tisdag 25 april 2017

Dags att låta mjuka värden styra världen?

Jag har ett minne från när jag var kanske tio år gammal. Det var en gäst på besök i skolan, i min klass, och vi deltog antagligen i något projekt av nåt slag. Vi satt i ring och alla skulle berätta för varandra om våra innersta drömmar - om vår högsta önskan. Jag kommer ihåg att satt och vred och vände på min stol för jag kom bara på en enda grej - en enda. Och den saken kändes på nåt sätt så väldigt enfaldig. Jag kunde inte förmå mig att säga den högt. Jag skämdes redan på förhand. Skämdes. 

Men jag hade inget val. Jag sade det iallafall. 

Med en darrande tioårig pipig stämma viskade jag blygt fram att jag nog önskar mig fred på jorden

FRED PÅ JORDEN! Ha, javisst ja. Jag såg hur gästtanten drog lite lätt på smilbanden, sådär som man gör när ett barn säger något gulligt. FRED PÅ JORDEN. Javisst ja. 

Under påsklovet hälsade vi på hos mina föräldrar på Kirjais och jag läste klart Tio över ett sådär plötsligt. Då räckte mamma fram en bok som hon hade haft som sin bokcirkelbok för några år sedan; Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Det är en bok som säkert många av er läsare redan har läst - och jag också mycket glad att jag nu sent omsider läste den. Glad alltså, men också så himla ledsen långt in i själen.

För Morgon i Jenin är en väldigt tung bok. Det är en sådan där bok som du inte kan förbli oberörd av att läsa och som man kanske allra helst ändå skulle vilja slippa läsa. Det är en bok om vanliga människor som till en början lever sida vid sida, bor hus vid hus, oberoende religion och kultur. Men så händer Al Nakba, "Den stora katastrofen"; tvångsflytten av de invånare som bodde i det som var Palestina och som kom att bilda staten Israel. Året var 1948. 

Och resten kan ni räkna ut själva. Familjer slås sönder och splittras, flyktingläger uppstår, någon försvinner spårlöst, någon tappar förståndet, syskon ser varandra misshandlas, flickor våldtas - och det så mycket död och så mycket blod. Det är livet när det är som mörkast. Och mitt i det helvetet lever Yusuf, Amal och David - tre syskon vars livsöden är så grymma att man bara skulle vilja dra en filt över huvudet och blunda för allt, blunda för vad vi människor är kapabla till. 

"Elvaåringen blev våldtagen", " Ytterligare en anhållen efter terrorattacken", "Stjärnans skräck: Jag ville bara dö", "Gud sa åt mig att mörda kvinnorna", "Kvinnokommittén - med bara män i", "De dödades av sina män", "Diktaturen som gynnar terrorn"... Javisst ja. Dagens uppsättning av Aftonbladet levererar. Grymheterna bara fortsätter och fortsätter. Den där filten lockar bara mer och mer.  

Såhär tänker jag. Det finns fina män. Det finns fredliga män. Det finns de män som växer upp i fredliga länder som har lärt sig empati och respekt och solidaritet. Men vad skulle hända med världen om vi skulle låta kvinnorna ta över nu? Alla män är inte grymma. Alla män våldtar inte. Alla män startar inte krig. Men det som alla som gör det har gemensamt är att de är män. Skulle världen vara i behov av ett experiment? Låt kvinnorna få majoriteten i alla makthavande grupper kanske? Eller sluta sukta efter grymhet, ha-begär och maktlystnad hos de män vi väljer in att styra världen? Låt mjuka värden ta över och uppskatta snällhet och välvilja istället. Vad som helst ju: bara det skulle ske en förändring! Vänlighet smittar, låt oss starta en epidemi!    

Och här sitter Lotta, 36 år gammal, och har fortfarande en enda önskan. Att det skall vara fred på jorden.



   

fredag 21 april 2017

När rädslan tar över

Googlar man panikattack får man extremt många träffar. En panikattack, eller panikångest, är ett vanligt fenomen som händer många men som dess värre knappast ger en nån tröst att veta. För det kan till och med kännas som om du håller på att dö. Du kan fundera på om du håller på att bli galen eller som om ditt hjärta ger upp. Du kanske börjar hyperventilera och svettas som en tok. Eller så fryser du så mycket att hela din kropp bara darrar. 

