söndag 24 september 2017

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

fredag 22 september 2017

En magnifik avslutning


Ransom Riggs heter geniet bakom böckerna Miss Perigrines hem för besynnerliga barn, Spökstaden och Själarnas bibliotek. Trilogin handlar om ett gäng barn med särskilda egenskaper som gör att de tillhör besynnerligheten. Mörka och onda krafter har dock tagit sig in i besynnerligheten och hotar hela världen och det blir upp till huvudpersonerna Jacob och Emma att rädda sina besynnerliga vänner och världen från en säker undergång.

Böckerna är mycket spännande och de passar in i flera genrer tycker jag, men jag skulle helst beskriva dem som fantasy med inslag av skräck. Miljön i alla tre böckerna, men särskilt i den här sista delen är oerhört makaber, grym och vidrig och vissa scener påminner mig starkt om skräckfilmen som genre med galen musik som spelas för högt i bakgrunden och faror som bombsäkert lurar bakom kulisser av diverse makabra föremål och varelser. Men det är faktiskt mest miljön som gör boken så kuslig, för på något sätt vet läsaren hela tiden att det knappast kommer att gå alldeles tokigt i slutet och det känns tryggt.

Också den här sista boken innehåller fascinerande svartvita fotografier som de tidigare böckerna. Det är riktiga, gamla fotografier som författaren lagt mycket tid på att samla ihop från loppisar och arkiv och på bilderna syns många av de besynnerliga personer som beskrivs i boken. Flera av dem ger mig gåshud  för de är så fantasieggande och obehagliga och på något vis störande att man mycket väl förstår hur författaren inte kunnat låta bli att spinna vidare på vilka dessa personer kan ha varit och bygga upp sina karaktärer runt dem. Det är åtminstone så jag föreställer mig att Ransom Riggs har gjort.

En annan sak som gör den här boken till en lite ovanlig trilogi är att alla tre böckerna utspelar sig på en vecka ungefär och det gör förstås att dagarna och nätterna är mycket väl beskrivna samtidigt som det också för läsaren känns som om det var alldeles igår man läste den första boken eftersom de händelserna kommer nära inpå.

Sen måste jag ännu säga att jag bara älskar slutet och jag älskar att det här är en trilogi där man verkligen ärligt kan säga att slutet är helt bäst!


Den första boken är filmatiserad så här ser ni alla tre böckerna plus filmomslaget. Visst är de fantasieggande?




Boken jag läser just nu har faktiskt också ordet själarnas i titeln. Ni kan säkert gissa vilken!


måndag 11 september 2017

En hel trilogi i Läsväskan

När jag stod och botaniserade i bibbans ungdomshylla för några veckor sedan var det en av er elever som där och då högt hyllade Marie Lu´s Den unga eliten-trilogi. Sommaren 2016 läste jag den första delen av trilogin och tyckte då att den kanske inte riktigt höll måttet. Men du som hyllade den råkade säga att det var den bästa trilogin du nånsin har läst. Gissa om det satte myror i mitt huvud. Kan det faktiskt ha varit så att jag missbedömt böckerna helt?

Dessutom råkade det så att jag (fy på mig...) har råkat låna hem fortsättningarna och haft dem liggandes i min "ska-läsa-hög" i en evighet. Jag vet inte ens varför jag lånade dem eftersom jag ju inte ens haft för avsikt att läsa bok två och tre. Det kan väl tilläggas att jag de fakto lider av ett verkligt knarkarlikt övermod när det kommer till att roffa åt mig böcker och tro att jag skall hinna läsa allt. Så mig förvånar det ju inte egentligen. Men jag fick lite luft under vingarna och tog tag i saken. Och nu kan jag fylla på min boklista i Läsväskan med hela trilogin på 892 sidor. Tack för den!

