måndag 24 juli 2017

Nu bär det av!

Ni ska veta att det är rätt så nervöst att vara Lotta just nu.

Jag håller som bäst på att packa väskan och fundera på vad man kan behöva med när man reser till ett så udda resmål som Grönlands västkust. GRÖNLAND! Jeez, idag är det tydligen 8 grader och mulet i den lilla kuststaden Sisimiut dit vi är påväg. Sisimiut har ca 5000 invånare och är den nordligaste hamnstaden med en isfri hamn under vinterhalvåret och är även Grönlands näststörsta stad. Det går inte att nå Sisimiut med bil (likt många andra orter på Grönland) och det finns bara en kort landningsbana för mindre flygplan. Det blir således en mellanlandning i Kangerlussuaq, som ligger endast 30 kilometer från inlandsisen. Dit flyger vi från Köpenhamn på onsdagmorgon!

Varför Grönland då kan man ju undra? Grönland är för mig ett av mina absoluta drömresemål. Så, när jag för två år sedan på Island hörde om att Nordspråk ordnar en sommarkurs där, bestämde jag mig för att jag skulle göra allt för att få joina! Och det lyckades! På Grönland kommer vi att få träffa lärare från alla nordiska länder och vårt egentliga tema är nordiska identiteter. Men vi kommer att få träffa och höra språk- och litteraturforskare och författare och knyta kontakter med en massa likasinnade personer från våra grannländer i väst. Jag ser så otroligt mycket fram emot allt vi skall få vara med om och allra mest längtar jag efter att få höra Mikael Niemi berätta om sitt författarskap. Av hans böcker har jag läst Blodsugarna, Populärmusik från Vittula och Fallvatten

Så, det är nog mest varma och praktiska kläder som åker ner i väskan. Någon solsemester i ordets egentliga bemärkelse kommer det definitivt inte att bli - men nog däremot sol för sinnet, välmåendet och hjärnan. Och sådana semestrar älskar jag. Fjällvandringar, nordisk hygge, intressant mat, natur, båttur, bra föreläsare, vänner (både gamla och nya) och äventyr. 

Och så hoppas jag förstås komma hem tillbaka med en massa boktips om läsvärda nordiska böcker. Och full av motivation inför kommande läsår och stundande utmaningar på jobbet och hemma, förstås! Internätet lär dock inte vara det bästa dit vi ska så några blogginlägg är skrivna och schemalagda för de kommande dagarna. Titta in här och läs dem vettja! 

Medan jag befinner mig på Kalaallit Nunaat, världens största ö. Wish me luck...  

Bilden lånad från Explorra

En annan mellanrapport

Precis som Lotta har jag just avslutat andra delen i en trilogi. Det är förstås Ally Condies bok Korsad som jag talar om. 

Jag måste säga att andra delen faktiskt bara ökade mitt intresse för serien. Mitt inlägg om den första boken Matchad finns här. Det är ju faktiskt ganska ofta så i trilogier riktade åt ungdomar att huvudpersonen i den andra boken befinner sig i något slags svacka där hen inser att allt inte är så som det såg ut att vara och hen tvivlar ofta på sin egen förmåga att fatta rätt beslut och reda upp hela situationen. Tyngden av revolten trycker ner. Ganska ofta gör det att jag tycker att den andra boken är den tråkigaste i serien även då det är fråga om en väldigt bra serie, men ibland som i Korsad funkar det bara så himla bra att man blir helt tagen av spänning och nyfikenhet.

Samfundet har särat på Cassia och Ky och de letar efter varandra. De är så nära varandra men det tar länge innan de möts. Cassia tror att revolten mot samfundet är lösningen på allt men Ky har sina tvivel och han litar varken på samfundet eller motståndsrörelsen. Hur stark är Cassias och Kys kärlek? Håller kärleken fast de vill välja olika vägar?

I samfundet är det ingen som kan forma bokstäver för hand, det är en sedan länge utdöd konst. Men det visar sig att Ky kan det, han har lärt sig i de yttre provinserna där vissa gamla seder ännu finns bevarade. Han lär Cassia att skriva sitt namn. Tycker ni att vi behöver kunna skriva för hand? När skrev ni något för hand senast? I samfundet är det förstås också förbjudet att skriva för att skapa något bestående med egna ord överhuvudtaget eftersom allt av värde redan har skrivits. Det är då Cassia vågar börjar sätta ihop ord till egna dikter i huvudet som läsaren börjar förstå vad samfundet egentligen har tagit ifrån dem. 



lördag 22 juli 2017

Trodde att jag trodde fel

Ni kommer ihåg min entusiasm över boken Röd drottning, som jag kallade det bästa sedan Divergent. Nåväl, jag fick tag på den andra boken i serien - Glassvärdet - och blev så paff över början att jag nästan började gråta. Vad fasiken? Hur kan en första bok vara så otroligt fängslande och fortsättningen en sådan flopp? - hann jag tänka.

Ärligt talat så tänkte jag nästan ge upp. Victoria Aveyard har valt att låta bok nummer två i serien starta upp mitt i en lång och utdragen actionscen och det är sådan fart på handlingen att man knappt får andan. Det blir liksom ingen upptrappning alls; och det känns nästan som om storyn bara helt enkelt fortsätter där den slutade i del ett, men utan den rätta känslan. 

Men tack och lov blev det bättre. Ju mer man läser desto lättare blir det att komma in i historien igen och det blir onekligen spännande! Så, tur att jag inte lade boken åt sidan och tur att det inte sen heller blev totalfiasko. Jag kan faktiskt däremot nu, efter att ha läst boken, tycka att det är ganska kul med en dystopi där huvudkaraktären inte är statiskt god utan faktiskt får utrymme att utvecklas och får tveka i vem hen är. Det finns massor av tankar om kretsar i mitt huvud just nu och som jag mer än gärna vill få svar på.

Hur kommer det att gå med Maven till exempel? Den elaka prinsen kan ha lite fler sidor och överraskande personlighetsdrag än vad man hittills som läsare fått sig en uppfattning om. Är Mare faktiskt på rätt väg alls? funderar jag också. Vems intressen är det egentligen hon bejakar när hon letar upp personer med rött blod men silvriga förmågor? Har hon gått för långt och kommer hon nånsin att kunna vara den hon önskar sig vara?

Min entusiasm fick sig en liten törn men det kräver nog att jag läser den tredje och sista delen i serien innan jag kan uttala mig helt och hållet. Kungens fånge lär komma ut på svenska i augusti.

Hoppas hoppas den håller måttet!   


onsdag 19 juli 2017

Det lilla bageriet och hur det gick sen

Jag blev ju lite betagen av blandningen av romantik, idyll och allvar som Jenny Colgan målade upp i Det lilla bageriet på strandpromenaden. Mest betagen blev jag kanske av miljön. Det blogginlägget kan ni läsa här.

Så jag gjorde det enda kloka och återvände till Cornwall. Om jag skulle ha råd att ens titta på resor skulle Cornwall ligga högt upp på min lista just nu kan jag säga. Om du inte läst del ett och verkligen inte vill veta för mycket om Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden kan du sluta läsa nu. Jag ska bara först säga att del två är nästan lika bra som del ett och därmed läsvärd. Nåja, det har gått ett par år i Pollys liv. Hon och Huckle är lyckliga tillsammans. De bor i en fyr med lunnefågeln Neil. Men så dör Pollys arbetsgivare och arvtagaren och den nya chefen är en sexistisk skitstövel. Alltså jag önskar så att han skulle... ah, jag vet inte ens vad alltså! Bara sluta existera, typ. Urk. Så snart står Polly utan jobb och Huckle tvingas flytta tillbaka till USA för att förtjäna pengar och reda upp efter sin bror (en skitstövel han också). Och någonstans på vägen förvandlas även Huckle nästan till en skitstövel och Polly till en martyr.

Jag önskar lite att Polly och Huckle hade fått vara fiffigare människor än så och inte välja de här så stereotypa lösningarna på sina problem. Fast bilden Colgan målar upp är ju helt realistisk. Det är väl ofta just så här folk är även om man kunde önska annat, eller att könsrollerna ens varit omvända.

Den tredje boken om Polly var utlånad på bibban. Synd för även om titeln på den är Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden hade jag gärna läst den på momangen. Men jag lånade hem en annan bok av Colgan istället.




tisdag 18 juli 2017

Vad skönt att ha hela livet utstakat för sig, eller?

Tänk dig att aldrig behöva ha beslutsångest! Ganska skönt, va? Du som är ung och hör till den den egentliga målgruppen för boken jag ska presentera här funderar kanske på vad du ska sätta på dig till skolan idag (ja eller inte just idag eftersom det tack och lov är sommarlov men eftersom du hänger här på bloggen är du ju en fiffig typ så du fattar vad jag försöker säga)  eller så funderar du kanske på vilken utbildning du ska satsa på eller på vilken kille eller tjej du en dag kommer att förälska dig i. Och om du är småbarnsmamma som jag funderar du kanske på vad du ska laga till mat idag.

