söndag 31 januari 2016

Söndagsbloggen

Det verkar som om söndagen, åtminstone för mig, är dagen då jag tar mig tid att sammanfatta veckans läsning. Den här veckan blir inget undantag.

Nåväl, här i veckan har jag läst klart den andra delen i Marie Lus serie om Day och June; Prodigy. Jag har tidigare skrivit om Legend, den första boken i serien. Den boken har vi som högläsningsbok för åk 9 i skolan i år eftersom hela Pargas stad har högläsning som läsårstema i skolorna. Det är en bok som jag verkligen kan rekommendera och trots att det blir rätt så sällan våra elever får lyssna på boken frågar de efter den och vill höra mer. Det om något tyder ju på att det är en bok som går hem!

Bilden är tagen från http://www.xpressoreads.com/


Tyvärr har jag blivit lite trött på trilogier. Daniela och jag brukar skoja på jobbet om att vi ska se till att de böcker vi köper och läser inte är den första boken av tre. Det finns flera orsaker till det. Dels är det så svårt att, i vårt fall, hinna läsa alla delar eftersom vi gärna läser mycket och varierat. Och dels vill vi ju oftast läsa serien till slut för att kunna boktipsa på ett intressant och genomtänkt sätt. Men ska jag vara ärlig så tycker jag dessutom att trilogier sällan håller måttet; bok ett är bra, bok två medioker och bok tre dålig. Det finns undantag förstås men det är inte alltid en historia räcker till som underlag för tre fängslande delar, tyvärr!

I Prodigy hände det en hel del vändningar i storyn. Det hade jag inte förväntat mig. June och Day fick båda ett djup som jag faktiskt gillade och dessutom överraskade Tess, Days "kusin" från gatorna, med en ny roll som inte heller den var fel. Det var igen action från sida ett och fortsättningsvis tycker jag hela den dystopiska science fiction-värld som Lu har skapat i det nya USA - eller Republiken som hon kallar landet - är intressant. Lus karaktärer är inte svartvita, vilket är jättebra! De förändras och är allesammans både goda och onda - om än lite tonårsdramatiska och irriterande. Men hej - jag är 35 och behöver ju inte tycka att allt är så moget och sympatiserande i en ungdomsroman. Konstigt vore det ju om det var så!

Summa summarum: en riktigt bra fortsättning på Legend. Den tredje delen i serien heter Champion och den här gången tror jag faktiskt att jag skall läsa trilogin till slut! Dessutom utmanade ju Daniela mig i just det: att avsluta en trilogi. Det får bli den här!      

måndag 25 januari 2016

Inpräntat: ge aldrig upp!

Det man påbörjar avslutar man alltid! Är något motbjudande biter man ihop tänderna och gör det ändå. Ingenting är omöjligt. Rätt attityd är allt du behöver.

Om man är enveten som attan, vilket jag är, så kan man bara inte ge upp. Det gäller precis allt i livet! Jag vet inte om det kom med modersmjölken - eller om det var något jag uppfostrades till men jag ogillar skarpt när personer runtomkring bara vill se svårigheter i allt och vägrar tänka positiva sporrande tankar. Finns det något mer jobbigt än att ständigt gå och tänka att glaset är halvtomt när det ju egentligen är halvfullt? Man får väl kämpa lite, ta tag i saker, uppmuntra varandra och tro på att allt går att ordna. Lite jävlar anamma och kampvilja gott folk; kom igen nu!

Eller vad säger ni? Är det lättare att vara en person som kan ge upp och acceptera ett nederlag? Kommer man enklare undan i livet om man inte känner ett så starkt behov av att ge sitt allt? Kan man gå genom livet och bara vara smått missnöjd, kritisk och kinkig men ändå ha det betydligt lättare? Faller man så var det liksom lite väntat. Jag vet inte. Min puls blir med jämna mellanrum så hög av all negativitet så ibland tror jag att det skulle vara betydligt enklare att bara rycka på axlarna och gå vidare. Lämna på hälft, skita i allt. 



Boken Om du bara visste av Caroline Säfstrand var en enda kamp från början till slut. Ni vet, en sån där bok som man ångrar att man började läsa redan på sidan två. Tänk om jag bara hade kunnat ge upp, konstatera att detta inte är en bok i min smak och nappat följande från hyllan. Men nej. 

Boken har fått rätt så bra kritik och borde vara en feelgood-roman. Men den kändes så kliché, söndertuggad och oäkta direkt från början. Men men - kanske du vill testa själv? Du kan ju alltid sluta läsa om den är dålig. Eller?


söndag 24 januari 2016

Du tränar - men vad?

Mina lästa böcker börjar samlas på hög nu igen så kanske det är dags för ett blogginlägg.

För ett tag sedan råkade jag läsa en text om hur vi människor idag är så himla fokuserade på att träna och forma kroppen. Det är dieter, hetsträning, nya träningsformer, nyårslöften, fettprocentmätningar och andra ytterligheter. Och ingen höjer på ögonbrynen - det är vardag. Men väldigt få av oss människor tänker på att också minnet, känslorna, kunskapen, värderingarna, intellektet - ja hjärnans verksamhet alltså - också ständigt borde tränas. Hur många av er lägger in minst tre träningspass i veckan där ni läser böcker som ger er nya perspektiv, lär er något nytt, får er att växa som människor och ger er möjligheten att utvecklas som personer? 

Tänk vad fräscht det skulle vara att kunna be folk som kommer med undermåliga argument i en diskussion att gå hem och träna läsmuskeln lite. Eller: för att få smartare personal på jobbet kanske veckan avslutas med en timmes lästräning istället för fredagsöl?

Just saying...



Så, när du nu blivit övertygad om att ditt träningsår 2016 behöver komma igång kan du till exempel börja med boken Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart. Jag fick låna den boken av min kompis Tinni och jag hade ingen aning om vad det var för bok. Och då är ju utgångsläget det allra bästa! Ofta fastnar vi i lite liknande typer av böcker och vågar kanske inte heller välja sådana som känns lite annorlunda. Ni vet: vi kör samma pass på gymmet, springer samma sträcka i skogen, går de samma promenadstråken - mest av gammal vana och lättja. Men det behövs olika typer av träning för att man skall utvecklas: så också med läsningen!

Kanske är det allt du behöver veta är en bok som är utsedd till bästa ungdomsbok 2014 av Goodreads Choice Awards. Den handlar om den rika släkten Sinclaire som utåt sett hör till den perfekta gräddan av personer med pengar, tjänstefolk, anseende och heder. Hela släkten träffas varje sommar på morfars privatägda ö. Alla somrar förutom de två senaste - för under den femtonde sommaren hände det något fruktansvärt för Cadence, ett av barnbarnen till den rika morfadern. Någon slags olycka har lämnat spår efter sig hos Cadence i form av svåra migränanfall och minnesluckor. Läkarna råder henne att ta det lugnt. Men hon vill tillbaka och när hon fyller 18 år skall hon återvända till ön för att förhoppningsvis där fylla de luckor hon har i minnet och få svar på alla frågor. Hon ser framemot att få träffa kusinerna Mirren och Johnny och Gat - han som är Cadences stora kärlek och som hör till familjen, men ändå inte.

Det finns en twist och jag tänker inte avslöja den. Men den är rätt häftig och den gör att man verkligen får stanna till då man läst boken till slut och tänka tillbaka. Vad var det som hände? Vem trixade med mina tankar? Hur sjutton kunde jag missa det där?

Där har ni att bita på. Och kom nu ihåg att också lägga ut er läsmuskelträning på Facebook: Lotta Dammert har läst 30 minuter med Reading Tracker. För det som inte står på Facebook har aldrig hänt.   

  


onsdag 20 januari 2016

Jag utmanar...

... Lotta!

Och jag hoppas att du antar utmaningen (du kan nog inte låta bli nu...!).

Alltså, inspirerad av alla bokutmaningslistor som cirkulerar på olika bokbloggar så här i januari, utmanar jag nu dig Lotta med en egen version.

På en blogg hittade jag en lista som kallas för Kaosutmaningen och listan innehåller 35 böcker (eller kriterier på böcker) som man bör läsa under ett år. Nu har ju nog både du och jag alldeles får mycket ungdomsromaner på vår måste-läsa-lista och för mycket annat vi vill läsa så jag har plockat ut 5 böcker från listan som jag nu utmanar dig att läsa under 2016 + en till som jag hittat på själv.

