måndag 31 augusti 2015

En av de märkligaste

Desperat och dramatiskt. Det är två ord som jag skulle stämpla Lukas Moodyssons bok Döden & co med. Jag har faktiskt beställt boken som en ungdomsroman - men nej, ungdomsroman är den inte.

Bokens huvudperson Lucas (med c, inte k!) sitter både på bokens första och sista sida och väntar på att pappa skall komma hem. Men pappa kommer inte hem för han är intagen på sjukhus efter en sjukdomsattack och dör. Och det är döden - precis som titeln antyder - som genomsyrar hela flödet av den ena märkligheten efter den andra. Jag vet inte ens var jag skall börja. Boken gav mig såväl känslor av avsky och rädsla som av insikt och medhåll. Och på bokens baksida står det att det är en gripande skildring av sorgens stundvis bisarra uttryck. Ja, om något så är boken besynnerlig och knappast kan någon läsare säga att hen läst klart boken utan en känsla av förvirring.

Till och med en jobbig pärmbild, ju!


Lukas Moodysson känner vi ju främst som regissör till filmerna Fucking Åmål och Lilja 4-ever. Det är ju filmer som är gjorda för att väcka debatt och för att få oss tittare att kanske vakna upp och se världen på ett lite annorlunda sätt. Döden & co följer nog rätt så långt samma mönster och jag tror Moodysson gärna vill att vi ska känna oss förvirrade och gripna av stundens vanmäktiga och uppgivna känsla. Döden är ingen lätt sak att diskutera - eller ens tänka på - för att inte ens tala om att handskas med. Moodysson hittar en hel del ämnen , både för film och för bok, som berör! Ofta på ett smärtsamt sätt.

Det finns nog en röd tråd i bokens intrig. Huvudpersonen Lucas är frånskild och har en dotter på nitton år. Han lever ett rörigt och asocialt liv och skall skriva en bok om Marilyn Monroe. Allt eftersom Lucas tömmer den avlidna faderns lägenhet dyker det upp små överraskningar. Vem var fadern riktigt? Varför tvingade han Lucas att flytta bort; ett svek som Lucas aldrig förlåtit fadern för? Med de ärvda pengarna åker Lucas på en jordenruntresa men kommer inte ifrån det stressade och maniska tillståndet han befinner sig i och överallt blir han påmind om pappan och alla frågor som aldrig fått några svar.

Puh, det var en prestation i sig att läsa boken. Utmattande och krävande! Kanske inte en bok jag skulle rekommendera även om jag gillar att läsa om svåra ämnen och verkligen inte tycker att det skall finnas tabubelagda teman. Men det blev lite för intensivt, helt enkelt. Till saken hör också att min egen pappa råkade hamna in på sjukhus i samma veva jag läste boken så jag hade lite extra svårt med läsningen denna gång. Temat kom kanske lite för nära inpå. Men min pappa lever och mår bra - tack och lov för det!

Så pappa, om du råkar läsa detta kan du ta emot några extra stora bloggkramar av mig. Tack för att du är du och för att du alltid finns där för oss!          

fredag 28 augusti 2015

Matteuseffekten - de rika blir rikare och de fattiga fattigare?

Nu har jag läst det senaste inom språkforskningen på två olika håll denna vecka - i tidningen Läraren och ute på nätet - och kan inte låta bli att delge er den och kanske fundera lite vidare på forskningsresultatet. Det handlar alltså om Duff, Tomblin och Catts longitudinella datastudie från en större grupp av barn med och utan lässvårigheter (2015) och vilken betydelse stark avkodning har för god läsförmåga och skolframgång.

De har alltså frågat sig om, det redan år 1968 myntade begreppet, Matteuseffekten (Robert K. Merton) kan ses i barns läsutveckling. Är det så att de starkare och snabbare unga läsarna utvecklas mer och når mer framgång medan de svagaste läsarna halkar efter pga att de kanske inte får lika mycket utrymme i klassrumssituationerna, kommer in i en ond cirkel och därmed undviker att läsa? I tidningen Läraren citerar Katarina von Numers-Ekman, den finlandssvenska läsambassadören, Dylan Wiliam (Koden till bättre lärande på ur.se) som i sin tur kritiserar lärarna för att alltid välja dem i klassen vars händer flyger snabbast upp i luften.

