torsdag 16 november 2017

Varm choklad, äktenskapskris, lunnefågel och snökaos

Nu får det räcka med november, vi hoppar direkt till julmyset, tänkte jag och reserverade Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. Det är den sista boken om Polly, Huckle och lunnefågeln Niel. De båda tidigare böckerna kan man läsa om här och här på bloggen.
Boken är i det stora hela lik de andra. Tyvärr lite för lik. Det närmar sig jul och Polly har fullt upp med bageriet. Det är varm choklad och en massa julbak. Stämningen är på alla sätt varm och mysig och Polly är lika självironisk och kul och Huckle är lika snygg. Men självklart döljer det sig bekymmer under ytan. 

Egentligen är det Pollys bästa vän Kerensa som ställt till det riktigt ordentligt och eftersom hon anförtror sig åt Polly börjar hemligheterna inte bara tära på Kerensas äktenskap utan också på Pollys och Huckles förhållande. Dessutom tycker Huckle att Polly jobbar för mycket och hon är inte alls lika redo för äktenskap och barn som han är. Det här är också boken då det är dags för Polly att reda ut sina bekymmer med sin mamma och få veta sanningen om pappan hon aldrig haft. 

Jag tycker om hur relationerna utvecklas och beskrivs i boken och det att det inte alltid blir bra, men det är livet och så måste livet få vara. Jag hinner dock tröttna lite på karaktärerna och jag tycker att Colgan igen upprepar sig för mycket. Lite besviken är jag också på att jag läser om allt det juliga men det väcker inte riktigt någon känsla i mig. Jag tror att jag skulle ha uppskattat den här boken mer om det hade varit den enda boken i trilogin jag läst, den funkar säkert utmärkt att läsa fristående. 

Så om du gillar att läsa något riktigt juligt då det närmar sig jul så vågar jag nog rekommendera den här. Fast du kan gärna börja med Let it Snow som nu också finns på svenska med samma titel med tre fantastiska berättelser av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle. Den är så vacker, smart och härlig att det kan hända att jag måste läsa den varje jul. Läs den, ge bort den, läs den igen! Lova!



torsdag 9 november 2017

Hamnar nog bland topp 50!

Jag vet att många av er i mina klasser har läst första delen i Lauren Olivers Delirium-serie och jag vill bara uppmuntra er att fortsätta med de två återstående böckerna Pandemonium och Rekviem. De är riktigt läsvärda och hela serien hamnar nog för mig bland de topp femtio ungdomsböckerna jag har läst.



I den tredje och sista delen Rekviem (rekviem betyder dödsmässa) tampas huvudpersonen Lena med riktigt jobbiga känslor. Och då är det ju extra intressant eftersom ju hela idén bakom trilogin går ut på att kärlek är en sjukdom. Kan det vara så att vi faktiskt skulle klara oss bättre utan att känna så himla starkt? Fast å andra sidan bygger ju alla former av relationer på olika slags känslor - och det skulle ju betyda att vi varje dag skulle få börja om från början med att skapa en relation till den person eller den sak vi möter. Hänger du med hur jag tänker? Tänk dig ett liv där du inte kommer ihåg känslan av misslyckande, känslan av svek, känslan av närhet, känslan av besvikelse, känslan av lycka, känslan av vänskap; ja alla känslor! Hur otroligt jobbigt det vore att aldrig ha något att falla tillbaka på.

Det jag gillar allra bäst i Rekviem är att Hana, Lenas bästa vän, är en av berättarna. Historien får ett djup i och med hennes berättarröst. Hana är ju botad och ser på hela livet på ett annat sätt. Dock är hon inte helt säker på att ingreppet har fungerat på henne eftersom hon fortfarande har kvar känslospår i hjärtat. 

Och så blir det ju då Den Stora Sammandrabbningen. Höjdpunkten alltså. Och svaret vi alla väntar på: vilket val kommer Lena att göra? Och det tänker jag inte avslöja för er - läs så får ni veta! Dessutom hörde jag att Oliver gett ut en novellsamling - eller korta tilläggsberättelser då: Delirium Stories. Men den finns än så länge bara på originalspråket engelska.  




     

måndag 6 november 2017

I en annan galax

Alla ni fans av Veronica Roth har väl inte missat första delen av hennes nya duologi, Dödens märken? Jag blev lite fundersam då jag av baksidestexten förstod att den här boken kommer att utspela sig långt borta i en helt annan galax så därför kan jag väl inledningsvis få säga att boken inte är en helt typisk science fiction bok utan en skildring där det goda står mot det onda och eventuell science nog spelar en betydligt mindre roll.

Liksom många andra böcker som utspelar sig  en helt obekant plats eller i en dystopisk framtid kan det ta lite tid innan man som läsare riktigt får kläm på vad som är vad och vem som är vem. Karaktärerna i boken är dock uteslutande mänskliga, teknologin är visserligen lite mer avancerad än vår jordiska men det mest diffusa i boken är flödet som omger alla planeter i den här galaxen och också ger alla människor en för dem unik flödesgåva som visar sig då de kommer in i tonåren.

Merparten av boken utspelar sig på planeten Thuvhe där fredliga thuvhesiter bor. En del av deras planet har dock för några generationer sedan blivit invaderad av de ökänt brutala och krigiska shoteterna. En av huvudpersonerna i boken är Akos som blir kidnappad av shoteterna och där i deras palats träffar Cyra Noavek, syster till den fruktade härskaren Ryzek Noavek. Cyras flödesgåva är samtidigt hennes förbannelse, hon har flödesvågor i kroppen som hela tiden orsaker henne en enorm smärta men samtidigt kan hon genom att röra andra föra över flödesvågorna på dem och på så sätt tortera och döda andra, vilket hennes bror finner ytterst användbart. Det här påminner förstås väldigt mycket om Katsas gåva i  Kristin Cashores bok Tankeläsaren, vilket irriterade mig lite först också eftersom Katsas och Cyras förhållanden till sin gåvor är väldigt lika.

Boken berättas både ur Cyras och Akos perspektiv i olika kapitel, något mer ur Cyras. Det finns, precis som det ska i liknande böcker, både en spännande framväxande revolt mot regimen där Akos och Cyra har sina egna motiv och en kittlande kärlekshistoria då två väldigt olika personer blir mer och mer beroende av varandra och snart också attraherade av varandra. Boken är alltså inte särdeles unik men definitivt välskriven, underhållande, spännande och ställvis mycket brutal.

Visst, det låter lite klyschigt att säga att man glömmer tid och rum då man läser den här boken, men det gör man faktiskt och jag blir så glad ända in i hjärtat då jag inser att boken jag håller i min hand är just en sådan bok som man kan sjunka in i till hundra procent och bara leva där i den världen för en liten stund. Boken kräver en viss läsvana för den är nog lite mer krävande än Divergent-trilogin. Jag skulle säga att det är en medelsvår bok som passar från högstadieåldern uppåt. Jag väntar självfallet på att läsa del två.


söndag 29 oktober 2017

Människor som ser

Jag är usel på att känna igen personer och hålla koll på andra människors liv och leverne. Jag är så usel på det att jag ganska ofta skäms över det. Trots att jag har bott där jag bor nu i snart åtta år vet jag ingenting om mina grannar och berättar någon något för mig om någon person kan jag nicka instämmande men egentligen vara totalt blåst och bortkommen. Mina elevers syskon och familjer - nope! Mina vänners vänner och bekanta - not so much. Kändisar i Finland, Sverige och världen - helt hopplös! Inget fastnar. Och oftast kan jag tycka att det är rätt så skönt att inte veta en massa om andra men ibland blir jag också livrädd över att förbise något som skulle vara viktigt att uppmärksamma. Ni vet: alla andra ser det jag inte ser och det gör mig bara dum, passiv och till synes likgiltig. Ibland vaknar jag till och med nattetid kallsvettig och funderar på vad allt och vem alla jag borde ha tänkt på. 

