lördag 30 december 2017

Bloggdrottningen

Ifjol den här tiden skrev jag att jag hade läst 95 böcker år 2016. I år landar jag på fjuttiga 66 stycken. Det är nästan trettio böcker färre. Fatta! 

Så - med det sagt är nyårsutmaningen given. Läsa mera. Men 66 böcker lär inte vara så svårt att slå så jag vågar mig dessutom på att lova att jag skall förbättra mig. Vi har ju dessutom pratat med Daniela i evigheter om att bloggen skall få ett lyft och bara vi två ses på jobbet dagligen är jag säker på att ni skall få se nåt nytt och fräscht här inom kort. Visst Daniela? Jag har redan några förslag på förbättringar.

Och i väntan på att två medelålders tjejer skall lyckas hitta tillräckligt med energi för en förändring kan ni kära läsare välja att ytterligare fördjupa er i bloggvärldens innersta väsen. Den finlandssvenska författaren Eva Frantz har i år gett ut deckaren Blå villan - den första i en serie om kriminalkonstapeln Anna Glad. En riktig mysdeckare är det det frågan om. Och jag erkänner - jag trodde nog att en finlandssvensk deckare inte skulle kunna bli något annat än totalfiasko. Tänk er vår lilla finlandssvenska ankdamm där det sjungs lite snapsvisor, där det kramas och gullas och alla är glada och mår bra. Hur skulle segelbåtar, villor, skärgård och lillajulsgranar gå ihop med mord och samhällets baksida? Nåväl - skämt och sido - tji fick jag! För det går alldeles utmärkt!



I Blå villan är det den populära finlandssvenska lifestylebloggaren Becca i Blå villan som är offret. Den femåriga Bruno traskar omkring på stora vägen mitt i sommarnatten och när han räddas upptäcks Brunos mamma Becca som ligger medvetslös i en stor blodpöl mitt i det idylliska sekelskiftesköket. Inte en pryl står fel - allt är som taget direkt ur en inredningstidning. Färska blommor på bordet, storblommiga tapeter med matchande restaurerade antika möbler, vackra stilleben oberoende åt vilket håll du ser och inte en plastpryl så långt ögat når. Det blir ett fall för Anna Glad och hennes äldre kollega Rolf Mårtensson.

Och det blir bra. Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man träffar Magica - trollet som älskar att sitta och skriva elaka kommentarer på en massa bloggar hon läser. Man kan heller inte låta bli att småskratta igenkännande åt typiska bloggfenomen: när stringhyllan dyker upp blir det liksom pricken på i. Eva Frantz kirrar det här med att ringa in bloggvärlden och trots att hon egentligen inte förlöjligar blir det nästan på gränsen till parodi.

Och läsa vidare vill man. Det är lättläst, roligt, spännande och irriterande. Allt på samma gång. Det handlar om brott, småstadsidyll, vackra kulisser, smutsliga vardagar, yttrandefrihet, källkritik, äktenskapskriser, vänskap, relationer, hemligheter och sanningar. Det handlar om - Svenskfinland!

Take it or leave it.    

    

fredag 29 december 2017

Våga gå sin egen väg

En av de böcker som totalt fick mig att tappa taget om min egen verklighet denna höst är boken Down Under av Johan Ehn. Det är en bok som klassas som Unga vuxna, men som jag tycker gott passar likväl tonåringar som vuxna. Det är Johan Ehns debutroman och det är nog en författare det lönar sig att hålla koll på - för Ehn sätter ribban högt både för sig själv och andra ungdomsboksförfattare!



Boken utspelar sig på 80-talet och handlar om Jim. Jim passar inte in bland de andra killarna. Hela sitt liv har han känt sig udda och annorlunda och han förstår plötsligt varför när han träffar Daniel och blir kär. Stockholm och 80-tal är inte en tid eller en plats där det talas öppet om homosexualitet - och Jim gör sitt bästa för att trycka tillbaka de känslor han har och lägga band på den han är. Men som vi alla vet: det går ju inte!

Jim blir tillsammans med en tjej, Alva, men när han till slut måste bryta sig loss eftersom han inte längre står ut tar han sitt pick och pack och flyr så långt bort det går. På Nya Zeeland har han släkt från sin pappas sida och han bestämmer sig således för att resa dit för att hitta sig själv och starta om. 

Down Under är en bok som samtidigt är vacker och grym. Den är skriven med en sådan känsla att det inte går att förbli oberörd och den griper hårt tag i ens medkänslor och i hela en själv. Vi vet alla hur det är att försöka acceptera det egna jaget - att se våra svagheter och ändå på nåt sätt godta dem, att försöka se på vår egen kropp med ögon som inte dömer, att sakna talanger man så gärna skulle vilja ha, att avundas andra och önska sig ett annat liv. Men fyrdubbla sedan just den kampen och du får Jim i ett nötskal: en osäker kille som hela tiden lever ett falskt liv och spelar sina roller. 

Och lägg till en författare som kan förmedla dessa känslor raka vägen till ditt hjärta. Det handlar om rätten att få vara den man är. Den handlar om Jim - men också lika mycket om dig och mig!   

Down Under är en självbiografisk bok som jag höjer till skyarna. Läs den du också! 

onsdag 20 december 2017

En minst sagt annorlunda mordhistoria

Här kommer ett sista inlägg innan jag kopplar ner för min absoluta favorithögtid. Igår läste jag ut Ian McEwans roman Nötskal och jag kände att jag bara måste hinna skriva lite om den nu genast.

Berättaren i boken, en han, ligger med huvudet neråt, med korsslagna armar och ben i ett utrymme där platsen redan tagit slut. Var? Jo, i sin mammas, Trudys, mage förstås. Det är några veckor kvar till det beräknade datumet och där ligger huvudpersonen och lyssnar till sin mamma och sin svåger, samtidigt Trudys älskare, då de planerar att ta livet av Trudys man, berättarens pappa.

Berättaren är en minst sagt brådmogen bebis som är mycket medveten om sin utsatta ställning som oönskat barn och som med skräck följer med ett händelseförlopp han på inget sätt kan påverka. På grund av moderns och svågerns komplott håller han på att förlora sin far innan han ens får träffa honom. Berättaren är via moderns intryck medveten om sin omgivning, han bildar sig en uppfattning om världen genom att lyssna på samma poddar som modern och genom att noggrant analysera sin omgivning. Han älskar sin mamma så som alla bebisar av naturliga skäl gör, men svågern Claude är en riktig odåga. Han är varken tilltalade eller smart. Mordet ska ske via förgiftning och det är lätt att dra paralleller till Shakespeares Hamlet.

Berättaren inser vartåt det barkar långt innan Trudy och Claude gör det. Det är komiskt och spännande om vartannat och berättarperspektivet gör att boken känns som ett lekfullt experiment, trots att boken är en thriller. Jag måste säga att jag var väldigt road av hela berättelsen och njöt av att läsa den och jag hade gärna läst ännu mera, slutet kom allt för snabbt.



onsdag 13 december 2017

Ta det som en man!

Något är ruttet i den finska staten, skulle Shakespeare väl säga. Jag vet inte med er men för mig har #metoo och #dammenbrister varit en enorm ögonöppnare. Utan att gå in på den diskussionen tänkte jag bara tipsa er om Hampus Nessvolds bok Ta det som en man. Jag menar: läs följande utdrag så fattar du ju själv varför denna bok är ett måste.