Det svider att höra detta. Kan det vara så att den svaga läsaren aldrig ens får en chans att bryta det tråkiga mönstret och att när man en gång blivit en svag läsare alltid kommer att vara det? Jag tycker själv den finländska skolan är bra på att se till de svaga och hjälpa dem som behöver hjälp. Det sägs ju vara en av orsakerna till de goda resultaten i PISA och det är snarare de riktigt duktiga eleverna som kanske inte får den utmaningen de skulle behöva. Men ändå - läsning kräver övning, övning och övning. Det tar 5000 timmar av lästräning för att bli en god läsare och om man redan från början känner ett motstånd kan jag förstå att en svag läsare kanske aldrig kommer över tröskeln och ser nöjet i det hela.

Huh. Alla barn borde ha en mommo eller en faffa som älskar att läsa högt och smittar sin bokglädje på sina barnbarn. Alla barn borde ha överfull bokhylla med egna och lånade böcker. Alla barn borde få möjligheten att känna glädjen i att kunna läsa en bok helt själv och råka hitta en som just i stunden är den riktigt rätta. Och alla barn borde ha en förälder eller en lärare som lyckas plocka fram just Den boken.

Det är kanske fast i så lite. Oj, jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckats och kommer att lyckas många gånger ännu med att plocka fram just Den boken för eleven som kanske aldrig läst en hel bok, kanske aldrig fått känna läsframgång eller glädje, tröst, nyfikenhet eller spänning i berättelsens värld!

Det är utmanande!  

Ett lästränande barn och en lillebror


 

söndag 23 augusti 2015

En av årets bästa läsupplevelser

Min senaste lästa bok är den omtalade Livet efter dig av Jojo Moyes, en bok som berörde mig så starkt att jag fick lov att låta det gå några dagar innan jag tog itu med det här blogginlägget för att samla tankarna. Nu kan jag till och med hitta några negativa sidor med boken.

Ofta då jag hittar en bok som jag verkligen gillar läser jag den lite för snabbt, men den här boken höll jag på med lite längre och jag kan ärligt påstå att jag hann njuta av den. Och visst är det de böcker man njutit av, skrattat högt åt och gråtit av och som väckt många tankar som man kommer ihåg längst?

Boken handlar om småstadsflickan Louisa Clark som blir arbetslös och via arbetsförmedlingen hittar ett arbete som assistent/sällskapsdam/väktare åt Will Traynor, en före detta affärsman som nu är förlamad från halsen neråt efter en olycka. Louisa är lite för hjälpsam, pratglad, söt, och en aning bohemisk och hon kommer från ett hem där fyra generationer bor under samma tak. Will är världsvan, rik och snygg men han ser ingen mening med livet efter olyckan och han har försökt begå självmord. 

Då de först träffas behandlar Will Lou lika illa som alla andra assistenter han haft men så småningom mjuknar han upp p.g.a. hennes ärliga sätt och han ser också den intelligens hon har och han vill få henne att inse sina möjligheter, att våga satsa på sig själv och sina drömmar. Motvilligt blir de vänner och kanske också mer. Will har dock fattat ett beslut som Louisa så småningom uppdagar, han har bokat tid för eutanasi till en klinik i Schweiz. Lou gör förstås allt för att Will ska få sin livslust tillbaka men Wills ständiga smärtor och frustration är hela tiden närvarande.

Nu då jag skriver detta inser jag ju hur klyschigt det låter med den kvinnliga respektive manliga huvudpersonens karaktärsdrag och deras kamp, men då jag läste boken var jag så indragen i hela historien att jag inte alls tänkte på det. Boken är välskriven och historien är definitivt ingen kliché. Hela eutanasiproblematiken, att ta vara på det liv man har och göra det man vill av det (gällde både Lou och Will) och alla de människorelationer som kommer fram i boken (Wills föräldrars tragiska äktenskap, Wills flickvän som lämnade honom för hans bästa vän, Lous förhållande till hennes syster m.m.) gör boken till en omvälvande, vacker helhet. Jag måste komma ihåg att rekommendera den här boken till mina nior då det blir dags för debatt! 

Fast en sak förstod jag faktiskt inte, nämligen bokens titel. På engelska heter boken "Me Before You" och den titeln syftar ju både på Lou och Will och den säger allt men den svenska låter bara tragisk och fick åtminstone mig att förvänta mig nåt helt annat av boken än vad den sedan handlade om.


söndag 16 augusti 2015

En riktig pärla bland barnböcker

Vi slukar barnböcker här hemma hos oss. Jag kan inte låta bli att köpa nya nu som då, fyndar alltid böcker på loppis och varje tisdag har vi bibbadag med barnen. Då åker vi via stadsbibban påväg hem från skola och dagis och lånar en väska full med böcker - både sådana som barnen väljer själva och sådana som jag plockar från hyllan.

