fredag 30 december 2016

Aksakovs grav

Den här boken fick vi som ett recensionsexemplar.


Den finlandssvenska författaren Carina Wolff-Brandt som bland annat skrivit den fantastiska berättelsen Vinden vänder på Trollskär har nyligen gett ut en ny bok, Aksakovs grav, den här gången tillsammans med väninnan och författarkollegan Gudrun Wessnert från Sverige. Carina skriver att den här boken skiljer sig ganska mycket från hennes tidigare böcker, den är mörkare och kusligare och det kan jag hålla med om.

Huvudpersonerna är de 12 år gamla tvillingarna Zack och Reg som ska spendera en vecka hos sin gammelfaster i en nästan övergiven kustby vid namn Meerike. Det är mörk höst och sommargästerna har lämnat den lilla hålan tom och trist och de få invånare som finns kvar är typ urgamla. Men i byn finns också några andra utomstående, en adlig familj från Ryssland som på något vis har hamnat där och allt verkar inte riktigt stå rätt till med dem.

Handlingen tar fart på allvar då Zack råkar ramla ner i en gammal brunn i kyrkan och får se något alldeles fasansfullt. Också Reg upplever konstiga saker, vem är det som spelar piano på kvällen och varför kan ingen annan höra det? Ganska snart förstår läsaren hur det hänger ihop, den adliga familjen verkar ha gått över från det här livet till nästa utan att själva inse det och det blir riktigt spännande då Zack och Regs nyfikenhet väcks och de börjar nysta upp mysteriet. Men vad hände familjen egentligen, varför vill de hämnas och på vem? Alla i byn har kanske inte riktigt rent mjöl i påsen heller. Zack och Reg får på egen hand klara sig ur den ena knipan efter den andra, men hur ska det sluta?

Boken är välskriven och fångar läsarens intresse från början. Det är svårt att motstå en berättelse som börjar med meningarna: "Meerike var en plats där tvätten sällan torkade. Plaggen och lakanen som hängdes ut i de vindpinade trädgårdarna bevarade en fuktig lukt av dy och tång.". Jag tycker att man kan jämföra spänningen i boken med Vi Fem-böckerna och den utvecklas till en riktigt lagom hårresande spökhistoria. Sådär passligt skrämd blir man om man är i åldern 9-12 år tror jag. Ledtrådarna till hur det hela hänger ihop finns nog där, men slutet kommer ändå som en överraskning.


onsdag 28 december 2016

Läs - om du vågar!

Jag hoppas att tomten hämtade lite bra läsning till dig och att julen bjudit på fina lässtunder! Här hade åttaåringen hem ett läsbingo från skolan som "läxa" över jullovet och det har verkligen sporrat honom att läsa och jag har passat på att läsa samtidigt.



Vad jag läst är dock lite på gränsen till vad jag tål -  nämligen skräck! Först läste jag en riktig spökhistoria för bokslukaråldern - mer om den i ett senare inlägg och sedan tog jag mig modigt an Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Jag köpte boken för att jag ville veta hur det blir då författaren bakom succéserierna Bronsdolken och Vargbröder skriver för vuxna, men jag hade nog inte fattat hur skrämmande boken skulle vara. Jag överdriver inte ens då jag säger att jag drömt om den! Men det händer alltid nu och då att elever frågar mig: "Daniela, vad ska jag läsa om jag vill bli riktigt rädd" och nu vet jag vad jag ska svara, för hittills har jag oftast hållit mig på behörigt avstånd från denna typ av böcker. Den här boken är dessutom lättläst, väldigt bra och passar utmärkt för tonåringen som vill prova läsa sin första vuxenbok.

Boken utspelar sig på 1940-talet och berättaren är den unga läkaren Stephen Pearce som tillsammans med sin bror och några andra ska bestiga berget Kanchenjunga i Himalaya. Kanchenjunga är det tredje högsta berget i världen och ingen expedition har ännu lyckats nå toppen och många klättrare har mött sin död på berget. Brodern Kits är helt betagen av en tidigare legendarisk expedition där endast två överlevde och bestämmer att de bokstavligen ska gå i deras fotspår. Ganska snart får Stephen onda aningar, det verkar som om berget är ovanligt olycksdrabbat och Paver bygger upp spänningen mycket skickligt med klassiska enkla medel. En skugga i ögonvrån, hunden vars instinkter berättar något människan inte kan förstå och så förstås hela miljön, kylan, ensamheten, faran och ju högre upp de kommer desto värre blir det. Det är en spökhistoria i all sin enkelhet, men skrämmande i sin trovärdighet. Till sist vet Stephen inte var gränsen mellan verklighet och dröm går och läsaren börjar också tvivla, men att något riktigt hemskt kommer att hända - det kan man vara säker på.