Kvinnor har i alla tider tagit det stora ansvaret och drivit kampen för jämställdhet, allas lika värde och rättigheter. Än idag för kvinnorna den feministiska kampen och får ofta skrika för att hävda sina rättigheter. Kanske inte som förr, med plakat på gator och torg, men på Twitter och i kommentarsfält på Facebook. Vad gör männen samtidigt som detta sker? Vissa stöttar och vill samma sak, andra menar att de har fel, men majoriteten är tysta. Säger ingenting. Låter det vara som det är och bli som det blir. Det är jag så sjukt trött på. Jag är så trött på tysta män. Jag är så sjukt trött på att vara en tyst man. 
     Så länge vi människor har funnits på den här planeten har det varit män som har haft makten. Det är män som har orsakat konflikter, det är män som år 2017 sitter i Vita huset i Washington och beslutar om kvinnors kroppar och huruvida de har rätt till abort eller inte. Det är män som röstar igenom en lag där man avkriminaliserar hustrumisshandel i Ryssland. Det är män som ligger bakom det höga antalet anmälda våldtäkter varje år i Sverige. Det är män. Varför?
     Det finns nog många teorier och förklaringar, men jag tror att en del av svaret ligger i  att vi växer upp i ett samhälle som lär män att ta en smäll, inte gråta, ha begränsad empatisk förmåga och inget behov av att prata eller visa känslor. Vi lär oss att en "man" är en person som skall reda sig själv, vara trygg, stark, oberörd och veta och kunna allt. Men nej. Han, hon eller hen, spelar ingen roll. Vi är alla människor. Vi tänker, tycker och känner och har ett behov av att uttrycka oss. Och en person som inte får visa sina känslor eller prata om sina tankar tror jag uttrycker det på andra, inte lika bra, sätt. Till exempel genom våld. 

Hampus Nessvold: tack för att du inte är en tyst man!


torsdag 7 december 2017

Vad rör sig i andra människors huvuden?

Kan du också ibland fundera på hur en nazist klarar av att somna på kvällen? Kommer du på dig själv med att vilja ta en fika med Sampo Terho för att få möjligheten att berätta om hur det är att vara finlandssvensk i ett land där han allra helst inte ens vill acceptera ens existens? Får du också lust att ge lite specialundervisning åt Donald Trump med jämna mellanrum - eller åtminstone skicka en hel drös med läsvärda böcker åt honom i julklapp så att han eventuellt skulle öka sin förståelse och kunskap lite grann? Talböcker kanske det måste vara, förresten.

Tänk att vi människor kan vara så olika. Och olikheter tycker jag faktiskt är bara intressant, men saknas empati och en förmåga till medmänskligt tänkande hos någon har jag väldigt svårt att tycka om hen. Och det väl just det som är så knepigt - för det är väl dessa personer som borde få ännu mer kärlek och omtanke av oss som har förmågan att ge det? Men huj vad tröskeln är hög.

Två böcker som förvånar mig stort och som gör att jag har svårt att förstå mig på oss människor är Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Men det är två böcker jag aldrig skulle vilja ha olästa eftersom de åtminstone fått mig att öppna mina ögon för otroligt viktigt det är med civilkurage och mod.



Johannes Anyuru fick ju för några veckor sedan Augustpriset, som är svenska litteraturens mest uppmärksammade och prestigefyllda litterära pris, för sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Efter att jag läste boken kunde jag inte släppa tanken på den och blev inte alls förvånad över att den några veckor senare fick motta detta stora pris. Ändå har jag haft svårt att skriva om den. Jag tror det mestadels handlar om att det inte är en lätt bok att skriva om - helst är man bara tyst. Helst begrundar man och behåller sina tankar för sig själv. Och varför det då? Jo, boken är en verklig ögonöppnare - man kunde nästan säga att det fanns ett liv före boken och ett efter. Och man känner sig nästan skör. Och framför allt rädd för vad vi är kapabla till.

Tre självmordsbombare tar gisslan och sänder live. Direkt från attentatet i Göteborg. Men en av de tre bryter sig plötsligt loss och byter sida. Tre år senare träffar författaren henne på en anstalt eftersom hon vill berätta. Det är då historien börjar. Den om att hon kan leva i framtiden och kan rapportera om vad som har hänt; den om Kaningården där myndigheterna i Sverige samlat alla muslimer i läger med dödskliniker. 

Vår tids främlingsfientlighet. Vår tids rädsla för andra kulturer och människor med annan tro. Vår tids motsvarighet till förintelsen. Det som händer när vi delar in människor i vi och de och inte klarar av att bryta igenom våra lager av fördomar och likgiltighet gentemot personer som inte är som vi.



Den sista boken Barack Obama lär ha läst som president är Colson Whiteheads Pulitzerbelönade bok Den underjordiska järnvägen. Då förflyttar vi oss till 1800-talets USA och slaveriet. Huvudpersonen Cora är en slavflicka på en bomullsplantage i Georgia där ägaren inte drar sig för att våldta, kedja fast, misshandla, stympa, kastrera och bränna sina slavar levande för att bestraffa dem. Cora flyr via den underjordiska järnvägen (som egentligen var ett kodnamn för ett nätverk av personer som gav flykthjälp åt slavar) men blir förföljd av slavjägaren Ridgeway. 

Till sist mår man fysiskt illa av läsningen. 

Det allra värsta är att man på nåt sätt skulle kunna läsa om detta och mest tänka att det hör till historien. Men när vi lever år 2017 och FORTFARANDE inte har lyckats ändra på vårt beteende blir man bara matt. Fortfarande marscherar nazister på våra självständighetsfester, fortfarande uppger FN att 4 miljoner personer faller offer för människohandel per år, fortfarande måste rohingyer fly från Burma för att de där diskrimineras på ett sätt som kan liknas vid Apartheid. 

Vad felas oss? 

Medmänsklighet borde bli ett skolämne världen över. Jag undrar vad Trump säger om det. Den underjordiska järnvägen borde ha varit den första boken han läste som president.

   

tisdag 5 december 2017

Det tunna svärdet

Den senaste månaderna har Adam och Noah (9 och 6 år) och jag haft de mest fantastiska lässtunderna på kvällarna. Det kan vi tacka Frida Nilsson och boken Det tunna svärdet för. Bra berättelser passar som bekant för alla, oberoende av ålder och det stämmer bra in på den här boken som är en alldeles ljuvlig pinfärsk Bröderna Lejonhjärta - historia utgiven i år. Vilken bok alltså!

Boken handlar om Sasja vars mamma har obotlig cancer. Den natten då döden kommer för att ta henne vaknar Sasja och eftersom han inte kan stå ut med att aldrig mer få se henne följer han efter dödens båt i grannen Palmgrens eka och på så sätt spolas han i land i dödens rike.

Sasja har bestämt sig för att få sin mamma tillbaka, men han tänker inte skada döden utan han måste lura honom på något sätt. Dödens rike är lik vår värld men ändå inte och riket befolkas av tre slags figurer: hildiner, spartaner och harpyrer. Hildiner ser ut som grisar, spartaner som hundar och harpyrer som rovfåglar men sådär i övrigt talar de och beter de sig som människor. De olika folkslagen bor på skilda områden och är lite fientligt inställda mot varandra, men då man dör och kommer till dödens rike är det just antingen hildin, spartan eller harpyr man blir. Det är det som finns innerst inne i en då döden öppnar ens skal.

För att komma till dödens hus där Sasjas mamma finns måste han rida genom alla tre områden i dödens rike. På vägen skaffar han sig många fiender som vill stoppa honom från att nå sitt mål (tänk om alla människor kom dit och tog sina döda tillbaka!) men också tre mycket viktiga vänner.