Det finns såklart både bra och dåliga barnböcker men vanligtvis tycker jag att det inte spelar så stor roll vad man läser för barnen bara man läser. Ibland råkar det sig så att det är en bok som verkat tråkig och lite intetsägande på pärmen som visar sig vara den allra bästa och ibland lyckas vi få hem något riktigt bottennapp till bok. Men alla böcker - oberoende kvalitet - leder till diskussioner och det är detta jag tycker är en så otroligt viktig del av läsandet för barn.

När jag läser lägger jag minst lika mycket tid på att varva läsandet med prat. Jag frågar barnen till exempel vad de tänker på, vad de tror att kommer att hända, hur personerna i boken kanske känner sig, vad ord betyder, om de minns sådant vi gjort tillsammans som kanske kan relateras till det boken handlar om, vad de själva tycker att personerna skall göra, och förstås vad de tyckte om boken. Och barnens svar är så värdefulla. Om man har ett barn - som vår sjuåring till exempel - som för det mesta inte vill säga så mycket och avslöja vad hon tänker på är det vid dessa små lässtunder som jag får veta hur hon egentligen mår. Hon kan öppna sig och berätta vad hon känner och vad hon funderar på. Lässtunden blir en kvällsrutin där vi går igenom dagens händelser trots att vi kanske läser om Lasse och Maja, Mio min Mio eller Harry Potter.

Många av er småbarnsföräldrar har säkert redan hittat Åsa Linds Sandvargen - en riktig pärla bland alla barnböcker och som verkligen enkelt leder läsandet vidare till gemensamma funderingar och prat. Den bok som hängt med länge här hemma hos oss är Stora boken om Sandvargen som egentligen är en samlingsutgåva med alla tre böcker: Sandvargen, Mera sandvargen och Sandvargen och hela härligheten. Åsa Lind har blivit belönad med Nils Holgersson-plaketten och också Augustnominerad för sina böcker. Och jag är bara så tacksam för att dessa böcker finns.

Det Åsa Lind gör så fantastiskt bra är att hon lyckas fånga barndomen och allt det som hör till fenomenet att växa upp. Allt detta, som vi inom familjen har funderat på genom åren, finns i Sandvargen - nästan allt iallafall. Och Åsa Lind gör det så enkelt för oss föräldrar att prata om rädslor, att inte leka med elden, tiden, universum, kärlek, vänskap, ensamhet, mobbning, döden, att ha tråkigt, att göra misstag, att rymma hemifrån, elakhet, att vara ensam hemma, att gå på begravning, att vara annorlunda, rättvisa - ja ni märker själva! Och det är ingen vuxenpredikan där den vuxne alltid har rätt och barnet har fel utan i Sandvargen är det oftast barnets perspektiv som görs till det förståeliga alternativet och den vuxnes som kanske kan kompletteras efter att sandvargen gjort sitt.

Som vuxen läsare är jag dessutom otroligt imponerad över hur Lind lyckas med att få en helhet i varje kapitel. Man behöver aldrig fylla i så mycket, eller läsa in lite extra ord, ändra innehållet vartefter eller lägga in en livsvisdom eller två - ja, sådant jag brukar hålla på med när jag läser för barnen. Sandvargens kapitel är kompletta och bra just sådana de är. Det är hög kvalitet på barnlitteratur och jag hoppas alla barn av idag någongång får höra om Zacharina och sandvargen!

Två älskade barn som letar efter sin egen sandvarg på en av sommarens finaste dagar
  
     

lördag 15 augusti 2015

Mitt i livet

Peter Sandströms Transparente Blanche sägs framför allt handla om medelåldersmannen och mannens problematik men det intressanta är att jag inte alls uppfattade det som den egentliga tematiken. I januari föreläste Sandström på Mediespråk i Vasa och han skapade själv frågetecken kring det sanningsenliga i boken. Om att man inte skall läsa in för mycket mellan raderna och tro sig veta någonting om vare sig författaren eller handlingen. Och visst är det ju så - en bok må vara skriven och menad på ett visst sätt men direkt då boken publiceras släpper författaren kontrollen över den och överlåter ansvaret till läsaren att förstå och tolka. Och då är det väl, på ett sätt, läsaren som äger den. Men då måste man komma ihåg, menade Sandström, att tolkningen är subjektiv och nödvändigtvis inte genomskinlig. Så - om jag väljer att tolka Transparente Blanche ur något annat än den manliga aspekten, är det väl sanningen för mig!?