Är du dessutom kring femton när du råkar ut för en panikattack för första gången kanske det lämnar så svåra ångestkänslor i din kropp att du kanske tror att du aldrig blir dig själv igen. En del människor kan ha en panikattack en eller några gånger i livet medan andra kan ha jobbigare perioder då de återkommer ofta. Det som alla attacker har gemensamt är att de dyker upp när du känner stress eller av en eller annan orsak är under mycket press. Och det andra som de alla även har gemensamt är att du nog överlever dem, trots allt. 

Maja i boken Tio över ett, av författaren Ann-Helén Laestadius, sover inte på nätterna. Varje natt klockan tio över ett ställer hon nämligen väckarklockan på alarm för att vara vaken när de spränger i gruvan. Maja bor i Kiruna, i norra Sverige. I Kiruna finns världens största underjordiska järnmalmsgruva och där jobbar Majas pappa. Maja oroar sig för att pappa skall dö. Hon funderar mycket på hur hon skall göra för att lära känna Albin, killen hon vill att skall lägga märke till henne. Hon oroar sig också över att bästa vännen Julia skall flytta bort men framför allt så har hon fått för sig att det snart kommer att ske en katastrof - och hon vill absolut inte sova när marken rasar under henne och alla dör. Istället har hon packat en väska med allt nödvändigt och planen är att hon skall hinna väcka sin familj och rädda dem.

Tio över ett är en bok jag hade hoppats att jag hade läst när jag var ung. Jag tror att jag hade varit mera förberedd ifall jag hade läst en så bra bok som den här boken är; förberedd på vad det innebär att ha ångest och förberedd på vad känslor av alla de slag kan leda till. Starka känslor. Och rädslor och oro. 

För Tio över ett är en bok vi alla kan relatera till. Bor du i Pargas dessutom vet du ju precis vad det innebär att det sprängs i gruvan en gång om dagen. Du vet också hur det känns att vara kär och hur du av hela ditt hjärta skulle vilja att en annan besvarar dina känslor. Du vet kanske hur det är att oroa sig inför förändringar. Du vet att kompisrelationer inte alltid är lätta och du vet vad det innebär att vara ung. Lägg till för lite sömn om nätterna och hård stress så förstår du varför det som händer Maja händer. Det kan hända också dig. 

Det hände också mig. 



 

torsdag 20 april 2017

Nytt berättargrepp och upptäckten av dig själv

Ända sedan Daniela och jag började bokblogga har jag haft ett dilemma. Vi bestämde oss då för att verkligen försöka skriva våra blogginlägg på ett så jordnära sätt som möjligt - och relatera till vad vi tänker på när vi läser. Jag gillar den stilen. Det gör att inläggen blir mer personliga och som läsningsinspiratör vill jag gärna förmedla just den delen av läsningen: att läsning ger en så mycket att tänka på och således på så många sätt påverkar ens personliga utveckling. Men varje gång jag skriver om en ungdomsbok på det här sättet uppstår det en konflikt. Jag är nämligen inte så säker på att det är det rätta greppet att nå ut till mina elever. Kort och gott: mitt liv och min personliga utveckling intresserar dem inte. Så är det bara. Så jag tänker göra en helomvändning här. När jag bloggar om en ungdomsbok från och med nu tänker jag ha ett annat berättargrepp. Jag tänker vända mig till en ung person, till en av mina elever, och skriva mina inlägg så som jag skulle tipsa om boken i mitt klassrum. 

Det betyder inte att jag inte skulle kunna vara personlig. Men det betyder att jag kanske dämpar mina egna intressen lite och istället fokuserar på vad en ung läsare kunde få ut av att läsa just den aktuella boken. Målgruppen för mina inlägg kommer att bli mer påtaglig, helt enkelt. 

------------------

Du kanske kommer ihåg mitt blogginlägg om Så har jag det nu av den prisbelönade författaren Meg Rosoff?! Hennes bok Den jag var (2007) gavs ut på svenska 2010 men kom ifjol ut som nyutgåva. Allt som allt har hon gett ut fem ungdomsböcker varav Så har jag det nu är den mest kända. 

Börjar du läsa Den jag var kommer du att trollbindas från sida ett. Det är något väldigt speciellt med Meg Rosoffs stil som gör att man nästan faller in i en dimmig värld som det är svårt att finna vägen ut ur. Den här gången är det den unga killen Hilary som är huvudpersonen. Han flyttar till en Internatskola. Året är 1962 och landet England. Skolan ligger nära en strand och en dag när Hilary under en gymnastiklektion springer på stranden råkar han träffa Finn, en föräldralös ensamvarg som likt Robinson Crusoe bor i en ödslig fiskebod för sig själv. 

