torsdag 31 december 2015

En god bok

Hör du till Lisbeth Salanders fanklubb? Eller är det kanske Mikael Blomqvist som är din favorit? Millennium-serien är ju redan något man definitivt förknippar med Sverige och säg den som inte läst Stieg Larssons trilogi - de svenska böcker som sålt bäst genom tiderna. Eller sett filmerna för den delen. Filmerna som år 2008 filmatiserades med Michael Nyqvist och Noomi Rapace i huvudrollerna och som också de blivit världsberömda. Är du en riktig beundrare kanske du till och med gjort Millennium-vandringen i Stockholm som för dig i Salanders och Blomqvists fotspår på Södermalm?

Eller så inte. Kanske är du som vilken läsare som helst. En som kanske fascineras av intrigen, spänningen, miljöerna, samhällskritiken, den smarta undertexten, rappheten eller av de häftiga karaktärerna som Stieg Larsson lyckades skapa innan han dog år 2004? Medan Larsson ännu levde började han skissa på ett fjärde manus till en fortsättning på trilogin men den fjärde boken - Det som inte dödar oss - bygger inte på det manuset utan är en egen tolkning och utgåva av författaren David Lagercrantz, som fått förlaget Norstedts förtroende för att fortsätta där Larsson slutade.





Det jag personligen gillar allra bäst i Millennium-serien är att det smarta, lärorika - lite kunskapstriggande. Lagercrantz har det kanske ännu mer än Larsson, den känslan fick iallafall jag efter att ha läst den fjärde boken i serien. Det känns - trots hetsiga polisjakter, överbegåvade personligheter, brutala mord, osannolika hackerinsatser och kvinnor med dolda ninja-talanger - trovärdigt. Faktiskt! Och det bara för att all action varvas med fakta, häftiga undertexter och samhällsdebatt. Det var typiskt Larsson och det verkar vara typiskt Lagercrantz också. 

Det som inte dödar oss är en bok som är fullproppad mellan pärmbladen. Den är, i mitt tycke, ganska trög i början och det tar lite tid att komma in i själva handlingen men sedan är man fast. Lisbeth Salander är jäkligt tuff, det vet vi, och bara hennes liv skulle räcka som bärande stoff. Men å andra sidan är det Mikael Blomqvist som förklarar henne och ger henne ett djup. Trevligt var det hur som helst att få fortsätta läsa om dem och jag tycker Lagercrantz gjorde ett fenomenalt arbete med fortsättningen. Det kunde ha blivit pannkaka men det blev det inte. 

En god bok - det tyckte tydligen också min hund Chili som återupptog valpfasonerna och käkade upp hörnen på den lånade boken. Shit! Det blev att återlämna boken med svansen mellan benen; mina ben dock - inte hundens. 

En bokslukare som sover


 

onsdag 30 december 2015

Smärtsamt om separation

Det är ju ett tag sedan Martina Haag gav ut sin bok om skilsmässa; en bok som gav upphov till massor av reaktioner. Själv är jag totalt ointresserad och väldigt dålig på att känna igen kändisar och hålla koll på vad de har för sig - och ärligt talat fattar jag inte att det ens kan intressera så många. Okej - kungligheterna då. Dem kan jag ibland (OM jag är riktigt uttråkad) läsa lite om även om jag faktiskt gör det i smyg och skäms lite efteråt. Men Martina Haag då - nej, jag visste inte vem hon var. Inte Erik Haag heller, den man som var henne otrogen och lämnade familjen. Men när man gör som jag och läser en del bokbloggar hamnar man in i diskussioner om böcker och boken Det är något som inte stämmer är och har varit väldigt omdebatterad. Och en bok som får så många att reagera vill jag absolut läsa.



Det är något som inte stämmer är då alltså en bok om den bottenlösa smärtsamma upplevelsen som skilsmässan för Martina Haag var. Själva boken är en tudelad historia - Petra (Martina omdöpt) som så småningom via små detaljer börjar ana att mannen "Anders" är otrogen. Den andra historien är när Petra, som för att kunna gå vidare och skriva en bok om det som har hänt, åker till fjällen för att bo i en stuga i ödemarken. På slutet möts dessa varvade historier och blir till en helhet. Berättarperspektivet är genomgående Petras och som läsare går det inte att förbli opåverkad av Petras känslor. Anders är skitstöveln som lämnar Petra och barnen och bryter upp en till synes fungerande trygg familj för en förälskelse på jobbet. Ungefär så. (Om man frågar Petra.).