Om du levde i framtiden, någonstans där dagens Nordamerika ligger, i samma dystopiska värld som Cassia, Xander och Ky skulle du aldrig behöva bekymra dig för något av detta. Där är allt förutbestämt på basis av ens personlighet. Det är helt enkelt effektivast så. Mat med rätt näringsvärde levereras dagligen hem till dig. Det finns bara en sorts dräkt för vardag och en sorts klädnad för fest.

Ally Condie heter författaren bakom trilogin där första delen har titeln Matchad. Boken heter så för att huvudpersonen Cassia har fyllt 17 år och därmed ska få veta vilken pojke samfundet har funnit att är den lämpligaste matchen för henne. Den personen ska hon gifta sig med det året de fyller 21 och därefter får de skaffa barn. Cassia får också under sitt sjuttonde levnadsår veta vilken arbetsplacering samfundet valt åt henne och i och med detta är hennes sorglösa barndom definitivt slut. Men det verkar som om samfundet knakar lite i fogarna. Saker som egentligen inte borde kunna hända i deras hårt kontrollerade värld sker ändå och Cassia inser att samfundet är långt ifrån perfekt. Sakta men säkert ökar hennes nyfikenhet om vad som finns utanför samfundet och också modet att våga göra uppror mot sitt hårt kontrollerade liv.

Den här boken är inte speciellt ny, några elever som jag undervisade för ett par år sen tipsade mig redan då om den. Jag är glad att jag läste den till slut. Jag har faktiskt redan lånat hem fortsättningen. Boken påminde mig ganska mycket om Delirium, så om du läst den och gillat den är den här ett ganska säkert val skulle jag säga. 




söndag 9 juli 2017

Ännu hinner ni!

Min kompis Johanna WhatsAppade mig för nån dag sedan och frågade lite om den interaktiva utställningen "På resa med Chiefen och Sally Jones" som Forum Marinum i Åbo har lånat från Mariehamns sjöfartsmuseum. Jag kom därför att tänka på att det om något är ett verkligt sommarlovstips till er alla barnfamiljer där ute! 

Legenden om Sally Jones är en otroligt bra historia att högläsa med barn i olika åldrar. Jag läste den för mina barn för några år sedan då Abbe var 5 år och Saga 7 år - och det gick bra. Boken är skriven av Jakob Wegelius och berättar om gorillan Sally Jones som åker runt halva världen tillsammans med sin vän och följeslagare Chiefen, eller Henry Koskela som han egentligen heter. Illustrationerna i boken är otroliga; bara att stanna upp och se på bilderna är en saga i sig. Och det är så spännande att få följa med de äventyr Sally Jones och Chiefen är med om - inte minst för att lära känna världen, olika kulturer och människotyper. Man skall verkligen inte ha bråttom när man läser boken utan kan stanna upp vid var och varannat kapitel och diskutera händelserna med barnen. Det finns hur mycket som helst att ta fasta på och samtala kring!

Wegelius har även skrivit boken Mördarens apa som är en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones. Det är en bok på 600 sidor - men det skall verkligen inte hindra en från att läsa. Många är de läsovana barn och unga som för första gången i sitt liv har läst en bok på så många sidor i och med att de har fått tag på Mördarens apa och märkt hur trollbindande en historia kan vara. Den tar en på en resa från Portugal till Afrika och Indien, och tillbaka. Och allt som däremellan händer är så väl skrivet och berättat att det är en njutning att läsa. För gammal som ung!

Utställningen på Forum Marinum pågår till den 27.8.2017. Så ännu hinner ni! Läs Legenden om Sally Jones och besök utställningen! Ni kommer inte att ångra er.  




fredag 7 juli 2017

Antingen älskar du eller så hatar du

Staden Fairfold är inte som andra amerikanska städer. Människorna som bor där är inte som andra människor och det som sker där sker ingen annanstans i världen. För i Fairfolds skogar bor skogsfolket. Och i Fairfold är invånarna mycket medvetna om vad det innebär att bo granne med skogsfolket - vad man får och inte får göra.

I Fairfold bor syskonen Ben och Hazel. Hazel är förälskad i Bens bästa vän Jack. Jack är en bortbyting, en som egentligen borde ha växt upp med skogsfolket eftersom han är en älva. I skogsgläntan står en glaskista och det är runt den stadens ungdomar träffas för att festa loss och umgås. Glaskistan är en sevärdhet. Det är dit turisterna vallfärdas och det turisterna vill är att få se pojken med hornen, den sovande alvprinsen, som ligger i kistan. Men han har legat där så länge att ingen längre kommer ihåg vad som hände honom och varför han ligger där. Och en morgon händer det något överraskande. Kistan är sönderslagen och pojken med hornen är borta.

Den händelsen sätter igång en hel drös med händelser i staden. Hazel vaknar med leriga fötter och smutsiga kläder och vet inte alls varför. Jack, bortbytingen, börjar plötsligt tala mera som en älva och det gör att skolkompisarna blir rädda för honom och inte längre vet vem han är. Ben försvarar sin vän men vill ta reda på vad det är som händer i stan. Och pusselbit efter pusselbit nystas en magisk och sagolik historia fram - där Hazel och Ben är huvudpersonerna i en soppa som är svår att definiera.

Boken heter Den mörkaste delen av skogen och är skriven av författaren Holly Black. Hon är känd för sina barn- och ungdomsböcker i vilka hon använder sig av folktro och magi som grund, men placerar handlingen i en realistisk verklighet. Och jag tror det är en genre du antingen hatar eller älskar. Om du har svårt att släppa taget och hela tiden behöver fokusera på om det är logiskt eller inte kommer du inte att gilla Holly Black. Det som skiljer hennes böcker från andra urban fantasy-böcker, t.ex. Cassandra Clares The Mortal Instrument-serie är att Black tar avstamp i sagoberättandet. Samma väsen men lite annat berättargrepp alltså.

Jag vet inte vad jag tyckte, faktiskt. Jag sträckläste nog boken och hade inte alls svårt för genren - men jag tyckte däremot att författaren gjorde händelseförloppet onödigt svårt. Man kastades hit och man kastades dit och det blev lite väl råddigt. Men jag är ändå glad för att jag tog mig an en Holly Black; det känns nästan som om man måste ha läst henne för att kunna påstå att man känner till urban fantasy.

Och förresten. Cassandra Clare och Holly Black har tillsammans gett ut Magisterium-serien. Känner du till den? Det skulle ju vara rätt så kul att se vad det samarbetet bidragit till.

  

  

onsdag 5 juli 2017

Vem har sagt att livet skall ha en mening?

Jag tvivlar på att det finns någon annan författare där ute som är lika bra som Elena Ferrante på att sätta fingret på de mest ärliga, brutala och vackra iakttagelserna om livet. 

Med det sagt kunde jag sluta skriva här.

Jag gråter inombords. Det gör faktiskt fysiskt ont att sluta läsa den sista av fyra böcker i Neapel-serien; den bok som heter Det förlorade barnet. Det är en vacker och solig junidag och för en gångs skull kan man sitta utomhus med en kopp mjölkkaffe och läsa under ett parasoll. Jag vänder det sista bladet. Otaliga är de gånger jag har tittat upp från boken och mina egna tankar har rusat iväg till platser jag inte trodde de kunde besöka. Otaliga är de gånger jag har pausat i min läsning för att försöka fundera på hur det är möjligt att jag har levt 36 år utan att tänka i dessa banor tidigare. Otaliga är de gånger jag har blickat ut i tomma intet och behövt pausa för att göra en mental notering; en notering av lycka, insikt, språkligt nytänk eller medhåll. Att inte läsa Elena Ferrante borde vara brottsligt, helt enkelt. 

Men du skall inte tro att Elena Ferrantes Neapel-serie är genomgående god. Nej då. Det finns tusen saker man upprörs av och saker man irriterar sig på. Stundvis är den tråkig och emellanåt tjatig. Och därför har jag faktiskt svårt att säga vad det är som gör böckerna så fenomenala. Det har jag skrivit förr. Just i denna stund tror jag det främst för mig handlar om ordet otillräcklighet. Att man - när man läser - förstår vidden av vad det innebär att leva. Man vill mycket men gör ändå fel. Man följer sitt hjärta men det leder en kanske fel. Man vill förbättra men räcker inte till. Man har drömmar men de gör en olycklig. Man är avundsjuk, man ställer krav på sig själv, man är lat, man är självisk, man förstår inte varandra, man har för bråttom, man är på fel plats vid fel tidpunkt. Och sekunden senare ringer telefonen och man får sitt drömjobb, plussar på graviditetstestet, träffar sin stora kärlek eller maxar känslan av lycka, lugn och trygghet.

