tisdag 28 februari 2017

Den tredje hustrun

Lisa Jewell var en helt ny bekantskap för mig. Hon har tidigare skrivit böckerna Typ Trettio, Vince & Joy, Syskonmakaren och Fågelburen som fått bra respons på sina verk och ifjol gav hon ut boken Den tredje hustrun. Hennes böcker är av typen "kan säljas i S-market i pocketform" och det betyder två saker för mig: antingen känner alla till boken eller så är det en lättsam bok som sällan kräver så mycket hjärngymnastik. Och inget illa om det alltså men den här boken hörde definitivt till den senare kategorin. 

Boken handlar om Adrian. Han är i äldre medelåldern och har redan varit gift två gånger när han träffar Maya och börjar om på nytt. Han har en hel drös av ungar från sina tidigare äktenskap men går ännu och hoppas på att få ett barn med Maya - sin stora kärlek. Men då händer det tragiska. Maya dör i en olycklig och mystisk olycka. Adrian sörjer och vet inte hur han skall komma vidare. En tid efter Mayas död kommer Adrian över en bunt med e-postmeddelanden och det visar sig att någon har antastat Maya. I samma veva dyker en okänd kvinna upp som låtsas vara intresserad av att adoptera Mayas katt. Då börjar Adrian ana ugglor i mossen och upptäcker en massa saker som han inte vetat om Maya från förr. Vem är hon egentligen? Vet han egentligen allt om sina barn och ex-fruar eller finns det något där som kunde ge förklaring till allt?

Boken är okej. Den är verkligen inget mästerverk i sig men jag läste den gärna. Mest av allt irriterade jag mig på Adrian som beter sig så omoget och inte kan eller vågar ta sitt ansvar. Och så tyckte jag faktiskt att hela "idyllen" med tre hustrur och alla barn som umgås och trivs ihop nog var lite för fridfull. 

Men som semesterläsning fungerade boken perfekt. Lättläst och luftig.




måndag 27 februari 2017

Del två om möjligt ännu bättre

Jag vill bara snabbt sticka in huvudet här för att förhoppningsvis bryta isen och få några inlägg skrivna och för att dessutom igen en gång hylla Elena Ferrante.

Del två, Hennes nya namn, är så himla bra. Och ändå har jag lite svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som fascinerar så. Kanske är det det kvinnliga perspektivet; de små stapplande stegen mot att finna sin roll i ett patriarkalt samhälle. Kanske är det miljöbeskrivningarna och ett lockande Italien som dock ofta präglas av våld och förtryck. Eller kanske är det en ung persons uppväxt - att få följa hur en människa formar sin identitet i relation till sin familj, sina vänner och det samhälle hen växer upp i. Eller så är det språket, melodin. Eller den gripande berättelsen. Eller... 

... så är det bara bäst att inte gå in för att försöka förklara. Elena Ferrante har det där lilla extra som gör man man blir trollbunden från sida ett. Så är det bara. Läs du också!




söndag 26 februari 2017

En bästsäljare om skelett i garderoben

Årets första bokcirkelbok (kul ord, inte sant?) har den spännande titeln Öppnas i händelse av min död och är skriven av australiensiska Liane Moriarty. Många av mina favoritförfattare har sina rötter i Australien (John Marsden, Tamara McKinley och Markus Zusak) så därför såg jag extra mycket fram emot att läsa den här (jag gillar böcker som utspelar sig i den spännande miljön Australien är med sin natur och sin historia) och visst kan också Moriarty det här med att skriva. Fast den australiensiska miljön får inget större utrymme här.

Boken har tre huvudpersoner vars skilda liv vävs in i varandras på ett snyggt sätt. Först och främst är det kanske Cecilia som hittar det spännande brevet med samma text som bokens titel och avsändaren är hennes man. Cecilia har tre döttrar och ett bra äktenskap, som tupperwareförsäljare förtjänar hon mer än sin man. Efter en intressant kamp mot sig själv öppnar hon brevet vars innehåll jag naturligtvis inte kan avslöja här, men tilliten till mannen hon delar sitt liv med kommer aldrig mer att bli den samma igen.