Det finns så mycket fint i den här boken och så många viktiga budskap. När man läser den tillsammans hittar man massor att prata om. Om en människopojke, en hildin, en spartan och en harpyr kan bli bästa vänner då sjutton ska väl alla människor här på jorden också kunna komma överens oberoende av hur vi ser ut, tycker man. Jag tänkte mycket på det att man i dödes rike saknar de som ännu inte kommit, inte de som gått bort. Jag tänkte mycket på hur många familjer det finns som liksom vi vet hur det är att sakna det barn som ännu inte kommit. Den här boken hjälper en att prata om döden på ett avdramatiserat sätt med barnen.

Men framför allt bjuder ju boken på att storslaget äventyr. Det finns många saker som kan hända då man resor genom dödens rike som bjuder på virvlande forsar, dimmiga heder, djupa skogar och höga berg. Stundvis är det otroligt sorgligt, det är hopplöst och det händer grymma saker. Ja, det går ju inte att säga en åldersgräns för när man kan läsa den här boken, men ungefär då när barnen är redo för Bröderna Lejonhjärta skulle jag säga. Man får avsätta en hel del tid för barnens funderingar. Boken har också ett alldeles underbart bildspråk och mängder med träffsäkra repliker. Jag gillar också att Frida Nilsson vågar använda svåra och komplicerade ord och hon gör det på ett skickligt sätt utan att boken blir trög att läsa på något sätt, men jag vet inte när jag senast fått förklara så många nya ord för barnen då vi läst en bok.




söndag 3 december 2017

Från Karenokoi till Ecuador

Jag kan inte annat än hålla med Lotta då hon skriver att Svenskfinland levererar. Jag är också grymt imponerad över bredden på böckerna. Ta till exempel de två senaste böckerna jag läst: Naondel av Maria Turtschaninoff och Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen. Båda böckerna är skrivna av begåvade finlandssvenska kvinnor. Båda böckerna lämpar sig att läsa från de övre tonåren och har starka kvinnor i huvudroll men ungefär där tar likheterna slut. Men så representerar böckerna helt olika genrer förstås. Medan Naondel är fantasy skulle jag väl främst klassa Vad heter ångest på spanska? som chick lit.

Lotta läste Naondel för ett drygt år sedan och ni kan läsa hennes inlägg om den här. Turtschaninoff har en berättarförmåga som få. Jag grät när jag läste boken. Jag hade svårt att somna efter att jag läst boken. Berättelsen är oerhört fängslande, språket magiskt och när #dammenbrister tror jag att böcker som den här kan göra mycket för att bryta tystnaden kring övergrepp och våld.

I debutromanen Vad heter ångest på spanska? får vi följa med 25 -åriga Erica som lämnar sitt tilltrasslade liv i Helsingfors bakom sig för att under två månader resa runt i Ecuador och på så vis försöka hitta sig själv. Erica har precis avslutat sina studier och fått ett jobb på en ansedd advokatbyrå som hon egentligen inte vill ha. Dessutom har hon precis avslutat ett långt förhållande med Tom. Erica har gjort det mesta i sitt liv för att göra sin pappa nöjd och någonstans på vägen har hon således tappat bort sig själv. Det har blivit alldeles för mycket sprit och för många tillfälliga ligg och hon tänker tillbringa tiden i Ecuador ensam.Så blir det inte. Där träffar hon norska Ingrid som är en riktig klippa och den snygga bartendern Jacques. 

Det jag gillar med boken är att Ericas ångest känns äkta. Jag är helt säker på att alla på något plan kan känna igen sig i det jobbiga med de här brytningsskedena i livet då något måste ta slut för att något nytt håller på att börja och det är så svårt att veta hur man ska göra för att välja rätt. Då kan det vara omöjligt att tro på välmenande "det ordnar sig nog" och "planera inte för mycket". Det är svårt att bli vuxen och det är svårt "att göra sina föräldrar riktigt jävla besvikna". 

Det jag inte gillar med boken är att Erica snarare känns som en 18-åring än en 25-åring. Moraltanten i mig gillar inte heller att hon är full i sisådär 95 procent av boken. Poängen hade nog kommit fram med lite färre mojitos och bakfyllor. Vissa saker är för övertydliga, också för att vara en bok för unga vuxna. Jag tröttnar på upprepningarna. Erica kunde ha ältat lite mindre och haft mer bakgrund istället.

Jag har ändå mer positivt att säga om boken. Jag gillar tempot och de smidiga dialogerna. De gör boken lättläst, luftig och medryckande. Man märker att författaren känner till miljön bra. Temat är viktigt och alltid aktuellt. Jag tänker att Svenskfinland har saknat just den här boken. Jag skulle kanske inte sätta den i handen på (så många av) mina elever men i gymnasieåldern funkar den säkert för flertalet. Jag hoppas att jag får läsa mer av Michaela von Kügelgen.




torsdag 23 november 2017

Perera x två

Som sagt levererar Svenskfinland. 

Den prisbelönade diktsamlingen White Monkey av Adrian Perera är ett till exempel på ett finlandssvenskt och mycket läsvärt verk. Diktsamlingen handlar om hur det är att leva i Finland men inte tillhöra den vita majoriteten. Om hur det är att ständigt bli ifrågasatt och trots motgångar försöka finna sin plats - och det bland människor som aldrig själva fått kämpa för sin existens men ändå kräver en konstant tacksamhet hos dem som "fått inträde" i vårt dyrbara land. Adrian Perera har själv sagt i en intervju för Svenska yle att han egentligen inte vill svara på frågan om hur mycket White Monkey handlar om honom - utan att vi läsare snarare borde se oss själva i spegeln för att tänka till, möta våra fördomar och vårt sätt att leva. 



Och visst är det just så. I dagens heta debatter om kolloidalt silver, vaccin, flyktingpolitik, #metoo bland andra kan man ju verkligen se sig själv i spegeln. Är det verkligen så att det är bara mitt sätt att leva som är det "rätta"? Jag är inte ute efter att jämställa åsikter med fakta men funderar på varför vi har ett så sådant ohämmat behov att klandra andra? Varför kan inte majoriteten värna om minoriteten? Eller som Monica Ålgars med hjälp av David Gaider så förtjänstfullt påminde oss i dagens Hbl”Privilege is when you think that something is not a problem because it’s not a problem for you personally”

Vi måste skärpa oss! Läs White Monkey och begrunda själv!

Och när ni ändå är igång med finlandssvenska författare kan ni passa på att också läsa Ylva Pereras Dödsdalsdansösen.  Det är hennes romandebut och det finns mycket tänkvärt i den boken också. Miranda och Amanda i Åbo träffar det äldre paret Göran och Maja Rosenström. Parallellt med deras historia får läsaren följa Marta och Ed i Death Valley Junction, ett litet ökensamhälle i USA. Bokens tema är ganska långt verklighetsflykt och konstnärskap. Dödsdalsdansösen var min novemberbok i läscirkeln på jobbet och det är en bok jag inte tror att jag skulle ha fått för mig att läsa annars - och det är alltid kul med läsande vänner som öppnar upp för nya genrer och bokval.  



Och bäst av allt: jag pantar på en ännu en recension av en fantastisk finlandssvensk bok. En barnbok denna gång. Troligtvis årets bästa i den kategorin. Och att den boken skulle bli en favorit hemma hos oss visste jag långt innan boken ens fanns till. Så det så.     

tisdag 21 november 2017

Finlandssvenskt november

Det har faktiskt blivit fyra finlandssvenska böcker för mig under de senaste veckorna. Och glatt kan jag konstatera att den finlandssvenska litteraturen håller enormt hög nivå. Tänk att vi är så få men ändå så otroligt bra på att leverera läsvärda böcker! Det om något ska vi vara stolta över!