Såsom livet är. Såsom människan är. Djup som den djupaste brunnen, med lager på lager, intellekt och visioner men med en olycklig fallenhet att plötsligt göra tvärtom och emot alla ens principer och alla förhoppningar. Bara för att. Man. Är. Människa. 

Och det är kanske den skönaste insikten av alla. Att livet inte har någon mening. Det är bara att leva och göra det du tror att är rätt. Om det är rätt lär visa sig - förr eller senare.

Men det kan aldrig någonsin vara fel att ägna sin tid här på jorden att läsa Elena Ferrante. Det är nästan det enda jag är helt och hållet säker på!






    

tisdag 4 juli 2017

En hemlighet som har bevarats i generationer

Ordbrodösen är Anna Arvidssons debutroman som jag skulle rekommendera för dig som är rätt så van vid att läsa och är i högre tonåren eller vuxenåldern. Jag var själv så nyfiken på Ordbrodösen att jag fick bibban att köpa in den i sitt sortiment. Nu hoppas jag verkligen att många av er blir intresserade av den efter att ha läst om den här på bloggen - så att den inte blir en bok som står där i bokhyllan och samlar damm. För det ödet är den inte värd.

Jag tycker hela idén bakom temat i boken är superhäftigt. En brodös är en kvinna som broderar. Men en ordbrodös ägnar sig inte åt handarbete utan kan istället med det skrivna ordet få dig att göra precis som hon vill. Du märker inte ens att du blir hypnotiserad utan gör bara som du blir tillsagd att göra.

Alba bor i Värmland i Sverige och hör till en ordbrodös-släkt. När hon skall fylla 18 år kommer hon att göra sitt inträdesprov vilket i sin tur leder till att hon får en personlig handledare som skall lära henne allt man behöver veta som ordbrodös. Men det går inte som det borde. Alba klarar inte av sitt inträdesprov och det finns endast en förklaring till varför det sker.

Om en flicka har en bror kommer hon inte att kunna utöva sina krafter som ordbrodös. Han blockerar hennes förmåga. Men Alba har ingen bror, åtminstone ingen bror hon känner till. Istället för att stanna kvar hemma och lära sig ordbrodös-hemligheterna skickas hon således till en avlägsen släkting i Stockholm och måste själv börja ta reda på vad som har hänt. Hon får hjälp av dem hon bor hos; de fantastiska Lo och Klara. Men någon vill annorlunda. Någon försöker hindra henne att få veta vad som har hänt. Och eftersom denna någon har samma förmåga som Alba skulle kunna ha - det vill säga förmågan att styra andra människor med det skrivna ordet - blir det inget lätt sak för henne. 

Om du gillar magisk realism och till exempel tyckte om Cirkeln när den gavs ut för nåt år sedan kommer du att gilla Ordbrodösen. Boken är en fin inblick i kvinnors och flickors samhörighet - och det är lätt hänt att dra paralleller mellan boken och de häxhistorier vi har läst och hört om. Att en del flickor och kvinnor skulle ha övernaturliga förmågor som vilar på hemligheter är ju säkerligen en av de äldsta konspirationsteorierna - teorier som både triggar fantasin och får våra rädslor att nå nya höjder. Och tänk om det är sant? Tänk om några av oss kan styra dig? Jag tror jag tar och testar om jag eventuellt skulle ha förmågan att påverka dig med mina ord. Läs sista raden om du vågar.

Läs Ordbrodösen! 


måndag 3 juli 2017

En bok som gör en glad är aldrig fel

En väns bild på Instagram påminde mig om att jag gett en bok av Jenny Colgan med titeln Det lilla bageriet på strandpromenaden som födelsedagspresent åt min mamma och att jag naturligtvis hade som baktanke att låna boken. Men det hade jag ju glömt bort ända tills nu.

Boken handlar om Polly som efter att hennes och sambons företag gått i konkurs flyttar till en gudsförgäten tidvattensö. Livet där har mycket lite gemensamt med det storstadsliv hon och sambon levde förut. Sambon flyttar hem till sin mamma och det säger väl det mesta om hur deras förhållande klarat konkursen och det hårda livet som företagare. På ön hittar Polly både nya vänner, som fiskaren Tarnie, honungsodlaren Huckle och lunnefågeln Niel, och fiender som Mrs Manse som äger öns enda bageri. Det råkar sig nämligen så att Polly är en utmärkt bagare och Mrs Manses bröd smakar vidrigt. 

Visst boken är typisk feelgood så det finns kanske lite tjatiga upprepningar och mindre trovärdiga händelseutvecklingar men i övrigt är boken helt härlig! Jag blev bara på så bra humör av att läsa den. Två snygga män, doften av hembakt bröd och originella och färgsprakande personer är aldrig fel. Jag är helt enkelt tvungen att köra till bibban idag och låna fortsättningen för jag vill inte lämna Pollys värld riktigt ännu. Men vid sidan om allt det fluffiga och lättuggade i boken tycker jag faktiskt att författaren lyckas bra med att få in ett och annat som är värt att ägna en djupare tanke åt. Polly har fått kämpa hårt för att uppnå sina mål i livet på flera olika plan och tyvärr är det inga garantier för att livet ska ta den väg själv strävar efter. Feelgood med lite tuggmotstånd hör absolut till det bästa man kan läsa i sommarvärmen!




lördag 1 juli 2017

Man får inte välja sina föräldrar

Jag har precis avslutat den fjärde och sista boken i Elena Ferrantes Neapel-serie (vuxenbok) och är mestadels av min vakna tid djupt försjunken i huvudpersonerna Elenas och Lilas livsöden. En fråga jag till exempel sitter och funderar rätt mycket på är om du egentligen alls kan påverka vem du är och hur ditt liv blir eller om det bara är så tragiskt  - eller krasst - att du föds till en roll eller ett livsöde och det mest bara handlar om att go with the flow och göra det bästa av vad du har.

Och föds du då i en dysfunktionell familj, en familj där mamman inte finns och pappan är alkoholist och inte kan ta hand om sina två söner, är det en startlinje som minst sagt kan kallas ett rent helfvete. Men det är tolvåriga Miks vardag. Han bor i en förort till Stockholm och vill aldrig gå hem. För hemma super farsan. Farsan har inget jobb och kan inte betala räkningar. Det finns ingen mat och Mik gör allt han kan för att överleva på egen hand. Han har storebrorsan Tony dock. Men Tony räcker inte till. I skolan går det dåligt för Mik och själv sätter han sig i livsfarliga situationer för att testa hur nära faran han kan gå. Det ser jäkligt illa ut. 



Och så knackar det på dörren och farsan hamnar på sjukhus. Under ett års tid kastas Mik mellan olika tillfälliga placeringar i fosterhem. Han har en faster nånstans i norra Sverige och trots att han absolut inte vill flytta dit och bort från Stockholm tvingas han till slut till det. Och mot förmodan trivs han där. På landet är det lugnt. Han får starta om och behöver inte spela rollen som värsting. Kanske är det till och med så att han för första gången i sitt liv träffar vuxna han kan lita på. Och som visar honom respekt.

Men socialen vill annat. Fastern uppfyller inte de kriterier som en fosterfamilj behöver uppfylla och de vill sätta Mik i en annan familj. Behöver Mik flytta igen? Hurdan är en familj som klassas som stabil? Hur kommer det sig att ingen frågar vad Mik vill? Hur kommer det att gå för honom?

Isdraken är skriven av Mikael Engström och är bok för dig som är i högre lågstadieåldern eller lägre högstadieåldern. Den passar utmärkt också som högläsningsbok i skolor och det finns massor av saker man kan ta upp till diskussion när man läser den. Det är ingen vacker historia. Den är grym faktiskt. Tragisk. Det är mycket sorg, maktlöshet, förtvivlan och rädsla. Men det som gör boken så bra är att Mik vägrar ge upp. Han har hela världen mot sig och ändå vågar han ge sitt allt och hoppas på en bättre framtid. Han har en enorm inre styrka som många av oss kunde ta modell av och lära oss något av. 

Och kanske är det ju så att vi inte behöver falla tillbaka på tron att allt är förutbestämt och vårt liv behöver gå i en viss riktning. Vi kan göra något åt det - även om vi föds i fel familj, i fel kropp, i fel tid, i fel del av världen eller med hela världen mot oss. Det gäller att kämpa lite extra "bara". 

Isdraken filmatiserades 2012.  


fredag 30 juni 2017

När endast mörker återstår

Jag vet inte hur många böcker jag läst som utspelar sig med andra världskriget som kuliss, men många är det. Inte tröttnar jag på att läsa om kriget heller, speciellt inte om boken är så bra som Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Boken är med sina 600 sidor en riktig tegelsten men jag vet redan nu att den här boken kommer att komma riktigt högt upp på listan över mina bästa läsupplevelser 2017.