De fattar direkt tycke för varandra. Hilary fascineras av Finns sätt att leva sitt liv och han börjar själv drömma om hur det skulle vara att få ta hand om sig själv och slippa följa en massa regler, tider och system. Men Finn är konstig. Finn kan inte de sociala reglerna och upprepade gånger uppstår det spänningar dem emellan som Hilary inte vet hur han skall tolka. Men Finn och Hilary dras till varandra och snabbt förstår Hilary att mötet mellan dem kommer att förändra allt!

Det finns en otroligt häftig twist i slutet av boken. När du kommer dit kommer du att bli helt tagen av det du har läst och jag lovar att det om något ger dig massor av tankar om hur du själv är bunden av alla system, skrivna och oskrivna regler och inmatade mönster. Kanske är det så att var och en av oss borde möta en Finn för att verkligen förstå varför vi gör som vi gör och tänker som vi tänker? Och tror du dig redan veta varför tror du fel! Tro mig. 


måndag 17 april 2017

Små stora lögner - ett sista inlägg

Det har varit jättekul att blogga om en bok såhär - på nåt sätt gör det att man kanske tänker till lite extra under läsningens gång också. Eller inte vet jag; nog pågår det ju hela tiden ett tankearbete medan man läser alla böcker men skillnaden nu är ju då att man stannar upp lite och sätter ord på dessa tankar. Det här gör vi definitivt om jo, Daniela!

Såhär summa summarum tycker jag att boken gjorde ett förvånansvärt starkt intryck på mig. Jag hade kanske tänkt att den skulle vara lite feelgood-aktig, och med det så menar jag att jag främst trodde det skulle vara skön läsning och inte så djupgående livsfilosofiska teman. Mina förväntningar var inte så höga, nämligen. Men stundvis överraskade boken alltså och gav mig en hel del! Främst tänker jag då på livssituationen jag själv befinner mig i; mitt-i-livet/kvinna/mamma.

Det allra bästa med boken var nog intrigerna. Eftersom språket och språkmelodin var så medryckande var det svårt att släppa taget om boken och hålla paus i läsningen. Det här är en sån där perfekt bok att ta till när man egentligen själv har tråkigt, är ledsen, behöver fly från den egna vardagen eller behöver underhållning av nåt slag. Man kommer karaktärerna långt in på livet och känner nästan en tomhet efteråt - som om man fått nya vänner man sedan blir att sakna. 

Nu har ju jag tur. Min månadsbok för april är ju nämligen Öppnas i händelse av min död av just den samma författaren, alltså Liane Moriarty. Den skall jag börja på bara jag läst klart Morgon i Jenin som jag började på i fredags. Dessutom har jag inte bloggat om två ungdomsböcker jag läst och Katerina Janouchs Modershjärtat. Jag återkommer således med flera recensioner inom kort.

Tack Daniela för tankeutbytet! Eftersom vi inte ses så ofta som vi brukar har det här också varit ett sätt att mötas! Kul så! Hoppas påskhelgen har varit vilsam och skön! Vi har häxat oss, städat, haft påskbrasor, tagit det första doppet efter bastun, kommit ut ur Escape Room med tio minuter kvar av tiden, varit på 40-årsbastu, ätit alltför mycket choklad, varit på bio, hälsat på i Nagu, plockat fram utemöbler, rensat på gården, tittat på film och sovit extra länge på morgnarna. Lovet får därmed fullt godkänt.       


lördag 15 april 2017

Stora små lögner - det drar ihop sig

Tros att det var olidligt spännande kunde jag till slut inte hålla ögonen öppna igår och således har jag några tiotals sidor kvar ännu. Men jag antar att du Lotta har läst klart, så berätta -  vad tyckte du om slutet och vilken stämning lämnade boken kvar hos dig? 

Jag identifierar mig nog mest med Jane jag också. Jag är för rädd för konflikter och konfrontationer för att kunna bete mig som Madeline. Celeste är på något sätt så sluten och allvarlig att jag inte kan känna igen mig i henne heller. Jo, jag håller absolut med om att karaktärerna blir väldigt levande i boken och man kan verkligen sätta sig in i deras olika situationer.

Jag tänker som du Lotta angående titeln. T.ex. Celestes äktenskap framstår ju som en enda stor lögn, det är bara fasaden som är fin, men själv har hon intalat sig att det bara är en liten obetydlig lögn så hon ljuger också för sig själv. Amabellas lögn var egentligen en struntsak som uppstod i en jobbig situation men den fick enorma konsekvenser.