Innan jag läste boken hade jag då alltså inte en blekaste aning om vilka paret Haag var. Och med den bakgrunden var boken bra. Jag har tidigare skrivit om det svåra med tvåsamhet, och i min värld finns det inga garantier för att kärleken mellan två skall bestå. Man hoppas ju på att de ömsesidiga känslorna och respekten för varandra skall kvarstå tills man är gammal och grå - och det måste man ju jobba på också - men det som livet i framtiden hittar på kan man väldigt lite påverka. Boken är således en väldigt bra beskrivning av hur man, som kvinna kanske, tampas med att bli lämnad. Jag fann det väldigt intressant att läsa om hur naturligt Petra tog barnen i försvar och hur hon upplevde känslokylan från Anders sida. Och hur man klarar av att plötsligt gå från ett team - vi två mot världen liksom - till att bli ensam om alla funderingar. Hujedamej. Hur stark man än är som person är en livskris av denna sort ens i teorin svår att greppa. Martina Haag gör dock ett jättebra jobb med att förklara mörkret men också inge hopp och framtidstro för den som måste gå igenom en jobbig skilsmässa. Och det här är ju ett perspektiv; sedan är det ju ett faktum att alla separationer är av olika slag och graden av kris på olika nivåer.

Men ändå kan jag inte förneka att jag nu känner mig aningen besvärad. Vad har vi att göra med den personliga tragedi som boken egentligen är ett utlopp för? Det känns som om man vältrat sig i den värsta skvallertidningen och stått och tittat in genom fönstret utan lov. Samma äckel-känslor dyker upp hos mig som när jag i brist på annat att göra kan bläddra i Iltasanomat eller Seiska; finns det inte viktigare saker att ägna spaltmetrar till än att gotta sig i andra människors olyckor? 

Att sådant. Väldigt motsägelsefulla känslor alltså.





tisdag 29 december 2015

Dagarna då allt stämmer

Det går inte att beskriva hur skönt det är att ha jullov. Det har funnits lov då jag längtat tillbaka till jobb och vanligtvis så mår jag faktiskt bäst av att få stiga upp tidigt på morgonen och ha den där vanliga vardagsrutinen på från morgon till kväll. Men inte nu. Jag har livskrisat på högsta nivå under den gångna hösten - så mycket att min mans och mina vänners tålamod verkligen har prövats (sorry hörni; jag står i skuld till er alla vad gäller att höra på gnäll och livsfilosofiska grubblerier. Ring mig bara när ni behöver lasta av er!); så mitt mål med detta lov har varit att varje dag krama om mina barn i många omgångar, äta choklad, springa härliga löpturer medan det är ljust och läsa, läsa och läsa. Hittills har jag lyckats ganska bra med mitt mål.

Jag har fyra lästa böcker att skriva om nu så ni kan gott vänta er några riktigt bra boktips de kommande dagarna. Daniela frågade i föregående inlägg vad jag minns bäst från mitt bokår 2015 och vad jag absolut skall läsa mer av år 2016. Bra frågor - tack för dem Daniela! Jag har inte som du räknat mina lästa böcker i år men någon stor lässvacka har jag heller inte minne av. Så jag antar att läsåret får godkänt! Det har, precis som för dig, mest blivit samtidsromaner och ungdomsböcker (och barnböcker förstås). Några noveller och någon diktsamling har jag också läst. Vid något tillfälle klagade jag över att många av de samtidsromaner jag läst har haft ganska tunga teman och jag efterlyste lite fler feel good-romaner för att höja sinnestämningen. Bästa bok år 2015 då? Ja, förutom Sagas bok då så kanske jag nog tycker att En mörderska bland oss kanske var den bästa vuxenboken. Den tog mig tillbaka till Island och var fantasitriggande från början till slut. Bland ungdomsböckerna gillade jag Odinsbarn och Delirium allra bäst. 

Och vad gäller år 2016 så tänker jag att jag gott skulle kunna vidga mina läsvanor lite. För några år sedan hade jag en elev som varenda lektion tjatade på mig om att jag borde läsa Isaac Asimov och jag lovade göra det. Kanske år 2016 är året då jag tar mig an Asimov och science fiction? Ja - det låter som ett rimligt krav på det kommande läsåret.

Imorgon tänkte jag fortsätta på temat skilsmässa som Daniela också just tangerade. Jag kunde nämligen inte hålla mig ifrån den omtalade Martina Haags Det är något som inte stämmer. Förutom den boken har jag de senaste veckorna plöjt igenom När hundarna kommer, Konsten att skapa en tjej och den senaste boken i Millennium-serien Det som inte dödar oss. Titta in här på bloggen om de böckerna intresserar dig! 