Min dotter är inte sån. Hon vet om det mesta och kan räkna ihop ett plus ett och fråga mig om saker jag inte ens i min vildaste fantasi skulle ha kunnat notera. Och hon har varit sådan ända sen hon var liten bebis. Då låg hon där i allas famnar och bara iakttog - bara såg på alla runtomkring sig. Och vilken förmåga hon har att observera sin omgivning! Hon lägger märke till små förändringar i personers humör; i små detaljer i folks utseende; i sättet någon säger något och i ordval och tonfall. Om jag är den som pladdrar på om än det ena än det andra kan hon tyst betrakta. Jag är en oversharer. Men att få henne att tala om sig själv och sina behov, tankar och drömmar är en enorm utmaning. Och det är förstås tufft. Men något inom mig älskar, fascineras av och beundrar den här sidan hos min dotter. Om hon väljer att bli regissör kommer hon att bli grymt duktig. Om hon väljer att i sitt yrke ta hand om andra människor kommer hon att vara helt fantastisk på det hon gör. Och om hon utnyttjar sin talang och börjar skriva böcker talar vi succé - jag var den första att säga det. Kom ihåg det!

En annan författare som kan just detta är Kjell Westö. Oj du milde om man ens skulle kunna komma lite i utkanten av den förmåga att beskåda livet, livsöden, relationer, världen, alltsammans - som han har. Att läsa en bok av Kjell Westö är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Och då dessutom ha hjälp med att notera alla detaljer - speciellt om man är ett så hopplöst fall som jag är! I Den svavelgula himlen är man huvudkaraktärens skugga ända från slutet av 1960-talet fram tills idag. Huvudkaraktären har inget namn men det må vara det enda man inte får veta. Allt annat blir man ett med. Hur denna namnlösa berättare blir vän med syskonen Rabell - de som kommer från en helt annan samhällsklass. Hur han således hela tiden får kämpa med att inte passa in. Hur han livet igenom måste försöka förstå sig på Stella Rabell och försöka hitta rätt i den kärleksrelation som är deras. 

Igen en gång är det en medryckande och nästan beroendeframkallande historia Westö berättar. Det är en historia om kärlek, vänskap, utanförskap, svek och liv. Och när man slår igen pärmen är det bara ett stort tomrum kvar. Ni vet: det där tomrummet som finns när man inte vill sluta läsa eller sluta följa med den vän man har fått i bokens huvudperson. Och som alla andra Westös böcker får även Den svavelgula himlen mig att vilja ta mitt pick och pack och flytta till Helsingfors. Det är svårt att ens säga vilken del av boken eller vilken "scen" som har fastnat bäst: boken är en jämn ström av imponerande berättarteknik; en livshistoria där femhundra sidor känns för kort!   

Ja jag säger då bara det. Vad vore mitt liv utan alla duktiga författare och bra böcker?! En liten inskränkt och banal bubbla, antagligen. En farlig och tråkig bubbla likväl! Tacka vet jag människor som ser

       



 

lördag 28 oktober 2017

Så sant, Lotta!

Det ska bli så roligt att komma tillbaka på jobb och prata böcker igen (och kanske lite annat också, höhö). Jag hör också till dem som gillar att jag pratat om det jag läst, då jag läst något riktigt bra brukar det bara bubbla ur mig så fort jag får en chans att öppna munnen på jobbet tycker jag. Det var väl lite så idén till den här bloggen föddes, vi brukade prata om våra läsupplevelser och tänkte att vi kunde prova skriva ner dem och dela dem med ännu fler. 

En elefantflock är ingen dålig liknelse. Ibland försöker man mest minimera skadorna som ungarna orsakar här hemma. Men nej, min inställning till ormar och spindlar och annat otyg är nog inte särskilt avslappnad. Fast tro det eller inte - medan jag läste boken och kanske någon vecka efteråt också, hade jag faktiskt en lite skönare attityd till dem. Ett exempel på det är snokinvasionen vi led av här under hösten (vi talar om minst 10 påhälsningar av orm på gården om dagen) som jag på något konstigt sätt kunde skratta åt. Det är ganska häftigt hur böcker påverkar en på det viset. Jag instagrammade till och med om en vaktsnok som låg på lur vid vår infart.

Fast jag tror att författaren till Mannen som talade med elefanter skulle skratta ihjäl sig åt min jämförelse mellan den här helt ofarliga 15 cm långa snokungen och de dödliga monsterormar han hade påhälsning av så kanske min inställning inte var så cool trots allt.


Alltså ljust så är det med böcker som Ljuset vi inte ser. Jag tror inte att jag tänkte på det när jag läste den men jag håller med dig helt och fullt. 

Jag är lite avis på din nya hög med ungdomsromaner. Har du läst Veronica Roths nya serie som börjar med Dödens märken? Den skulle jag vilja ha i mitt klassrum tror jag. Fast nu har jag ju inte läst den än, men jag lånade den från bibban här om dagen. Jag har höga förväntningar!

Ja, urk för novemer. Just nu läser jag Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes. Jag vet att du bloggat om en del böcker av Moyes som jag inte läst, men jag minns inte vilka. Moyes är ju inte riktigt det du efterfrågar, men samtidigt tror jag inte att Moyes någonsin kan vara helt fel heller. I den här boken som utspelar sig dels i nutid och dels i 1960-talets fina societet i London får man följa med en otroligt passionerad förälskelse mellan två ganska omaka och intressanta huvudpersoner. Jennifer är nämligen gift med en uppskattad affärsman och hennes huvudsakliga roll i livet är att vara ett nätt litet bihang till honom men så förälskar hon sig i en ganska trasig journalist och han i henne. De två gör varandra hela som bara riktig kärlek kan. Fast så råkar Jennifer ut för en olycka och tappar minnet och deras lycka är till ända. 

Jag tänker till exempel på att som läsare tycker man ju att Jennifers otrohet är helt rätt och man blir nästan arg på henne då hon tvivlar och tvekar och har samvetskval. Moyes är så bra på att beskriva de äkta känslorna och visa på hur komplicerat livet alltid är och att det aldrig någonsin är så lätt som man skulle önska.


Om du har några böcker av Jenny Colgan eller Lucy Dillon olästa kunde du ju mysa dem i novembermörkret tycker jag. Jag har några gånger hållit i en bok av Meave Binchy på bibban men det har aldrig blivit av att låna hem någon. Kanske det skulle vara värt ett försök också.






onsdag 25 oktober 2017

Bra hygge-läsning efterlyses!

Daniela har bloggat om både Mannen som talade med elefanter och Ljuset vi inte ser, två superbra böcker också jag har läst ut under de senaste veckorna. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är att duka fram två koppar te till oss (och lite choklad förstås; det är ju Daniela och Lotta vi talar om - ju!) och få sitta kring samma bord och lufta alla tankar och insikter som just dessa böcker gett dig och mig! Jag vet inte hur ni andra reagerar när ni har läst nåt bra: klarar ni av att bara fortsätta era liv som om inget har hänt eller känner också ni ett starkt behov av att få tänka högt, prata och få berätta om hur ni har uppfattat det ni har läst? Det senare stämmer bra in på mig och bara du Daniela är tillbaka på jobb ska det bli en massa bokprat oss två emellan igen. Jeej!

Det jag gärna skulle ha snackat med dig om är om du skulle ha samma coola inställning till ormar, spindlar och andra otyg till djur som Anthony i Mannen som talade med elefanter? Visst kändes det ganska lockande att jobba med djur på den afrikanska savannen? Fast å andra sidan får vi väl helt tillräckligt med trotsiga barn och unga i våra liv: både på fritid och på jobb?! Lite som att leda en elefantflock bort från safariturister, eller hur? Nånej - skoja ba!

Ljuset vi inte ser var en alldeles underbar bok. Visst känner också du att man inte kan annat än beundra författare som inte säger rakt ut - ALDRIG avslöjar - den egna inställningen till all orätt som sker i världen utan istället klarar av att skriva en bok där läsaren själv får inse, börjar se och f ö r s t å r det grymma? För mig är den här sortens böcker de allra bästa! Det är då man riktigt kan påstå att böcker påverkar och läsning undervisar. Står någon där och högljutt hojtar ut hur jag skall tänka och vad jag skall tycka blir jag bara avig och stänger av - men får jag känslan av att det är jag som är först med att förstå och begripa; ja då - då blir det andra bullar. Håller du med?

Jag gick förresten av en slump in i Akademen under höstlovet och råkade på en hel hylla med ungdomsböcker för ynka 3 euro styck. Gissa om jag förköpte mig? Igen. Men jag kunde inte låta bli - och nu har jag igen många nya historier i min klassrumshylla för både mig och mina elever att läsa. Hösten är räddad!

Och på tal om hösten. Jag har lite svårt med höstvintrar. Det är alltid den tiden på året då det känns orättvist att man måste bo i den här delen av världen. Det är då sommaren känns så avlägsen och solen lyser med sin frånvaro - det märks i min ork och på mitt humör. Det är nästan så att jag är lite rädd redan på förhand; vad skall november föra med sig detta år då? Jag skulle minsann behöva böcker som utstrålar optimism och livsglädje. Och då kommer vi till miljonfrågan: 

Vad skall jag läsa för att bli på riktigt gott humör? Jag är på jakt efter böcker som är genomgående goda och som gör att man återfår tron på mänskligheten och blir övertygad om att livet bara är gött. Hjälp mig, snälla!



 

måndag 23 oktober 2017

När soffan lockar

Här kommer ett till lättuggat boktips: Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker. Låter namnet bekant? Ja, visst det är ju uppföljaren till bästsäljaren Konsten att höra hjärtslag. Kan fortsättningen på en så storslagen kärlekshistoria verkligen vara läsvärd då?

Ja, det kan den. I alla fall om man är ute efter en mysig bok att slänga sig i soffan med en höstkväll. 

Det har gått tio år sedan Konsten att höra hjärtslag utspelade sig. Julia Win är en framgångsrik advokat och hon har inte återvänt till Burma och sin bror U Ba en enda gång på hela den här tiden. Men plötsligt händer det något. Samma dag som Julia får ett brev av U Ba hör hon en röst som talar till henne inne i huvudet. Julia är helt säker på att hon blivit galen eller åtminstone utbränd och då hon inte blir av med rösten åker hon bort från allt och befinner sig snart i Burma igen. Där får hon höra berättelsen om Nu Nu, en berättelse om passionerad förälskelse, om moderskärlek och om ett stort brustet hjärta som inte kunde vara stort nog. 

Språket är vackert, historien är vacker och den berör och är lätt att komma in i, ja till och med pärmen är vacker. Men storslagen skulle jag inte säga att uppföljaren är, det är som om något skulle saknas.



söndag 22 oktober 2017

Kravlöst och lättläst

Gillar du böcker som Det lilla bageriet på strandpromenaden, En nypa salt, Vi två eller liknande - rätt så - lättsamma historier om sympatiska huvudpersoner och deras inte lika sympatiska otrogna män, hemlighetsfulla fruar eller tursamma syskon? Då kan du välja att läsa Smultron och svek av Annica Wennström och Eva Swedenmark.

För mig blir alltid den här typen av böcker en mycket avkopplande lässtund. Inte sällan går det så att böckerna slukar mig med hull och hår även om jag inte brukar förstå varför. Antagligen är det skönt att få leva sig in i andra människors lite trassliga vardag som motpol till det egna vardagstrasslet. Dessutom är ofta språket i den genren lätt och det krävs väldigt lite ansträngning för att få fatt intrigen och hänga med i vändningarna. En skön lässtund, helt enkelt!

Smultron och svek handlar om familjen kring restaurangen La Stella. La Stella drivs av den italienska Mario, som är gift med Liselott. Tillsammans har de två barn. Det är i huvudsak Liselotts röst man får höra i boken. Till en början är allt frid och fröjd och familjen äter stora släktmiddagar ihop med Liselotts föräldrar och syskon. En idyll, verkar det som. Men så händer det nåt och allt ställs på ända: det visar sig att Mario och Liselotts bästa vän Susanne har ett hemligt förhållande. Den präktiga och nästan för ansvarstagande Liselott tömmer sparkontot och drar iväg till Frankrike på en resa. Hon får tid att ta hand om sig själv, rannsaka sitt liv och sina val. Och är man tvåbarnsmorsa, van att ta hand om all markservice och bara finnas till för andra vet man ju aldrig vad lite tid för självrannsakan kan leda till...

Ja; förutsägbart, lättläst, stundvis ytligt och varvat med italienska recept. Bättre underhållning finns väl knappast! 

Smultron och svek är den första boken av många i serien om La Stella. 


  

tisdag 3 oktober 2017

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här. 

torsdag 28 september 2017

Du, bara

Känner du för att läsa en riktigt riktigt bra kärlekshistoria? En sån där kärleken inte är så väldigt rosafluffig och självklar - utan en sån där känslorna är starka men det finns en massa guppar och hinder och motstånd på vägen? En sån där det är svårt att veta vad den andra tänker och känner och där det är lätt hänt att man gråter och grubblar och tycker lite synd om sig själv? En sån som verkligen lyckas fånga den där äkta kärleksrelationen två unga emellan?

Läs då Du, bara av Anna Ahlund!

Anna Ahlund var en helt ny författarbekantskap för mig. Nu, efter att ha läst Du, bara är jag verkligen intresserad av att få läsa lite fler böcker av just henne. Ahlund visade sig nämligen vara helt fenomenal på att fånga den rätta känslan och man kan precis känna med huvudpersonen, den sextonåriga John. Dessutom lyckas hon leverera helt fantastiska dialoger där allt John, hans syster Caroline, hans stora kärlek Frank och Johns kompis Elli säger känns äkta. Inget är förfinat. Inget är konstlat. Det är pang på bara - rakt ner i ett ungdomsgäng i en stad i Sverige. Rakt in i scenen där John och Frank kysser varandra. Där de har sex för första gången. Där de blottar sina rädslor för kompisarna. Där de grälar med sin syskon men ändå väljer att hålla ihop. Där de skrattar, gråter, tvekar, kämpar - lever.