onsdag 7 december 2016

Trött, tröttare, tröttast

Tror ni att det läggs något i dricksvattnet nuförtiden? Det känns nämligen som om alla - precis alla - runtomkring en ständigt går med dåligt samvete över att inte räcka till och ligger på gränsen till utmattning. Eller är det bara mitt umgänge? Är det mina vänner - specifikt mammor och hårt arbetande 30+-are som lider av detta? Skrämmande är det nämligen, mycket skrämmande.

För några månader sedan lämnade jag jobbet med andan i halsen, som jag ofta gör och med känslan av att det igen fanns tusen saker som blev ogjorda, och körde till förskolan för att hämta min son. Jag steg ur bilen och gick mot grinden. Då slog det mig: min son var inte i förskolan den dagen. Han var sjuk. Han var hemma med sin faffa. Jag kände mig ju fruktansvärt dum. Idiotisk minst sagt. Där stod jag och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. För hur knäppt är det inte att man inte ens lyckas hålla koll på tankarna så mycket att man vet var ens barn är? Min allra största rädsla är i dagens läge att allt bara skall brista en vacker dag och hjärnan skall få totalt blackout. Jag ser - i mina mardrömmar - framför mig hur jag står där i matbutiken och hjärnan bara exploderar, inte pallar för trycket helt enkelt. Hur jag bara sätter mig ner, mitt på det smutsiga golvet och ger upp, gråter hejdlöst och slänger osten i väggen. Hujedamej - förbenade tvångstanke alltså. Men rädd är jag - och jag hoppas att den här tvångstanken skall vara ett tecken på att förnuftet än så länge ändå är i behåll.

För Minna i Sara Beischers bok Mamma är bara lite trött blir det för mycket. På hennes födelsedagsfest brister allt. Minna är en hårt arbetande lärare (!), småbarnsmamma och en person med hög arbetsmoral och hårda krav på sig själv. Hon tackar ja till en rektorsutbildning, är mamman som ställer upp som klassförälder, bjuder hem familjebekanta på middag var och varannan helg och tränar, äter rätt, pynjar, fixar och donar. Ja - och så går det som det går då - käpprätt in i väggen. Minnas allra värsta mardröm slår in; att bli en person som inte kan ställa upp, en person som inte presterar utan däremot belastar systemet. Det blir förstås sjukskrivning och så småningom arbetsträning. 

Jag slukar halva boken, den delen av boken där allt bara accelererar och på ett så träffsäkert sätt beskriver hur vardagen kan se ut. Den är skrämmande verklig; så att det nästan gör ont att läsa. Andra delen av boken (den där Minna är sjukskriven och arbetstränar) tycker jag däremot känns lite slarvig; det finns liksom inget budskap eller en klar poäng i den annat än att den hela tiden står i kontrast med tiden innan sjukskrivningen. Men hela boken är ju så otroligt viktig. Vi måste kunna tala om psykisk ohälsa och vi behöver förstå att sänka våra krav på våra liv - vi kan inte hinna med allt, göra allt, vara alla till lags och istället sätta gränser och säga nej. Och hör du till dem som har svårt med detta - precis som jag - hör du nog till dem som även borde hitta tid att läsa just den här boken. Lägg dig i soffan och läs den för din egen skull. Jag tror du kan lära dig en hel del om den absurda press som vi omges av. 

För mig är böcker ett sätt att motarbeta stressen. Jag hoppas du har hittat egna fungerande sätt att koppla av och ta hand om dig själv! 



  




måndag 5 december 2016

Eftertänksamt om otrohet

I somras tipsade Daniela om You had me at hello, en feelgood-roman som fick henne att skratta och bli på gott humör, även om boken också handlar om jobbiga kriser och besvärliga livshändelser. Samma författare, Mhairi McFarlane, gav för ett år sedan ut boken Det är inte jag, det är du - och också denna gång bygger hela boken på en livskris. Delia friar till sin sambo Paul. Han säger visserligen ja; men svaret dröjer aningen för länge och strax därpå kommer det fram att Paul är otrogen. 