Bok två i serien heter Rosensällskapet och av alla tre böcker upplevde jag den mittersta som den trögaste. Jag hade ju mina förhoppningar efter att ha läst den första boken om att Adelina inte skulle vara så typiskt god och enkel att förstå sig på - och där besannandes mina förhoppningar. Det är riktigt intressant faktiskt att Marie Lu är den första författaren på länge som imponerar med att välja en väldigt grym och kontroversiell person att axla huvudrollen. I bok två kan man bara ana vartåt det barkar. Men, ännu efter bok två var jag ändå inte riktigt övertygad.

Men sen small det. I söndags var jag hängig i flunssa och råkade dessutom vara ensam hemma. Bok tre, Midnattsstjärnan, slukade jag i ett nafs och den blev på ett överraskande sätt en mycket bra och sammanfattande avslutning. Det känns nästan som om de två första böckerna bara var förrätten - en rätt så smaklös sådan - för att sedan urarta i en master chef-bjudning utan dess like. Måhända har det också att göra med det att jag nu hade tid att fokusera på min läsning och den lilla detaljen kom att bli avgörande.

Jag kanske inte går så långt att jag kallar Den unga eliten för den bästa trilogin. Men om du har möjlighet att på riktigt sjunka djupt ner i en story så vet du åtminstone att det blir en hujsig slutkläm som inte kommer att lämna dig oberörd. Bok tre var sjukt bra!




 

lördag 9 september 2017

Vad kommer folk att berätta när jag är död?

Har du hört Harry Styles Sign of the Times? Jag älskar den låten. Den spelar morgon och kväll här hemma och det är nåt med den där känslan av melankoli som är så tydlig i den och som passar så bra ihop med höstvindar och krispig luft. 

Och ingen annan låt skulle i mitt tycke passa bättre än den som nyckellåt till Carina Karlssons starka bok Mirakelvattnet. Du kommer kanske ihåg att jag träffade Carina på Grönland i somras och det hon berättade om Mirakelvattnet väckte ett enormt intresse hos mig. Jag är ju ett stort fan av livshistorier och ju äldre jag blir desto fler sådana vill jag läsa. Man kan ju förstås hävda att det har att göra med egna funderingar på liv och död, eller på livsval och öden. Hur man kanske bollar med frågor som varför och tänk om? Alltid när jag läser om andra människors historier blir jag så medveten om att det rätt sällan handlar om val och medvetna handlingar - allt tycks oftast ha att göra med slumpen och lyckliga eller olyckliga tärningskast. Och ett liv kan vara långt. Ens liv kan vara en roman. Eller så kan ens liv sammanfattas i några enstaka meningar efter ens död. Vem var jag? Vem var du?

Det liv vi får följa i Mirakelvattnet är Johannas. När Johanna föds hör hon ihop med sin farfar. Men farfar dör, och efter hans död är Johanna ensam. Den enda hon någonsin hört ihop med är borta för alltid. Hon är en svår person, en nyckfull människa som andra människor har svårt att förstå. Hon passar inte in och bemödar sig heller inte någonsin att göra just det. Men Johanna blir en dotter, en syster, en maka, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor. Hon blir en länk i historien, en person som tar upp en plats och sätter sin prägel. Trots att hon inte vill det. Och trots att hon hela tiden försöker att inte göra just det.

Mirakelvattnet utspelar sig på den åländska gården Löfvik invid Kyrksundet: vattnet som både dränker och befriar. Tidsmässigt rör vi oss mellan 1860-talet och 1930-talet. Den är skriven med ett sjungande språk och det känns som om vartenda ord är noga utvalt och genomtänkt. Det är en bok att läsa långsamt - även om intrigen i sig verkligen inte är långsam eller händelsefattig. Men de visdomar, insikter och iakttagelser som Carina Karlsson med hjälp av Johannas röst för fram kräver att man tar det lugnt. Att man tar in. Tänker och lyssnar.