Och sist: Daniela, det som jag definitivt kommer att komma ihåg från år 2015 är nog våra läsrelaterade resor till Island och Göteborg! Dem gjorde vi bra! Tack för ditt härliga sällskap!

Vi tar en vy från Stykkisholmur som avslutning.

söndag 27 december 2015

Feel good och läsåret 2015

Jag har fotat alla böcker jag läst i år och lagt upp på instagram under #danielasläsdagbok2015. Det blev 42 böcker och den första boken var Maze Runner, i dödens labyrint och den sista Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Däremellan blev det en hel del ungdomsromaner, många dystopier och mycket fantasy. Bara tre inhemska författare kom jag mig för att läsa i år; Maria Turtschaninoff, Kaj Korkea-aho och Salla Simukka. Jag har inte läst en hel novellsamling och knappt någon poesi alls. Här finns utrymme för lite breddning till nästa år alltså. Det har dock varit ett mycket fint läsår. Jag har slukat några trilogier för ungdomar och unga vuxna, som Legend och Rör mig inte! Till årets absoluta höjdpunkter hör nog Steglitsan av Donna Tartt och Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. 

Vad minns du bäst från ditt bokår 2015, Lotta? Vad ska du absolut läsa nästa år?

Årets sista bok blev som sagt Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Boken handlar om 30-åriga Gina som precis brutit upp med sin man och är mitt uppe i skilsmässan. Hon har flyttat från deras fantastiska renoverade hus till en liten lägenhet och bestämmer sig för att i den stora utrensningen av saker behålla endast 100 ting som verkligen berättar vem hon är. I bagaget har Gina också en ungdomskärlek hon aldrig riktigt kunnat släppa p.g.a. omständigheterna under vilka den romansen fick ett abrupt slut och bröstcancerbehandlingar som tagit så hårt på henne att hon inte känner sig som samma person som innan cancern. Hennes bästa vän Naomi spelar en stor roll i boken men via henne kommer också ångesten över att alla andra i hennes ålder bildar familj och får barn medan hon måste starta om från noll. Förstås dyker också möjligheter till ny kärlek upp i boken men alla trevliga och snygga män är som bekant redan gifta. Något oväntat spelar också en övergiven hund en viss roll i boken. 

Jag tyckte verkligen om den här boken. Den hade allt jag förväntar mig av en feel good bok. Huvudpersoner som man kan känna igen sig i och som är lätta att tycka om, ett trevligt språk som målar upp fantastiska vyer med människor som känns riktiga och levande och inte för mycket klichéer. Jag fick både le åt situationerna i boken och fälla en eller annan frustrationstår över att livet kan vara så grymt. Det här var en sådan bok som jag levde mig så mycket in i att det kändes tomt då den tog slut, alltid ett bra tecken då det gäller böcker eller hur?



torsdag 10 december 2015

Mera julklappstips

Ni kommer kanske ihåg att jag efterlyste en lättläst, äventyrlig bok som det inte skulle vara möjligt, ens för den mest skoltrötta tonårskillen eller -tjejen, att lägga ifrån sig efter första kapitlet och nu kan jag presentera ett utmärkt exempel.

Boken ifråga är en kriminalroman/thriller med titeln Jägaren och skriven av Harlan Coben. Huvudpersonen heter Mickey Bolitar och han har just flyttat in hos sin farbror Myron Bolitar sedan hans mamma tagits in på en avgiftningsklinik och hans pappa dött. Harlan Coben har för övrigt skrivit flera böcker för vuxna i samma genre där huvudrollen innehas av farbrodern Myron Bolitar. Jägaren ingår i en bokserie som bl.a. knyts ihop av de mystiska omständigheterna kring Mickeys fars död och just den frågan får läsaren inte svar på i den här boken vars handling främst kretsar kring mordet på Mickeys klasskompis Rachels mamma. De spännande uttagningarna till skolans basketlag spelar också en viss roll i boken.