Här ser du hela listan och under den de fem böcker/punkter som jag vill att du ska läsa! Lycka till!

Det är fritt fram att utmana mig tillbaka!



1. Läs en bok som publicerats 2016.
2. Läs första delen i en serie/trilogi.
3. Läs en novellsamling.
4. Läs en bok som är mestadels blå.
5. Läs en bok med annat originalspråk än svenska eller engelska.
6. Läs sista delen i en serie/trilogi.
7. Läs en bok publicerad år 2005.
8. Läs en lånad bok.
9. Läs en bok som utspelar sig i en annan värld.
10. Läs en bok vars titel består av fyra ord.
11. Läs en bok med ett träd på omslaget.
12. Läs en bok med originalspråk på svenska.
13. Läs en bok som berättas ur minst två karaktärers synvinklar.
14. Läs en bok som kommer som film under 2016 eller 2017.
15. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson.
16. Läs en bok på annat språk än svenska.
17. Läs en bok av en afrikansk författare.
18. Läs en tegelsten (=bok på över 500 sidor).
19. Läs en Nobelpristagare.
20. Läs en bok med mat i titeln.
21. Läs en bok vars titel består av ett ord.
22. Läs en bok med en namnlös berättare.
23. Läs en bok som utspelar sig i historisk tid.
24. Läs en deckare med kvinnlig huvudperson.
25. Läs en bok som utspelar sig under vintern.
26. Läs en debutroman.
27. Läs en bok som är mestadels lila.
28. Läs en bok med en dryck i titeln.
29. Läs en bok som har färre sidor än 300.
30. Läs en asiatisk författare.
31. Läs en bok som publicerades före år 1900.
32. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.
33. Läs en lyriksamling.
34. Läs en bok med en ensam person på omslaget.
35. Läs en bok av en författare du aldrig har läst tidigare.

5. Läs en bok med annat originalspråk än svenska eller engelska.
6. Läs sista delen i en serie/trilogi
13. Läs en bok som berättas ur minst två karaktärers synvinklar
19. Läs en Nobelpristagare
28. Läs en bok med en dryck i titeln

Bonus: Läs en bok med en hund på omslaget (helst en tax förstås).




måndag 18 januari 2016

Med författarnas hjälp blir barnens universum större

"Tänk att bli berövad möjligheten att flyga - till och med i tanken". Så skriver Nina Marjavaara om det ofattbara i att inte ta sig tid att läsa högt för sina barn.

Amen.

Följ länken så kommer du till en jäkla bra krönika!

Man kan till exempel läsa en bok i serien Den magiska trädkojan om man har barn i åldern 4-8!

söndag 17 januari 2016

Blå stjärnan

Jag tänkte bara snabbt titta in för att meddela att Jan Guillous senaste bok i romansviten Det stora århundradet är lika storslagen som föregångarna. Här kan ni läsa vad jag tidigare skrivit om Brobyggarna och de andra böckerna.

Det som jag gillar extra mycket med Blå stjärnan är att det är Johanne som kliver fram och axlar huvudrollen. Då jag läste den fjärde boken, Att inte vilja se, väckte Lauritz döttrars liv mycket intresse och jag blev så glad då jag insåg att den här boken utspelar sig under helt samma tidsperiod som den föregående men ur ett annat perspektiv. Att Johanne uppvisar samma styrka, intelligens och mod som Lauritz, Oscar och Sverre gjort i de böcker där de haft huvudrollen är självklart och boken är också den som mest påminner om den första boken tycker jag. Den här boken kan närmast beskrivas som en historisk spionroman och spionromaner är ju något som Guillou som bekant behärskar. Boken är ett hett tips för alla Hamilton-fantaster alltså. Och ja, naturligtvis får jag svaret på vilken känd författare som är pappa till Johannes barn, en fråga som jag efterlyste ett svar på i inlägget jag länkade till ovan.




Nu är det bara att vänta på nästa bok då! Extra häftigt är det ju att veta att det förhoppningsvis inte tar slut här, utan att Guillou ännu har mycket att berätta om familjen Lauritzen. Jag tror inte att jag väntat lika mycket på någon uppföljare sedan Harry Potter-böckerna gavs ut.