Miljön är på det sättet betydelsefull att den lilla idylliska småstaden blir en stor kontrast till det hemska som läsaren vet att pågår eller snart kommer att ske. Det finns inga långa utsvävande miljöbeskrivningar i boken utan författaren lyckas bra med att få miljön att växa fram så småningom via karaktärernas liv och deras små iakttagelser.

Nää, nu ska jag slänga mig i soffan med boken och läsa klart. Jag tycker, som det säkert har framkommit, väldigt bra om Stora små lögner. Jag gillar den mer än Öppnas i händelse av min död som kanske lovade mer spänning än vad det sist och slutligen blev.

Det var roligt att blogga tillsammans med dig Lotta under läsningens gång. Jag väntade alltid med spänning på att få se vilka tankar boken väckt hos dig. Vi brukar ju diskutera böcker vi läst på jobb och det är en av många saker med min fantastiska arbetsplats jag saknat under mammaledigheten. Det här ska vi göra på nytt, eller hur?


torsdag 13 april 2017

Stora små lögner - inte mycket kvar nu!

Om jag är bra på att lista ut vad som kommer att hända? Skämtar du Daniela? Jag är usel på det! Visst, om det är en författare jag har läst mycket av, t.ex. Läckberg, Mankell eller Guillou, går det ganska bra att gissa vilka vändningar som komma skall men annars är jag nog ett hopplöst fall. Här kan jag ju avslöja Daniela att jag inte alls är säker på att jag fattade Atkinsons Liv efter liv riktigt ut i fingerspetsarna; du är bara så mycket bättre på att fånga upp alla detaljer i din läsning! 

Oj fy vad Perry sticker ut. Jag går nog i bitar om inte det är han som straffas. Det finns ju gränser för vad en person kan få komma undan med, väl!? Jag har faktiskt inte kunnat släppa det där du Daniela skrev om att det är Perry som kan vara pappa till Ziggy - tänk om det är så? Hur långt har du läst nu? Vågar jag skriva att jag blir väldigt glad för Janes nya bekantskap dock. Känns som om kärleken kommer att vinna iallafall!

Språket tycker jag är väldigt rappt och målmedvetet. Det finns knappast något i boken som känns ogenomtänkt eller utsvävande. Det är ju väldigt lättläst och jag tror inte jag har hakat upp mig på ett enda ord eller en enda klumpighet. Ja, den är nog väldigt välskriven helt enkelt. 

Vem identifierar du dig mest med Daniela? Jag tycker nog att jag kanske allra mest av alla är Jane. Jag skulle älska att ha Madeline eller Ed som vän. Bonnie är nog lite för duktig för att orka med och Celestes handlingsförlamning gör mig lite frustrerad. Håller du med om att författaren lyckas jättebra med att få karaktärerna levande? Ingen av dem är helt svartvit och ju mer man läser desto mera förstår man också dem alla. Kanske inte tycker lika, men förstår!

En sak som jag hela tiden tänker på medan jag läser är hur vi, i våra sätt att handskas och tänka, antingen kan göra stora saker väldigt små och göra små saker hur stora som helst. Vi är ju rätt snabba på att ta förhastade beslut och tänka katastrofala tankar - men personer som verkligen är i nöd och utsatta för enorma fasor kanske inte ens upplever att de har det så hemskt. Därav titeln kanske? Eller vad tror du att den syftar på?

Vill du säga nåt om miljön kanske? Hur tycker du att författaren skildrar miljön och hur lyckas hon med det?

Jag bara älskar din fråga om vad jag skulle göra om min man tjänade lika mycket pengar som Celestes man, d.v.s. massor. Jag tror att jag aldrig någonsin skulle klara av att vara ekonomiskt beroende av en man. Bara själva tanken gör mig magsjuk. Hemmamamma, nej. Finns inte på min karta. Så, min man kunde få tjäna hur mycket pengar som helst och jag skulle ändå tänka att jag ska kunna försörja mig själv och ha en egen ekonomi att stå på. Pengarna - om de fanns i överflöd - skulle nästan ge mig nippor. Jag som avskyr materialism och den köphysteri vi lever i ser ingen poäng i att ha mer pengar än man behöver. Och med det sagt vill jag ändå säga att jag stundvis ligger vaken om nätterna och oroar mig för vår ekonomi - så lite mer pengar i handen skulle jag inte tacka nej till. Men bara lite, så sömnen skulle bli bättre.