För Delia känns det naturligtvis som om hela hennes värld rämnar. Allt hon trott på, allt hon jobbat på, allt hon litat på bara försvinner framför hennes ögon och hon vet inte vart hon ska ta vägen och vad hon skall göra. Paul är även han bestört och vill inte att Delia skall lämna honom. Men vad gör man? Lämnar - tänker kanske du?! Och jo, måhända är det det enda rätta? Men när känslorna finns där, när man har en lång historia tillsammans, när man har så många glada gemensamma minnen och när man också tidigare klarat sig igenom alla möjliga kriser - kan man klara av också detta? Det som jag tycker väldigt mycket om i boken är just detta: den enkla lösningen skulle ju vara att bara sticka iväg, börja om från början och aldrig se sig om. Men när det kommer till kritan: vad gör en människa som råkar ut för detta i verkligheten? Enkelt kan man åtminstone inte påstå att det är och McFarlane är väldigt bra på att ge hela otrohetsfenomenet ett bredare perspektiv. Kan det finnas förmildrande omständigheter? Kan man komma till ro med sina egna fördömande känslor och bara... förlåta?

Nå, Delia tar timeout och flyttar till sin vän i London. Men inte heller där, trots nya bekantskaper och en inblick i hur det vore att leva en annan sorts liv - kan hon släppa sina känslor. Hon har förändrats, jo, men vad kommer tiden att visa? Kommer hon att kunna forma sig enligt nya premisser eller är det kört? 

Ja, läs så får du svaret.  

torsdag 1 december 2016

Skammen

En 500 sidor lång bok om ett litet samhälle där allt kretsar kring ishockey - lockar det dig till läsning? Nähe, inte det? Det trodde inte jag heller men så ville jag ju iallafall veta vad det är i Fredrik Backmans bok Björnstad som får alla läsare att bli så euforiska. Och tvi fick jag: boken är m y c k e t bra.



Visst handlar den om ishockey - om en småstad där allas liv, vare sig de vill det eller inte, kretsar kring ishockey och där ett gäng sjuttonåriga killar drillats till att bli vinnare; odödliga sådana som axlar stadens stolthet och framtid. Men mellan matcher och träningar lever de alla också ett liv och det är där de verkliga guldkornen ligger:  livsviktiga teman att tala om. Som föräldraskap. Småstadsmentalitet där skam och tystnad går hand i hand. Om att alltid vara rädd för vad grannen skall tycka. Utanförskap och rykten. Svek och vänskap. Och framför allt: om hur det är att leva rätt och hur det ändå kan gå fel - hur livet allt som oftast känns som en tärningsspel där någon högt eller lågt sitter och kastar din tärning på måfå. "Jaha - lilla vän - hur ska det gå för dig idag då", liksom?!  

Om du har läst Backmans tidigare böcker, t.ex. En man som heter Ove, kanske du förväntar dig underbyggd humor - men den tanken kan du direkt lämna med Björnstad. Björnstad är en bok som lockar fram tårar, starka känslor och berör en långt in i själen. Om vartannat blev jag arg, frustrerad, matt och insiktsfull.

Som på beställning bloggade Linn Jung om skam och våldtäkt. I Björnstad händer just det - en flicka blir våldtagen och stadens invånare väljer - surprise surprise - att tro på pojkens historia om vad som hände. Och nog är det ju så skrämmande autentiskt: att man direkt då en våldtäkt eller sexuella trakasserier sker börjar skambelägga flickan. Varför har du så utmanade kläder på dig? Varför dricker du dig full, då vet du ju vad som kan hända? Varför flirtar du med killar som är så mycket äldre än du själv är? Varför går du med på att hånglas när du vet vad det kan leda till? VARFÖR FINNS DU NÄR DU JU VET ATT DET FINNS POJKAR SOM KAN GÖRA DITT LIV TILL ETT HELVETE?  

Oj vad jag hatar den normen. Att tänka till och fråga pojken vad som fick honom att göra fel är det ingen jävel som tänker på. Att flytta över skammen på den som utför den brottsliga handlingen istället för på offret borde ju vara en självklarhet år 2016. Meeen nej, vi har så mycket att jobba på ännu! Backman gör med sin bok Björnstad en himla bra insats i den här debatten dock, och det tycker jag han skall ha en enorm eloge för!

Och jag säger som Linn Jung: "Folk måste prata med sina pojkar"! Fattar ni? Vi som har söner måste se till att de växer upp med hjärta och hjärna så att de i sin tur har de redskap man behöver för att bli en medmänniska. En person som bryr sig. Som har civilkurage. Som vågar göra rätt.

Kolla dokumentären. Trailern säger redan en hel del: