torsdag 31 mars 2016

Dagens dilemma




Mitt efterlängtade bokpaket fanns att avhämta på posten idag, nu gäller det bara att bestämma vilken bok jag ska börja med.

Skräck, ungdomsroman i sci-fi-anda eller borde jag börja med Esther kanske som på nätet beskrivs som allt från självbiografi, sakprosa, memoar till märklig berättelse? Visst lockar den sistnämnda?

Vilse i Amazonas vill barnen säkert höra redan ikväll


onsdag 30 mars 2016

Hipp hipp hurra för bloggen idag!

Jaaaaaaaaaa!!! Daniela och jag fick härliga nyheter idag. Bokduetten - och vårt arbete med att inspirera våra elever till läsning - har fått ett stipendium från Svenska kulturfonden. Vi tackar stort och lovar läsa många böcker för att fortsätta ge alla er vänner, elever, kolleger, föräldrar och andra bokfantaster många fina värdefulla boktips.

Den här veckan är rätt så hektisk på jobbet men inom kort skall jag leverera ett hett boktips som speciellt kan intressera klasslärare och föräldrar till barn i åldern 9-12. Det lönar sig att kika in här snart igen!

Pristagaren Daniela

Pristagaren Lotta
 

lördag 26 mars 2016

Borstö

Säg Borstö och jag skiner upp. Jag vet inte vad det är med det där lilla röda väderbitna torpet ute på ön i den yttersta skärgården mellan Vänö och Jurmo - men något på gränsen till trollbindande. Jag antar att det är samma förtjusning många känner inför segelbåten eller södernresan; den där känslan av frihet och möjligheten att andas. Ett Shangri-La helt enkelt. En fristad. En ödslig plats dit väldigt få personer hittar och där man är ett med naturen. 

Jag längtar ofta till Borstö i mina tankar. Då tänker jag på hur det är att kånka på rinkan och bära matkassarna från byn genom skogen och över bergen och samtidigt lyssna på trutarnas skri eller bara på tystnaden och känna doften av ljungen och enbuskarna. Kommer man med egen båt pirrar det till när den höga masten syns - först som en hägring men så småningom som ett landmärke att styra nosen efter. Ibland ser man ett sälhuvud sticka upp ute på havet och havsörnen kan segla långt upp i luften i jakt på ett byte. När man äntligen närmar sig står Norrtorp med vitmålade knutar där intill bergsväggen så som det alltid har gjort. Det står kvar trots tuffa väderförhållanden i all sin ensamhet och enkelhet - troget, vänligt och inbjudande. Det första man gör när man kommer in är att tända brasan för att få värme och sen är det vattenhinkarna som skall fyllas. En liten sup hör också till; för att fira att man igen en gång har klarat båtresan med livet i behåll. Men sen. Sen finns det inga måsten. Alls.

Jag har många år tänkt läsa Arvid Mörnes bok Inför havets anlete som utspelar sig på just Borstö år 1828. Bokens intrig bygger på Borstöbon Anders Danielssons berättelser och i boken kallas Borstö för Vrakö (det lär också vara det äldre namnet på Borstö). Döm om min förvåning när jag insåg att det inte var en prestation i sig att läsa boken. Jag trodde nämligen, eftersom Mörne gav ut boken 1921, att språket skulle vara svårtragglat och att läsningen skulle bli en kämpeinsats från början till slut. Men tji fick jag. Boken var lättläst och förstås väldigt fängslande. Jag älskade beskrivningarna av naturen och tänkte hela tiden att Mörne och jag har det gemensamt: vår fascination för den karga men vackra skärgården. 

Boken handlar om fyra unga män som flyr Åbo efter Åbo brand. De beger sig ut med båt på Gullkrona fjärd utan att veta vart de är på väg. Ett stopp på Borstö (eller Vrakö då) och Kristoffer, en av killarna, är såld. Såld på naturen och förtjust i den unga kvinna som bor där tillsammans med sin pappa och en dräng. Det blir äkta skärgårdsliv som skildras; hårt liv, kärvt liv, tungt liv. Men det är också köttsligt och äkta. I boken skildras även vrakplundringen - en syssla som mången utskärsbo fick ta till för att själv överleva. Den enes död var den andres bröd. På Borstö idag finns en galjonsfigur, Borstögumman, som troligtvis härstammar från ett krigsskepp från 1700-talet. År 1707 förliste galeoten St Mikael nära ön och år 1809 barken Nordstiernan. Det finns gott om vrak och gott om historier kring dem. Besöker man Borstö idag kommer man också att mötas av kanonfästen och husgrunder efter baracker från kriget. De ger också upphov till många intressanta skrönor.