Du, bara är en historia om kärlek - plågsam och underbar på en och samma gång! Det är en bok som kommer att bli svår att lägga åt sidan. Den är luftig, lätt att läsa och väldigt gripande. Det kommer inte att finnas mycket du inte kommer att gilla i den!



söndag 24 september 2017

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

fredag 22 september 2017

En magnifik avslutning


Ransom Riggs heter geniet bakom böckerna Miss Perigrines hem för besynnerliga barn, Spökstaden och Själarnas bibliotek. Trilogin handlar om ett gäng barn med särskilda egenskaper som gör att de tillhör besynnerligheten. Mörka och onda krafter har dock tagit sig in i besynnerligheten och hotar hela världen och det blir upp till huvudpersonerna Jacob och Emma att rädda sina besynnerliga vänner och världen från en säker undergång.

Böckerna är mycket spännande och de passar in i flera genrer tycker jag, men jag skulle helst beskriva dem som fantasy med inslag av skräck. Miljön i alla tre böckerna, men särskilt i den här sista delen är oerhört makaber, grym och vidrig och vissa scener påminner mig starkt om skräckfilmen som genre med galen musik som spelas för högt i bakgrunden och faror som bombsäkert lurar bakom kulisser av diverse makabra föremål och varelser. Men det är faktiskt mest miljön som gör boken så kuslig, för på något sätt vet läsaren hela tiden att det knappast kommer att gå alldeles tokigt i slutet och det känns tryggt.

Också den här sista boken innehåller fascinerande svartvita fotografier som de tidigare böckerna. Det är riktiga, gamla fotografier som författaren lagt mycket tid på att samla ihop från loppisar och arkiv och på bilderna syns många av de besynnerliga personer som beskrivs i boken. Flera av dem ger mig gåshud  för de är så fantasieggande och obehagliga och på något vis störande att man mycket väl förstår hur författaren inte kunnat låta bli att spinna vidare på vilka dessa personer kan ha varit och bygga upp sina karaktärer runt dem. Det är åtminstone så jag föreställer mig att Ransom Riggs har gjort.

En annan sak som gör den här boken till en lite ovanlig trilogi är att alla tre böckerna utspelar sig på en vecka ungefär och det gör förstås att dagarna och nätterna är mycket väl beskrivna samtidigt som det också för läsaren känns som om det var alldeles igår man läste den första boken eftersom de händelserna kommer nära inpå.

Sen måste jag ännu säga att jag bara älskar slutet och jag älskar att det här är en trilogi där man verkligen ärligt kan säga att slutet är helt bäst!


Den första boken är filmatiserad så här ser ni alla tre böckerna plus filmomslaget. Visst är de fantasieggande?




Boken jag läser just nu har faktiskt också ordet själarnas i titeln. Ni kan säkert gissa vilken!


måndag 11 september 2017

En hel trilogi i Läsväskan

När jag stod och botaniserade i bibbans ungdomshylla för några veckor sedan var det en av er elever som där och då högt hyllade Marie Lu´s Den unga eliten-trilogi. Sommaren 2016 läste jag den första delen av trilogin och tyckte då att den kanske inte riktigt höll måttet. Men du som hyllade den råkade säga att det var den bästa trilogin du nånsin har läst. Gissa om det satte myror i mitt huvud. Kan det faktiskt ha varit så att jag missbedömt böckerna helt?

Dessutom råkade det så att jag (fy på mig...) har råkat låna hem fortsättningarna och haft dem liggandes i min "ska-läsa-hög" i en evighet. Jag vet inte ens varför jag lånade dem eftersom jag ju inte ens haft för avsikt att läsa bok två och tre. Det kan väl tilläggas att jag de fakto lider av ett verkligt knarkarlikt övermod när det kommer till att roffa åt mig böcker och tro att jag skall hinna läsa allt. Så mig förvånar det ju inte egentligen. Men jag fick lite luft under vingarna och tog tag i saken. Och nu kan jag fylla på min boklista i Läsväskan med hela trilogin på 892 sidor. Tack för den!

Bok två i serien heter Rosensällskapet och av alla tre böcker upplevde jag den mittersta som den trögaste. Jag hade ju mina förhoppningar efter att ha läst den första boken om att Adelina inte skulle vara så typiskt god och enkel att förstå sig på - och där besannandes mina förhoppningar. Det är riktigt intressant faktiskt att Marie Lu är den första författaren på länge som imponerar med att välja en väldigt grym och kontroversiell person att axla huvudrollen. I bok två kan man bara ana vartåt det barkar. Men, ännu efter bok två var jag ändå inte riktigt övertygad.

Men sen small det. I söndags var jag hängig i flunssa och råkade dessutom vara ensam hemma. Bok tre, Midnattsstjärnan, slukade jag i ett nafs och den blev på ett överraskande sätt en mycket bra och sammanfattande avslutning. Det känns nästan som om de två första böckerna bara var förrätten - en rätt så smaklös sådan - för att sedan urarta i en master chef-bjudning utan dess like. Måhända har det också att göra med det att jag nu hade tid att fokusera på min läsning och den lilla detaljen kom att bli avgörande.

Jag kanske inte går så långt att jag kallar Den unga eliten för den bästa trilogin. Men om du har möjlighet att på riktigt sjunka djupt ner i en story så vet du åtminstone att det blir en hujsig slutkläm som inte kommer att lämna dig oberörd. Bok tre var sjukt bra!




 

lördag 9 september 2017

Vad kommer folk att berätta när jag är död?

Har du hört Harry Styles Sign of the Times? Jag älskar den låten. Den spelar morgon och kväll här hemma och det är nåt med den där känslan av melankoli som är så tydlig i den och som passar så bra ihop med höstvindar och krispig luft. 

Och ingen annan låt skulle i mitt tycke passa bättre än den som nyckellåt till Carina Karlssons starka bok Mirakelvattnet. Du kommer kanske ihåg att jag träffade Carina på Grönland i somras och det hon berättade om Mirakelvattnet väckte ett enormt intresse hos mig. Jag är ju ett stort fan av livshistorier och ju äldre jag blir desto fler sådana vill jag läsa. Man kan ju förstås hävda att det har att göra med egna funderingar på liv och död, eller på livsval och öden. Hur man kanske bollar med frågor som varför och tänk om? Alltid när jag läser om andra människors historier blir jag så medveten om att det rätt sällan handlar om val och medvetna handlingar - allt tycks oftast ha att göra med slumpen och lyckliga eller olyckliga tärningskast. Och ett liv kan vara långt. Ens liv kan vara en roman. Eller så kan ens liv sammanfattas i några enstaka meningar efter ens död. Vem var jag? Vem var du?

Det liv vi får följa i Mirakelvattnet är Johannas. När Johanna föds hör hon ihop med sin farfar. Men farfar dör, och efter hans död är Johanna ensam. Den enda hon någonsin hört ihop med är borta för alltid. Hon är en svår person, en nyckfull människa som andra människor har svårt att förstå. Hon passar inte in och bemödar sig heller inte någonsin att göra just det. Men Johanna blir en dotter, en syster, en maka, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor. Hon blir en länk i historien, en person som tar upp en plats och sätter sin prägel. Trots att hon inte vill det. Och trots att hon hela tiden försöker att inte göra just det.

Mirakelvattnet utspelar sig på den åländska gården Löfvik invid Kyrksundet: vattnet som både dränker och befriar. Tidsmässigt rör vi oss mellan 1860-talet och 1930-talet. Den är skriven med ett sjungande språk och det känns som om vartenda ord är noga utvalt och genomtänkt. Det är en bok att läsa långsamt - även om intrigen i sig verkligen inte är långsam eller händelsefattig. Men de visdomar, insikter och iakttagelser som Carina Karlsson med hjälp av Johannas röst för fram kräver att man tar det lugnt. Att man tar in. Tänker och lyssnar.