I boken finns också Tess som driver ett företag med sin man och sin kusin. Hon tar sin lilla son med sig hem till sin mamma för att få perspektiv på saker och ting då mannen och kusinen (som intressant nog förr var fet och nu arbetat sig till en ny fantastiskt vackert slimmad kropp) får ihop det. Den intressantaste personen i boken enligt mig är Rachel som lever ett ganska ensamt liv efter att hennes man dött. Hennes största glädje i livet är den lilla sonsonen. Rachels dotter blev mördad som tonåring och Rachel kan inte släppa att mördaren aldrig hittades fast hon har sina misstankar. Dessutom ångrar hon att hon försummat sonen under uppväxten då hennes liv mest kretsat kring sorgen och minnena av dottern. 

Visst ställer boken många intressanta frågor, om lögn och sorg och om vad man själv är beredd att dölja för att den egna familjen ska kunna leva sitt vanliga trygga liv. Hur mycket kan man jobba på att upprätthålla sin fasad och vad spelar utseendet för betydelse för hur någon uppfattas andra? Idén med brevet och Cecilias velande om vad hon ska göra med det är spännande men i övrigt var boken tyvärr ganska förutsägbar och upplösningen blev ungefär som jag trodde. Visst kan man säga att boken är en bladvändare, men exakt vad som gjort den till en sådan bästsäljare förstår jag faktiskt inte riktigt. Jag berördes inte särskilt mycket av karaktärerna eller historien. En och annan smårolig tanke eller replik innehöll den nog men njääh, mitt betyg stannar nog på okej.



lördag 11 februari 2017

En blodig Kepler

Jag har förut bloggat om min förkärlek för kommissarien Joona Linna och jag kan nöjt konstatera att Keplers senaste bok om honom är i samma stil som de andra och motsvarade mina förväntningar.

Kaninjägaren fortsätter egentligen där som föregångaren Stalker slutade. Joona sitter således i fängelse. Keplers vana trogen inträffar ett brutalt mord redan i inledningen och den här gången är det Sveriges utrikesminister som är offret. Polisen följer ett felaktigt spår, vilket leder till en operation där precis allt går snett. Ganska snabbt behövs Joonas slutledningsförmåga för att förhindra att fler mord begås och han erbjuds frigivning mot att han hjälper polisen.

Boken är en riktig nagelbitare, det är fruktansvärt brutalt och såväl de makabra morden som den ohyggliga förövaren är som vanligt noggrant beskrivna. Saga Bauer, som är bekant från de tidigare böckerna, är också med liksom kändiskocken Rex Müller och hans son Sammy. Rex försöker lappa sitt trasiga förhållande till sonen och åtgärda sina alkoholproblem samtidigt som han på grund av ett olyckligt sammanträffande blir tvungen att bevisa att han inte är indragen i mordet på utrikesministern. Perspektivet hoppar mellan dessa tre och läsaren får lägga sitt eget pussel utgående ifrån de givna bitarna av historien.

Jag blir nästan lite avtrubbad av all hjärnsubstans som skvätter omkring och Joonas förmåga att alltid ha rätt men tempot i boken och de perfekt lagda trådarna till hur allt hänger ihop gör ju att man vänder blad i en hiskelig fart. Sedan då förövarens motiv står klart verkar allt plötsligt helt logiskt igen och jag är villig att tro på allt Kepler skriver. Så snälla, en till bok om Joona ska det väl bli? Pliiiis?

Författarna bakom pseudonymen


Den mittersta raden innehåller mina olästa böcker. Vad ska jag läsa till näst?

onsdag 8 februari 2017

Tre magiska

Vi åkte iväg på en minisemester till Tahko med familjen och med mig till snön och slappa kvällar i soffan efter friskluftsförgiftning tog jag boken Let it Snow (Jo, den heter faktiskt så på svenska också). Boken innehåller tre alldeles ljuvligt mysiga, roliga och magiska historier som alla utspelar sig under ett snöoväder en julhelg. Berättelserna är skrivna av tre olika författare: John Green (han har väl ingen missat med succéer som t.ex. Förr eller senare exploderar jag), Maureen Johnson och Lauren Myracle

De tre berättelserna är helt egna historier men de binds ihop av att de utspelar sig på samma ort i samma snöstorm och huvudpersonerna i en historia blir till bipersoner i de två andra. Julmysfaktorn i den här boken är ungefär så hög den kan bli med garanterat lyckliga slut, härliga karaktärer, romantik förstås och så träffsäkra skildringar av att vara ung. Ja. att läsa den här boken skulle vara en utmärkt jullovstradition att upprepa år efter år. Tyvärr är det lite sent (eller snarare tidigt) med julklappstips för i år, men jag lovar att den fungerar utmärkt som sportlovsläsning också (målgruppen för den här boken är trots allt främst personer som faktiskt har sportlov), men om du är dödstrött på vintern och längtar efter vår nu är de kanske ändå bäst att spara den till nästa jul.



onsdag 1 februari 2017

En perfekt högläsningsbok

När Daniela för drygt en månad sedan bloggade om Aksakovs grav kom jag ihåg att vi ju hade Vinden vänder på Trollskär i barnens bokhylla. Jag tycker alltid det är extra kul att läsa böcker skrivna av finlandssvenska författare och hade bara hört gott om Carina Wolff-Brandts bok och blev därför riktigt ivrig på att läsa den högt för barnen. Och vilken härlig bok sen! Vilka otroligt fina beskrivningar av skärgårdslivet den innehåller. Både barnen och jag hade hela tiden vårt älskade Borstö i tankarna och jag tror vi alla tre väntade på vår mysstund i soffan då vi fick följa fiskargubben Elis vardagssysslor och äventyr ute på den ensliga holmen Trollskär.



Jag tycker boken var en av de bästa högläsningsböckerna jag hittills läst för barnen. Rytmen i språket passade perfekt och nivån på språket var precis rätt för mina barn; snart sju och nio år. Boken handlar om Elis som en dag hittar ett brev av sin farfar i en gammal sjömanskista. I brevet berättar farfar att han sett en tomte på ön. Och då får Elis fart - tänk om det vore så bra att han hittar en vän, någon att tala med och dela sina funderingar med?! Han går ut i skogen och försöker se efter tomtens lilla hus. Det som sen händer är underbart. Det blir ett spännande äventyr som alla bara väntar på att få läsa eller höra mer och mer om. 

Det allra finaste med Vinden vänder på Trollskär är det faktum att vi inte behöver annat än det vi omges av, våra egna miljöer och våra egna vardagar för att hitta på spännande historier och sagolika alternativa världar. Allt man egentligen behöver är fantasi och berättarförmåga och så kan det blir hur fina och nervkittlande historier som helst. Jag kommer själv ihåg när min Abbe var kring tre-fyra år och ännu satt i barnvagnen när vi gick ut och gå långa promenader. Vi har ett elhus inte så långt ifrån vår gård och en gång började jag helt på måfå berätta om tomten som bor i det huset. Det blev en lååång berättelse som aldrig ville ta slut för varje gång vi gick på promenad såg Abbe huset och ville veta mer om hur det gått för tomten och vad som har hänt honom sen sist. Och vår tomte var med om en massa spännande äventyr. En blåsig dag flöt han iväg på en barkbåt. En gång flög han på en kråkas vinge långt bort till ett fjärran land och en kall vinterkväll - det var Abbes favoritkapitel - flyttade han in i vårt hus eftersom det blev för kyligt hemma i elhuset. Berättelsen om vår tomte och våra gemensamma promenader och pratstunder har blivit ett kärt minne för mig. 

Om inte ni ännu läst om Elis på Trollskär tycker jag verkligen ni skall göra det!