Jag tänkte till sist bomba er med bilder. Ni får gärna lägga på Mark Knopflers Our Shangri-La i bakgrunden - så får ni dela upplevelsen med mig. Stanna upp vid bilderna och insup känslan. Jag hoppas ni gillar rundturen.





































      

onsdag 23 mars 2016

10 år senare

Jag ska erkänna: jag har en riktig lässvacka! Gissa vad jag läser? Jo, Snabba Cash av Jens Lapidus. Sådär 10 år efter alla andra. Visst bloggar vi gärna om annat än nyutkommen litteratur men just nu känns det inte som om jag behöver presentera boken närmare. Titeln sammanfattar ju handlingen ganska bra. Lägg till elementen tre män som vill uppåt, kokain och Stockholms undervärld fattar ni ganska snabbt vad det rör sig om.

Jag tror främst att jag läser boken vid fel tidpunkt. I ett annat sammanhang hade jag nog gillat det snabba tempot, de korta avhuggna meningarna och sättet hur jag nu anar att de tre huvudpersonernas liv kommer att sammanstråla på, samband som man inte kunde ana att skulle växa fram då man först började läsa boken. Kanske är det vårtrötthet, kanske är det att boken med sina inslag av sex och våld inte går så bra ihop med sådant som brukar röra sig i mina tankar under stilla veckan. Jag hade nog varit mer på humör att läsa något som krävt eftertanke just nu.

Fast det kan nog hända att jag ser Stockholm på ett annat sätt nästa gång jag besöker staden. Jag känner mig alltid både blind och naiv i dessa sammanhang då jag aldrig själv lyckas få syn på den typen av undervärld som beskrivs i sådana här böcker.



Alltså den där Daniela

lyckades ju på pricken med sin analys av Röta. Nu har jag ju inte läst mer än lite på hundra sidor men jag känner redan att påsklovet är räddat. Det kommande lovet kan inte annat än bli perfekt då jag nu får tid att gräva ned mig ytterligare i Hirkas värld(ar). 

Kanske det är Korpringarna du också ska läsa under påsken?  


söndag 20 mars 2016

Shh! Tänk efter före!


Den hemliga historien. DHH. Donna Tartt. Ja, jag vet: den har väl alla redan läst och kanske också hört tillräckligt om. Men hör du till de oinvigda kan jag bara gratulera. Seså - iväg med dig till bibban. 700 sidor kanske känns lite avskräckande till en början men när du har läst första sidan är du bara sur över att den är så kort. 

Boken gavs ut år 1992. Den var Donna Tartts debutroman och den tog världen med storm och blev kultförklarad. Folk har öst superlativer över den och jag vet faktiskt inte varför det tagit så lång tid för mig att ta mig an den. Kanske också jag skydde tegelstenen där den låg och samlade damm på bokhyllan?



Richard Papen är huvudpersonen. Han börjar college efter lite strul på hemmafronten och blir en av sex studerande som studerar grekiska och som är speciellt utvalda av Julian, deras säregna professor. Men det är inget vanligt collegeliv denna inre krets lever: utan för att riktigt förstå den filosofi den grekiska kulturen, litteraturen och identiteten innefattar försöker de återskapa allt genom att själva leva ut lärdomarna. Där finns Harry som är något av en ledare, tvillingarna Charles och Camilla, Francis och Bunny. Först står Richard utanför gruppen och är en iakttagare men så småningom vävs han in i intrigerna dem emellan. Hemligheterna nystas upp, en efter en, och allt utvecklas i en hastig takt och blir till en oförståelig mardröm. Man vet inte vem man skall lita på och vad man ska tro. Allt har satts i rullning och det känns som om en jordbävning är på kommande. 