 Hoppas alla bloggläsare inlett bokåret 2016 med sjukt bra läsupplevelser ni också!

lördag 16 januari 2016

En tidsmaskin, tack!

Det är över ett år sedan det hände. Jag körde till jobbet och det var en högst normal dag. Då råkade mina ögon falla på min ena hand som höll i ratten och där - bara så där - blev jag perplex och ställd: för det var ju min mammas hand som fanns där framför mig. Min mammas hand som höll i ratten. Samma utskjutande ådror, samma hudveck och samma grepp. Och det var i den stunden jag insåg att jag har levt mitt liv ett tag nu och att det sitter ett barn i baksätet och memorerar min hands rörelser och utseende och förknippar min hand med trygghet, livsvisdom och svar. Och jag har ingen aning om hur det kommer sig att åren bara gick och att jag inte längre är en tjugoåring utan ansvarskänslor för andra, utan ekonomiskt vardagsgrubbel, utan en gård som ska skottas på snö och med en vardag som var allt annat än förutsägbar.

Och missförstå mig inte. Jag gillar min mammas händer, det har jag alltid gjort. Jag tycker om rynkor i huden som visar att man levt. Jag gillar skavanker, en bruten nagel, ärr, lite hull och randen i hårbottnet som tyder på att man borde ha bokat tid till frissan för länge sedan. Ytlighet, perfektionism, det tillrättalagda är i mina ögon ointressant och snarare ett tecken på att fokus ligger på fel saker.


Visst ser ni också rynkorna och påsarna under ögonen?

Efter Alaska läste jag under jullovet. Det är egentligen John Greens första ungdomsroman och den gavs ut första gången på svenska med titeln Var är Alaska? redan år 2007. Boken handlar om Miles som skall börja på internatskolan Culvert Creek. Där möts han av en helt ny och främmande värld. Och av kärleken. Han förälskar sig i en tjej som heter Alaska som är smart, våghalsig, nyfiken på livet och som förändrar hela Miles tillvaro. 



John Green är så förbaskat bra på skildra ungdomslivet på ett avundsvärt sätt. Varenda gång man läser en bok av honom önskar man att man skulle vara arton år igen; och allra helst en riktigt udda tonåring med originella egenskaper. I hans böcker blir tönten häftig. Han bygger upp sina storyn på ett fiffigt sätt och har den rätta känslan för humor. Dessutom lägger han in en massa nördig fakta här och där utan att för den delen bli för tråkigt pedagogisk.

Det är böcker som dessa som gör att jag kan känna en viss vemodighet över att tiden rusar iväg. Det är nästan som om jag igen blivit nyfiken på hur det är att vara arton år på riktigt. Jag menar; unga har vi alla varit, men ge mig en tidsmaskin så att jag kan gå tillbaka och känna ungdomen pånytt. Det skulle vara så himla kul att sedan komma tillbaka och kunna jämföra. Och kanske - om det är som jag tror - också kunna dra en djup suck av lättnad och vara nöjd över att vara där man är just nu: med alla tillkomna rynkor, brustna blodkärl, värdelösa magmuskler och hängbröst.

Och så får det mig att tänka på vad jag nu skulle önska att mitt artonåriga jag skulle ha gjort annorlunda. OM det finns saker jag ångrar, saknar, trodde mig förstå, skulle vilja göra pånytt? Och ja - det finns det. 



  

    

tisdag 12 januari 2016

Snäll skräck

Stefan Casta är en rikssvensk författare som främst skrivit böcker för barn och unga. I skolan har vi boken Spelar död som klassuppsättning och det är en bra bok, om än kanske lite på den mer krävande sidan. Innan jullovet hann börja gjorde jag en sväng till bibban och fick ögonen på den rätt nyutgivna boken På andra sidan Fågelsången. Det var någonting med pärmbilden som väckte mitt intresse. 

Ibland är det jobbigt att sätta fingret på varför det är svårt att greppa handlingen och komma in i en bok. Just så gick det nämligen med På andra sidan Fågelsången. Nu när jag tänker efter tror jag det beror på att jag inte kände att Casta beskrev huvudkaraktären Elina på ett trovärdigt sätt. Antingen blev det helt fel där i början eller så är Elina bara en udda typ som var svår att relatera till.

Nåja - men som tur fortsatte jag att läsa för boken blev bara bättre och bättre. 