Där du har satt din fot har någon annan också satt sin långt före dig. Den tanken du just tänkte har mången annan redan tänkt. Och ändå är vi unika personer - alla värda en egen roman. Jag tvivlar starkt på att någon nånsin kommer att skriva en bok om mig: men förhoppningsvis talar någon någongång långt i framtiden om den där Lotta som bodde i sitt hus, läste sina böcker och dansade alltid när tillfälle gavs. Vad tror du att man kommer att säga om dig? Vilka fotspår lämnar du efter dig och vad önskar du att kunde berättas om dig? Det är en svår fråga och - igen - inget du ens egentligen kan göra något åt. Man är den man är, lever som man gör och dör när det är dags. 

Just stop your crying
Have the time of your life
Breaking through the atmosphere
And things are pretty good from here

Remember, everything will be alright

Harry Styles

Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du det.

Carina Karlsson





 

 

torsdag 7 september 2017

Börjar kunna Moriarty nu

Efter tre böcker av Liane Moriarty börjar jag nu känna att jag kan hennes stil. Alla hennes böcker bygger på att det ungefär halvvägs in i storyn händer något stort; en vändpunkt eller en höjdpunkt av nåt slag. För mig som ogillar att inte veta är det olidigt och omänskligt att behöva härda ut. När jag läste Öppnas i händelse av min död kunde jag inte låta bli att bläddra fram så där i hemlighet och läsa det där förbenade brevet men nu när jag läste Andras vänner kunde jag faktiskt vänta ut historien och låta bli att spoila läsningen. 

Andras vänner handlar om tre par som träffas på en grillfest en eftermiddag i Sydney. Som läsare vet man redan i början att något hemskt kommer att hända under grillfesten och sin vana trogen bygger Moriarty upp hela berättelsen genom att låta huvudpersonerna berätta sin sida och sin syn på det som hänt. Man får träffa Erica och Oliver, två trevliga och ordentliga barnlösa vuxna. Och man får träffa Clementine och Sam och deras två döttrar Holly och Ruby. De blir bjudna hem till Vid och Tiffany som har en tio-årig dotter som heter Dakota. 

Medan jag läste första halvan av boken kunde jag inte låta bli att sitta och fundera på vad som ens är möjligt att har hänt på grillfesten eftersom allas liv så tydligt är påverkade. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag komma på nåt som logiskt skulle kunna förklara deras beteende. Och det blev nästan som en lek: tänk om det har hänt - kan det stämma? Och när det slutligen avslöjades vad som egentligen hände blev det lite plattfall. Det visar sig nämligen att bokens intrig hela tiden gått på en massa sidospår och in på oväsentligheter. Man känner sig nästan lurad - och på ett tråkigt sätt. 

Dock måste jag säga att Moriarty är expert på att skildra olika typer av relationer och man kan aldrig beskylla hennes karaktärer för att vara platta eller svartvita. Hon är mycket duktig på att se människor för det de är: kort och gott det som utgör en människas innersta väsen. Och jag tror faktiskt att jag skulle ha storgillat Andras vänner om jag inte hade läst två av Moriartys böcker innan. Det är en bra bok nog men jag hade höga krav och tyvärr nådde den inte upp till dem.    

måndag 4 september 2017

Vänskap, kärlek och hästar

Du är kanske bekant med hästen Sigge? Visste du att Lin Hallberg också skriver för den lite äldre läsaren? Jag har läst Som stjärnor faller och den passar dig som är i högstadieåldern ungefär.

I lågstadiet slukade jag hästböcker och jag har alla mina kära hästböcker kvar här hemma. De påminner mig om en tid då läsning var enbart något glädjefyllt, aldrig tungt eller tråkigt. Tro mig, till och med jag tycker att läsning kan vara just tungt och tråkigt ibland. Som tur hittade jag så småningom andra böcker och genrer efter att jag växt ifrån lågstadiets hästböcker, men i högstadiet skulle jag faktiskt ha älskat att få en hästbok avsedd för den äldre läsaren i min hand och det är just det som Som stjärnor faller är.

Boken handlar om 15-åriga Tess. Liv är hennes bästa vän och deras vänskap är just så nära, fin och härlig som vänskap borde vara. Boken börjar dock med att Tess ska flytta från Stockholm till landsbygden och en av bokens teman är hur vänskapen klarar av den här separationen trots att de pratar in videon till varandra nästan varje dag. I Bäckafallen träffar Tess ungefär lika gamla Tom och hans häst Stjärna. Läsaren får följa med hur Tess dras till Tom och börjar gilla hästar fast hon aldrig varit intresserad av ridning förut.  

Boken är välskriven och lättläst. Skildringen av vänskapen och kärleken känns vacker, uppriktig och äkta. Boken innehåller också sorg och lite mystik. Tess familj har nämligen flyttat till Tess döda mormors hus och Tess känner väldigt tydligt av mormoderns närvaro, precis som om hon ännu fanns kvar. Dessutom är det helt klart att något inte står rätt till med Tom. Läsaren får ganska snart onda aningar eftersom vissa kapitel berättas hur hans synvinkel, men Tess anar ingenting och upplösningen är verkligen hårresande!



onsdag 30 augusti 2017

Gissa vart jag reste förra veckan!

Jag ska passa på att skriva klart och publicera det här blogginlägget nu då jag just kommit hem från ett bloggevent på bibban med Ellen och Pernilla och känner mig sådär lagom inspirerad att skriva och blogga.

Oj, så sann läsväskans slogan "Att läsa är att resa" varit för mig de senaste dagarna. Det var bokcirkelboken Mannen som talade med elefanter av Lawrence Anthony som förde mig till den afrikanska savannen i Zululand i Sydafrika och det har varit helt fantastiskt kan jag lova! Bokcirklar är som bäst när man får en bok i sin hand som man faktiskt aldrig annars skulle ha läst och sedan bara älskar den.

Nu vet jag igen en massa om elefanter, noshörningar, spindlar, växter och människor som jag inte visste förut. Jag har googlat en hel del medan jag läste också för boken baserar sig på verkliga händelser, på verkliga platser med verkliga personer. Nu vet jag var viltreservatet Thula Thula ligger, varför viltreservat är så viktiga i Afrika, vilka motgångar de kämpar med och jag vet dessutom hur en ökenlo och en serval ser ut. Jag vet också vilken bok min pappa ska få i födelsedagspresent i år, inte illa det heller.

Boken är självbiografisk. Författaren Lawrence Anthony berättar tillsammans med Graham Spence om hur det gick till då han en dag fick ett samtal med erbjudandet att ta hand om en elefantflock. Thula Thula hade inga elefanter från förut men med lite arbete fanns nog förutsättningarna för att ta emot dem. Det var bara en liten hållhake och det var att just den här flocken var mycket rymningsbenägen. Matriarken hade till och med lärt sig hur man tar sig igenom elstängsel. Dessutom hade flockens kontakt med människor varit av det mer negativa slaget så de var aggressiva. Såklart tackade Lawrence Anthony ja och jag njöt av varje sekund jag fick följa med hans kamp för att få flocken att finna ro i Thula Thula. Tjuvskyttar, översvämningar och Afrikas alla majestätiska djur tillförde livet med djuren extra krydda. 