Jag har bara lite kvar nu så mitt nästa inlägg blir en avslutande summering.  


onsdag 12 april 2017

Stora små lögner - lite mer än halvvägs

Nej, nu tror jag bestämt att det är Celeste som kommer att dö. Men samtidigt tänker jag att det är en fälla som författaren bygger upp för att få läsaren att tro att det är Celeste så att Moriarty kan överraska sin läsare sen. Brukar du Lotta vara bra på att genomskåda författarens planer i spänningsromaner och deckare? Eller brukar du försöka att inte tänka så då du läser för att du ska få bli överraskad i slutet? Förut var jag inte alls speciellt bra på det, men man ser ju att vissa mönster upprepar sig då man läser fler böcker i en viss genre.


Då jag började läsa hade jag förväntat mig en feelgoodroman med ett visst allvar. Så spänningen i boken överraskade mig lite. Stämningen i boken är ganska dyster ändå och personernas tillvaro känns så skör eftersom man vet att någonting ska hända. Första halvan av boken gav en lite nervös, krypande känsla men nu lade jag undan boken på ett riktigt kusligt ställe. Iiiik! Det är lite svårt att genrebestämma den här boken, den rör sig mellan flera genrer tycker jag.


Mobbningen, ja. Det kan hända att jag fällde en tår då stackars Ziggy undrade om någon alls får leka med honom mera. Först och främst skulle ju skolan behöva få lite arbetsro för att kunna ta itu med situationen utan föräldrarnas inblandning. Visa lite förtroende för att läraren och rektorn som är de professionella här kan sitt jobb, tack! Men oavsett hur väl man känner sitt eget barn kan man aldrig vara helt säker på att ens barn inte mobbar, så jag förstår Janes tvivel. Samtidigt måste ju hon som mamma tro på sin son då han säger att det inte är han, det är ju hennes uppgift att stå på hans sida. Om jag måste gissa tror jag att Ziggy är oskyldig, det är någonting annat som hänt.

Nej, nej och återigen nej. Jag skulle bli galen om jag var i Madelines situation. Jag skulle avsky varje minut någon annan tog hand om mina barn, särskilt om det var en permanent lösning och vi inte delade samma uppfattning om uppfostran. Alltså jag har inga problem med att låna ut mina barn över ett veckoslut eller så till vem som helst som de trivs med, även om jag vet att de kanske äter mer godis än jag skulle tillåta eller vakar för sent på kvällen eller vad det nu kan vara eftersom det ju ändå är jag som har huvudansvaret för dem. Men att vara tvungen att ge över huvudansvaret till någon annan är nog en hemsk, hemsk tanke!

Vad tycker du Lotta om språket i boken då? Jag kommer på mig själv att ha så bråttom framåt emellanåt att jag läser lite slarvigt så jag har inte riktigt hunnit njuta av språket. Det är verkligen spännande nu!


Har du några tankar om titeln, Lotta? Tror du att vi nu drygt halvvägs börjar ha koll på de flesta lögnerna eller dyker det upp fler? 

Ännu en fråga: Vad skulle du göra av ditt liv om din man förtjänade lika mycket pengar som Celestes man? Skulle du skämmas som Celeste? I vilka situationer i så fall? Skulle du kunna tänka dig att vara hemmamamma? Skulle du ha koll på er ekonomi eller skulle du som Celeste inte riktigt ha en uppfattning om hur rika ni egentligen var?


tisdag 11 april 2017

Stora små lögner - mitt i boken

Ja absolut Daniela. Jag gillar jättemycket att läsa böcker som först öppnar upp en spännande vändpunkt och sedan hoppar tillbaka för att bena ut vad som egentligen har hänt. Det är lite som Donna Tartts Den hemliga historien eller En nästan sann historia av Mattias Edvardsson. Fast när det kommer till Stora små lögner är stilen mera som Gone girl eller Kvinnan på tåget. Det är ju så sjukt spännande och det om något sätter fart på läsningen. Man vill ju veta så snabbt som möjligt ju!

Igår kväll hade jag mycket svårt att sätta bort boken. Ni vet, måndag - ledig kväll - regnigt och blåsigt därute. Vad är då bättre än att krypa under en varm filt i soffan. Jag tycker Stora små lögner lämpar sig jättebra för just en sådan dag. Vilken stämning tycker du Daniela att man får av boken? Jag upplever att den är rätt så kuslig och man vet att det vackra och fina och trevliga kommer att sluta i en tragedi. Det är lite nervkittlande på nåt sätt men också tragiskt - som minuterna innan en storm drar över land. 