Peter Sandström är en riktig ordkonstnär. Peter och jag har suttit kring samma bord några gånger och tillsammans funderat på utvecklingen av och framtiden för den finlandssvenska kulturen - och jag har aldrig mött någon som är så naturligt inställd på att smaka på språket hela tiden som han är. Otaliga gånger fick han mig att upptäcka ord på nytt, tänka i andra banor vad gäller språket och skratta högt till ordvitsar som jag ärligt talat tror att han kom på vartefter. Det är bara för härligt - tänk att kunna använda sitt språk så kravlöst, fantasifullt och kreativt - en egenskap som jag tyvärr saknar och skulle vilja ha! Alltför ofta tänker min hjärna på språkregler och grammatik istället för på möjligheter och språkliga finurligheter.

Nåja - tillbaka till boken. Boken handlar om en medelålders frånskild man som återvänder till sin hembygd i Österbotten och sin gamla mamma. Resan frambringar minnen och får honom att fundera på händelser i livet, sin fars död, ungdomskärlek, mammans roll och sig själv. Det är minnena som för boken vidare och via dem reflekterar huvudpersonen över dåtiden, nutiden och framtiden. Om andra recensenter har valt att fokusera på mannen här tycker jag ändå att det livet i sig självt som blir den största frågan för mig. Det var ljuvligt att läsa boken. Språket bara dansar fram och gång på gång gav författarens tankar mig funderingar på livets gång. Hur otroligt mycket livet bjuder på - lyckliga stunder, misstag, kompicerade relationer, känslor, olyckor, död, kärlek, vänskap och hur dag efter dag bara går samtidigt som vi samlar på våra historier och upplevelser trots att, och kanske för att, inget är förgivet.

" Jag hällde upp en skvätt konjak åt henne. Det är redan bättre, sa mor. Hon somnade med ett leende på läpparna, och rynkorna kring hennes ögon var väldigt vackra. Jag kysste hennes panna. Vad visste jag egentligen om henne? Jag trodde mig känna den människa hon hade varit som min mor, men hon hade varit någons dotter, någons syster, någons käresta, någons fiende, kamrat, hustru, kanske någons älskarinna. Hade hon alltid, i alla lägen, talat på samma sätt, hade hon doftat lika, och blundat och gäspat? Vad var äkta, vad var tillrättalagt?"

Transparente Blanche är en av de bästa böckerna jag läst på länge. Bara för att den i all sin enkelhet går rakt in i hjärtat och livet.

Som rolig kuriosa kan jag berätta att jag hade förvarat boken på vår WC bakom en doftdosa. Varje gång jag tog tag i boken spridde sig en alldeles fantastisk doft av lavendel och jag låg och bläddrade bland de doftande sidorna. När jag nu kommer att komma ihåg boken är det också denna doft som har etsat sig fast i mitt minne. Inte mig emot.

 

     

 

måndag 10 augusti 2015

Sci-fi för ungdomar

Om det är någon genre som är underrepresenterad i min bokhylla måste det väl vara sci-fi. Eller okej, där finns faktiskt två böcker av Daniel Suarez men de tillhör min man och jag har inte orkat läsa dem. Fast kanske jag borde, någon dag. Och så hela Liftarens guide till galaxen förstås, och de böckerna gillade jag riktigt mycket då jag läste dem så egentligen vet jag inte varför jag läst så lite sci-fi. Jag menar, jag har ju faktiskt sett varenda ett X-files avsnitt typ femton gånger och också läst några av böckerna baserade på tv-serien (OBS att läsa dem är inte ett boktips!).

Men ja, till saken, nu har jag läst första boken i serien Timeriders av Alex Scarrow. Den första boken heter också rätt och slätt Timeriders. I den här boken får man lära känna Liam, Sal och Maddy som har blivit utvalda till lärlingar i en grupp, Timeriders, som ska skydda världen från de skiften som uppkommer då någon reser bakåt i tiden och försöker ändra på historien. Liam kommer från år 1912, Maddy från 2010 och Sal från 2026 och de blir stationerade i en tidsloop som pågår från 10-11.9.2001 i New York. 