Jag kan bara konstatera att jorden är en magisk plats. Naturen, djuren och vi människor - här finns det oändligt att upptäcka, lära och älska. 

Här är några bilder från Thula Thulas hemsida. Ska vi packa väskan? 






Ja, i brist på finansiering packar vi den med ännu fler läsupplevelser tycker jag. 


tisdag 29 augusti 2017

Det roligaste och mest arbetskrävande jag gjort på länge!

Vad ska man göra när barn och unga inte läser tillräckligt? Varför förstår unga föräldrar idag inte längre vikten av att fostra barnen till läsande individer? Bokens död tar kål på förmågan att djupläsa. Barnens läsförmåga utvecklas inte tillräckligt enbart genom att läsa på nätet. Sagoläsning håller på att gå förlorad. 

Jag älskar att läsa. Jag älskar att tipsa om böcker. Jag älskar att se när mina elever lyckas hitta det där omtalade läsflowet och sjunker djupt ner i en historia; så djupt att vi till och med glömmer att kolla på klockan och lektionen bara drar ut över rasten. Det talas mycket om bokens död och det målas upp skrämmande hotbilder om hur samhället kommer att se ut om vi inte får våra barn och unga att läsa mer. Det är säkert helt befogat. Men det finns också en annan sida av myntet; många hårt arbetande personer som hela tiden försöker hitta på läsfrämjande projekt som ska sporra barn och unga att läsa. Solskenshistorier och skattkistor. Nytänk och välvilja.

Illustratör: Malin Hagström

Mitt bidrag till läsfrämjande projekt är den splitternya sajten Läsväskan, som jag nu äntligen får berätta lite mer om för er även här på Bokduetten. Vi har några riktigt nervkittlande veckor bakom oss då alla grundskolor i Pargas har tagit i bruk Läsväskan och över tusen svenskspråkiga barn och unga skapat sig egna läsprofiler. Igår skickade vi ut ett pressmeddelande till medierna och inom några månader lär vi få veta hur Läsväskan tagits emot i skolorna och OM den kan vara ett verktyg som är att räkna med. Vi hoppas så att den kommer att blir just det. Att Läsväskan skall centrera allt som har med läsundervisning att göra och att den kan bidra till bokmöten, läslust, inspiration och framför allt läsglädje.



Det ligger mängder av arbete bakom Läsväskan. Tack vare ett bidrag från Svenska kulturfonden fick vi i arbetsteamet bakom sajten möjlighet att spinna vidare på ett drömprojekt jag suktat efter i många år - och vilket team vi är sen! Mina medarbetare är bäst och det är så himla härligt att se att vi drar åt samma håll och brinner för det vi gör. Det som började som en liten idé blev något mycket större - en hel sajt med massor av funktioner och ingångsportar till lästräning, undervisningsmetoder och inspiration. Läsväskan har naturligtvis en massa skavanker och varje dag kommer det önskemål om hur den borde se ut och vad den skall innehålla. Och också det är viktigt! Vi jobbar och jobbar och jobbar. Och vi vill så mycket. Och vi är helt säkra på att vi, bara alla i skolorna drar sitt strå till stacken, tillsammans kan utveckla Läsväskan till att blir det vi vill att den skall vara. Möjligheterna är många. Och vi har själva redan tusen idéer om vad vi kunde lägga till och vad vi vill göra av alla sidorna på sajten; skulle det bara finnas lite mera tid och pengar skulle vi erövra världen. Tro mig! 

Jag besökte bibban med mina klasser förra veckan. Och jag höll nästan på att börja gråta. Ni får tala hur mycket som helst om bokens död, varsla om unga som inte läser och komma med goda råd om vad vi i skolorna bör göra för att förbättra läsförmågan hos barn och unga. Men kom för bövelen inte och påstå att mina elever inte läser. En efter en gick de där, fram och tillbaka i ungdomshyllan och tipsade varandra om bra böcker, skrattade högt över nåt i nån bok någon hade läst, travade bok efter bok i famnen och velade hit och dit om vilka böcker de skulle välja. Det är exakt det som krävs för att få en moddalärare att gråta glädjetårar. Barn och unga läser nog. De flesta gör det riktigt bra och av egen vilja. Men försök själv växa upp i den värld vi lever i; med rörliga bilder och snabbt internet, krav på att hänga med och hinna med allt. Hobbyn och läxor, kompishäng och familjeresor, idrottsturneringar och ont om tid - hela tiden ont om tid. Jag fattar dem så otroligt bra. För att man skall ta sig an att läsa behöver man lugn och ro. Man behöver dötid och soffhäng. Det är inte våra barn och unga det är fel på - utan våra stressiga vardagar. Ger jag dem tid att läsa i skolan läser de mer än gärna. För i skolan måste man gå, man får inte ha telefonen framme och då kan man faktiskt - njuta - av att läsa en bok. Faktiskt!

Ni skall få se Läsväskan växa! Materialbanken i den blir större och större ju fler som använder den och ju fler som registrerar sig. Än så länge är det skolelever i Pargas som får göra det - och om nio år får vi se den första eleven komma i mål med sin grundskole-Läsväska som följeslagare. Det blir en så himla spännande resa.

Min dröm var att visa omvärlden att läsning är skoj. Min dröm var att locka med så många som möjligt på en oförglömlig resa. Min dröm var att göra nåt bra; sammanstråla elever kring böcker, hjälpa lärare att inspirera sina elever, sporra elever att läsa mer, visa att vi lärare gör ett hejdundrande arbete ute i skolorna och att det vi gör spelar en roll. Att det räknas. Att det räcker till!

Så, vi utmanar alla negativa rubriker och varslande forskningsresultat och kör vidare. Fortsätter läsa, fortsätter jobba.

Illustratör: Malin Hagström
   

      

onsdag 23 augusti 2017

Danielas svar och bortförklaringar

Jag känner igen det Lotta skriver, det är inte alltid så lätt att tycka till om det man läst. Det är helt klart att jag också först och främst läser för min egen skull, bloggtexterna om böckerna kommer i andra hand. 

Jag tänkte bortförklara min tystnad med att jag läst ett par böcker som Lotta redan bloggat om, bl.a. Vi två av Andy Jones och då känns det ju dumt att skriva om boken på nytt. Jag gick på samma försäljningstrick som Lotta, d.v.s. pärmtexten om att boken skulle påminna om En dag. Jag hade bara läst ett par kapitel då Lotta förvarnade mig om att den inte alls gör det och kanske tack vare att jag inte längre hade den förväntningen på boken gillade jag den faktiskt rätt mycket. Jag berördes av Fishers och Ivys kärlekshistoria, eller kanske mer av deras övertygelse om att deras kärlek är värd att kämpa för, också då livet bjuder på motgångar av värsta tänkbara sort.

Men nu ska jag förstås svara på Lottas frågor. Kul! Sånt gillar jag.

- Hur blev din lässommar? 
Tack bra! Jag läste på stranden, i soffan, i sängen, i husvagnen, i solstolen på bakgården... Jag läste i sol och i regn (inte att rekommendera på stranden dock, åtminstone inte med lånad bok...). Jag läste några bra böcker, några sjukt bra böcker och nästan ingen bok som gjorde mig besviken.
 