Jag hoppas så att det är Celestes man Perry som råkar ut för nåt. Helt överens med dig där Daniela! Tyvärr har jag en ond föraning om att det är ett av barnen. Det vet jag inte om jag klarar av dock. Hoppas författaren skonar oss från det. Celeste själv är ju lite av mysterium också, och Jane för den delen. Det känns nästan som om det bara är Madeline man inte förväntar sig att ska kunna ändra karaktär. Jag vet inte med Bonnie riktigt. Jag har en känsla av att hon får axla Bad Guy-rollen bara. Men det är klart att hon får skulden för all skit eftersom hon så tydligt går in för att påverka Abigail (Madelines dotter) när hon väljer att flytta till pappas hem istället för att stanna kvar hos mamma. Vad tycker du om det Daniela? Skulle du klara av att ge över ansvaret för dina barn till en annan vuxen, som kanske inte delar din uppfattning om uppfostran, och lita på att det ändå går bra? 

Ja för mammor är ju olika. Du frågade mig om jag tycker att vi mammor håller på och tävlar med varandra om popularitet och engagemang. Nja, svarar jag. Inte egentligen. Helt tydligt har ju föräldrarna i boken (i Australien) en helt annan roll i sina barns skolgång än vad man som förälder väljer att ha här i Finland så det går kanske inte att jämföra. Det jag ändå kan tycka att är otroligt påfrestande för mammahjärtat är alla födiskalas som skall ordnas. När ett barn får bjuda in hela klassen till Hoplop och en annan ordnar ett hejdundrande disco i ett föreningshus - så uppstår det lite dåligt samvete när man själv knappt vet om man orkar ställa till med kompiskalas överhuvudtaget. Eller gällande hobbyn; man borde ju själv vara tränaren eller ledaren och göra så mycket mer men man orkar knappt köra sitt barn till träningen. Suck. Det jag dock tycker jättemycket om i boken är att mammorna är så olika och de får alla vara som de är. Förlåtande och förstående berättarröst där, inte sant!?

Vad tänker du om mobbningen Ziggy beskylls för då Daniela? Vad tror du egentligen har hänt?



Stora små lögner - första intrycket

Jo, det blir kul att läsa tillsammans på det här sättet! 

Jag tycker också att boken verkar lovande! Överlag gillar jag böcker där man först får veta vad som hänt (i det här fallet ett mord på skolan under en frågesportskväll för förskolebarnens föräldrar. Huhu!) och sedan tas tillbaka i tiden så att man får läsa vad som ledde fram till händelsen. Gör du? 

Jag brukar ju ha ganska svårt att hålla mig ifrån att bläddra framåt men den här gången har jag faktiskt hållit mig i nackskinnet. Kommentarerna från alla de här mer eller mindre okända personerna måste ju vara utdrag ur polisens förhör med de andra föräldrarna. Men de verkar ju inte ha en susning om vem som är mördaren. Däremot har de ganska bestämda uppfattningar om vem som är en bra förälder och vem som inte är det. Urk, vad det är lätt att döma andra! Vi har ju med Lotta båda barn där kring förskoleåldern och i lågstadiet. Vad tänker du Lotta om den här rivaliteten mellan mammorna i klassen? Håller vi mammor faktiskt på så där och hittar fel hos varandra och varför? För nog nickar man ju sådär igenkännande åt hela soppan med pengar, karriärer, hemmamammor, cupcakesförbud och kalasinbjudningar.

Den som mest av allt skulle förtjäna att dö här är ju Celestes man, vidrig typ!  Jag har mina aningar om hur det kom sig att Jane blev gravid med Ziggy, avskyvärt det också! Så tänk om Celestes man är far till Ziggy också? Jag hoppas att det är Perry som är död!  Fast på något sätt förväntar jag mig nog att Moriarty lyckas servera en ännu häftigare vändning i berättelsen någonstans så riktigt sådär enkelt är det knappast. Överdrivet goda och prutthurtiga människor, sådär att de blir irriterande ni vet, brukar inte heller ha alla tomtar på loftet. Kanske det är något skumt med Bonnie ändå? Eller är det bara jag som blir irriterad på henne för att jag önskar att jag var lite mer prutthurtig jag också. Vad har du för teori?




måndag 10 april 2017

Då kör vi!