Ganska fort blir det riktigt komplicerat. De upptäcker ett skifte, någon har rest tillbaka till 1941 för att hjälpa Hitler att vinna andra världskriget, vilket lett till att år 2001 är USA en del av Tyskland. Liam skickas tillbaka i tiden tillsammans med Bob, en robot med människokropp men med artificiell intelligens för att ta reda på mera så att gruppen sedan kan rätta till skiftet genom att döda tidsresenären. Det är dock inte så lätt ett veta vilken tid och plats de ska skicka dem till och ännu svårare blir det för dem att ta sig tillbaka till 2001. Det hinner alltså bli riktigt invecklat innan boken är slut så här slutar jag försöka förklara handlingen. 

Istället tänkte jag ägna mig åt bokens positiva sidor. Språket är ok, åtminstone inget jag irriterar mig på. De sista hundra sidorna är vansinnigt spännande, jag visste inte hur jag skulle kunna lägga ifrån mig boken igår. Om en elev vill ha en bok med mycket action och lämpligt mycket blodbad kan jag absolut rekommendera denna. Och vill man veta lite mer om andra världskriget eller USA:s historia kan man faktiskt lära sig något av den här boken. Tanken att en liten handling (nåja att hjälpa Tyskland att vinna andra världskriget med teknologi från 2066 är kanske inte en så liten handling, men i alla fall) kan ändra på hela framtiden, vem som möter vem och vilka barn som blir till och så vidare är ju en ganska kittlande tanke att leka med.

De negativa sidorna då? Om man har svårt att hänga med då en bok hoppar i tiden ska man kanske undvika denna. Det blir en aning kaotiskt i huvudet på mig då jag försöker hålla reda på vad som händer i realtid (vad ÄR liksom realtiden i denna bok?) och år 2001 och 1957 och 1941 och varför går det sex månader 1957 medan det bara går några dagar under samma tid år 2001. Kan man vara exakt samtidigt i samma byggnad men ändå i olika år? Sen skrev ju Lotta ganska träffande om det här med nästan oändliga bokserier i det här inlägget och den här boken är bara första boken av nio!

Jag kommer absolut att rekommendera boken åt mina elever i årskurs 7-9, både åt killar och tjejer men boken förutsätter en viss läsvana.



Om du är över sisådär 25

antar jag att du för länge sedan redan har hittat @hotdudesreading på Instagram. Om inte - hopi hopi. Jag menar; världen är i behov av flera manliga läsande förebilder. Visst!?



lördag 8 augusti 2015

Varför, o varför?

Ni vet att jag hyllade fantasyn för några blogginlägg sedan och nu kan jag inte förstå varför jag ändå inte riktigt gillade Samantha Shannons Drömgångare. Alltså: Shannon är så hajpad och har jämförts med stora författarnamn som J.K. Rowling och Suzanne Collins - och den första boken Drömgångare i hennes planerade serie om sju volymer borde vara en självklar vinnare. Och ändå - det finns några men.



Nittonåriga Paige är en drömgångare och klärvoajant i imperiet Scion i London år 2059. Klärvoajanter är en typ av människor som behärskar andliga krafter och klärvoajanterna delas in i olika klasser beroende på talang och förmåga. Men att vara klärvoajant är förbjudet och klärvoajanterna lever i en värld där de varje dag måste förneka sig själva och leva i skräck att bli tillfångatagna. Exakt det händer också Paige: hon blir gripen och förd till voajantlägret Sheol I. Där visar det sig att Scion är en marionettregering som egentligen styrs av Refaims folk - varelser från underjorden. Och Paige, som är klärvoajant, förväntas arbeta för refaiterna och kämpa mot andra varelser från underjorden med sina liv på spel. Dessutom använder refaiterna dem som slavar, dricker deras blod och äter deras auror.

Låter det spännande? Javisst! Och jo, jag tycker faktiskt att Shannons fantasyvärld har en massa saker att imponeras över; inte minst omfattningen. Det finns hur mycket som helst att upptäcka här!

Men ändå tvekar jag.

Jag tänker:
Finns det ens nån annan bok som börjar sämre än denna? Shannon räknar upp fakta på fakta och gör det jättesvårt för läsaren att hänga med i Scion och klärvoajanternas värld. Det är svåra och främmande ord och jag undrar om det finns någon som efter några sidor kan påstå att hen inte bläddrat fram och tillbaka för att repetera och kolla upp vem som nu var vem?