Jag vågar till och med gå så lång att jag kallar boken för ett mästerverk och den åsikten är jag säkert inte ensam om eftersom boken belönats med Pulitzerpriset 2015. Boken är helt enkelt storslagen och magnifik, såväl då det kommer till historien som till det fantastiska bildspråket. 

Huvudpersonerna är Marie-Laure och Werner. Två unga människor, egentligen bara barn, då kriget bryter ut, som båda är rätt så säregna men har ett enormt hjärta. Kapitlen berättar i stort sett turvis om dem båda och de upplever kriget på helt olika sätt.

Marie-Laure är växer upp i Paris med sin pappa som jobbar på nationalhistoriska museet. Då Paris ockuperas flyr de till Saint-Malo där Marie-Laures lite galna gammelfarbror bor ensam i ett stort hus vid havet. Innan tyskarna kommer göms museets olika rariteter på olika ställen och Marie-Laures pappa har fått ta hand om en enorm ädelsten som kallas ljusets hav. Det sägs att den som har hand om stenen är odödlig men att alla personer som står nära kommer att drabbas av olika förbannelser och dö. Pappan vet inte om stenen han har fått med sig är äkta eller en av de tre kopior som tillverkats för att förvilla tyskarna och dessutom tror han ju inte på skrönor. Efter ett tag blir pappan tillfångatagen och skickad till koncentrationsläger och Marie-Laure lever flera år ensam med sin gammelfarbror och hushållerskan, de engagerar sig i motståndsrörelsen och skickar ut hemliga radiomeddelanden. Jag glömde kanske att skriva att Marie-Laure är blind, vilket ju gör hennes liv en aning mer komplicerat.

Werner växer upp på ett barnhem i Tyskland tillsammans med sin syster Jutta. Werner är intresserad av teknik och otroligt begåvad. Han lyckas bygga en radiomottagare på egen hand och blir känd som radioreparatör i trakten. Då hans begåvning upptäckts av en förmögen herre blir han skickad till en teknikskola, men undervisningen där blir mer och mer inriktad på att göra pojkarna till soldater i Hitlers armé. Werner har tur och skickas inte till fronten utan får köra omkring i olika städer för att försöka snappa upp meddelanden från motståndsrörelsen, spåra upp dem som sänder meddelandena och döda dem. 

Så korsas till slut Marie-Laures och Werners vägar. Man kunde kanske säga att boken är en sorts märkvärdig kärlekshistoria, men mest handlar boken om att följa sitt hjärta och vilja göra rätt eller åtminstone göra så lite fel som möjligt. Andra världskriget sög ut allt ljus ur Europa och inneslöt det i så mycket nattsvart grymhet. I vissa stunder kan de två unga människorna kanske ana lite ljus i sina sönderslagna liv men i sina hjärtan vet de båda att det finns där någonstans fast de inte ser det och därför kan de hoppas. Det är det som gör dem och varför inte också oss till goda människor, tänker jag.




torsdag 29 juni 2017

Bästa dystopin sedan Hungerspelen och Divergent

...och redan här kommer Daniela att invända - för hon vet att jag inte har läst Hungerspelen-trilogin utan bara låtsas att jag har gjort det. 

Men jag påstår så iallafall. 

Påstår alltså att Victoria Aveyard har gjort det som jag längtat efter en lång tid; gett ut boken Röd drottning som är så bra att jag fått samma pirriga vill-läsa-genast-och-hela-tiden-känsla som jag fick med Divergent-trilogin och Hungerspelen (jaja Daniela: jag är iallafall säker på att jag skulle få den känslan OM jag läste Hungerspelen). Dystopier är ju säkert den genren inom ungdomslitteraturen som har fått det största genombrottet under de senaste tio åren. Ändå är ju dystopier inte något nytt fenomen. Det finns otaliga exempel på äldre ungdomsromaner som spelar upp en mörk och dyster framtid där världen som vi känner den har gått under och några enstaka personer kämpar för att göra den bättre. Och visst är det ju en ganska tacksam genre. Allt är på nåt sätt möjligt och tanken på att just du skulle få möjligheten att börja om från början och bygga upp ditt eget samhälle utifrån dina egna visioner och övertygelser är ju rätt lockande, eller hur?!

Röd drottning handlar om sjuttonåriga Mare Barrows som lever i en värld där alla människor är indelade i två samhällsklasser beroende på vilken färg deras blod är. De silverblodiga - eller silvriga som de kallas - är supermänniskor med en massa övermänskliga förmågor. De rödblodiga - de röda - däremot är vanliga människor som arbetar som soldater och tjänare och är fattiga personer utan möjlighet att påverka i samhället eller någonsin förbättra sin egen position.

Mare hör till de röda. Det håller på att gå illa för Mare eftersom hon saknar praktikplats och därmed kommer att skickas ut som soldat i kriget. Men hon råkar ut för några konstiga sammanträffanden och får plötsligt anställning som tjänare i Solpalatset, det kungliga sommarstället där det rör sig många silvriga människor med höga befattningar.

Under en stor fest händer det som aldrig har hänt förr. Det visar sig att Mare besitter en unik och dödlig förmåga - trots sitt röda blod. Vad händer nu? Vad händer om de röda plötsligt får för sig att göra uppror och således hotar den maktbalans hela riket vilar på? Kung Tiberias behöver en plan och skrider till åtgärder. Men Mare vet inte hur hon skall tänka. Skall hon spela med och på så ge sin familj och sig själv en massa privilegier och ett lätt liv? Skall hon göra uppror och krossa silverregimen inifrån? Skall hon ge efter för de känslor hon fått för prinsen, kung Tiberias son, och som besvarar hennes känslor?

Jag säger så här. Jag var riktigt riktigt skeptisk och smått uttråkad när jag började läsa. En till dystopi. Kan det verkligen vara så övertygande som jag läst om på många bokbloggar? Men vet du: jag kunde inte släppa historien och sluta läsa. Och just nu köar jag till bok nummer två i trilogin: Glassvärdet, och jag kan knappt vänta tills jag har den i handen. Bok nummer tre heter King´s Cage och har just kommit ut på på originalspråket engelska. När den ges ut på svenska har jag noll koll på.  

Är du en Divergent-gillare har du alltså här en mycket bra serie att läsa. Och jag är rätt så säker på att du isåfall kommer att, precis som jag, ställa dig i bibbakön till bok nummer två. Jag lovar läsa den snabbt så du slipper köa så länge!



tisdag 27 juni 2017

För dig mellan tio och fjorton år

Nu är det sommarlov och förhoppningsvis har du lugna och sköna dagar. Visst kommer du ihåg att jag utmanade dig att läsa några böcker i sommar? Och är du min elev vet du ju att det första jag kommer att fråga dig i höst när skolan börjar är vilken/vilka böcker du läste under sommaren. Här kommer således det första av många ungdomsbokstips jag tänker ösa över dig de kommande veckorna - hoppas du hittar nåt som faller dig i smaken.

Kom också ihåg att trycka på etiketten "ungdomsroman" till höger om du sitter vid en dator - läser du via mobilen måste du säkert välja webbversionen för att komma åt den. Där hittar du för tillfället 66 ungdomsromaner; bara att välja och vraka alltså!

Kyrkogårdsboken är en lite annorlunda bok från vad du kanske har läst förr. Den är skriven som en saga: och hey - bli inte avskräckt för det. Den handlar om mördaren Jack som har ett uppdrag att mörda en hel familj. Men det yngsta barnet, Ingenman Owens, lyckas undkomma och han blir adopterad av ett par som också lyckas rädda honom från mördaren. Det speciella är att paret som blir Ingens mamma och pappa bor på en kyrkogård - och faktiskt är döda sedan länge tillbaka. 

Låter det konstigt? Jadå, det är det. Men om du ändå kan ge boken en chans kommer du att märka att den är ett väldigt bra exempel på att du kanske inte skall låsa dig i vår verklighet och blint stirra på din vardag som det enda rätta. Alla kapitel i Kyrkogårdsboken kan läsas som enskilda spännande äventyr och jag lovar att du kommer att få dig många bra funderare på hur livet är eller inte är. Du kommer också att få tänka på hur det är att växa upp under andra förhållanden och kanske inte kunna falla tillbaka på stämpeln "normal". 

Det är så mycket bättre än vad man från början tror och det är inte alls konstigt att Neil Gaiman - författaren alltså - har en stor skara beundrare. Kyrkogårdsboken gavs ut redan år 2009 på svenska men är ännu idag en storsäljare och bara för tre år sedan trycktes den i ny upplaga.

Och vill du bara ligga i hängmattan och lyssna istället för att läsa så hittar du faktiskt boken som ljudbok gratis att lyssna på via Sveriges radio. Seså - bara att börja lyssna då!


    



tisdag 20 juni 2017

Tack för frågorna Daniela!