Intrigen är följande: Elina råkar tillsammans med sin pappa Jörgen och sin bonusmamma Vanessa ut för en bilolycka. Vanessa dör. Efter det är Elina och pappan Jörgen i behov av något nytt; en gnista som skulle få dem att gå vidare, acceptera Vanessas död och ge dem en behövlig nystart. Oväntat vinner Jörgen en stor summa pengar och de kan köpa en gård ute på landet. Då börjar det hända lite märkvärdiga saker och det visar sig att det i skogen bakom gården (som heter Fågelsången) finns en begravningsplats och Elina kan plötsligt se personer som tidigare bott i huset men som nu är döda. En kille i samma ålder som Elina dyker upp under konstiga omständigheter och kring honom dyker också en massa frågetecken upp. Vem är han? Varför ljuger han? Var har Elina träffat honom förr? Vad har han att göra med den räv som bor i närheten av gården och som tydligen också var orsaken till bilolyckan i vilken Vanessa dog? 



Det här är en bok som jag skulle klassa som snäll skräck. Den får igång den där lilla nervkittlande känslan som genren skräck ger - men utan att vara för spännande. Jag boktipsar mina elever om den här boken den här veckan - och jag tror jag har lyckats väcka intresse hos några av dem! Kul så!          

lördag 9 januari 2016

Häxigt läskigt

Min son sålde jultidningar innan jul och i katalogen fanns boken Half bad - Ondskans son, som beskrevs som en bok som alla Hungergames-älskare kommer att sluka och som en bästsäljare som slagit alla rekord. Eftersom jag älskar Hungergames, inte läst något om häxor på ett tag och dessutom varit på jakt efter något spännande och lättläst en längre tid lät boken läsvärd. Jämförelsen med Hungergames kan jag inte på något sätt förstå men sådär i övrigt var boken inte en besvikelse och jag kan t.o.m. tänka mig att läsa fortsättningen (föga förvånande är boken del ett av en trilogi).

Huvudpersonen är Nathan som växer upp någonstans i England. Världen är befolkad av alldeles vanliga människor, men också av häxor som icke-häxorna är helt omedvetna om. Häxorna är antingen vita, alltså goda, eller svarta, de onda. Nathans mor var en vit häxa med stark kraft och hans far en svart häxa, dessutom den grymmaste och mest ökända av dem alla så Nathan är någonting så konstigt som en blandhäxa, varken vit eller svart. 

Nathans mamma har begått självmord och pappan har han aldrig träffat. Nathan växer upp med sin mormor och sina halvsyskon som alla är vita häxor och han går i skola tillsammans med icke-häxor. Då häxorna fyller 17 genomgår de en rit och därefter utvecklas deras egen kraft. Endast framtiden kan utvisa om Nathan är mer vit eller svart. Det klarnar dock ganska snart att omvärlden betraktar honom som något av ett freak och de vita häxorna kan inte acceptera honom. Läsaren inser också att de vita häxornas förföljelse av de svarta häxornas gör de vita häxorna till minst lika grymma som de svarta.

Det är lätt att tycka om huvudpersonen även om det inte alltid känns så bekvämt att vara inne i hans huvud. Boken är verkligen rätt brutal och stundvis tyckte jag att det var en aning deprimerande att läsa den. Spännande är den och det är inte bara huvudpersonen som man vill veta hur det ska gå för då boken slutar, det dyker upp en del kufiska personer som gör historien mer intressant. Positivt med boken är också att det här med häxor och magi inte tar över hela historien, utan fokus är på Nathan och kampen mellan det goda och det onda. Det är övernaturligt i passliga doser.

Lite överraskande växlar berättartekniken mellan första och andra person singularis och det gjorde att boken blev onödigt svår att komma in i i början, tyckte jag. Boken är i övrigt lättläst men det kan nog hända att en svagare läsare ger upp då det växlar mellan du-tilltal och jag-perspektiv i de första kapitlen. Det är kanske lika bra att det bara förekommer i början, men samtidigt gör det att jag inte helt ser idén med det, skulle det ha återkommit under hela boken hade man kanske vant sig vid det. 



söndag 3 januari 2016

Hjärta livet

För ungefär ett år sedan deltog Daniela och jag i Mediespråk i Vasa. Det är ett seminarium för mediefolk och språkintresserade och de gånger jag varit med tycker jag arrangörerna har lyckats hitta väldigt inspirerande föreläsare. Ifjol fick vi bland annat lyssna på Sara Lövestam som föreläste om grammatik. Det första ni kanske tänker är att det nog måste vara höjden av tristess; men se - där har ni fel! Lövestam är Den Kvinnan som lyckas tala om grammatik så att vem som helst får för sig att kasta karriären i soptunnan och satsa vilt och sanslöst på att plugga svensk grammatik från grunden istället. Även du, jag lovar!