I somras träffade jag ju Carina Karlsson i Sisimiut på Grönland. Då berättade hon att hon strax skulle ge ut en ny bok och det hon redan då valde att avslöja lät så bra att jag har gått hela hösten och väntat med spänning på boken i fråga. Och nu fick jag äntligen läsa den. Den heter Algot. Kort och gott. Ni som kommer ihåg min recension av Mirakelvattnet kan bara tänka er hur entusiastisk jag var över att få leva mig in i Karlssons språkmelodi igen - och precis som i den boken lyckas Karlsson igen en gång fånga en speciell känsla som är något utöver det vanliga och förmedla den vidare åt läsaren. I Algot är den känslan inte riktigt så sympatisk eller trevlig, utan snarare olustig, ruggig och lite frånstötande. Nästan som om man går omkring med en otäck känsla av att något jobbigt kommer att hända. Och det är ju just precis det som också händer i boken.



Algot handlar egentligen om rånmordet på Bänö, Föglö, år 1748 - ett brottsfall som räknas till de allra värsta i åländsk historia. Algot Holm, huvudpersonen i boken, kommer att vara en av de tre män som tar sig ut till Bänö när de befinner sig på flykt från fängelset i Kastelholms slott. På Bänö sker det ofattbara och det riktigt otäcka: de tre männen mördar några personer på ett ytterst brutalt och skoningslöst sätt. Men vad är det som kan driva en människa till att göra något så fruktansvärt? Vad tänker en person på som väljer att ta livet av oskyldiga personer? Som ni förstår är det frågor vi knappast kan svara på - åtminstone inte lättvindigt. Men det Carina Karlsson lyckas med är att förklara ett perspektiv: ge en inblick i hur komplex en person kan vara och vad livet kan bära med sig vilka intentioner vi än har eller har haft. Boken bortförklarar inte. Inte heller ger den en förklaring till det som händer. Men den iakttar - och den begrundar - och den ger oss en historia som griper tag i en och vägrar släppa taget. Och när boken tar slut är man många tankar och känslor rikare. 

Precis som Johanna Holmströms Själarnas ö känns Algot som en historia var och en borde ta del av. Det är vår historia, vår skärgård, våra liv och vårt arv det handlar om. Och det Carina Karlsson gör är så värdefullt. Hon ger oss vår historia

torsdag 16 november 2017

Varm choklad, äktenskapskris, lunnefågel och snökaos

Nu får det räcka med november, vi hoppar direkt till julmyset, tänkte jag och reserverade Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. Det är den sista boken om Polly, Huckle och lunnefågeln Niel. De båda tidigare böckerna kan man läsa om här och här på bloggen.
Boken är i det stora hela lik de andra. Tyvärr lite för lik. Det närmar sig jul och Polly har fullt upp med bageriet. Det är varm choklad och en massa julbak. Stämningen är på alla sätt varm och mysig och Polly är lika självironisk och kul och Huckle är lika snygg. Men självklart döljer det sig bekymmer under ytan. 

Egentligen är det Pollys bästa vän Kerensa som ställt till det riktigt ordentligt och eftersom hon anförtror sig åt Polly börjar hemligheterna inte bara tära på Kerensas äktenskap utan också på Pollys och Huckles förhållande. Dessutom tycker Huckle att Polly jobbar för mycket och hon är inte alls lika redo för äktenskap och barn som han är. Det här är också boken då det är dags för Polly att reda ut sina bekymmer med sin mamma och få veta sanningen om pappan hon aldrig haft. 

Jag tycker om hur relationerna utvecklas och beskrivs i boken och det att det inte alltid blir bra, men det är livet och så måste livet få vara. Jag hinner dock tröttna lite på karaktärerna och jag tycker att Colgan igen upprepar sig för mycket. Lite besviken är jag också på att jag läser om allt det juliga men det väcker inte riktigt någon känsla i mig. Jag tror att jag skulle ha uppskattat den här boken mer om det hade varit den enda boken i trilogin jag läst, den funkar säkert utmärkt att läsa fristående. 

Så om du gillar att läsa något riktigt juligt då det närmar sig jul så vågar jag nog rekommendera den här. Fast du kan gärna börja med Let it Snow som nu också finns på svenska med samma titel med tre fantastiska berättelser av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle. Den är så vacker, smart och härlig att det kan hända att jag måste läsa den varje jul. Läs den, ge bort den, läs den igen! Lova!



torsdag 9 november 2017

Hamnar nog bland topp 50!

Jag vet att många av er i mina klasser har läst första delen i Lauren Olivers Delirium-serie och jag vill bara uppmuntra er att fortsätta med de två återstående böckerna Pandemonium och Rekviem. De är riktigt läsvärda och hela serien hamnar nog för mig bland de topp femtio ungdomsböckerna jag har läst.



I den tredje och sista delen Rekviem (rekviem betyder dödsmässa) tampas huvudpersonen Lena med riktigt jobbiga känslor. Och då är det ju extra intressant eftersom ju hela idén bakom trilogin går ut på att kärlek är en sjukdom. Kan det vara så att vi faktiskt skulle klara oss bättre utan att känna så himla starkt? Fast å andra sidan bygger ju alla former av relationer på olika slags känslor - och det skulle ju betyda att vi varje dag skulle få börja om från början med att skapa en relation till den person eller den sak vi möter. Hänger du med hur jag tänker? Tänk dig ett liv där du inte kommer ihåg känslan av misslyckande, känslan av svek, känslan av närhet, känslan av besvikelse, känslan av lycka, känslan av vänskap; ja alla känslor! Hur otroligt jobbigt det vore att aldrig ha något att falla tillbaka på.

Det jag gillar allra bäst i Rekviem är att Hana, Lenas bästa vän, är en av berättarna. Historien får ett djup i och med hennes berättarröst. Hana är ju botad och ser på hela livet på ett annat sätt. Dock är hon inte helt säker på att ingreppet har fungerat på henne eftersom hon fortfarande har kvar känslospår i hjärtat. 

Och så blir det ju då Den Stora Sammandrabbningen. Höjdpunkten alltså. Och svaret vi alla väntar på: vilket val kommer Lena att göra? Och det tänker jag inte avslöja för er - läs så får ni veta! Dessutom hörde jag att Oliver gett ut en novellsamling - eller korta tilläggsberättelser då: Delirium Stories. Men den finns än så länge bara på originalspråket engelska.  




     

måndag 6 november 2017

I en annan galax

Alla ni fans av Veronica Roth har väl inte missat första delen av hennes nya duologi, Dödens märken? Jag blev lite fundersam då jag av baksidestexten förstod att den här boken kommer att utspela sig långt borta i en helt annan galax så därför kan jag väl inledningsvis få säga att boken inte är en helt typisk science fiction bok utan en skildring där det goda står mot det onda och eventuell science nog spelar en betydligt mindre roll.

Liksom många andra böcker som utspelar sig  en helt obekant plats eller i en dystopisk framtid kan det ta lite tid innan man som läsare riktigt får kläm på vad som är vad och vem som är vem. Karaktärerna i boken är dock uteslutande mänskliga, teknologin är visserligen lite mer avancerad än vår jordiska men det mest diffusa i boken är flödet som omger alla planeter i den här galaxen och också ger alla människor en för dem unik flödesgåva som visar sig då de kommer in i tonåren.