Jag publicerade ett inlägg för några dagar sedan och glömde att dela det på Facebook och G+ - och så få läsare har vi inte haft sedan bloggens begynnelse, tror jag. Vad lär man sig? Jo, antingen har ni annat för er sommartid än att sitta och läsa bloggar (Va? Så kan det väl inte vara heller. Inte när det gäller Bokduetten iallafall, meh!) eller så är ni så vana vid att vi länkar till bloggen att det är länkar det måste vara. Nåväl - mitt förra inlägg var kanske inte det nyaste under solen precis. Jag hyllade Elena Ferrante igen en gång bara. 

Daniela och jag hör ju i till samma bokcirkel på jobbet så nu var det min tur att läsa Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Jag tycker Fredrik Backman är en härlig författare. Han är otrolig på det sättet att han är så mångsidig i sitt författarskap - och det är ingen skillnad vilken bok av honom man läser så ger den en en massa insikter om sådant man redan trodde sig ha alla insikter om. Vilket fantastiskt berättargrepp han har! En dag inne i huvudet på Fredrik vore inte så dumt.

När Daniela hade läst boken skickade hon stafettpinnen vidare till mig och ställde mig två frågor:

1. Vilken är din superkraft?
2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...    

Bra frågor Daniela! Skitsvåra dock.

Min superkraft? Om man följer Fredrik Backmans definition så behöver ju superkraften inte direkt vara ett så eftersträvsamt personlighetsdrag direkt va? Snarare en styrka som kan visa sig i de mest svåra situationer. Jag kunde således kanske säga att det är min organisationsförmåga. Eller konsten att fortsätta andas trots att luften går ur en. Eller att avsluta alla projekt jag inleder. Eller att alltid se något positivt i allt, även om det inte finns något positivt kvar att registrera överhuvudtaget. Men NEJ. Det stämmer inte. Min organisationsförmåga är stundvis riktigt kass. Under året som gått har luften gått ur mig utan att helt och hållet återvända. Projekt har blivit på hälft och det positiva tänkesättet har inte heller det varit självklart. Dit for de superkrafterna. 

Så - efter att ha funderat fram och tillbaka på detta och med bokens budskap i baktanke svarar jag att min superkraft är mina nära och kära: vänner och släktingar. Jag fattar inte att ni står ut med mig. Ibland blir jag förvånad över att jag blir bjuden på nån fest, att någon vill ta en promenad med mig eller träffas över en kopp kaffe. Faktiskt. Jag har sån ångest över att jag pratar för mycket, har alltför starka åsikter om allt, ställer för få frågor åt andra, lyssnar för lite, inte kan klä mig rätt, inte hänger med i allt det man borde hänga med i, inte hör av mig tillräckligt ofta, gör bort mig alltför ofta, säger fel saker. Med mera. Jag vet att jag är en pain in the nånting så många gånger och att jag ifrågasätter andra personers val och beteende. Det har jag inte rätt till. Det vet jag. Och ändå finns ni där allihop. Och accepterar. Och stöttar. Och förstår. Ni är min superkraft. Ensam är jag ingen, tillsammans är vi superstarka! Tack att ni finns där för mig. Jag finns här för er också!

Och svaret på fråga nummer två har jag nog lite funderingar på. Men jag tänker återkomma till dem om någon vecka. Istället utmanar jag min mamma Gitta, mina mostrar Stina och Kerstin och mina kusiner Josefin och Emmi att fundera på just det. Det ska bli så kul att se er på vår släktträff om några veckor och DÅ ska vi fastslå vad kvinnorna i vår släkt har gemensamt. Ha, jag vet nog vad ni kommer att säga!



tisdag 13 juni 2017

En bokserie du inte vill ha oläst!

Elena Ferrante håller igen en gång måttet. Den tredje boken i Neapelserien om Lila och Elena heter Den som stannar, den som går. Hela bokserien är så otroligt hajpad redan vid här laget så jag tror inte ens att det behövs så många flera lovord. Och bara för några dagar sedan släpptes den fjärde och sista delen Det förlorade barnet. Det finns fanklubbar runtom i världen som just nu lever i extas för att få veta hur historien fortsätter och också slutar.  Och bara min mamma, som är lika såld som jag, har läst sitt efterlängtade exemplar så kommer också jag ivrigt ta mig an boken för att få veta vad som händer de två vännerna. 

I den tredje delen Den som stannar, den som går är det 60-talets Italien som skildras. Ett Italien som är långt ifrån ett harmoniskt land dock - det är fabriksockupationer, rädslor, korruption och mord. Mitt i detta samhällskaos lever Elena som inte heller hon känner en harmoni eller ett lugn. Hon passar inte in. Inte i den familj hon gift sig in i och heller inte i den roll hon fått ta. Hon har debuterat som romanförfattare men blir ständigt ifrågasatt och får inte det erkännande hon borde få. Mest för att hon är kvinna. Och lite för att att samhället inte är redo för henne än. 

Lila i sin tur gör entré i boken rätt så sent. Hon lever ett hårt liv som ensamstående mamma. Hon arbetar i en charkuterifabrik och får inget utlopp för sin begåvning. Lilas och Elenas relation är kall. De har väldigt lite med varandra att göra rent fysiskt men igen en gång är det så spännande att se hur de ändå hela tiden lever i symbios. Vad tänker Elena om jag gör såhär? Hur skulle Lila göra i den här situationen? Det man utåt sett visar behöver inte ha något alls med känslorna och tankarna på insidan att göra.  Den man är har alltid att göra med de personer man har, har haft och kommer att ha en relation till. 

Elena Ferrante är fenomenal. Punkt.     


söndag 11 juni 2017

Semesterläsning, tips 3

Ett sista semesterläsningstips ska vi väl ta, va? 

Det här tipset passar kanske för dig som har Parislängtan (öppna boken och på några minuter är du där) eller för dig som vill på stadssemester i sommar men inte vet vart du ska åka. Efter den här boken framstår Paris som ett självklart val. 

Det här är min trettonde bok av Tamara McKinley, men den första som inte utspelar sig i Australien skulle jag tro. Jag förälskade mig i författaren då jag gick i gymnasiet och nuförtiden känns böckerna ibland lite tramsiga och naiva men man behöver ju inte alltid vara så himla pretentiös i sitt bokval eller hur? Lotta och jag läser ju det mesta som ni säkert har märkt.

Den brittiska sjuksköterskan (ja, ja - jag sa ju det) Annabelle flyttar brådskande till sin moster Aline i Paris för att undkomma diverse bekymmer hon ådragit sig i London. Det är 1930-tal och Paris blomstrar, åtminstone i konstnärskretsarna där Annabelles bohemiska moster umgås. Annabelle träffar där den charmerande konstnären Henri och författaren Etienne men det glada livet tar hastigt slut då Henri och Etienne bestämmer sig för att dra ut i det spanska inbördeskriget och också Annabelles kunskaper som skjutsköterska behövs där på fältet. 

Sisådär 20 år senare kommer den unga konstnären Eugenie till Paris för att studera. Förutom att andra världskriget gått hårt åt staden och mamma Annabelles moster Aline döljer också vissa av stadens invånare en del hemligheter. För visst är det lite konstigt att Eugenie är en sådan lovande ung konstnär då hennes pappa är läkare och mamman sjuksköterska? (eller huuuuur?)

Boken är hur som helst vackert skriven, den är charmig och faktiskt rätt så gripande ändå för krig är fasansfullt och meningslöst och förälskelse är och ska vara ett överväldigande och storslaget äventyr. Jag faller också pladask för Henri och lägger till ett romantiskt veckoslut i Paris på min önskelista. Jag kan erkänna att jag för omväxlings skull fällde en tår eller två också. På det hela taget är boken alltså perfekt semesterläsning för mig.




Och Lotta, jag är så nyfiken på hur ditt projekt utvecklas och ser sjukt mycket fram emot att få veta mera så småningom.

torsdag 8 juni 2017

Någonting spännande och lite hemlighetsfullt på gång

Maj månad kom och gick. Tänk att en månad kan vara så paradoxal: det är min favoritmånad av alla och det är så underbart med allt det gröna. Världen vaknar igen och man känner ett hopp och en glädje i hela kroppen. Men maj betyder också enormt mycket på jobbet. Nämn ordet maj för en lärare och du kan se arbetsmängden, otillräckligheten och tröttheten avspeglas i kroppshållningen och blicken. Det är absurt hur många timmar jobb man på nåt sätt lyckas klämma in per dygn och månad. 

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag har inte hunnit recensera så många böcker i maj - men otroligt mycket av det jag har haft för mig har en direkt koppling till läsundervisningen och läsning överlag. Och det är så sjuuukt spännande att jag allra helst bara skulle vilja ösa ur mig alltsammans här och nu. Men lite får jag väl hålla er i spänning ännu.