Förutom att Lövestam är en sjutusans grammatiker, lärare och författare utstrålar hon en enorm livsglädje. Det är en sådan glädje, ni vet, som smittar av sig och som ger en det där lilla pirret i kroppen som om man igen var sju år gammal och väntade på julgubben. Och samma känsla får jag då jag läser Hjärta av jazz, en bok som Lövestam gav ut år 2013. I somras smittades Daniela av samma pirr i kroppen, vågar jag nästan påstå, då hon läste Tillbaka till henne.




Hjärta av jazz är en jordnära och livsbejakande bok om Steffi Herrera som går i nian i Björkeskolan och om Alvar Svensson som bor på ålderdomshemmet i byn. De träffas av en slump. Steffi blir mobbad av Karro och Sanja och vågar inte säga emot. Hon hittar sin fristad i musiken och lyssnar allra helst på just jazz. Alvar öppnar fönstret i sitt rum på ålderdomshemmet och spelar Povel Ramel högt på sin grammofon. I samma stund råkar Steffi gå förbi och två likasinnade människor från skilda generationer möts. De har väldigt mycket gemensamt och blir vänner. 

Det visar sig nämligen att Alvar är och har varit ett stort namn inom jazzmusikkretsar i Stockholm på 40- och 50-talet. Steffis högsta dröm är att få komma bort från sina plågoandar och få börja studera musik i just Stockholm och medan Alvar berättar om jazzen historia - sin egen historia - binds deras liv ihop och Steffis liv blir som en fortsättning på Alvars. 

Hjärta av jazz är en perfekt kombination av nutid, historia, livsöden och livsaptit. Det är så rofyllt att bli varse om att livet - oberoende när man lever det - handlar om samma saker. Jag kommer aldrig att sluta bli fängslad av alla livsberättelser och jag är säker på att, om du ens känner lite samma fascination för livet som jag gör, också gillar den här boken!

        

lördag 2 januari 2016

En till mycket bra ungdomsroman och lite bokrelaterat livsflum

Ja, lite synd om Lauri är det nog. Jag tror att Jonas har gett upp med att köpa böcker åt mig. Jag har faktiskt tänkt lite samma mål som Lotta - år 2016 vill jag också skratta och krama mer! Jag vill också bli bättre på att sluta älta saker jag ändå inte kan påverka, bli bättre på att gilla läget helt enkelt. Jag måste grubbla mindre och sluta vara med och såsa i allt få saker och ting att gå i den riktning jag har valt. Ibland kanske slumpen eller livet borde få välja lite också. (Eller min man.) Det var kanske därför boken Hundra omistliga ting som jag bloggade om senast tilltalade mig så mycket. En av poängerna där är att huvudpersonen inser att hon lever livet nu och som den människa hon är just nu. Det är bara att se till att njuta av de människor som omger en i livet, njuta av livets goda och komma ihåg att älska och skratta. Klyschigt, jag vet, men viktigt för mig för tillfället.

För att fortsätta på temat himla bra ungdomsromaner så har tjejerna i en av mina klasser tipsat mig om att läsa boken Flyga högt av Katarina von Bredow. Tack för tipset! 

Boken handlar om Vendela som går i 9C. Skolan har precis börjat efter sommarlovet och en vecka in i terminen börjar en ny tjej, Silja, i klassen. Silja struntar helt i de oskrivna regler vad gäller grupperingar och rangordning som råder i klassen, vilket förstås leder till konflikter. Vendela fascineras av Siljas mod eller dumdristighet, hon vet inte riktigt vilket och det att Silja erbjuder henne en fartfylld och lite farligare vardag. Det här funkar dock inte alls ihop med dem kvartett Vendela tidigare ingått i, för under åttan var det alltid Vendela och Tove som hängde med killarna Nils och Loke. Men nu går Tove och Loke och blir något mer än bara vänner och egentligen är ju Vendela ganska förtjust i Nils men det blir bara pinsamt och jobbigt då hon blir allt osäkrare på att Nils verkligen är förtjust i henne. 