Merparten av boken utspelar sig på planeten Thuvhe där fredliga thuvhesiter bor. En del av deras planet har dock för några generationer sedan blivit invaderad av de ökänt brutala och krigiska shoteterna. En av huvudpersonerna i boken är Akos som blir kidnappad av shoteterna och där i deras palats träffar Cyra Noavek, syster till den fruktade härskaren Ryzek Noavek. Cyras flödesgåva är samtidigt hennes förbannelse, hon har flödesvågor i kroppen som hela tiden orsaker henne en enorm smärta men samtidigt kan hon genom att röra andra föra över flödesvågorna på dem och på så sätt tortera och döda andra, vilket hennes bror finner ytterst användbart. Det här påminner förstås väldigt mycket om Katsas gåva i  Kristin Cashores bok Tankeläsaren, vilket irriterade mig lite först också eftersom Katsas och Cyras förhållanden till sin gåvor är väldigt lika.

Boken berättas både ur Cyras och Akos perspektiv i olika kapitel, något mer ur Cyras. Det finns, precis som det ska i liknande böcker, både en spännande framväxande revolt mot regimen där Akos och Cyra har sina egna motiv och en kittlande kärlekshistoria då två väldigt olika personer blir mer och mer beroende av varandra och snart också attraherade av varandra. Boken är alltså inte särdeles unik men definitivt välskriven, underhållande, spännande och ställvis mycket brutal.

Visst, det låter lite klyschigt att säga att man glömmer tid och rum då man läser den här boken, men det gör man faktiskt och jag blir så glad ända in i hjärtat då jag inser att boken jag håller i min hand är just en sådan bok som man kan sjunka in i till hundra procent och bara leva där i den världen för en liten stund. Boken kräver en viss läsvana för den är nog lite mer krävande än Divergent-trilogin. Jag skulle säga att det är en medelsvår bok som passar från högstadieåldern uppåt. Jag väntar självfallet på att läsa del två.


söndag 29 oktober 2017

Människor som ser

Jag är usel på att känna igen personer och hålla koll på andra människors liv och leverne. Jag är så usel på det att jag ganska ofta skäms över det. Trots att jag har bott där jag bor nu i snart åtta år vet jag ingenting om mina grannar och berättar någon något för mig om någon person kan jag nicka instämmande men egentligen vara totalt blåst och bortkommen. Mina elevers syskon och familjer - nope! Mina vänners vänner och bekanta - not so much. Kändisar i Finland, Sverige och världen - helt hopplös! Inget fastnar. Och oftast kan jag tycka att det är rätt så skönt att inte veta en massa om andra men ibland blir jag också livrädd över att förbise något som skulle vara viktigt att uppmärksamma. Ni vet: alla andra ser det jag inte ser och det gör mig bara dum, passiv och till synes likgiltig. Ibland vaknar jag till och med nattetid kallsvettig och funderar på vad allt och vem alla jag borde ha tänkt på. 

Min dotter är inte sån. Hon vet om det mesta och kan räkna ihop ett plus ett och fråga mig om saker jag inte ens i min vildaste fantasi skulle ha kunnat notera. Och hon har varit sådan ända sen hon var liten bebis. Då låg hon där i allas famnar och bara iakttog - bara såg på alla runtomkring sig. Och vilken förmåga hon har att observera sin omgivning! Hon lägger märke till små förändringar i personers humör; i små detaljer i folks utseende; i sättet någon säger något och i ordval och tonfall. Om jag är den som pladdrar på om än det ena än det andra kan hon tyst betrakta. Jag är en oversharer. Men att få henne att tala om sig själv och sina behov, tankar och drömmar är en enorm utmaning. Och det är förstås tufft. Men något inom mig älskar, fascineras av och beundrar den här sidan hos min dotter. Om hon väljer att bli regissör kommer hon att bli grymt duktig. Om hon väljer att i sitt yrke ta hand om andra människor kommer hon att vara helt fantastisk på det hon gör. Och om hon utnyttjar sin talang och börjar skriva böcker talar vi succé - jag var den första att säga det. Kom ihåg det!

En annan författare som kan just detta är Kjell Westö. Oj du milde om man ens skulle kunna komma lite i utkanten av den förmåga att beskåda livet, livsöden, relationer, världen, alltsammans - som han har. Att läsa en bok av Kjell Westö är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Och då dessutom ha hjälp med att notera alla detaljer - speciellt om man är ett så hopplöst fall som jag är! I Den svavelgula himlen är man huvudkaraktärens skugga ända från slutet av 1960-talet fram tills idag. Huvudkaraktären har inget namn men det må vara det enda man inte får veta. Allt annat blir man ett med. Hur denna namnlösa berättare blir vän med syskonen Rabell - de som kommer från en helt annan samhällsklass. Hur han således hela tiden får kämpa med att inte passa in. Hur han livet igenom måste försöka förstå sig på Stella Rabell och försöka hitta rätt i den kärleksrelation som är deras. 

Igen en gång är det en medryckande och nästan beroendeframkallande historia Westö berättar. Det är en historia om kärlek, vänskap, utanförskap, svek och liv. Och när man slår igen pärmen är det bara ett stort tomrum kvar. Ni vet: det där tomrummet som finns när man inte vill sluta läsa eller sluta följa med den vän man har fått i bokens huvudperson. Och som alla andra Westös böcker får även Den svavelgula himlen mig att vilja ta mitt pick och pack och flytta till Helsingfors. Det är svårt att ens säga vilken del av boken eller vilken "scen" som har fastnat bäst: boken är en jämn ström av imponerande berättarteknik; en livshistoria där femhundra sidor känns för kort!   

Ja jag säger då bara det. Vad vore mitt liv utan alla duktiga författare och bra böcker?! En liten inskränkt och banal bubbla, antagligen. En farlig och tråkig bubbla likväl! Tacka vet jag människor som ser

       



 

lördag 28 oktober 2017

Så sant, Lotta!

Det ska bli så roligt att komma tillbaka på jobb och prata böcker igen (och kanske lite annat också, höhö). Jag hör också till dem som gillar att jag pratat om det jag läst, då jag läst något riktigt bra brukar det bara bubbla ur mig så fort jag får en chans att öppna munnen på jobbet tycker jag. Det var väl lite så idén till den här bloggen föddes, vi brukade prata om våra läsupplevelser och tänkte att vi kunde prova skriva ner dem och dela dem med ännu fler. 

En elefantflock är ingen dålig liknelse. Ibland försöker man mest minimera skadorna som ungarna orsakar här hemma. Men nej, min inställning till ormar och spindlar och annat otyg är nog inte särskilt avslappnad. Fast tro det eller inte - medan jag läste boken och kanske någon vecka efteråt också, hade jag faktiskt en lite skönare attityd till dem. Ett exempel på det är snokinvasionen vi led av här under hösten (vi talar om minst 10 påhälsningar av orm på gården om dagen) som jag på något konstigt sätt kunde skratta åt. Det är ganska häftigt hur böcker påverkar en på det viset. Jag instagrammade till och med om en vaktsnok som låg på lur vid vår infart.

Fast jag tror att författaren till Mannen som talade med elefanter skulle skratta ihjäl sig åt min jämförelse mellan den här helt ofarliga 15 cm långa snokungen och de dödliga monsterormar han hade påhälsning av så kanske min inställning inte var så cool trots allt.


Alltså ljust så är det med böcker som Ljuset vi inte ser. Jag tror inte att jag tänkte på det när jag läste den men jag håller med dig helt och fullt. 