I måndags var jag i Hangö för sista gången. Nu kan jag titulera mig läsinspiratör och det är rätt så kul faktiskt. Under ett år har jag kört av och an till Hangö och fått ta del av väldigt inspirerande föreläsare av olika slag och om jag var frälst redan innan jag började kurshelheten är jag hundra gånger mer frälst just nu. Och det bästa av allt är att Pargas stad och Svenska kulturfonden har gett mig och en arbetsgrupp möjligheten att jobba vidare med mina och våra visioner. Jag har ett helt supergäng med taggade och proffsiga personer med mig och det vi jobbar med kommer att ta Svenskfinland med storm. Det finns inget motsvarande ute på marknaden och det är så himla nervkittlande att se vad allt vårt arbete skall resultera i. Stay tuned...

Hej hej! Så här ser en läsningsinspiratör ut.

Sommarlov alltså - vad är det? Visst kan man fundera varför i all världen man väljer att jobba under sin semester. Eller varför man åtar sig att sätta igång med ett projekt som med säkerhet kommer att bidra till mer jobb för samma lön. Det är en hjärtesak, svarar jag. Jag har hittat det jag brinner för och det må komma vilka motgångar och uppförsbackar som helst: framåt ska vi. Nåt annat finns inte på kartan.

Läsmässigt har jag själv haft en ganska dålig tid bakom mig. Jag började med Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, läste ca hundra sidor men gav sedan upp. Det var för mycket inside-grejer för att jag skulle orka fortsätta. Synd där, tycker jag. Guillou är ju en av mina favoritförfattare och det brukar inte gå såhär. Sedan läste jag Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten. Den var vacker men så långsam att jag hade svårt att koncentera mig på den med min majhjärna och med den redan omnämnda majpulsen på högvarv. Och så råkade jag på John Ajvide Lindqvists vampyrrysare Låt den rätte komma in - och det blev bara plattfall. Fy sjutton vilken bok. Stundvis var den så rå och grym att jag mådde illa. Vampyrerna var kanske de mest mänskliga i boken och det säger allt. Jag tror jag tappade tron på mänskligheten där en stund; och jag vet faktiskt inte ens varför jag inte lade också den boken åt sidan. 

Nåväl. Nu lade jag in några reserveringar på bibban och har redan hämtat tre ungdomsböcker därifrån. Det blir nog en bra boksommar iallafall. Och så tycker jag Danielas semesterläsningstips är så himla bra så där kan säkerligen också du få till det med en toppenbok i sommar! Tack Daniela för dem!


söndag 28 maj 2017

Semesterläsning, tips 2

Det är ett litet tag sedan jag läste klart Skuggan av ett år av Hannah Richell men jag får fortfarande gåshud på armarna då jag tänker på boken. För mig blev det här en sådan läsupplevelse som stannade kvar ett tag och jag drömde till och med om karaktärerna natten efter att jag läst slutet kommer jag ihåg. Det var inte en trevlig dröm.

Boken utspelar sig både i nutid och  på 1980-talet. Huvudpersonen i nutidsberättelsen är Lila som nyligen mist sin för tidigt födda dotter endast fem dagar gammal. Som många andra är jag ganska känslig för berättelser där bebisar och graviditeter utgör en väsentlig del av tragedierna i någons liv och det är säkert en anledning till att jag drömde om boken. Även den delen av historien som utspelar sig i dåtid innehåller en del sådant. Man vill väl inte bli påmind om hur snabbt något kan gå väldigt fel och man kommer för alltid att komma ihåg de stunder ens egna barn haft änglavakt då de rusat iväg över matbutikens parkeringsplats eller satt något i halsen och man bankat på ryggen i en halv oändlighet och redan haft handen på telefonen innan biten äntligen spyddes upp.

Nåja, Lila får ett mystiskt brev med en nyckel i. Nyckeln går till en mycket avlägsen stuga och Lila som jobbar med inredning finner ro i att sysselsätta sig med händerna och rustar upp stugan. På så sätt kommer hon närmare dess tidigare invånare och det är dem som berättelsen som utspelar sig på 1980-talet handlar om. Huvudpersonen i de kapitlen är Kat som precis blivit klar med universitetsstudierna och tillsammans med fyra vänner bestämmer sig för att under ett år leva endast på det som naturen ger och därför flyttar till en helt isolerad stuga utan bekvämligheter. Kat trodde att hon kände vännerna väl men det visar sig att det fanns en del hon inte räknat med att kunde hända och det är ingen annan som ens vet var de befinner sig så livet i stugan är en perfekt kuliss för grymheter.

Jag tycker att en fin sak med boken är hur den tar upp många svåra människorelationer på ett sätt som känns äkta. Lila och Tom som mist sin dotter älskar varandra fortfarande, det märks, men de kan inte längre nå varandra. Kat har alltid varit som en mamma för sin syster och de betyder allt för varandra men under året i stugan byts kärleken ut till bitter rivalitet. Hela spelet som utspelar sig mellan de fem och senare sex personerna (Kats syster medräknad) som lever isolerade i stugan beskrivs så träffsäkert.

Boken hör till kategorin perfekt semesterläsning för att det behövs lite av sommarens värme för att väga upp allt det hemska som den här historien rymmer. Naturligtvis har Lilas och Kats liv något med varandra att göra men exakt hur allting hänger ihop förstår man inte förrän på sista sidan. De oväntade vändningarna är många och boken ger ett starkt behov av att sträckläsa. Sedan tror jag också att det här lite mera naturnära livet, som säkert många av oss lever under sommaren, förstärker den kusliga känslan som uppstår i alla kapitel som utspelar sig i den ensliga stugan.

Skuggan av ett år är Richells andra roman. Jag ska absolut läsa hennes debutroman också. 




torsdag 18 maj 2017

Semesterläsning, tips 1

Nu känns det i luften att våren närmar sig, eller hur? Till och med regnet faller sådär lätt och mysigt som det gör när luften ändå är lite varm. Jag har några läsupplevelser att dela med mig av som skulle vara den ultimata semesterläsningen för mig, så här kommer det första av mina boktips inför lediga stunder.

En nypa salt av Maria Goodin är en feelgood-roman som passar perfekt en lite regnig dag under filten. Trots att en stor del av boken utspelar sig mitt i sommarens grönska och värme är stämningen ganska dämpad. Huvudpersonen Megs mamma är nämligen döende. 

Boken har egentligen fyra ingredienser tänker jag: mammans intresse för matlagning och bakning som genomsyrar allt, mammans fantastiska historier som Meg fått växa upp med, förhållandet mellan mor och dotter och en gnutta romantik som kommer in i Megs liv tack vare en fantastisk vildvuxen trädgård. Romantiken står dock lite i skymundan och det är fint för då får relationen mellan mor och dotter mera plats. 

Meg älskar sin mamma väldigt mycket. Det har alltid varit bara de två och Valerie är Megs bästa vän. Samtidigt är Meg otroligt frustrerad på sin mamma för alla hennes historier. Meg vet egentligen ingenting om sig själv eftersom hela hennes liv varit kantat av de mest fantastiska och otroliga berättelser. Berättelser om att Meg föddes för tidigt och fångades upp i en stekpanna, att hon var så liten att doktorn ordinerade en tesked bakpulver åt henne om dagen för att hon skulle bli färdigjäst, att Meg var så söt att mamman lät doppa hennes tår i grannarnas te så att de inte behövde använda socker, att ärret i Megs panna kommer ifrån att en krabbkaka hoppade upp och bet henne en gång.

Förstås förstår jag Megs frustration och Meg har valt att bli forskare för att hon vill ägna sitt liv åt sanning och fakta. Samtidigt tänker jag att det ändå är en lyx att få växa upp omgiven av så många berättelser. Berättelser är ovärderliga! Men jag är inte heller så bra på det där med att "ta det med en nypa salt". Oftast vill jag också vet exakt vad som hänt och inte höra så många omskrivningar, sådär i det vardagliga livet alltså. Förstås är Megs sökande efter sanningen om sin barndom en del av berättelsen och svaren är inte särdeles vackra. 

Vacker är däremot boken. Den är varm, annorlunda, rolig och berörande. Det är helt enkelt en härlig och mysig läsupplevelse och jag tror att det här är en sådan berättelse som uppskattas av de flesta.

Den svenska titeln är förresten genialisk!


söndag 14 maj 2017

Modershjärtat

Idag är det mors dag. Det har varit en vacker dag. Saga och Abbe "väckte" mig imorse med fina egengjorda kort och gåvor, vi var tio personer kring matbordet och solen sken. Jag är tacksam. 

Jag är så otroligt tacksam. 