Mord. Så där - nu var det sagt. Det sker ett mord. Men lyncha mig inte nu för den spoilern - det räcker med att du läser prologen för att veta att något sådant ska hända. Det som fascinerar mig så stort boken igenom är hur Richard tampas med det. Spännande och skrämmande! I Raskolnikov-anda börjar han berättiga mordet och får till och med den mest moraliska läsaren att nicka instämmande och det ger mig gåshud. Tänk att vi klarar av att forma vår hjärna att tro på vad som helst. Om vi bara intalar oss att vi har rätt, blockerar den där rösten som hörs ett tag och börjar rada upp argument efter argument som talar för en sak tror vi till sist att det är så. Det behövs säkert lite andra likasinnade personer där runtom, men iallafall. Hjärntvätt. Hur många av oss går månne i blindo och vägrar inse sanningen om allt möjligt? Det gör jag, det gör du, det gör vi alla. Förhoppningsvis har vi inga mord på vårt samvete men nog andra saker vi säkerligen borde bli varse om.          

Jag är ganska rapp i tungan rätt så ofta. Det vet alla som känner mig. Jag har svårt att vara tyst och vill gärna förbättra världen. Men vet ni vad? Den hemlige historien fick mig att fundera på om jag kanske borde sluta upp med det. Faktiskt - för vem vet; trots att jag tycker att jag ser saker rätt klart och behärskar mitt språk så väl att jag kan argumentera för min sak kanske jag hela tiden går omkring och tänker fel om många frågor. Om något fick boken igen mig att hylla det Sokrates-citat jag brukar diskutera med mina elever:

Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag ingenting vet.

Shit. Bäst att se sig i spegeln ett tag - åtminstone så länge att min bok-hangover efter Den hemliga historien hinner avta. Och kan ni snälla påminna mig om denna insikt nästa gång jag står där och tror mig veta något igen. Jååko?    

lördag 19 mars 2016

Modiano igen. Med påskäggsprydda björkkvistar i bakgrunden.

Det var många av er som snackade Modiano med mig efter mitt inlägg om Lilla smycket. Och det verkar som om vi läsare lite väljer sida: antingen gilla eller inte gilla hans stil. Jag läste ut den andra boken som jag fick i julklapp; Nätternas gräs, och tänker så att ska ni välja mellan de två ska ni välja Lilla smycket. Eftersom Modianos stil är att skala bort allt onödigt och jobba på texten tills den nått perfektionismens gräns kräver det ganska mycket av en läsare. Man kan inte scrolla med ögonen eller läsa sista sidan för att förstå - det går inte att fuska sig igenom läsningen alltså - utan man måste verkligen L Ä S A. För att förstå. Om man förstår. 

Och Lilla smycket är i mitt tycke aningen lättare. Så börja med den och avancera till Nätternas gräs. 


Och så har jag ett litet dilemma. Jag sträckläste Den hemliga historien men vet inte riktigt hur jag skall presentera den för er. Hur jag än vrider och vänder på 700 sidor kommer jag aldrig att kunna ge boken rättvisa på ett kort blogginlägg. Det finns för många infallsvinklar. Men jag skall ge det ett försök imorgon. Kanske det klarnar under TPS-Kärpät hockeymatchen i Åbohallen ikväll? Ha en skön lördagkväll allihop!  

tisdag 15 mars 2016

Lycka - olycka

Nämen hej, tänker ni nu. Det är ju någon som skriver på den här bloggen också. Det har varit tyst här en vecka eller så och det finns nog en orsak - den orsaken stavas uppsatser. Både Danielas och mina nior har skrivit sina sista grundskoleuppsatser och det betyder digitala högar för oss att komma genom. Temat för dessa uppsatser är tankar om livet. Niorna befinner sig i en spännande tid där val inför framtiden skall göras och där de strax ska säga hejdå till sina klasskamrater och den vardag som så länge har varit deras. Det är en tid då det finns många frågor, då man oftast blir lite sentimental och då det också passar bra att lufta sina tankar i personliga berättelser.

Själv älskar jag att läsa just dessa uppsatser. Eleverna är ofta väldigt hoppfulla, ivriga och otåliga på att få nya utmaningar. Drömmarna är stora och möjligheterna många. Lyckan finns bakom hörnet.

Och i samma veva råkar jag läsa Alice Munros För mycket lycka. Det är en novellsamling som består av tio noveller och som alla till synes handlar om gestalter i vitt främmande vardagar. Men det är vardag med allt som därtill hör. Vardag är skola, jobb, mat på bordet, fredagsmys, besök hos gamla släktingen och hobbyn. Men så händer det något: någon dör, någon skiljer sig, någon råkar ut för en olycka. Igen och igen är det slumpen (ödet?) som ändrar livets riktning.