Där du har satt din fot har någon annan också satt sin långt före dig. Den tanken du just tänkte har mången annan redan tänkt. Och ändå är vi unika personer - alla värda en egen roman. Jag tvivlar starkt på att någon nånsin kommer att skriva en bok om mig: men förhoppningsvis talar någon någongång långt i framtiden om den där Lotta som bodde i sitt hus, läste sina böcker och dansade alltid när tillfälle gavs. Vad tror du att man kommer att säga om dig? Vilka fotspår lämnar du efter dig och vad önskar du att kunde berättas om dig? Det är en svår fråga och - igen - inget du ens egentligen kan göra något åt. Man är den man är, lever som man gör och dör när det är dags. 

Just stop your crying
Have the time of your life
Breaking through the atmosphere
And things are pretty good from here

Remember, everything will be alright

Harry Styles

Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du det.

Carina Karlsson





 

 

torsdag 7 september 2017

Börjar kunna Moriarty nu

Efter tre böcker av Liane Moriarty börjar jag nu känna att jag kan hennes stil. Alla hennes böcker bygger på att det ungefär halvvägs in i storyn händer något stort; en vändpunkt eller en höjdpunkt av nåt slag. För mig som ogillar att inte veta är det olidigt och omänskligt att behöva härda ut. När jag läste Öppnas i händelse av min död kunde jag inte låta bli att bläddra fram så där i hemlighet och läsa det där förbenade brevet men nu när jag läste Andras vänner kunde jag faktiskt vänta ut historien och låta bli att spoila läsningen. 

Andras vänner handlar om tre par som träffas på en grillfest en eftermiddag i Sydney. Som läsare vet man redan i början att något hemskt kommer att hända under grillfesten och sin vana trogen bygger Moriarty upp hela berättelsen genom att låta huvudpersonerna berätta sin sida och sin syn på det som hänt. Man får träffa Erica och Oliver, två trevliga och ordentliga barnlösa vuxna. Och man får träffa Clementine och Sam och deras två döttrar Holly och Ruby. De blir bjudna hem till Vid och Tiffany som har en tio-årig dotter som heter Dakota. 

Medan jag läste första halvan av boken kunde jag inte låta bli att sitta och fundera på vad som ens är möjligt att har hänt på grillfesten eftersom allas liv så tydligt är påverkade. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag komma på nåt som logiskt skulle kunna förklara deras beteende. Och det blev nästan som en lek: tänk om det har hänt - kan det stämma? Och när det slutligen avslöjades vad som egentligen hände blev det lite plattfall. Det visar sig nämligen att bokens intrig hela tiden gått på en massa sidospår och in på oväsentligheter. Man känner sig nästan lurad - och på ett tråkigt sätt. 

Dock måste jag säga att Moriarty är expert på att skildra olika typer av relationer och man kan aldrig beskylla hennes karaktärer för att vara platta eller svartvita. Hon är mycket duktig på att se människor för det de är: kort och gott det som utgör en människas innersta väsen. Och jag tror faktiskt att jag skulle ha storgillat Andras vänner om jag inte hade läst två av Moriartys böcker innan. Det är en bra bok nog men jag hade höga krav och tyvärr nådde den inte upp till dem.    

måndag 4 september 2017

Vänskap, kärlek och hästar

Du är kanske bekant med hästen Sigge? Visste du att Lin Hallberg också skriver för den lite äldre läsaren? Jag har läst Som stjärnor faller och den passar dig som är i högstadieåldern ungefär.

I lågstadiet slukade jag hästböcker och jag har alla mina kära hästböcker kvar här hemma. De påminner mig om en tid då läsning var enbart något glädjefyllt, aldrig tungt eller tråkigt. Tro mig, till och med jag tycker att läsning kan vara just tungt och tråkigt ibland. Som tur hittade jag så småningom andra böcker och genrer efter att jag växt ifrån lågstadiets hästböcker, men i högstadiet skulle jag faktiskt ha älskat att få en hästbok avsedd för den äldre läsaren i min hand och det är just det som Som stjärnor faller är.