Det kunde nämligen ha varit annorlunda. Och just därför vandrar ofta mina tankar denna dag (och många andra dagar) iväg till dem runtom i världen vars barndrömmar inte har gått i uppfyllelse eller ens nånsin kommer att göra det. Vi fick kämpa i nästan tre år för att bli gravida. Och gravida blev vi efter tuffa hormonbehandlingar, otaliga ägglossningstest, kalla kliniker, köer, frustration, gråt, taskig ekonomi, inseminationer, tidigt missfall och sprutor. Det skulle inte lyckas - men det gjorde det iallafall. Två gånger till och med. 

Barn är inte svaret på allt. Förstås. Alla önskar inte heller barn och det är naturligtvis lika okej som att önska ett så mycket att hela ens kropp skriker av längtan och det bara gör ont. Det sistnämnda stämde in på mig. Jag längtade och längtade och längtade; och ju mer tiden gick desto mer ont gjorde vår barnlöshet. Sorgen grävde in sig i varenda liten vrå i hela kroppen. Jag kan ännu - tio år senare - förnimma den där känslan av hopplöshet. Men också - tack och lov - den där pirriga ilningen av hopp inför varje månad av försök. Och lyckan av att till sist lyckas. Rädslan att förlora. Tacksamheten över att inte göra det. 

Jag skulle hemskt gärna vilja ha ett rätt svar att ge till alla dem som kämpar; till dig som kanske allra helst drar dig tillbaka i all ensamhet och gråter just idag - på mors dag.  Men det har jag inte. Ett svar om vad jag skulle ha velat att mina vänner sade eller gjorde för mig när vi kämpade. Men det visste jag inte. Det enda jag vet är att varenda cell i hela min kropp vet vad du går igenom. Och det är ingen tröst. Bara ett konstaterande.

Oberoende om du är förälder, barnfri eller barnlös tycker jag du borde läsa Utan - en antologi om barnlöshet och barnfrihet av tolv finlandssvenska skribenter (red. Mikaela Sonck). Jag kan också rekommendera Anna-Lena Härkönens bok Svagt positiv där moderskap inte är det man kanske önskade eller där just moderskapet gör att man tappar livslusten och innebär konfliktfyllda känslor. Är man mamma kan antologin Rapport från planet Mamma  (red. Sara Ehnholm Hielm och Mari Koli) vara en bok med hög igenkänningsfaktor, på gott och ont. Alla tre böcker har några år på nacken.

Och så Katerina Janouchs Modershjärtat om barnmorskan Cecilia Lund då. Modershjärtat är den femte i serien och det finns många, många till! Jag gillar huvudpersonen Cecilia. Hon är ett praktexempel på vad vi morsor av idag gör: försöker balansera mellan jobb, familj, att vara mamma och hustru. Det Cecilia råkar ut för denna gång får en att fundera på vad som händer när modershjärtat riskerar att sprängas i tusen bitar. Janouch skriver alltid lika tänkvärt. Och alltid lika spännande. 

------------------------------------

Saga och Albin

Ni grälar. Ni tjatar. Ni säger emot. 

Ni provocerar. Ni skriker. Ni gör mig galen.

Men ni är alldeles alldeles underbara just sådana ni är. Tack vare er ser jag världen på ett nytt, annorlunda, sätt. Ni är det, utan tvekan, bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha er i min famn och prata om livet; försöka förstå vad livet går ut på tillsammans med er. Jag älskar era dofter, era små händer, era ärr på knäna och era varma mjuka barnkroppar. Den bästa känslan i hela världen är när jag hör er skratta och ser livsglädjen i era ögon. Då vet jag min plats.  

Jag önskar er allt väl.

          Älskar er så.         





         

tisdag 9 maj 2017

Francesca

Än en gång har jag läst en roman för unga som gjort ett enormt intryck på mig. Mitt tonåriga jag hade säkert älskat boken ännu mer och framför allt hade den versionen av Daniela haft ett brinnande behov av att läsa den här boken. 

Francesca handlar om att vara 17 år och börja i en ny skola, en skola som tidigare varit en pojkskola och där jämlikhet stavas tjejtoalett. Francesca handlar om att det gamla kompisgänget börjar i en annan skola och hur det kan bli då man är tvungen att finna sig själv på nytt och hitta nya, egna kompisar. Francesca handlar om att ha en mamma som plötsligt utan förvarning drabbas av akut depression och inte kommer upp ur sängen längre. Francesca handlar om att ta hand om sin familj. Francesca handlar om att bli alldeles galet kär och att märka att kärleken är besvarad men att det är ganska komplicerat. Francesca handlar om ett år då livet blir alldeles för mycket och varje dag blir en kamp mot ångest och sorg. Francesca handlar om att så småningom lära känna sig själv igen och att hitta de mest fantastiska vänner där man minst anar det. Francesca handlar förstås om Francesca. 

Jag har för mig att jag tidigare hyllat författaren Melina Marchetta här på bloggen. Hon är fenomenal. Personerna i den här boken är alla så olika, galna, fantastiska och fina som människor överlag är. Det är något Francesca har gemensamt med Marchettas tidigare romaner Jellicoe Road och Ett folk utan land. Också den här boken handlar om allvarliga saker på ett roligt men ändå inte alls lättsamt sätt. För visst vet vi ju att relationerna till de som vi bryr oss om allra mest både är de roligaste och jobbigaste på samma gång. Ibland kan det dock vara så himla skönt att få det bekräftat att det kan och får vara så.

Kolla pärmbilden på den svenskspråkiga versionen jag har i min hand! Jag gillar! Att hitta sig själv handlar för Francesca mycket om att sluta smälta in, hur bekvämt det än varit.




torsdag 4 maj 2017

Extra allt

Jag tror att det var något med titeln Min mormor hälsar och säger förlåt som inte riktigt nappade för mig, för såklart hade jag inte missat att Fredrik Backman, mannen bakom bl.a. En man som heter Ove och Björnstad, som Lotta bloggat om, gett ut flera böcker. Jag vet att jag medvetet undvikit att läsa den i alla fall. Så jag är mycket glad över att Min mormor hälsar och säger förlåt fanns med i vår bokcirkel i år för jag hade för allt i världen inte velat missa den läsupplevelsen.

Visst är det så Lotta att du inte heller läst den än? I så fall kommer här två frågor som jag hoppas att du har lust att besvara den månaden det är din tur att ha boken.

1. Vilken är din superkraft?
2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...

Jag kan förklara mig lite. Det finns mycket att ta fasta på i Min mormor hälsar och säger förlåt för det är en fantastisk bok. Huvudpersonen är Elsa som är nästan åtta år och ofta beskrivs som annorlunda av välmenande vuxna. Elsa har en mormor som ofta beskrivs som pigg för sin ålder av lika välmenande smarthuvuden. Elsa påminner alltså lite om sin mormor, de är bara lite extra allt. Elsas mamma är ganska olik dem, men hon är ändå sin mors dotter om man säger så. Det finns många fler viktiga personer i den här boken och Backman skriver så att man verkligen börjar tycka om dem alla och bry sig om dem men jag fastnar särskilt för den här relationen mellan kvinnorna i Elsas släkt eftersom den får mig att tänka på alla fina stunder med min egen mormor och hur tacksam jag är för att kvinnorna som varit mina förebilder då jag var barn var just sådana som de är.

Elsas mormor dör i början av boken. Hon lämnar Elsa med en stor sorg och med ett viktigt uppdrag: att leverera mormors alla förlåt (och det finns ganska många av dem). Det blir det sista stora äventyret som mormor tar ut Elsa på och liksom i alla bra sagor finns det riddare, drakar och lyckliga slut. Tänk dig ett höghus och föreställ dig hur alla de familjer som bor innanför de olika dörrarna ser ut. Tänk dig att alla är lite trasiga på olika sätt eftersom livet har en tendens att drabba folk ganska hårt. Tänk dig att du får lära känna dem och deras öden och då förstår du att den här boken är ganska mycket extra allt.

Och superkraften då? Jag du kommer att förstå då du läst boken. Jag tror att planering är min superkraft. Och den behövs för att få vardagen att gå ihop kan jag lova.



tisdag 25 april 2017

Dags att låta mjuka värden styra världen?

Jag har ett minne från när jag var kanske tio år gammal. Det var en gäst på besök i skolan, i min klass, och vi deltog antagligen i något projekt av nåt slag. Vi satt i ring och alla skulle berätta för varandra om våra innersta drömmar - om vår högsta önskan. Jag kommer ihåg att satt och vred och vände på min stol för jag kom bara på en enda grej - en enda. Och den saken kändes på nåt sätt så väldigt enfaldig. Jag kunde inte förmå mig att säga den högt. Jag skämdes redan på förhand. Skämdes. 

Men jag hade inget val. Jag sade det iallafall. 

Med en darrande tioårig pipig stämma viskade jag blygt fram att jag nog önskar mig fred på jorden

FRED PÅ JORDEN! Ha, javisst ja. Jag såg hur gästtanten drog lite lätt på smilbanden, sådär som man gör när ett barn säger något gulligt. FRED PÅ JORDEN. Javisst ja. 