Daniela och jag tänkte göra en liten kul grej här på bloggen. Vi håller båda som bäst på att läsa Liane Moriartys bok Stora små lögner och tänkte blogga om våra tankar medan vi läser. Känner ni till Moriarty? För mig är det en helt ny bekantskap men Daniela har läst Öppnas i händelse av min död. Men måste nog säga att det jag hittills läst verkar riktigt lovande!

Så Daniela; vad har du tyckt om bokens början? Alla kapitel slutar ju med korta kommentarer av personer man inte riktigt har koll på. Vad spelar de för roll tror du?

Och veeeem är det som har dött? Oj vad det kliar i fingrarna att bläddra fram i boken och kolla efter. Har du kunnat låta bli att göra det? Vem tippar du isåfall att det är?


lördag 8 april 2017

Guillou gjorde det igen!

Äkta amerikanska jeans heter del sex i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Jag har varit fullkomligt betagen av varenda en bok i serien hittills och här kan ni läsa mitt inlägg om bok nummer fem. Så det är med stora förväntningar jag slår mig ner i soffan med del fem.

Då jag börjar läsa vet jag att det nu ska handla om den tredje generationen Lauritzen och att boken ska utspela sig på 50-talet. Jag blir ändå förvånad då jag fattar att greppet är nytt för serien. Det är den vuxna Eric, barnbarn till Oscar och Christina som är berättaren och han berättar sina barndomsmemoarer så som han minns dem i en bok. I början av boken är berättaren alltså nio år, tror jag. Mellan varven förekommer det brev som den vuxna Eric skriver till sin mors kusin Johanne (Johanne var huvudpersonen i Den blå stjärnan). Det finns förresten en släktkarta i början av boken, den kan behövas även om man läst alla delar för att snabbt minnas vem som var vem.

Och jag blir igen så himla imponerad av hur Guillou kan berätta. Han gör barnets perspektiv så intressant. För det finns ju mycket som ett barn inte förstår, men den vuxna läsaren förstår ju (särskilt om man läst de tidigare böckerna behöver jag kanske påpeka). Eric är ett barn med fantasi och en av scenerna i boken som gör starkast intryck på mig är då Eric leker indian i skogen bakom huset i Saltsjöbaden och är helt uppslukad av sin egen verklighet.

Jag vet att det inte alltid är motiverat att närma sig en bok ut ett självbiografiskt perspektiv, men eftersom det är Guillou kan jag inte låta bli. Om vi säger så här: huvudpersonen heter Eric och är barn på 50-talet. Guillou var barn på 50-talet. Guillou har skrivit en annan liten bok som utspelar sig på 50-talet med en viss Erik Ponti i huvudroll som han har sagt att är delvis självbiografisk. Guillou blev misshandlad av sin styvfar (Nils Hansén) och Eric Lauritzen blir misshandlad av sin styvfar Harry Hansson. Då Eric blir äldre blir han simmare och han kommer fram till att han är fransk medborgare och egentligen heter Letang i efternamn. Gissa om jag blir eld och lågor då Eric blir relegerad från Vasa Real och därmed tvungen att börja i en privatskola för finare familjers inte så duktiga barn. Guillou återvänder alltså till Stjärnsberg. Lite kan jag väl avslöja: Eric träffar Erik. Angående hur han ska förhålla sig till kamratuppfostran gör han ett annat val än Erik Ponti. En av många saker den här boken väcker tankar om.

Vi lever i en grym och galen värld. 50-talets Stockholm var nog väldigt olikt dagens men grymt på sitt sätt. På 50-talet var andra världskrigets fasor väldigt närvarande men som Eric får erfara det delvis barnförbjudna eftersom inte ens historieläraren vill berätta något om förintelsen. Vi behöver böcker som den här som påminner oss om vad som skett och som ger oss insikt, förståelse, empati och hopp.


torsdag 6 april 2017

Vi behöver varandra

Sådär lämpligt inför jul råkade jag nappa åt mig ett boktips via Facebook. Jag var i akut behov av att hitta en läsvärd bok åt min mamma i julklapp och då kom tipset som på beställning. Det var förstås Ia, som jag auskulterade i Vasa med, som kom med den fantastiska vinken och det tackar jag henne för! Igår morse vaknade jag förresten till ett meddelande av just Ia som igen en gång ville tipsa om en bok - Ann-Helen Laestadius bok Tio över ett. Och det första jag gjorde igår var att kolla om den finns i vår bibba och det fanns den. Det blev snabba ryck och just nu ligger den redan på mitt nattduksbord i väntan på helgen.