Jag är lite avis på din nya hög med ungdomsromaner. Har du läst Veronica Roths nya serie som börjar med Dödens märken? Den skulle jag vilja ha i mitt klassrum tror jag. Fast nu har jag ju inte läst den än, men jag lånade den från bibban här om dagen. Jag har höga förväntningar!

Ja, urk för novemer. Just nu läser jag Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes. Jag vet att du bloggat om en del böcker av Moyes som jag inte läst, men jag minns inte vilka. Moyes är ju inte riktigt det du efterfrågar, men samtidigt tror jag inte att Moyes någonsin kan vara helt fel heller. I den här boken som utspelar sig dels i nutid och dels i 1960-talets fina societet i London får man följa med en otroligt passionerad förälskelse mellan två ganska omaka och intressanta huvudpersoner. Jennifer är nämligen gift med en uppskattad affärsman och hennes huvudsakliga roll i livet är att vara ett nätt litet bihang till honom men så förälskar hon sig i en ganska trasig journalist och han i henne. De två gör varandra hela som bara riktig kärlek kan. Fast så råkar Jennifer ut för en olycka och tappar minnet och deras lycka är till ända. 

Jag tänker till exempel på att som läsare tycker man ju att Jennifers otrohet är helt rätt och man blir nästan arg på henne då hon tvivlar och tvekar och har samvetskval. Moyes är så bra på att beskriva de äkta känslorna och visa på hur komplicerat livet alltid är och att det aldrig någonsin är så lätt som man skulle önska.


Om du har några böcker av Jenny Colgan eller Lucy Dillon olästa kunde du ju mysa dem i novembermörkret tycker jag. Jag har några gånger hållit i en bok av Meave Binchy på bibban men det har aldrig blivit av att låna hem någon. Kanske det skulle vara värt ett försök också.






onsdag 25 oktober 2017

Bra hygge-läsning efterlyses!

Daniela har bloggat om både Mannen som talade med elefanter och Ljuset vi inte ser, två superbra böcker också jag har läst ut under de senaste veckorna. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är att duka fram två koppar te till oss (och lite choklad förstås; det är ju Daniela och Lotta vi talar om - ju!) och få sitta kring samma bord och lufta alla tankar och insikter som just dessa böcker gett dig och mig! Jag vet inte hur ni andra reagerar när ni har läst nåt bra: klarar ni av att bara fortsätta era liv som om inget har hänt eller känner också ni ett starkt behov av att få tänka högt, prata och få berätta om hur ni har uppfattat det ni har läst? Det senare stämmer bra in på mig och bara du Daniela är tillbaka på jobb ska det bli en massa bokprat oss två emellan igen. Jeej!

Det jag gärna skulle ha snackat med dig om är om du skulle ha samma coola inställning till ormar, spindlar och andra otyg till djur som Anthony i Mannen som talade med elefanter? Visst kändes det ganska lockande att jobba med djur på den afrikanska savannen? Fast å andra sidan får vi väl helt tillräckligt med trotsiga barn och unga i våra liv: både på fritid och på jobb?! Lite som att leda en elefantflock bort från safariturister, eller hur? Nånej - skoja ba!

Ljuset vi inte ser var en alldeles underbar bok. Visst känner också du att man inte kan annat än beundra författare som inte säger rakt ut - ALDRIG avslöjar - den egna inställningen till all orätt som sker i världen utan istället klarar av att skriva en bok där läsaren själv får inse, börjar se och f ö r s t å r det grymma? För mig är den här sortens böcker de allra bästa! Det är då man riktigt kan påstå att böcker påverkar och läsning undervisar. Står någon där och högljutt hojtar ut hur jag skall tänka och vad jag skall tycka blir jag bara avig och stänger av - men får jag känslan av att det är jag som är först med att förstå och begripa; ja då - då blir det andra bullar. Håller du med?

Jag gick förresten av en slump in i Akademen under höstlovet och råkade på en hel hylla med ungdomsböcker för ynka 3 euro styck. Gissa om jag förköpte mig? Igen. Men jag kunde inte låta bli - och nu har jag igen många nya historier i min klassrumshylla för både mig och mina elever att läsa. Hösten är räddad!

Och på tal om hösten. Jag har lite svårt med höstvintrar. Det är alltid den tiden på året då det känns orättvist att man måste bo i den här delen av världen. Det är då sommaren känns så avlägsen och solen lyser med sin frånvaro - det märks i min ork och på mitt humör. Det är nästan så att jag är lite rädd redan på förhand; vad skall november föra med sig detta år då? Jag skulle minsann behöva böcker som utstrålar optimism och livsglädje. Och då kommer vi till miljonfrågan: 

Vad skall jag läsa för att bli på riktigt gott humör? Jag är på jakt efter böcker som är genomgående goda och som gör att man återfår tron på mänskligheten och blir övertygad om att livet bara är gött. Hjälp mig, snälla!



 

måndag 23 oktober 2017

När soffan lockar

Här kommer ett till lättuggat boktips: Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker. Låter namnet bekant? Ja, visst det är ju uppföljaren till bästsäljaren Konsten att höra hjärtslag. Kan fortsättningen på en så storslagen kärlekshistoria verkligen vara läsvärd då?

Ja, det kan den. I alla fall om man är ute efter en mysig bok att slänga sig i soffan med en höstkväll. 

Det har gått tio år sedan Konsten att höra hjärtslag utspelade sig. Julia Win är en framgångsrik advokat och hon har inte återvänt till Burma och sin bror U Ba en enda gång på hela den här tiden. Men plötsligt händer det något. Samma dag som Julia får ett brev av U Ba hör hon en röst som talar till henne inne i huvudet. Julia är helt säker på att hon blivit galen eller åtminstone utbränd och då hon inte blir av med rösten åker hon bort från allt och befinner sig snart i Burma igen. Där får hon höra berättelsen om Nu Nu, en berättelse om passionerad förälskelse, om moderskärlek och om ett stort brustet hjärta som inte kunde vara stort nog. 

Språket är vackert, historien är vacker och den berör och är lätt att komma in i, ja till och med pärmen är vacker. Men storslagen skulle jag inte säga att uppföljaren är, det är som om något skulle saknas.



söndag 22 oktober 2017

Kravlöst och lättläst

Gillar du böcker som Det lilla bageriet på strandpromenaden, En nypa salt, Vi två eller liknande - rätt så - lättsamma historier om sympatiska huvudpersoner och deras inte lika sympatiska otrogna män, hemlighetsfulla fruar eller tursamma syskon? Då kan du välja att läsa Smultron och svek av Annica Wennström och Eva Swedenmark.

För mig blir alltid den här typen av böcker en mycket avkopplande lässtund. Inte sällan går det så att böckerna slukar mig med hull och hår även om jag inte brukar förstå varför. Antagligen är det skönt att få leva sig in i andra människors lite trassliga vardag som motpol till det egna vardagstrasslet. Dessutom är ofta språket i den genren lätt och det krävs väldigt lite ansträngning för att få fatt intrigen och hänga med i vändningarna. En skön lässtund, helt enkelt!

Smultron och svek handlar om familjen kring restaurangen La Stella. La Stella drivs av den italienska Mario, som är gift med Liselott. Tillsammans har de två barn. Det är i huvudsak Liselotts röst man får höra i boken. Till en början är allt frid och fröjd och familjen äter stora släktmiddagar ihop med Liselotts föräldrar och syskon. En idyll, verkar det som. Men så händer det nåt och allt ställs på ända: det visar sig att Mario och Liselotts bästa vän Susanne har ett hemligt förhållande. Den präktiga och nästan för ansvarstagande Liselott tömmer sparkontot och drar iväg till Frankrike på en resa. Hon får tid att ta hand om sig själv, rannsaka sitt liv och sina val. Och är man tvåbarnsmorsa, van att ta hand om all markservice och bara finnas till för andra vet man ju aldrig vad lite tid för självrannsakan kan leda till...