- Läste du det du hade planerat? Mer eller mindre?
Jag hade lite tänkt att jag skulle avverka några olästa ungdomsromaner som står här hemma i bokhyllan, sådana du redan bloggat om. Jag vill ju ta dem med mig då jag börjar jobba igen, men sen snöade jag ju lite in mig på andra världskriget och Jenny Colgan så det blev inte så många ungdomsromaner. Fast nu när jag bläddrar bakåt i bloggen märker jag ju att jag läste hela Utvald-trilogin av Ally Condie också. Jag läste nog i den takt jag tänkt mig ungefär, någon lässvacka hade jag i alla fall inte.
 
- Vilken var sommarens bästa?

- Någon bok som blev en besvikelse?
Tja, Stor magi var ju inte riktigt mig grej. Lite besviken blev jag också på Den lilla bokhandeln runt hörnet.

- Vad skall du läsa i höst? Någon bok som du ser extra mycket fram emot att läsa?
Den frågan är lätt att svara på. Här ser ni vad som kom på posten idag:


Av dessa ser jag mest fram amot att få läsa tredje delen om de besynnerliga barnen av Ransom Riggs, alltså Själarnas bibliotek. Förutom dessa tre vill jag jättemycket läsa Johanna Holmströms bok Själarnas ö, men jag vet inte om jag vågar. Jag fattar ju att det är mer än en bok om en kvinna som dränker sina sovande barn, men jag vet inte om jag klarar det ändå. I måndagens avsnitt av Efter nio var författaren Michaela von Kügelgen en av gästerna och där berättade hon bl.a. om sin debutroman Vad heter ångest på spanska? och den hoppas jag också att det blir av att läsa i höst. Om du som läser det här har läst Holmströms bok kan du väl peppa mig lite så att jag vågar läsa den, visst?

Tack och god natt!

tisdag 22 augusti 2017

Några frågor till dig Daniela

Jag läser nog. Jag läser varje dag och så mycket jag bara hinner. Men med skolstart, lanseringen av vår sajt Läsväskan (ska snart avslöja allt om den!), allt praktiskt med barnens skola och hobbyer och och och... är det svårt att fokusera tillräckligt för att skriva om alla böcker. Dessutom tycker jag att jag befinner mig i nån sorts limbo när det kommer till att tycka till: jag har svårt att formulera mina åsikter och känna efter vad jag egentligen tycker om det jag läser. Just nu verkar läsningen mest ha en lugnande effekt på mig. Något jag vill göra för att inte behöva tänka - och det skall ju läsning också få vara.

Jag har läst följande böcker: Stefan Einhorns Pappan, Meg Rosoffs Justin Case, Maria Goodins En nypa salt, Carina Wolff-Brandts Kalle Knaster, Miranda och rövarkaptenens hämnd, Jakob Wegelius Mördarens apaMarie Lus Rosensällskapet och just nu läser jag Liane Moriartys Andras vänner.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med detta inlägg - för jag tänker inte skriva så mycket om de böcker jag har läst. Faktiskt. Men om jag har en blogg som folk ändå läser kanske jag iallafall bara kan be er sprida en massa kärlek och glädje runtomkring er just nu. Det behövs i vårt samhälle som motvikt till alla skrämda invandringsfientliga inlägg som ploppar upp lite här och där. Oj vad jag skulle önska att alla förstod att hat och ondska kan motarbetas med kärlek och respekt. Allt handlar om människors individuella handlingar: det finns inga bad guys - bara felaktiga val. Och om inte du kan ändra på andra människors val kan du alltid se till att själv handla rätt. Ni kan ju den där berättelsen om cherokee-indianen som undervisade sitt barnbarn om livet. Den där det fanns två vargar som stred. Kom ihåg att mata rätt varg nu!

Jag fick ett tips att kolla mini-serien Big little lies av min jobbekompis Linn. Visst kommer du ihåg Danielas och min läsning av Moriartys Stora små lögner? Både boken och mini-serien är mycket bra. Läs boken först så får du mysa lite extra och behöver inte spänna dig framför skärmen lika mycket. Rekommenderas!

Till sist tänkte jag spica upp bloggen lite med några sommarläsningsfrågor åt dig Daniela:
- Hur blev din lässommar?
- Läste du det du hade planerat? Mer eller mindre?
- Vilken var sommarens bästa?
- Någon bok som blev en besvikelse?
- Vad skall du läsa i höst? Någon bok som du ser extra mycket fram emot att läsa?

Go for it!




onsdag 16 augusti 2017

Den tyska flickan

Medan Lotta försökte smälta Grönland har jag kämpat någon vecka med att smälta en av de vackraste, mest häpnadsväckande och berörande böcker jag någon sin läst. Nu börjar jag känna mig redo att ge boken en beskrivning.

Jag har alltså läst Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Boken är hans debutroman och originalspråket är spanska. Boken behandlar ett stycke historia från andra världskriget som hittills varit helt okänt för mig och det är en av orsakerna till att jag uppskattade boken så mycket. Också de här människornas öde borde alla känna till. Boken är således baserad på verkliga händelser men personerna fiktiva så som jag förstår det. 

Hannah Rosenthal är 12 år gammal och har levt ett hittills sorglöst liv i en mycket välbärgad familj i Berlin. Men så blir det år 1939 och grannfrun börjar kalla henne för "ditt smutsiga kryp", på gatorna marscherar soldater och flaggor i rött, vitt och svart hänger snart i varje gathörn. Hannah måste sluta skolan och pappan blir avstängd från universitetet där han jobbar. Hannah förstår inte, hon är ju lika tysk som alla andra, eller? I en rörande scen sätter hon sig i badet i skållhett vatten och skrubbar och skrubbar tills huden är alldeles röd och ren men alla andra ser henne fortfarande som lika smutsig och ovärdig. 

Hannahs föräldrar lyckas skaffa visum till Kuba och tillsammans med Hannahs jämnåriga vän Leo och hans pappa åker de iväg med SS St Louis mot Havanna. Planen är att de ska ta sig vidare till New York därifrån. Problemet är att då fartyget anländer med drygt 900 judar ombord vill Kuba inte ta emot dem. Fartyget har blivit en dödsfälla. I slutet av boken finns namnteckningar på samtliga passagerare som i verkligheten fanns ombord på St Louis och även några foton med bildtexter som berättar vilket öde som drabbade personerna på bilderna. Det var riktigt svårt att ta sig samman efter att ha läst de sista sidorna i boken.

Boken innehåller också en nutidsberättelse. Den handlar om Anna Rosen som år 2014 är 12 år gammal och bor i New York med sin mamma. Anna har aldrig träffat sin pappa för den septemberdag hennes mamma skulle berätta för Annas pappa att hon väntade barn kom han aldrig hem från jobbet. Den dagen hände något som förändrade vår värld på allvar. Anna får hur som helst ett brev från Kuba av en gammal släkting till pappan och åker dit för att få veta mera om honom.