Jag känner:
Efter att man kommit lite längre fram i boken och fattat handlingen händer det så lite. Varför bygga upp en så omfattande värld som helt tydligen är genomtänkt och häftig om man sen inte använder sig av den? Det känns som om Shannon alltså inte utnyttjar hela potentialen utan klämmer in handlingen i ett hörn.

Jag tycker:
Det blir platt fall. Och pricken på i, för mig, var att inse att Drömgångare är den första delen av SJU - det bara fortsätter och fortsätter. Varför måste vi leva i en värld där allt bara fortsätter utan att ha ett slut? Det gäller inte bara böcker utan TV-serier likaså; jag har TRÖTTNAT på Game of Thrones, och jag har TRÖTTNAT på Dexter. Tycker ni lika? Visst förstår jag businessen men det är så trist att förstöra en bra grej genom att tjata ut den.

Men ändå - det finns garanterat de som älskar Drömgångare och bara väntar och väntar på fortsättningarna. Handlingen är stundvis rätt spännande. Språket lagom förutom alla termer som förstås är svåra. Karaktärerna är stereotypiska och trovärdigheten i dem sisådär. Ingen kärlek så här långt och ingen karaktärsutveckling heller att tala om. Jag gillar anspelningarna på mytologier och kulturhistoria dock - något fanatsygenren är bra på att utnyttja! Och dessutom kan man verkligen inte påstå att temat - förföljelse, ojämlikhet, olika värde - inte är aktuellt. Det är så aktuellt att det idag gäller att åka in till Åbo för att visa stöd för ett mångkulturellt och öppet samhälle! Finland är skrämmande likt Sheol I - och ni får dra era egna slutsatser i vilka jag tänker att kan spela rollen som refaiter.

      

tisdag 4 augusti 2015

Isländska insikter

Jag tänkte inte ge mig riktigt ännu utan kastar er tillbaka en vecka till Island och Nordspråks sommarkurs. I våras råkade jag surfa in på Nordspråks hemsidor och upptäckte till min stora förtjusning att årets sommarkurs skulle gå av stapeln på Island. Eftersom jag har världens bästa ämneskollega som ofta nappar på alla mina krejsiga idéer började vi - Daniela och jag alltså - frenetiskt skriva stipendieansökningar och anmälde oss till kursen. Temat för årets sommarkurs var alltså läslust och kreativt skrivande.

Jag kan inte tala för Daniela, men själv blev jag totalt förälskad i Island. Naturen där är bara så otroligt spännande, nästan magisk - och med alla gejsrar, varma källor, vulkaner och glaciärer blir den samtidigt så farlig. För mig blev naturupplevelsen något andäktigt, som en påminnelse om hur små vi människor egentligen är, hur kort tid vi egentligen har på jorden och hur lite vi egentligen har att säga till om. Det måste upplevas på plats och ställe: inga ord eller bilder kan göra verkligheten rättvisa!

Här står Daniela och njuter av utsikten
För att summera vår resa kort tillbringade vi två dagar i Reykjavik och tre dagar på västra Island i en liten by som heter Stykkisholmúr. Vi träffade modersmålslärare från hela Norden, åkte runt och upplevde Island, simmade i varma källor och simhallar, åt gott varje dag, och deltog i workshops och föreläsningar av både riktigt inspirerande och mindre inspirerande personer. Det är speciellt två föreläsningar som påverkade mig och som gav mig en hel del insikter.

Den första var en spontan liten talstund av en av Islands främsta nulevande författare: Jón Kalman Stefánsson. Det hela var nästan för bra för att vara sant: stunden, platsen, budskapet och euforin. Vi hade nämligen just besökt den stora isländska författaren Halldor Laxness hem som idag är ett museum då Steinunn, en av kursens ansvarspersoner, meddelar att hon lyckats övertala Jón Kalman att komma till museet för att träffa oss. Han bodde inte långt därifrån. Så, vi fick sätta oss i Laxness stora soffa på museet och lyssna på Kalman som berättade om sitt författarskap och om läsandets betydelse. Och han var så duktig. Han kom med det ena viktiga påståendet efter det andra. Han talade bl.a. mycket om Finland och det politiska läget här och hans övertygelse är att Sannfinländarnas politik egentligen handlar om rädsla. Världen har blivit så internationell och multikulturell att en del människor inte klarar av det utan behöver minska på sin värld för att finna trygghet och lugn. OCH - det i sin tur handlar om att dessa människor inte fått uppleva tillräckligt många berättelser - böcker - för att förstå olika människor och olika människors perspektiv för att därtill förstå att andra tänkesätt och annorlundahet inte är ett hot utan en möjlighet. Hans svar på vad vi skall göra: läsa, läsa och läsa ännu mer!

Halldor Laxness hem

och samma författares bil som prydde ingången till museet
Den andra föreläsningen som jag skarpt gillade hölls av Johan Unenge. Honom känner ni garanterat via Bert, Eva & Adam, och Alla barnen-böckerna. Han var också Sveriges första läsambassadör och åker runt i skolor för att uppmuntra barn och unga att läsa. Han frågade oss föräldrar (lärare) om vi vill att våra barn skall ha ett ordförråd på 7000 ord eller på 17000 ord i första klass. Han frågade också om vi tycker det är okej att var femte kille som går ut grundskolan inte kan förstå en vanlig dagstidningstext. Eller om vi tycker att en sänkning från 78% till 36% på tio år gällande föräldrar som läser en godnattsaga för sina barn låter rimligt.


Nej - det tyckte vi inte! Han har själv gjort mycket för att ändra på det dystra läget; fått tränare i olika idrottsgrenar att pausa med böcker, spritt idéer om läsprojekt runtom i Sverige, påverkat biblioteken så att det skall locka besökare och försökt nå barn och unga i skolor och inspirera dem till läsning via tecknandet och serierna. Troligtvis kommer Sverige att gå in för att kalla höstlovet för läslov inom kort - och också det är han inblandad i. Jag går nu här och hoppas på att Johan Unenge skall få besöka Pargas på hösten och inspirera oss lärare ännu mer - för Pargas stad är så bra på detta och har för tredje året i rad läsning som läsårstema! Hurra för oss!

Tre moddalärare och en jäkligt bra föreläsare!
Ni kan tänka er att vi var trötta dagen efter att vi kommit hem från resan. Trötta - men så glada, sporrade, fulla av liv och redo att ta itu med ett nytt läsår och nya läsutmaningar - både på jobbet och privat!

måndag 3 augusti 2015

En bok om en boktok för andra boktokar

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar köpte jag som feelgood sommarläsning åt mig själv och författaren heter Katarina Bivald. Boken handlar om drygt 20-åriga Sara, från Sverige, som åker till Broken Wheel i Iowa på semester för att komma bort från sitt trista liv och istället läsa och umgås med den betydligt äldre Amy, som hon brevväxlat med med aldrig träffat. Sara har tagit sig igenom livet tack vare sina böcker. I bokens början tycker hon att böcker överträffar människor flera gånger om och hon vet inte vad hon skulle göra utan böckerna. Denna ståndpunkt får hon naturligtvis en chans att omvärdera under bokens gång då hon I Broken Wheel ställs inför personer och relationer hon aldrig trott att hon skulle få uppleva.

Boken börjar med fart; då Sara kommer fram till Broken Wheel har Amy nämligen dött och Sara befinner sig helt ensam i en obetydlig småstad i ett land hon aldrig varit i förut. Sedan blir hela historien lite lam, de följande hundra sidorna ägnas mest åt att beskriva orten, människorna som bor där och relationerna mellan dem. Allt detta varvas dock med många referenser till kända romaner och författare av olika slag. Vissa av dem är riktigt underhållande. Den belästa läsaren njuter säkert av dem. I boken läses allt från Jane Austen till Dan Brown och allt mellan På spaning efter den tid som flytt till Bridget Jones. 

Så småningom blir boken dock en riktigt bladvändare. Ska det bli Sara och Tom och hur mycket kaos blir det innan de fattar att det är mening att det ska vara de två? Hur ska det gå för byns alkoholist, den ogifta och oklanderliga kyrkvärdinnan utan eget liv, den utmattade småbarnsmamman, det unga homsoexuella paret os.v.? Ja ni hör att här är hela persongalleriet inkluderat. Läsaren förstår dock att författaren lekt med alla stereoptyper som brukar finnas i böcker om småortsliv och det blir inte alls så stereotypiskt som det låter för karaktärerna är välbeskrivna och det samma gäller miljön. Dessutom är boken skriven med humor och värme och visst lämnar den en skön känsla efter sig.