Ja; förutsägbart, lättläst, stundvis ytligt och varvat med italienska recept. Bättre underhållning finns väl knappast! 

Smultron och svek är den första boken av många i serien om La Stella. 


  

tisdag 3 oktober 2017

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här. 

torsdag 28 september 2017

Du, bara

Känner du för att läsa en riktigt riktigt bra kärlekshistoria? En sån där kärleken inte är så väldigt rosafluffig och självklar - utan en sån där känslorna är starka men det finns en massa guppar och hinder och motstånd på vägen? En sån där det är svårt att veta vad den andra tänker och känner och där det är lätt hänt att man gråter och grubblar och tycker lite synd om sig själv? En sån som verkligen lyckas fånga den där äkta kärleksrelationen två unga emellan?

Läs då Du, bara av Anna Ahlund!

Anna Ahlund var en helt ny författarbekantskap för mig. Nu, efter att ha läst Du, bara är jag verkligen intresserad av att få läsa lite fler böcker av just henne. Ahlund visade sig nämligen vara helt fenomenal på att fånga den rätta känslan och man kan precis känna med huvudpersonen, den sextonåriga John. Dessutom lyckas hon leverera helt fantastiska dialoger där allt John, hans syster Caroline, hans stora kärlek Frank och Johns kompis Elli säger känns äkta. Inget är förfinat. Inget är konstlat. Det är pang på bara - rakt ner i ett ungdomsgäng i en stad i Sverige. Rakt in i scenen där John och Frank kysser varandra. Där de har sex för första gången. Där de blottar sina rädslor för kompisarna. Där de grälar med sin syskon men ändå väljer att hålla ihop. Där de skrattar, gråter, tvekar, kämpar - lever.

Du, bara är en historia om kärlek - plågsam och underbar på en och samma gång! Det är en bok som kommer att bli svår att lägga åt sidan. Den är luftig, lätt att läsa och väldigt gripande. Det kommer inte att finnas mycket du inte kommer att gilla i den!



söndag 24 september 2017

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

fredag 22 september 2017

En magnifik avslutning


Ransom Riggs heter geniet bakom böckerna Miss Perigrines hem för besynnerliga barn, Spökstaden och Själarnas bibliotek. Trilogin handlar om ett gäng barn med särskilda egenskaper som gör att de tillhör besynnerligheten. Mörka och onda krafter har dock tagit sig in i besynnerligheten och hotar hela världen och det blir upp till huvudpersonerna Jacob och Emma att rädda sina besynnerliga vänner och världen från en säker undergång.

Böckerna är mycket spännande och de passar in i flera genrer tycker jag, men jag skulle helst beskriva dem som fantasy med inslag av skräck. Miljön i alla tre böckerna, men särskilt i den här sista delen är oerhört makaber, grym och vidrig och vissa scener påminner mig starkt om skräckfilmen som genre med galen musik som spelas för högt i bakgrunden och faror som bombsäkert lurar bakom kulisser av diverse makabra föremål och varelser. Men det är faktiskt mest miljön som gör boken så kuslig, för på något sätt vet läsaren hela tiden att det knappast kommer att gå alldeles tokigt i slutet och det känns tryggt.

Också den här sista boken innehåller fascinerande svartvita fotografier som de tidigare böckerna. Det är riktiga, gamla fotografier som författaren lagt mycket tid på att samla ihop från loppisar och arkiv och på bilderna syns många av de besynnerliga personer som beskrivs i boken. Flera av dem ger mig gåshud  för de är så fantasieggande och obehagliga och på något vis störande att man mycket väl förstår hur författaren inte kunnat låta bli att spinna vidare på vilka dessa personer kan ha varit och bygga upp sina karaktärer runt dem. Det är åtminstone så jag föreställer mig att Ransom Riggs har gjort.

En annan sak som gör den här boken till en lite ovanlig trilogi är att alla tre böckerna utspelar sig på en vecka ungefär och det gör förstås att dagarna och nätterna är mycket väl beskrivna samtidigt som det också för läsaren känns som om det var alldeles igår man läste den första boken eftersom de händelserna kommer nära inpå.

Sen måste jag ännu säga att jag bara älskar slutet och jag älskar att det här är en trilogi där man verkligen ärligt kan säga att slutet är helt bäst!


Den första boken är filmatiserad så här ser ni alla tre böckerna plus filmomslaget. Visst är de fantasieggande?




Boken jag läser just nu har faktiskt också ordet själarnas i titeln. Ni kan säkert gissa vilken!


måndag 11 september 2017

En hel trilogi i Läsväskan

När jag stod och botaniserade i bibbans ungdomshylla för några veckor sedan var det en av er elever som där och då högt hyllade Marie Lu´s Den unga eliten-trilogi. Sommaren 2016 läste jag den första delen av trilogin och tyckte då att den kanske inte riktigt höll måttet. Men du som hyllade den råkade säga att det var den bästa trilogin du nånsin har läst. Gissa om det satte myror i mitt huvud. Kan det faktiskt ha varit så att jag missbedömt böckerna helt?

Dessutom råkade det så att jag (fy på mig...) har råkat låna hem fortsättningarna och haft dem liggandes i min "ska-läsa-hög" i en evighet. Jag vet inte ens varför jag lånade dem eftersom jag ju inte ens haft för avsikt att läsa bok två och tre. Det kan väl tilläggas att jag de fakto lider av ett verkligt knarkarlikt övermod när det kommer till att roffa åt mig böcker och tro att jag skall hinna läsa allt. Så mig förvånar det ju inte egentligen. Men jag fick lite luft under vingarna och tog tag i saken. Och nu kan jag fylla på min boklista i Läsväskan med hela trilogin på 892 sidor. Tack för den!

Bok två i serien heter Rosensällskapet och av alla tre böcker upplevde jag den mittersta som den trögaste. Jag hade ju mina förhoppningar efter att ha läst den första boken om att Adelina inte skulle vara så typiskt god och enkel att förstå sig på - och där besannandes mina förhoppningar. Det är riktigt intressant faktiskt att Marie Lu är den första författaren på länge som imponerar med att välja en väldigt grym och kontroversiell person att axla huvudrollen. I bok två kan man bara ana vartåt det barkar. Men, ännu efter bok två var jag ändå inte riktigt övertygad.

Men sen small det. I söndags var jag hängig i flunssa och råkade dessutom vara ensam hemma. Bok tre, Midnattsstjärnan, slukade jag i ett nafs och den blev på ett överraskande sätt en mycket bra och sammanfattande avslutning. Det känns nästan som om de två första böckerna bara var förrätten - en rätt så smaklös sådan - för att sedan urarta i en master chef-bjudning utan dess like. Måhända har det också att göra med det att jag nu hade tid att fokusera på min läsning och den lilla detaljen kom att bli avgörande.

Jag kanske inte går så långt att jag kallar Den unga eliten för den bästa trilogin. Men om du har möjlighet att på riktigt sjunka djupt ner i en story så vet du åtminstone att det blir en hujsig slutkläm som inte kommer att lämna dig oberörd. Bok tre var sjukt bra!




 

lördag 9 september 2017

Vad kommer folk att berätta när jag är död?