Ja, alla som någon gång varit ung eller gått i skola känner ju igen sig här. Författaren lyckas bra med att belysa grupperingarna och de olika rollerna i en klass på ett uppriktigt sätt som också ger läsaren en hel del ångest över att det faktiskt måste vara sådär jobbigt att vara ung. Vendela tampas också med sig själv - snäll, vågad, vem är hon egentligen och vem vill hon vara? Lögner, alkohol, föräldrar, vänner, fester - är väl ganska icke unika inslag i ungdomsromaner men Vendelas vilja att välja rätt och göra rätt är uppriktig sådär som ungdomars är men det kan ju bli fel ändå. 

Jag förstår att eleverna gillar boken, det gör jag också och nu ska jag njuta av att läsa ut den.


Varför skall det vara så förbaskat svårt?

Skall jag vara riktigt ärlig tycker jag det här med feminism är svårt. Inte för att jag inte omfattar feminismens målsättning utan för att jag är så himla naiv. I min värld är kvinnan och mannen jämställda. I min släkt finns det lika många starka framåtsträvande självförsörjande kvinnor som det finns handfallna hjälplösa män och jag har aldrig, aldrig, tänkt tanken på att det är någon skillnad mellan att vara född flicka eller pojke. Man är människa, liksom. Man är en summa av olika personlighetsdrag, gener, uppfostran, nätverk och livsöde. Man är den man är, den man blivit och den man vill vara.

Men bara för att jag, som människa, här är väldigt privilegierad vet jag nog att verkligheten är en annan. Min värld motsvarar inte resten av världen. Jag vaknar till ibland; när Hbl skriver om ett tiotal män som presterat bra inom idrotten - men inte en endaste en kvinna. När man skriver man och menar en. När bilförsäljaren vänder sig till min man när det är jag som skall köpa ny bil. När min son i framtiden förväntas ägna minst ett halvår till att lära sig försvara landet, men inte min dotter. När gubbarna på mötet inte kan låta bli att fälla nedvärderande kommentarer och utgår ifrån att en ung kvinna inte har något att komma med. När summan på min lönelapp inte motsvarar lönen på min manliga kollegas. När det är flickans fel att hon blev våldtagen. När pappan mer sällan än mamman får vårdnaden om barnet vid en separation. När pojkarna i klassen får 70% av taltiden. När det som sker bara sker av gammal vana och är något som vi enkelt i samhället skulle kunna råda bot på, men vi inte gör det. Ja, jag vet att ni är kloka personer som säkert också tycker orättvisa kön emellan bara är så onödigt. Eller hur?

Men det går så långsamt framåt. Det går såååå långsamt att en blir frustrerad!

Caitlin Morans bok Konsten att skapa en tjej väcker många tankar om likheter och skillnader i förväntningarna på hur en tjej och en kille skall vara. Den för en tillbaka till 90-talet och England. Det är en högljudd, galghumoristisk, ironiserande bok om femtonåriga Johanna Morrigan som tar sig ett nytt namn och börjar skriva musikrecensioner i hopp om att komma loss från det fattiga livet i arbetarklassfamiljen. Johanna, som blivit Dolly Wilde, vill ha sex med alla killar hon möter och leva för något stort, precis som männen verkar göra. Och framför allt - hon tänker göra allt detta till och med bättre och värre än männen. 

Bilden är lånad från bokboxen.blogspot.fi


Det är ganska mycket Lena Dunham över Moran. Det är framför allt en bok om att trotsa moral och sociala regler och att lyfta fram samhällskritik via reaktionerna hos bikaraktärerna. Och så är det väldigt mycket att armbåga sig fram och göra sig hörd, ofta genom att chockera. 

Boken blev lite för mycket för mig. Det blev skrikigt och humorn var ful. Men dock uppfyllde boken definitivt sitt syfte: att få en att tänka till om tjejer versus killar. Och om vi alls gjort några framsteg sedan 90-talet.