Mickey är en smart och rolig kille med skön inställning till livet och det är lätt att tycka om honom. Mycket action varvat med ironiska repliker, lite mord, lite sport en gammal Tokkvinna som vet mer än hon låtsas om, en mystisk organisation som räddar utsatta barn och framförallt flera överraskande helomvändningar i handlingen gör att det är svårt att lägga boken ifrån sig för trots att boken är lättläst och på sina ställen övertydlig är den inte förutsägbar. Samtidigt vet man hela tiden att det här är den sortens bok där det nog blir bra till slut och allt detta gjorde att jag fick lite samma känsla då jag läste den här boken som då jag var 10 år och läste Vi fem böcker trots att jag tyckte att de var så spännande att jag iband måste lägga dem ifrån mig och påminna mig om att andas.

Jag tror att jag kort och gott ska presentera boken för mina elever genom att läsa första kapitlet högt för dem så får vi se hur många som blir intresserade.


onsdag 9 december 2015

Det där med att vara mamma

Det händer ibland, ganska sällan nog men iallafall, att jag hoppar till när barnen skriker mamma och blir att fundera på hur det kommer sig att jag plötsligt är någons mamma. Eller plötsligt och plötsligt - det är väl att ta i eftersom Saga faktiskt fyller åtta (!) snart. Men ja, plötsligt, för det där med att vara någons dotter är ju så himla självklart men att vara någons mamma är allt annat än det. Håller ni med?

Det känns nästan som att jag vilken sekund som helst ska bli avslöjad för att vara en bluff. Jag leker den här leken men nog är det ju så många andra som är bättre på leken än jag, min egen mamma till exempel. Hon är en riktig mamma hon - jag däremot kanske får leka ett tag till innan jag kan säga att jag klarat slutprovet och fått mina examenspapper på posten.

För det är inte lätt. Ju! Det är en enda lång och svår balansgång mellan den ena frågeställningen efter den andra, orosmoment som följer på orosmoment, tålamod som tar slut i takt med att de onda samvetet tar över, glädjestunder som när som helst kan bli sorg. Det finns ingenting, ingenting, som är så svårt som att vara mamma. För plötsligt (okej då - för åtta år sedan) blev mitt livs lycka hängande på en skör tråd. Och den sköra tråden heter mina barns välmående. Och det gör en så sårbar.

Jag har inte varit mamma på 30-talet, inte heller på 50-talet eller på 80-talet. Jag har inget att jämföra med men ändå vill jag påstå att det här med att vara mamma just i vår tid är krävande. Jesstas vad det är krävande. Ganska ofta tänker jag att det skulle ha varit lättare att ha lite färre alternativ. Att familjeliv inte är möjligt om båda föräldrarna skall jobba 150%. Att vi måste bli bättre på att sluta kräva så mycket av oss själva. Att våra barn kommer att vara klokare.

 
Sara Jungerstens bok #döden handlar om just detta med att vara mamma idag. Men mamman och huvudkaraktären Vivi i #döden är en karriärskvinna som gjort det som mannen gjort genom tiderna; offrat familjelivet för karriären. Hon förtjänar familjens levebröd och håller sig i stenhård form genom daglig träning. Frank, pappan, däremot är hemmapappa och tillsammans representerar de den moderna familjen och moderna ideal. Men Vivi längtar till barnen som hon inte längre känner och trots att hon gillar sitt jobb och sin träning vill hon allt oftare byta plats med sin man.

Hur tror ni boken slutar?

Och hur tror ni att framtiden kommer att se ut? Kommer vi kvinnor någonsin att kunna byta plats med männen? Vill vi kvinnor alls byta plats? Kan mannen och kvinnan dela jämnt? Klarar vi kvinnor av att ge plats åt männen?

Kommer vi någonsin att känna oss helt bekväma i den roll vi har som mammor?

måndag 7 december 2015

Ingenting är nånsin svartvitt

Året är 1829 och pigan Agnes Magnùsdòttir medverkar i ett dubbelmord på gården Illugastaðir på norra Island. Hon döms till döden. Agnes beskrivs som en brutal, kall och hänsynslös mörderska och blir inhyst hos en familj i väntan på avrättning. 

Familjen ombeds undvika kontakt med Agnes och de är alla rädda för henne. Hur skall familjen kunna sova utan att vara rädda för att Agnes mördar även dem? Behöver de låsa in henne för att se till att hon inte rymmer? Visst är det någonting konstigt över henne, något häxaktigt?

När jag första gången läste om boken En mörderska bland oss av Hannah KentFridas blogg visste jag att det här är en måste-läsa-bok. Och jag hade inte fel. Boken var en riktigt riktigt bra en - som definitivt hör till kategorin de bästa böckerna detta år!