Har du hört Harry Styles Sign of the Times? Jag älskar den låten. Den spelar morgon och kväll här hemma och det är nåt med den där känslan av melankoli som är så tydlig i den och som passar så bra ihop med höstvindar och krispig luft. 

Och ingen annan låt skulle i mitt tycke passa bättre än den som nyckellåt till Carina Karlssons starka bok Mirakelvattnet. Du kommer kanske ihåg att jag träffade Carina på Grönland i somras och det hon berättade om Mirakelvattnet väckte ett enormt intresse hos mig. Jag är ju ett stort fan av livshistorier och ju äldre jag blir desto fler sådana vill jag läsa. Man kan ju förstås hävda att det har att göra med egna funderingar på liv och död, eller på livsval och öden. Hur man kanske bollar med frågor som varför och tänk om? Alltid när jag läser om andra människors historier blir jag så medveten om att det rätt sällan handlar om val och medvetna handlingar - allt tycks oftast ha att göra med slumpen och lyckliga eller olyckliga tärningskast. Och ett liv kan vara långt. Ens liv kan vara en roman. Eller så kan ens liv sammanfattas i några enstaka meningar efter ens död. Vem var jag? Vem var du?

Det liv vi får följa i Mirakelvattnet är Johannas. När Johanna föds hör hon ihop med sin farfar. Men farfar dör, och efter hans död är Johanna ensam. Den enda hon någonsin hört ihop med är borta för alltid. Hon är en svår person, en nyckfull människa som andra människor har svårt att förstå. Hon passar inte in och bemödar sig heller inte någonsin att göra just det. Men Johanna blir en dotter, en syster, en maka, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor. Hon blir en länk i historien, en person som tar upp en plats och sätter sin prägel. Trots att hon inte vill det. Och trots att hon hela tiden försöker att inte göra just det.

Mirakelvattnet utspelar sig på den åländska gården Löfvik invid Kyrksundet: vattnet som både dränker och befriar. Tidsmässigt rör vi oss mellan 1860-talet och 1930-talet. Den är skriven med ett sjungande språk och det känns som om vartenda ord är noga utvalt och genomtänkt. Det är en bok att läsa långsamt - även om intrigen i sig verkligen inte är långsam eller händelsefattig. Men de visdomar, insikter och iakttagelser som Carina Karlsson med hjälp av Johannas röst för fram kräver att man tar det lugnt. Att man tar in. Tänker och lyssnar.

Där du har satt din fot har någon annan också satt sin långt före dig. Den tanken du just tänkte har mången annan redan tänkt. Och ändå är vi unika personer - alla värda en egen roman. Jag tvivlar starkt på att någon nånsin kommer att skriva en bok om mig: men förhoppningsvis talar någon någongång långt i framtiden om den där Lotta som bodde i sitt hus, läste sina böcker och dansade alltid när tillfälle gavs. Vad tror du att man kommer att säga om dig? Vilka fotspår lämnar du efter dig och vad önskar du att kunde berättas om dig? Det är en svår fråga och - igen - inget du ens egentligen kan göra något åt. Man är den man är, lever som man gör och dör när det är dags. 

Just stop your crying
Have the time of your life
Breaking through the atmosphere
And things are pretty good from here

Remember, everything will be alright

Harry Styles

Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du det.

Carina Karlsson





 

 

torsdag 7 september 2017

Börjar kunna Moriarty nu

Efter tre böcker av Liane Moriarty börjar jag nu känna att jag kan hennes stil. Alla hennes böcker bygger på att det ungefär halvvägs in i storyn händer något stort; en vändpunkt eller en höjdpunkt av nåt slag. För mig som ogillar att inte veta är det olidigt och omänskligt att behöva härda ut. När jag läste Öppnas i händelse av min död kunde jag inte låta bli att bläddra fram så där i hemlighet och läsa det där förbenade brevet men nu när jag läste Andras vänner kunde jag faktiskt vänta ut historien och låta bli att spoila läsningen. 

Andras vänner handlar om tre par som träffas på en grillfest en eftermiddag i Sydney. Som läsare vet man redan i början att något hemskt kommer att hända under grillfesten och sin vana trogen bygger Moriarty upp hela berättelsen genom att låta huvudpersonerna berätta sin sida och sin syn på det som hänt. Man får träffa Erica och Oliver, två trevliga och ordentliga barnlösa vuxna. Och man får träffa Clementine och Sam och deras två döttrar Holly och Ruby. De blir bjudna hem till Vid och Tiffany som har en tio-årig dotter som heter Dakota. 

Medan jag läste första halvan av boken kunde jag inte låta bli att sitta och fundera på vad som ens är möjligt att har hänt på grillfesten eftersom allas liv så tydligt är påverkade. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag komma på nåt som logiskt skulle kunna förklara deras beteende. Och det blev nästan som en lek: tänk om det har hänt - kan det stämma? Och när det slutligen avslöjades vad som egentligen hände blev det lite plattfall. Det visar sig nämligen att bokens intrig hela tiden gått på en massa sidospår och in på oväsentligheter. Man känner sig nästan lurad - och på ett tråkigt sätt. 

Dock måste jag säga att Moriarty är expert på att skildra olika typer av relationer och man kan aldrig beskylla hennes karaktärer för att vara platta eller svartvita. Hon är mycket duktig på att se människor för det de är: kort och gott det som utgör en människas innersta väsen. Och jag tror faktiskt att jag skulle ha storgillat Andras vänner om jag inte hade läst två av Moriartys böcker innan. Det är en bra bok nog men jag hade höga krav och tyvärr nådde den inte upp till dem.    

måndag 4 september 2017

Vänskap, kärlek och hästar

Du är kanske bekant med hästen Sigge? Visste du att Lin Hallberg också skriver för den lite äldre läsaren? Jag har läst Som stjärnor faller och den passar dig som är i högstadieåldern ungefär.

I lågstadiet slukade jag hästböcker och jag har alla mina kära hästböcker kvar här hemma. De påminner mig om en tid då läsning var enbart något glädjefyllt, aldrig tungt eller tråkigt. Tro mig, till och med jag tycker att läsning kan vara just tungt och tråkigt ibland. Som tur hittade jag så småningom andra böcker och genrer efter att jag växt ifrån lågstadiets hästböcker, men i högstadiet skulle jag faktiskt ha älskat att få en hästbok avsedd för den äldre läsaren i min hand och det är just det som Som stjärnor faller är.

Boken handlar om 15-åriga Tess. Liv är hennes bästa vän och deras vänskap är just så nära, fin och härlig som vänskap borde vara. Boken börjar dock med att Tess ska flytta från Stockholm till landsbygden och en av bokens teman är hur vänskapen klarar av den här separationen trots att de pratar in videon till varandra nästan varje dag. I Bäckafallen träffar Tess ungefär lika gamla Tom och hans häst Stjärna. Läsaren får följa med hur Tess dras till Tom och börjar gilla hästar fast hon aldrig varit intresserad av ridning förut.  

Boken är välskriven och lättläst. Skildringen av vänskapen och kärleken känns vacker, uppriktig och äkta. Boken innehåller också sorg och lite mystik. Tess familj har nämligen flyttat till Tess döda mormors hus och Tess känner väldigt tydligt av mormoderns närvaro, precis som om hon ännu fanns kvar. Dessutom är det helt klart att något inte står rätt till med Tom. Läsaren får ganska snart onda aningar eftersom vissa kapitel berättas hur hans synvinkel, men Tess anar ingenting och upplösningen är verkligen hårresande!