Det är väl barnets perspektiv eller egentligen barnens som gör boken så rörande. Hannah är helt utelämnad till föräldrarnas beslut och hennes liv hänger bokstavligen på att de väljer rätt. Trots att hon är ett barn är hon helt oskyddad för omvärldens ondska och det är ju helt omöjligt att förstå. Instinkten att skydda varje barn är så primitiv och självklar och finns i varje cell i min kropp. Sedan finns ju parallellen till vår egen värld hela tiden där eftersom det är så många som flyr via havet och det enda de vill ha är ett ställe att leva ett liv på. De har också lämnat ifrån sig allt och sällan blir de emottagna med öppna armar. Och vi kan vara säkra på en sak -  den här boken berättar en historia som aldrig någonsin får upprepa sig, aldrig! Sedan är det ju ganska svårt att lägga ifrån sig en bok som börjar med meningen "Jag var nästan 12 år gammal när jag beslutade mig för att döda mina föräldrar.". Armando Lucas Correa fångar verkligen läsarens uppmärksamhet och håller den kvar från första meningen till den sista.



söndag 13 augusti 2017

Jag kunde hitta på precis vad som helst

Grönland hörni. Det tog mig en dryg vecka att smälta alla intryck och sakta men säkert börja författa på detta blogginlägg. Du milde - ännu också tycks det vara svårt att veta vad jag skall skriva och hur jag skall få till det. För det är ju så - det vet vi alla - att själva upplevelsen är svår att förmedla vidare. Eller så är det kanske som Mikael Niemi sade: "Verkligheten kan man ju alltid tänja lite på så passa på att dra till med några riktigt häftiga historier från Grönland. De flesta har ändå inte varit där så de kommer att tro på allt ni säger."

Men det känns inte ens som så att jag behöver överdriva. Upplevelsen var riktigt tillräckligt mäktig precis som den var.



Det blev vackra Köpenhamn en dag och följande morgon flög vi med Air Greenland till den lilla byn Kangerlussuaq på västra Grönland. I Kangerlussuaq finns Grönlands största flygplats (som ursprungligen var en amerikansk militärbas) och det är där man mellanlandar för att sedan ta sig ut till andra byar och städer med mindre flygplan. Känslan av att stiga ut ur planet var enorm. Det är inte så ofta jag blir tyst och inte vet vad jag skall säga - men just det hände här. Landskapet, fjällen, fjorden, luften, himlen, fälten; det blev andäktigt. Vägen från Kangerlussuaq är den längsta vägen på hela Grönland och den är 40 km lång. Byn ligger ca 30 km från inlandsisen, men tyvärr fick inte vi uppleva inlandsisen alls. Men men - man brukar ju säga att det är bra att nåt blir ogjort så att man har en orsak att återvända!




Efter några timmar på flygplatsen i Kagerlussuaq flög vi vidare till Sisimiut där sommarkursen skulle hållas. Sisimiut är den näststörsta staden på Grönland och har ett invånarantal på ca 5500 invånare. Vi inkvarterades på Bygge- och Anlaegsskolens kollegium och gick på middag till Sjömanshemmet där vi åt varje morgon och kväll tillsammans. Det blev en väldigt lång dag, även pga tidsskillnaden på 5 timmar, så bara vi alla fick våra nycklar och lakan var det så otroligt skönt att krypa i säng.





Följande förmiddag var det dags att inta kunskap. Först ute var Kunuunnguaq Fleicher, som berättade om skolreformer på Grönland och efter honom höll språk- och litteraturforskaren Kirsten Thisted en introduktion till grönländsk litteratur. Alla föreläsare skulle ju på ett eller annat sätt tangera ordet identitet, vilket var det genomgående temat för kursen. Den första föreläsningen för dagen var rätt så svår att hänga med i - dels pga av ämnet men också pga av språket och mycket gick mig nog förbi. Kirsten Thisted däremot lyckades ge en fin helhetsbild av vilken ställning litteratur har och har haft på Grönland och kunde tipsa om en del noveller som jag gärna skulle vilja läsa: t.ex. Inuusuttut (Ung i Grönland), Zombiet Nunaat (mer om den senare) och Homo Sapienne.

Och vet ni; samma dag begav vi oss ut på en fjällvandring och det är nog det allra häftigaste minnet från hela resan. Jag har tidigare fjällvandrat men inte så mycket uppför som under den här vandringen. Jag började tufft och var rätt så mallig eftersom jag alltid tyckt att mina lårmuskler bruka bära mig ganska långt (nån fördel med dem också, kanske den enda dock...) men fick nog bita i sura äpplet efter att vi nådde en topp och insåg att vi hade en tredjedel kvar. Det blev en hejdundrande utsikt och en välförtjänt paus däruppe istället. Det var härligt det också! Och på vägen ner fick två i vårt gäng för oss att ta ett dopp i den kalla älven som så vackert rann ner för sluttningen. Sagt och gjort - och den känslan var nog den bästa!





De författare vi fick höra på Grönland var Carina Karlsson (Åland), Sara Margrethe Oskal (Norge), Sörine Steenholdt (Grönland), Naja Marie Aidt (Danmark) och Mikael Niemi (Sverige). Jag vet inte om jag alltid är så här lättflörtad men åhh vad imponerad jag blev av var och en av dem! På nåt sätt känns det som om författare lever ett lite intressantare liv än vad vi vanliga dödliga gör. Som om de ser världen och upplever livet med mer substans än vi andra. Det är klart att det inte är så - men när man har ett språk och en sådan fantastisk berättarförmåga är det lätt hänt att man faller tillbaka i tron att det måste vara just så! Själv blev jag väldigt tagen av vad Carina Karlsson berättade om sin egen barndom och hur ens identitet hänger samman med den barndomsmiljö man vuxit upp i. Jag skall vilken dag som helst börja läsa hennes bok Mirakelvattnet som utspelar sig på gården Löfvik på Åland. Och jag är så ivrig på att börja läsa den - och dessutom väntar jag med spänning på Karlssons nya bok Algot som ges ut senare i år. Där är två böcker det defintivt lönar sig att läsa. Det kan jag lova utan att ha läst någondera av dem! Om du väntar några veckor får du en mer ingående analys av Mirakelvattnet här på bloggen!



Mikael Niemi var också en härlig typ! Hans föreläsning var den mest underhållande av dem alla och det är verkligen inte svårt att förstå att han tagit plats som en av Sveriges mest omtyckta författare. Han berättade om hur det gick till när storsäljaren Populärmusik från Vittula blev till och hur han - (enligt honom själv) mot alla odds - blev tilldelad Augustpriset år 2000. Vilken historia! Men kanske är det så att en historia blir riktigt bra först när man kan bre på lite extra; och det knepet har Niemi verkligen bemästrat. Även han skriver på en bok och när den kommer ut är står jag och köar efter den. Det borde också du göra!



Förutom att få lyssna på en massa intressanta föreläsningar fick vi också en vacker morgon åka ut till den nedlagda fiskebyn Assagutaq. Det blev också en otrolig upplevelse. Himlen känns så stor och öppen på Grönland men när man åker ut på havet förstår man vilka naturkrafter det handlar om. Det är svårt att beskriva. Och när valen dyker upp ett tiotal meter från båten får man nog svälja en eller två gånger extra för att ens lite förstå vidden av den värld vi lever i. Hujsigt!






Samma eftermiddag, efter båtfärden, turistade vi i Sisimiut och tog oss ett dopp i det iskalla vattnet i Baffin Bay. Då kände vi att vi levde. 



Om jag skall nämna någon sämre detalj i resan så var det maten och myggen. Men vem bryr sig om det när man får uppleva något så stort som detta? Inte jag iallafall. Minnen, vänner, erfarenheter, ny kunskap, insikt. Grönland satte sig djupt i mitt hjärta. Och det finns där att ta fram när novembermörkret kommer och tröttheten med det. Och jag kommer definitivt att återkomma till Grönland i kommande blogginlägg - inte minst eftersom jag har en hel hög med lästips att börja kryssa av. Vilken resa det var! 

Jag <3 Grönland!