finns många möjliga varianter till framtid för oss alla och vi kan aldrig veta vilken som variant vi kommer att få uppleva.


På pärmen står det: "För dig som älskar Jojo Moyes & John Green". En omöjlig kombination tänker säkert du liksom jag. Av princip gillar jag inte dessa påståenden eftersom jag inte brukar förstå mig på dem, men då jag läser slutkapitlet och tårarna strömmar precis som de brukar då jag läser klart en bok av Moyes samtidigt som jag kommer ihåg alla absurda situationer (som kommer av att Will finns men ändå inte) och självironiska kommentarer (jag menar, se nu citatet ovan) som skulle kunna vara hämtade ur en bok av John Green tänker jag att det kanske ändå är ganska sant. Den passar dig som gillar Moyes och John Green och kanske blev ens lite nyfiken på hur man kan kombinera dessa i en och samma bok.





tisdag 6 mars 2018

Hur långt kan det gå?

Ibland blir man riktigt förvånad över åt vilket håll storyn i en bokserie plötsligt går - och allt bara växer och växer och man har noll koll på vad som kommer att hända. Eftersom jag läser så mycket som jag gör tror jag mig ofta kunna förutspå slut och kanske felaktigt tror jag dessutom att jag klarar av att läsa så pass mycket mellan raderna att inget skall överraska. Men så läser jag en bokserie som Glastronen av Sarah J Maas - och snällt får jag bara inse att det finns så oändligt många berättelser att jag under min livstid aldrig någonsin kommer att få känslan av att jag läst dem alla. 



Glastronen-serien består av fem delar. Dessutom finns en sjätte bok som ger en helhetlig inblick i den värld där serien utspelar sig i och åtminstone en novellsamling med kortare berättelser som tangerar storyn. Serien marknadsförs som en storsäljande episk fantasy-historia lik en Tolkien saga i ny tappning. Det utlovas massor av överraskningar och vår verklighetsuppfattning skall hela tiden omprövas medan vi får följa huvudkaraktären Celaenas hjälteinsats för att rädda världen från den hemska makt som styr. Den första boken, Glastronen, gavs ut 2012 och sedan dess har författaren gett ut en bok i året. Just nu finns tre av dem översatta till svenska och jag har nu läst dem alla. År 2016 meddelades det att bokserien skall bli TV-serie med titeln Queens of Shadows. 

Ja, vad säger man? Jag fattar hypen. Det känns inte som om Glastronen bara är en episk fantasy-serie bland med många andra utan läser man böckerna kan man gott förstå att det bildas fanclubs runtom i världen som bara väntar på att få veta vad som komma skall. Visserligen finns det också saker jag stör mig på i böckerna - och skall jag vara riktigt ärlig tyckte jag den tredje boken (som jag läste på sportlovet) stundvis var rätt trist. Men du milde vad medryckande storyn är och det finns inte en risk att jag skulle låta bli att läsa fortsättningarna. Det är en serie som bara växer och växer och som än en gång visar på den mänskliga förmågan att berätta medryckande historier och den kraft som ligger bakom just den.

Kort och gott handlar Glastronen om lönnmördaren Celaena som efter ett år som slav i saltgruvan i Endovier blir hämtad av kungens gardeskapten Chaol Västfall. Hon får erbjudandet att lämna slavgruvan och ställa upp i kungens turnering mot tjugotre andra kämpar. Vinsten är att bli kungens kämpe, det vill säga hans högra hand i fyra år. Men Adarlans kung är en tyrann. Det är han som har mördat Celaenas folk i Terrasen. Trots sin avsmak för honom väljer Celaena att ställa upp - mest i brist på andra alternativ. Hon följer med Chaol och kronprinsen Dorian - och storyn tar vid. 

Det är lite Hungerspel över det hela. Det är också lite Odinsbarn över det hela. Men mest är det bara en otroligt spännande värld som så småningom växer fram. Det är stort!

Bok två heter Midnattskronan och bok tre Eldens arvtagare. Den fjärde boken borde komma ut på svenska riktigt snart och heter Skuggornas drottning. 




torsdag 1 mars 2018

Både bok och bästa vän påväg till andra sidan jorden

Det finns lite för många måsten i mitt liv just nu och då lider bloggen. Jag hinner inte skriva om allt jag läser. Men vad är mer tråkigt än att börja med att beklaga sig - sorry för det! Kardinalfelet en bloggare kan göra, ju! Men så är det ju i våra liv. Ibland hopar sig alla måsten och listan med saker att bocka av blir längre och längre och ibland tillåter ens vardag lite nöjen och fritid också. Gott så! Men nu får jag gladeligen ge er ett tiopoängstips som hjälper er när stressen tutar på för fullt, tidtabellen gråter efter paus och livet bara på alla sätt känns hopplöst. För det finns en bok som är svaret på allt. En bok som är skriven av inga mindre än:

Ted och Kaj. IGEN. De här killarna (eller: virala genierna) har för någon vecka sedan blivit nominerade till det finländska exportpriset Tulenkantaja - som alltså delar ut ett pris till verk som anses ha goda chanser att göra succé även utomlands. Boken heter ZOO #1 Virala genier och författarna Kaj Korkea-aho och Ted Forsström lägger ribban högt för andra serieromanförfattare som ska skildra tonårskillars liv på ett sjukt roligt sätt men ändå med sådan enorm värme och igenkänningsfaktor. Ted och Kaj är världsbäst på just det och den här boken kan man inte bortförklara att vara eller förbli oläst på grund av tidspress, stress, magsår eller andra trivialiteter. Möjligtvis kan man skylla på idioti dock, eller total humorbefrielse då?!



Ja men till boken. Den handlar om Atlas som går i åttan. Atlas bästa vän Elliott har just flyttat utomlands och lämnat kvar Atlas som ska försöka hitta en ny roll i skolan. Vem är han utan Elliott? Vem ska han nu snacka med om Tessie - tjejen som han inte kan sluta tänka på? Eller när han stör sig på Miniturken eller ärkerivalen Justus? Kanske kanske kan han få en ny vän i den nya tjejen i klassen - Sarah-Li dock, men när han ju inte kan fatta sig på henne. Ena dagen är hon där och andra dagen bara försvunnen. Vad är det med henne?

Som ni märker är det ju inga lättsamma saker Ted och Kaj väljer att skriva om. Men varva det jobbiga i att bli lämnad ensam med waffling, humoristiska illustrationer, saftmannens statistik, fantastiska förslag på datumbundna traditioner och omskrivning av skollagen så finns det inte en enda en som gäspar högt eller kan låta bli att gapflabba!

Och kanske bäst av allt: boken är stört omöjlig att lägga åt sidan. Allt det där andra som du kanske trodde att var viktigt - att äta, sova, jobba och städa - störtdyker ner i prioritetslistan. Mission completed liksom - du vet precis vad du skall göra och alla andra krav läggs åt sidan. Jej!