Men tillbaka till julklappen. I min mammas paket låg då alltså Helena von Zweigbergks De behövande. Det är en ganska tunn liten bok som handlar om två kvinnor som också är mor och dotter. Den handlar om relationen dem emellan och om allt det som sägs utan att det sägs. Och om det som aldrig blir sagt. Det var en så grymt vacker och ärlig bok. Jag vet inte varför jag aldrig slutar fascineras av relationer av olika slag. De är ju aldrig lätta, aldrig någonsin. Och jag tror att mor och dotter-relationen är en väldigt speciell relation på alla sätt; självklar men ändå så utsatt. Håller du med? Hurdan är din relation till din mamma eller till din dotter - förutsatt att du som läser är kvinna då alltså?



Det fanns så mycket jag kunde känna igen mig i, både som mor och som dotter. Om jag tar mig och min mamma som exempel. Aldrig någonsin ser någon mig så bra som när mamma ser på mig. Aldrig blir jag så arg som när jag blir arg på mamma. Känslorna är högt och de är lågt och ett beröm av henne (och pappa) är det som betyder allra mest. Samtidigt hör jag ständigt hennes röst i mitt huvud och den rösten är nog oftast lika med mitt eget samvete; och usch vad den rösten stundvis har varit jobbig. Men nog ack så betydelsefull.

Birgitta heter mamman i De behövande och hon kämpar hela tiden med en känsla av att inte veta hur hon skall närma sig sin dotter utan att göra det på fel sätt. En liten förändring i rösten snappas alltför fort upp. En felsägning möts av mördande blickar och det blir en milslång kamp om att hitta rätt läge. Louise är den vuxna dottern och hon vill hela tiden sin mamma väl. Men hur hon än får dåligt samvete av att snäsa av sin mamma eller bli arg på henne är det just det hon gör. Båda två har så mycket de skulle vilja få sagt men som bara aldrig känns rätt att säga. Båda två har sin egen uppfattning om sig själva och varandra och de uppfattningarna är inte samstämmiga. Det är de ju aldrig heller - för allt man upplever gör man ju utifrån det egna perspektivet. Men man kanske ändå utgår ifrån att man borde tänka lika eller uppfatta saker på samma sätt, eller vad säger du?

De behövande var en verkligt fin bok! Den gav mig massor av tankeställare om hur det är att vara människa. Om hur man hela tiden går omkring och tänker på livet utifrån sig själv och säkert så ofta, för ofta, oavsiktligt gör andra människor orätt. Det finns så många nyanser i en relation och trots att man kanske vill så väl kan det bli så fel. Även mellan dem som står varandra så nära som en mor och hennes dotter gör. 

Min mamma betyder allt för mig. Min dotter betyder allt för mig. Jag berättar inte allt. De berättar inte allt. Men vi kramar om varandra och vi möts; och även om våra mänskliga möten kan vara kantiga, roliga, känslosamma, arga, upprörande, trygga, glada eller ledsna så möts vi iallafall. Just sådana vi är - med alla våra styrkor och brister. 

Två av de viktigaste 

måndag 3 april 2017

En lite lam uppföljare


Bildresultat för det oändliga havet bild

Jag var ju eld och lågor över Rick Yanceys Den femte vågen för snart ett år sedan (se här) och jag hoppades att Det oändliga havet skulle vara lika bra, men äh, så går det ju ibland med dessa trilogier, uppföljaren håller helt enkelt inte måttet. Lika bra att få det sagt från början.

Vill ni veta vad serien handlar om kan ni klicka på länken. Del ett är absolut läsvärd! Det som är nytt i uppföljaren är att berättarperspektivet växlar så att vi också får följa saker och ting ur Ringers perspektiv och hon får en mycket större roll. Det är i och för sig intressant. Tyvärr är intensiteten i berättelsen inte riktigt densamma. En stor överraskning i händelseförloppet kan jag dock lova att kommer på slutet så det kan ju hända att finalen blir hur spännande som helst då det kastas in lite nya kort i leken så visst kan det hända att jag klickar hem trean då den kommer ut på svenska ändå. 

Har ni svårt låta bli att läsa slut trilogier? Det har definitivt jag.


Då man sitter och läser sådär smålama ungdomsromaner blir man lite extra glad över att Svenska kulturfonden tycker att det är värt att understöda det man gör. Det här är ändå en bok som kommer att få en plats i bokhyllan i mitt klassrum och förhoppningsvis hittar den där en läsare som tycker om den.