Jag kan ganska ofta tänka att vi människor nog hör till ett konstigt patrask. Det är som om vårt medvetande kräver att vi ljuger för oss själva. Jag hör om grannen som har dött och kan känna en enorm ångest, en fruktansvärd sorg och en förundran över livets varande och i nästa sekund skriker någon på mig från toaletten och jag skuffas ut i verkligheten och går och torkar en rumpa. Grannen var en bekant, en god människa och alltid lika glad - men min vardag låter inte ens mitt medvetande stanna kvar där i tanken och känslan för det finns inte tid, ork eller plats. Världen är full av grymheter och olyckor och ändå drömmer vi om lyckan, bygger upp framtidsvisioner och tror att vårt liv ska ha en betydelse.

Alice Munro är helt fenomenal på att skildra livet som det är: ett liv där det sker olyckor. En olycka är ingen stor sak - ingenting är en stor sak. Det är bäst att man inte ens stannar upp för att tänka till för man blir inte klokare för det. Det finns saker vi aldrig kommer att förstå så istället fortsätter vi ljuga för oss själva och accepterar livet som det är. Men man fortsätter drömma och man fortsätter tro. Drömmarna är våra och dem kan ingen ta ifrån oss. För Munro är det här självklart.


För hon vill bli kramad och hållen
Hon vill bli vaggad till ro

Hon säger: ljug för mig älskling, du vita lögnare
ljug för jag vill gärna tro
Hon säger: ljug för mig älskling, du vita lögnare
   ljug för en som vill tro 


Och trots att jag läser om olycka och lyssnar på orden till Lisa Ekdahls Ljug för mig älskling så ler jag glatt igenkännande när den ena uppsatsskribenten tänker vinna på lotto och resa jorden runt, den andra skall hitta drömjobbet i New York och den tredje vill ha fem barn; allra helst tre flickor och två pojkar. För det är så skönt. Det är så vackert. Det är så hoppfullt. Det är som det ska vara. 
     

  

tisdag 8 mars 2016

Glad kvinnodag!

Behåll dina rosor
duka av bordet istället

Behåll dina rosor
ljug lite mindre istället

Behåll dina rosor
hör vad jag säger istället

Älska mig mindre
tro på mig mer

Behåll dina rosor


Märta Tikkanen


måndag 7 mars 2016

En blivande klassiker

Lotta skrev i förra inlägget om en bok som börjar vara en riktig klassiker bland ungdomsböckerna och då passar det ju bra att fortsätta med att presentera en blivande klassiker för er, nämligen del 2 i Siri Pettersens trilogi Korpringarna med titeln Röta. Den första delen, Odinsbarn, skrev jag om här.

Hirka har lämnat Ymslanden och kastas in i vår värld, i nutid. Hon får se en hel del av Europa: York, London, Stockholm, Venedig och allt är lika obegripligt och lika ruttet. Djuren är i bur, skogen är död och all mat är smaklös, konstig, rutten. Hirka skulle aldrig få för sig att sätta tänderna i ett äpple som ser likadant ut dag efter dag utan att börja ruttna. Ja, detaljrikedomen och Hirkas genomgående förvåning för och träffsäkra analyser av vår värld är en av orsakerna till att jag gillar boken. 

Rime är kvar i Ymslanden och han är nu korpbärare i en värld utan Siaren, Korpen. Det han alltid trott på är nu meningslöst och han ska leda ett helt rike. Det enda han säkert vet är att han älskar Hirka och att hon tycks vara förlorad för alltid. 

Hirka kämpar också på sitt håll. Hon lär sig att hon inte har så mycket gemensamt med människorna trots allt och det visar sig att hon bara till hälften är en menskr, den andra hälften är det värsta av allt. Boken handlar alltså mycket om tro och att vilja göra rätt men att man först måste veta vad som är det rätta. Inte ens Hirka, som är så smart, vet alltid vem den verkliga fienden är och dessutom verkar hon ha gett sig av till människornas värld helt i onödan för inte ens rötan är vad hon först trodde att den var. Jag gillar att boken väcker just de här frågorna om rätt och fel, det goda och det onda om om tro och hur man kan lägga så mycket tillit på en högre makt man egentligen vet så lite om. Vilket är ditt rättesnöre och vilket är mitt? Är jag god nog att acceptera dig även om du följer andra spelregler än jag? Boken är oförutsägbar just därför att ingenting är svartvitt. 