Boken är en historisk roman med verklighetsbakgrund. Agnes Magnùsdòttir var den sista som avrättades på Island, dömd för sin medverkan i morden på Natan Ketilsson och Pètur Jònsson natten mellan den 13 och 14 mars 1828. Hannah Kent har gjort en omfattande forskning; gått igenom kyrkböcker, församlingsarkiv, folkbokföring, lokala historieuppteckningar, brev, dokument och publikationer för att komma åt kärnan i berättelsen. I berättelsen om Agnes har hon sedan bakat in fakta med fiktion baserad på vad som kan tänkas ha hänt. Och det blir himla bra!

För vartefter man vänder blad nystas Agnes liv upp; den ena händelsen efter den andra. Det som börjar som något självklart blir allt annat än det. Frågor och tvivel väcks och snart blir man som läsare medveten om att saker och ting sällan är enkla. Familjen börja tvivla, öden blir ifrågasatta och allt eftersom de tillsammans kämpar mot vädrets makter, sliter för att få bröd på bordet flätas deras liv ihop och de når någon sorts samförstånd. Och det är då man når insikten om att ojämnt falla ödets lotter

Det som dessutom gör boken så bra är de karga isländska miljöerna, som passar så bra in i själva råheten i historien. Det blir en psykologisk spänning som heter duga!

Läs läs läs!               

torsdag 3 december 2015

Killar och läsning

Hur skall man få unga killar att läsa? Är det omanligt att läsa? Är det pappornas fel att pojkar inte läser? Vad beror det på att pojkar inte läser?

I mitt jobb råkar jag ofta på dessa frågeställningar. Många studier visar att pojkar ligger långt efter sina jämnåriga flickkompisar i läsförmåga och man varslar för att var femte pojke i Sverige går ut skolan utan att förstå en dagstidningstext. Men med handen på hjärtat upplever jag ändå inte att läget är såhär dystert. Tack och lov. Visst är mina erfarenheter också sådana att pojkar oftare än flickor hör till den gruppen av elever som inte vill läsa, men många pojkar läser gärna och mycket. Den största skillnaden är väl den att pojkar betydligt oftare än flickor ligger allra sämst till - det är sällan flickor som totalvägrar läsa, har de grövsta läs- och skrivsvårigheterna eller hör till dem som helt och hållet saknar intresse för berättelser. Men även om läget inte är helt katastrofalt, i mitt tycke, är detta ett problem att ta på allvar. För om utvecklingen får fortsätta kommer detta att bli ett allvarligt samhällsproblem i framtiden. 

Ja, och vad gör man för dessa lässvaga pojkar (eller flickor, för den delen)? Först och främst så ger man aldrig upp. Man fortsätter läsa högt för att förse dem med livsberättelser. Man ser till att det finns bra litteratur till hands och pratar böcker. Man försöker hitta böcker som handlar om det specialintresse hen har. Och man behöver inte läsa en 1000-sidor lång bok; det går bra med tidskrifter och tunnare böcker. Man utmanar pappan i huset för att få en manlig läsande förebild och man snackar in sig hos fotbollstränaren att läsa högt ur en bok i bussen påväg till matchen.

Och varför gör man allt detta? Jo, för det blir strax en jämlikhetsfråga. Om inte pojkar uppfostras till empati, förståelse för annorlundahet, förmåga att fantisera, bli bekräftade och utmanade i tankar och känslor kommer de att bli utan möjlighet till vidareutbildning och senare utan chans på arbetsmarknaden. Läsning gör oss till attraktivare samhällsmedlemmar.


Och här kommer ett verkligt bra julklappstips åt en kille i högstadieåldern. John Flanagan är ju författaren bakom äventyrsserien om Spejarens lärling - som blivit en enorm succé runtom i världen. Broderband är en liknande äventyrsserie som också lämpar sig utmärkt för pojkar. Den första boken De utstötta handlar om Hal Mikkelson som bor i Hallasholm i Skandia. Han har hela sitt liv hånats för att han inte är helskandier eftersom han har en mamma som var slav i Auralien. Drömmen för alla pojkar i Skandia är att bli krigare men det finns bara ett sätt att bli det - och det är att höra till det vinnande broderbandet. Varje år delas tonårspojkarna in i olika lag, såkallade broderband - och Hal blir ledare i sitt. 

Boken är svårare än serien om Spejarens lärling. Det finns en massa seglartermer, till och med så många att boken inleds med en ordlista. Men det är okej och mestadels handlar boken ändå om allt möjligt annat: vänskap, utanförskap, självkänsla och drömmar. En bra kombination av spänning och action.