Under påsklovet hälsade vi på hos mina föräldrar på Kirjais och jag läste klart Tio över ett sådär plötsligt. Då räckte mamma fram en bok som hon hade haft som sin bokcirkelbok för några år sedan; Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Det är en bok som säkert många av er läsare redan har läst - och jag också mycket glad att jag nu sent omsider läste den. Glad alltså, men också så himla ledsen långt in i själen.

För Morgon i Jenin är en väldigt tung bok. Det är en sådan där bok som du inte kan förbli oberörd av att läsa och som man kanske allra helst ändå skulle vilja slippa läsa. Det är en bok om vanliga människor som till en början lever sida vid sida, bor hus vid hus, oberoende religion och kultur. Men så händer Al Nakba, "Den stora katastrofen"; tvångsflytten av de invånare som bodde i det som var Palestina och som kom att bilda staten Israel. Året var 1948. 

Och resten kan ni räkna ut själva. Familjer slås sönder och splittras, flyktingläger uppstår, någon försvinner spårlöst, någon tappar förståndet, syskon ser varandra misshandlas, flickor våldtas - och det så mycket död och så mycket blod. Det är livet när det är som mörkast. Och mitt i det helvetet lever Yusuf, Amal och David - tre syskon vars livsöden är så grymma att man bara skulle vilja dra en filt över huvudet och blunda för allt, blunda för vad vi människor är kapabla till. 

"Elvaåringen blev våldtagen", " Ytterligare en anhållen efter terrorattacken", "Stjärnans skräck: Jag ville bara dö", "Gud sa åt mig att mörda kvinnorna", "Kvinnokommittén - med bara män i", "De dödades av sina män", "Diktaturen som gynnar terrorn"... Javisst ja. Dagens uppsättning av Aftonbladet levererar. Grymheterna bara fortsätter och fortsätter. Den där filten lockar bara mer och mer.  

Såhär tänker jag. Det finns fina män. Det finns fredliga män. Det finns de män som växer upp i fredliga länder som har lärt sig empati och respekt och solidaritet. Men vad skulle hända med världen om vi skulle låta kvinnorna ta över nu? Alla män är inte grymma. Alla män våldtar inte. Alla män startar inte krig. Men det som alla som gör det har gemensamt är att de är män. Skulle världen vara i behov av ett experiment? Låt kvinnorna få majoriteten i alla makthavande grupper kanske? Eller sluta sukta efter grymhet, ha-begär och maktlystnad hos de män vi väljer in att styra världen? Låt mjuka värden ta över och uppskatta snällhet och välvilja istället. Vad som helst ju: bara det skulle ske en förändring! Vänlighet smittar, låt oss starta en epidemi!    

Och här sitter Lotta, 36 år gammal, och har fortfarande en enda önskan. Att det skall vara fred på jorden.



   

fredag 21 april 2017

När rädslan tar över

Googlar man panikattack får man extremt många träffar. En panikattack, eller panikångest, är ett vanligt fenomen som händer många men som dess värre knappast ger en nån tröst att veta. För det kan till och med kännas som om du håller på att dö. Du kan fundera på om du håller på att bli galen eller som om ditt hjärta ger upp. Du kanske börjar hyperventilera och svettas som en tok. Eller så fryser du så mycket att hela din kropp bara darrar. 

Är du dessutom kring femton när du råkar ut för en panikattack för första gången kanske det lämnar så svåra ångestkänslor i din kropp att du kanske tror att du aldrig blir dig själv igen. En del människor kan ha en panikattack en eller några gånger i livet medan andra kan ha jobbigare perioder då de återkommer ofta. Det som alla attacker har gemensamt är att de dyker upp när du känner stress eller av en eller annan orsak är under mycket press. Och det andra som de alla även har gemensamt är att du nog överlever dem, trots allt. 

Maja i boken Tio över ett, av författaren Ann-Helén Laestadius, sover inte på nätterna. Varje natt klockan tio över ett ställer hon nämligen väckarklockan på alarm för att vara vaken när de spränger i gruvan. Maja bor i Kiruna, i norra Sverige. I Kiruna finns världens största underjordiska järnmalmsgruva och där jobbar Majas pappa. Maja oroar sig för att pappa skall dö. Hon funderar mycket på hur hon skall göra för att lära känna Albin, killen hon vill att skall lägga märke till henne. Hon oroar sig också över att bästa vännen Julia skall flytta bort men framför allt så har hon fått för sig att det snart kommer att ske en katastrof - och hon vill absolut inte sova när marken rasar under henne och alla dör. Istället har hon packat en väska med allt nödvändigt och planen är att hon skall hinna väcka sin familj och rädda dem.

Tio över ett är en bok jag hade hoppats att jag hade läst när jag var ung. Jag tror att jag hade varit mera förberedd ifall jag hade läst en så bra bok som den här boken är; förberedd på vad det innebär att ha ångest och förberedd på vad känslor av alla de slag kan leda till. Starka känslor. Och rädslor och oro. 

För Tio över ett är en bok vi alla kan relatera till. Bor du i Pargas dessutom vet du ju precis vad det innebär att det sprängs i gruvan en gång om dagen. Du vet också hur det känns att vara kär och hur du av hela ditt hjärta skulle vilja att en annan besvarar dina känslor. Du vet kanske hur det är att oroa sig inför förändringar. Du vet att kompisrelationer inte alltid är lätta och du vet vad det innebär att vara ung. Lägg till för lite sömn om nätterna och hård stress så förstår du varför det som händer Maja händer. Det kan hända också dig. 

Det hände också mig. 



 

torsdag 20 april 2017

Nytt berättargrepp och upptäckten av dig själv

Ända sedan Daniela och jag började bokblogga har jag haft ett dilemma. Vi bestämde oss då för att verkligen försöka skriva våra blogginlägg på ett så jordnära sätt som möjligt - och relatera till vad vi tänker på när vi läser. Jag gillar den stilen. Det gör att inläggen blir mer personliga och som läsningsinspiratör vill jag gärna förmedla just den delen av läsningen: att läsning ger en så mycket att tänka på och således på så många sätt påverkar ens personliga utveckling. Men varje gång jag skriver om en ungdomsbok på det här sättet uppstår det en konflikt. Jag är nämligen inte så säker på att det är det rätta greppet att nå ut till mina elever. Kort och gott: mitt liv och min personliga utveckling intresserar dem inte. Så är det bara. Så jag tänker göra en helomvändning här. När jag bloggar om en ungdomsbok från och med nu tänker jag ha ett annat berättargrepp. Jag tänker vända mig till en ung person, till en av mina elever, och skriva mina inlägg så som jag skulle tipsa om boken i mitt klassrum. 

Det betyder inte att jag inte skulle kunna vara personlig. Men det betyder att jag kanske dämpar mina egna intressen lite och istället fokuserar på vad en ung läsare kunde få ut av att läsa just den aktuella boken. Målgruppen för mina inlägg kommer att bli mer påtaglig, helt enkelt. 

------------------

Du kanske kommer ihåg mitt blogginlägg om Så har jag det nu av den prisbelönade författaren Meg Rosoff?! Hennes bok Den jag var (2007) gavs ut på svenska 2010 men kom ifjol ut som nyutgåva. Allt som allt har hon gett ut fem ungdomsböcker varav Så har jag det nu är den mest kända. 

Börjar du läsa Den jag var kommer du att trollbindas från sida ett. Det är något väldigt speciellt med Meg Rosoffs stil som gör att man nästan faller in i en dimmig värld som det är svårt att finna vägen ut ur. Den här gången är det den unga killen Hilary som är huvudpersonen. Han flyttar till en Internatskola. Året är 1962 och landet England. Skolan ligger nära en strand och en dag när Hilary under en gymnastiklektion springer på stranden råkar han träffa Finn, en föräldralös ensamvarg som likt Robinson Crusoe bor i en ödslig fiskebod för sig själv. 

De fattar direkt tycke för varandra. Hilary fascineras av Finns sätt att leva sitt liv och han börjar själv drömma om hur det skulle vara att få ta hand om sig själv och slippa följa en massa regler, tider och system. Men Finn är konstig. Finn kan inte de sociala reglerna och upprepade gånger uppstår det spänningar dem emellan som Hilary inte vet hur han skall tolka. Men Finn och Hilary dras till varandra och snabbt förstår Hilary att mötet mellan dem kommer att förändra allt!

Det finns en otroligt häftig twist i slutet av boken. När du kommer dit kommer du att bli helt tagen av det du har läst och jag lovar att det om något ger dig massor av tankar om hur du själv är bunden av alla system, skrivna och oskrivna regler och inmatade mönster. Kanske är det så att var och en av oss borde möta en Finn för att verkligen förstå varför vi gör som vi gör och tänker som vi tänker? Och tror du dig redan veta varför tror du fel! Tro mig.