Jag kunde fortsätta här med hur många fler lovord, men kanske jag nöjer mig med att konstatera att bok två absolut håller måttet trots att förväntningarna var höga redan från början. Boken har ett bra slut och jag riktigt längtar efter att den avslutande delen ska komma ut på svenska. 










söndag 6 mars 2016

En ungdomsklassiker

Egentligen borde det väl vara Daniela som skriver det här inlägget. Imorgon när kriget kom av John Marsden var en av Danielas favoritböcker när hon gick i högstadiet (visst Daniela?) och det är en bok och en bokserie jag hört om så många gånger att jag bara inväntat ett bra tillfälle att läsa den. När vi tillbringade sportlovet på Borstö och väntade på att Nordep skulle komma tog vi ett avstamp i väntstugan i byn där det också finns en hel del böcker man får låna. Då föll mina ögon på Imorgon när kriget kom och jag lånade den därifrån. 

Imorgon när kriget kom är en snabbläst  - vid det här laget - ungdomsklassiker som utspelar sig i Australien och som gavs ut redan år 1996 på svenska. Huvudpersonen är Ellie, som tillsammans med Fi, Lee, Homer, Corrie, Robyn och Kevin ger sig ut för att campa under några dagar. När de återvänder hem upptäcker de att staden de bor i är övergiven och tom. Elen fungerar inte och telefonerna är tysta. En del husdjur är döda. Författaren bygger upp ett sanslöst intressant och spännande äventyr där de sju ungdomarna snart får veta att Australien blivit invaderat och de är tvungna att bo ute i ödemarken, återvända till staden med jämna mellanrum för att skaffa proviant och så småningom bilda en gerillagrupp som kämpar mot invasionsstyrkan.

För mig blev läsandet av denna bok en glad överraskning. Det att boken börjar kännas så gammal gör att jag har funderat på om den faktiskt kan vara en bok att tipsa om för eleverna idag - och jo, den fungerar! Samhället har visserligen förändrats sen 1996 men det finns ingenting i boken som på något sätt känns gammalmodigt eller som i våra ungdomars ögon kan te sig oförståeligt. Eventuellt avsaknaden av mobiltelefoner då - men fokus ligger inte det utan på andra saker. 

Imorgon när kriget kom är den första boken av sju. Jag vill definitivt läsa fler och få veta hur det kommer att gå för ungdomarna. Är det värt att fortsätta läsa dem Daniela? Kommer du ihåg vad det var som du tyckte så mycket om i böckerna när du läste dem? Om jag har förstått saken rätt kommer en TV-serie som bygger på böckerna att ha premiär i Australien i april det här året. Kanske serien får ett uppsving i och med den nu då?



  

torsdag 3 mars 2016

Ordkonst

Jag har läst något uttalande någongång någonstans att där en vanlig författare behöver 300 sidor klarar sig Patrick Modiano - nobelpristagaren i litteratur år 2014 - med 120. Lilla smycket är den första boken jag läst av honom och jag kan inte annat än hålla med; redan på första sidan kan man ana den skrivbegåvning han besitter. 

I Lilla smycket får vi möta Thérèse, en blivande nittonåring som varit moderlös länge. Hon har fått berättat för sig att mamman dog i Marocko och i den tron går hon ända tills hon en dag mot förmodan ser sin mamma i en gul överrock i Paris tunnelbana. Hon följer efter henne, spionerar, jagar och efterhand gör Thérèse en massa tillbakablickar som allt mer avslöjar en ensam och otrygg ung kvinna med ett väldigt kantstött självförtroende.

Det är ett oerhört närgående berättargrepp boken igenom. Den är berättad i jagform och ganska snabbt börjar man som läsare känna med Thérèse. Det är svårt att inte bli påverkad av den melankoliska stämningen eller dras in i historiens drivkraft. Häri ligger Modianos fantastiska berättarstil: på så lite skrivutrymme lyckas han beskriva allt och greppa tag i ens inre bilder. Allra helst skulle man själv vilja besöka Paris eller så inbillar man sig bara att det är just där man befinner sig. Miljöbeskrivningarna är rent ut sagt fantastiska och hör Thérèse ett ljud vet man precis hur det låter, upplever hon en känsla av ånger eller glädje är även dessa känslor så på pricken beskrivna att det också är exakt det man själv erfar. Vilken ordkonstnär Modiano är!

Temat för kortromanen kunde kanske vara sökandet efter sig själv. Och hur svårt det är att inte låta andra människor definiera vem man är  - utan våga ta steget vidare och lita på sig själv. Klokare blev jag inte av att läsa boken eftersom den egentligen lämnar efter sig fler frågor än svar. Men det i sig är ju ett tecken på ordkonst; att säga mycket, förse läsaren med en gripande story men sedan avsluta i all hast. Hur gick det sen, funderar jag? Vad menar han med det här och det där? Fattar jag all symbolik? Modiano lyckas så jättebra med att utmana läsförståelsen och "underberätta" - lite samma stil som en del novellister har där de gömmer undan en massa undertext och det blir upp till läsaren att läsa mellan raderna för att förstå helheten. 

Förstod jag allt? Nej knappast. Men det är just så jag vill ha det! Julgubben var dessutom extra snäll och gav mig två kortromaner av Modiano - så det återstår att se om Nätternas gräs också bjuder på samma fröjd som Lilla smycket gjorde.   

        

tisdag 1 mars 2016

Blir du insläppt?

I boken Jag är Kina (Xiaolu Guo) frågar sig en av huvudkaraktärerna, Iona Kirkpatrick i London, hur man egentligen skall leva livet för att det skall kunna kallas "värdigt". Hon funderar på var hennes liv kan placeras på en kvalitativ skala och vad man förväntas göra i livet för att det skall vara tillräckligt - för att ens liv skall räknas, vara av betydelse, medföra något? Iona är översättaren som råkar komma över brevväxlingen mellan Jian och Mu - och blir indragen i ett drama hon inte kan släppa. Jian och Mu är två revolutionära kinesiska unga vuxna som kämpar för förändring i samhället, yttrandefrihet och kampen om att få tänka fritt. 

Allt eftersom tiden går, och de översatta sidorna blir fler, lär sig Iona mer och mer om Jian och Mu. De två har länge haft en komplicerad relation till varandra men de har aldrig tvivlat på kärleken. Det som gör att kärleken dem emellan aldrig riktigt får leva ut dock är framför allt Jians kampvilja: någonting är fel i det kinesiska samhället och det är hans skyldighet att via punkmusiken sprida sitt manifest. 

Jag tyckte om boken. Det är mycket samhällsdebatt, ideologier, Kinas historia och nutid, Europa ur en asylsökandes perspektiv och musik. Boken är egentligen väldigt ojämn dock - emellanåt ganska trög och utdragen men sen råkar man läsa några rader riktiga guldkorn som väcker tankar hos en. Hur är det med ditt livskonto till exempel; Ionas tankar om vad som är av betydelse?  Ligger du på plus eller minus? För några veckor sedan fick jag för första gången i mitt liv parkeringsböter. Jag hade parkerat utanför Caribia i Åbo en fredagseftermiddag eftersom barnen och jag skulle simma tillsammans med våra goda vänner. Vi fastnade ovanligt länge i Hesburgerkön efter simmandet (ibland måste man unna sig, visst?!) och kom ut till bilen en halvtimme för sent. 60 euro. Blä! Dyra hamburgare! Och det enda jag egentligen hade lust till var att skrika ut min frustration - JAG ÄR INGEN SKURK! Jag kör enligt hastighetsbegränsningarna. Jag betalar skatt. Jag har aldrig snott något, inte ens en slickepinne i butiken som barn. Jag är med i Röda Korset och jobbar för välgörande ändamål. Jag jobbar som lärare och ser till att barn och unga får kunskap, är trygga och mår bra. Jag är snäll mot andra och tror på empati. Jag skickar JU julkort varje jul och lämnar för fasiken också in mina bibbalån innan de går över förfallodagen. 

Mitt konto är på PLUS. Kan inte lapplisan istället komma fram till mig och säga att jag lever mitt liv på rätt sätt; att min halvtimme parkering på övertid kan dras av från pluskontot och att jag är förlåten för allt? Torka mina tårar och ge mig en liten chokladbit då? Ge mig en liten kram iallafall? Var finns rättvisan, liksom?

Nej men. Hur skall vi egentligen tänka med våra liv? Är vi ansvariga för att göra rätt endast i våra egna liv, eller leva för våra barn eller borde var och en tänka större än så? Vad kommer att hända när du knackar på himladörren - släpper Gud in dig eller ber hon dig återvända till världen, göra rätt ifrån dig först och sedan försöka pånytt?

Blir du insläppt?