Vad är då min relation till feminismen? Jo, jag kallar mig feminist. Det är väl självklart att en skall göra det. Även om jag ständigt kämpar med att fundera på vad jag kan göra mer för att jobba för jämlikhet mellan könen, och om jag gör tillräckligt, är det inte ens ett alternativ att inte göra det. För framför allt är det ju mina egna barn det gäller. Deras framtid. Och deras barns framtid. Jag har en dotter och en son och jag vill att båda två skall ha samma utgångsläge att bygga sina liv på. Svårare än så är det inte.      







 

fredag 1 januari 2016

Vinnaren av Augustpriset 2015 i barn- och ungdomskategorin

Det är lite synd om Lauri. Min man alltså. Veckan innan jul hade han världens koll på mitt läsande och hade smygläst bloggen (för den läser han ju aldrig), tänkt till och tagit sig tid till ett stopp på stan för att köpa årets julklappsbok. Att temat i boken Det är något som inte stämmer var skilsmässa visste han nog inte. Nåväl, när han kom hem hittade han boken på vårt bord. Åt fanders med den klappen alltså. En vecka senare var det julafton och jag fick det sedvanliga hårda paketet. Spännande, spännande. Jag öppnade paketet med iver för att få se vilken bok han valt ut åt mig i år. Gissa vilken? Jo, den fjärde - OCH REDAN LÄSTA - boken Det som inte dödar i Millennium-serien. "Det är sista gången jag köper en bok åt dig", väste han frustrerat och frågade om det ens finns några böcker kvar som jag inte läst.

Det är tanken som räknas!


Och svaret på den frågan är jo! Det finns så himla många böcker som jag skulle vilja hinna läsa. Ibland får jag faktiskt smått panik över alla bra böcker som går en förbi. Jag kan inte ens gå in på bibban just nu för risken är så stor att jag igen kommer ut med väskan full och fyller på bokhögen med olästa böcker. Fy sjutton, vilket i-landsproblem alltså! Kanske det är mig det är synd om och inte Lauri?!

Därför är det alltid lite skoj att följa med vinnarna i olika mer eller mindre prestigefyllda litterära tävlingar. Jag känner sällan att jag måste läsa alla vinnare men ibland kan man ju få tips om bra böcker iallafall. Och det var vad som hände med årets vinnare av Augustpriset i barn- och ungdomskategorin: När hundarna kommer av Jessica Schiefauer. Den boken verkade bra!


Och det var den också. Boken handlar om Ester och Isak som inleder en kärlekshistoria. De är galna i varandra. Den samma sommaren då Esters och Isaks förälskelse väcker dem till liv misshandlas en ung kille till döds och det är Isaks lillebror som är den som sparkar och slår. Det är 90-tal och en svensk småstad - något vem som helst av oss kan känna igen oss i. Det är ungdomsliv, gråt, frustration, besvärliga föräldrar, alkohol, besatthet och oförstånd. Med andra ord är det allt som alla som är eller har varit unga kan identifiera sig med. Och det är så tankeväckande hur bräckligt ett liv kan vara: den unga kille som dödas bara sådär, Isaks lillebror som "ser ut som ett kukhuvud" och inte vet hur man skall göra när självkänslan får sig en törn. Och Ester som blir besatt av Isak och inte klarar av leva sitt eget liv utan honom. Föräldrarna som mister sin son, de andra föräldrarna som upptäcker att deras son dödat en annan. 

Fruktansvärt. Känslofyllt. Vackert och skrämmande på samma gång. Levande och livlöst om vartannat. Komplext och simpelt utan givna svar.

Är du tonåring (eller har varit det) och om du vill läsa om livsöden som du inte kan undgå att gripas av är det här den rätta boken för dig.

Gott nytt år förresten! Vi välkomnade det nya året tillsammans med mycket goda vänner, åt god mat, omgavs av högljudda glada barn och kände oss tacksamma och ödmjuka inför allt det fina i våra liv. Mitt mål för året 2016 är att lyssna mer, springa mer, skratta mer, krama mer och allt oftare gå runt och nynna på Mark Knopflers Our Shangri-La eller Axwell&Ingrossos Sun is shining - bara för att jag tycker livet vore så bra om man hela tiden gjorde det.  Har du Daniela några mål för det nya året?