Boken handlar om 15-åriga Tess. Liv är hennes bästa vän och deras vänskap är just så nära, fin och härlig som vänskap borde vara. Boken börjar dock med att Tess ska flytta från Stockholm till landsbygden och en av bokens teman är hur vänskapen klarar av den här separationen trots att de pratar in videon till varandra nästan varje dag. I Bäckafallen träffar Tess ungefär lika gamla Tom och hans häst Stjärna. Läsaren får följa med hur Tess dras till Tom och börjar gilla hästar fast hon aldrig varit intresserad av ridning förut.  

Boken är välskriven och lättläst. Skildringen av vänskapen och kärleken känns vacker, uppriktig och äkta. Boken innehåller också sorg och lite mystik. Tess familj har nämligen flyttat till Tess döda mormors hus och Tess känner väldigt tydligt av mormoderns närvaro, precis som om hon ännu fanns kvar. Dessutom är det helt klart att något inte står rätt till med Tom. Läsaren får ganska snart onda aningar eftersom vissa kapitel berättas hur hans synvinkel, men Tess anar ingenting och upplösningen är verkligen hårresande!



onsdag 30 augusti 2017

Gissa vart jag reste förra veckan!

Jag ska passa på att skriva klart och publicera det här blogginlägget nu då jag just kommit hem från ett bloggevent på bibban med Ellen och Pernilla och känner mig sådär lagom inspirerad att skriva och blogga.

Oj, så sann läsväskans slogan "Att läsa är att resa" varit för mig de senaste dagarna. Det var bokcirkelboken Mannen som talade med elefanter av Lawrence Anthony som förde mig till den afrikanska savannen i Zululand i Sydafrika och det har varit helt fantastiskt kan jag lova! Bokcirklar är som bäst när man får en bok i sin hand som man faktiskt aldrig annars skulle ha läst och sedan bara älskar den.

Nu vet jag igen en massa om elefanter, noshörningar, spindlar, växter och människor som jag inte visste förut. Jag har googlat en hel del medan jag läste också för boken baserar sig på verkliga händelser, på verkliga platser med verkliga personer. Nu vet jag var viltreservatet Thula Thula ligger, varför viltreservat är så viktiga i Afrika, vilka motgångar de kämpar med och jag vet dessutom hur en ökenlo och en serval ser ut. Jag vet också vilken bok min pappa ska få i födelsedagspresent i år, inte illa det heller.

Boken är självbiografisk. Författaren Lawrence Anthony berättar tillsammans med Graham Spence om hur det gick till då han en dag fick ett samtal med erbjudandet att ta hand om en elefantflock. Thula Thula hade inga elefanter från förut men med lite arbete fanns nog förutsättningarna för att ta emot dem. Det var bara en liten hållhake och det var att just den här flocken var mycket rymningsbenägen. Matriarken hade till och med lärt sig hur man tar sig igenom elstängsel. Dessutom hade flockens kontakt med människor varit av det mer negativa slaget så de var aggressiva. Såklart tackade Lawrence Anthony ja och jag njöt av varje sekund jag fick följa med hans kamp för att få flocken att finna ro i Thula Thula. Tjuvskyttar, översvämningar och Afrikas alla majestätiska djur tillförde livet med djuren extra krydda. 

Jag kan bara konstatera att jorden är en magisk plats. Naturen, djuren och vi människor - här finns det oändligt att upptäcka, lära och älska. 

Här är några bilder från Thula Thulas hemsida. Ska vi packa väskan? 






Ja, i brist på finansiering packar vi den med ännu fler läsupplevelser tycker jag. 


tisdag 29 augusti 2017

Det roligaste och mest arbetskrävande jag gjort på länge!

Vad ska man göra när barn och unga inte läser tillräckligt? Varför förstår unga föräldrar idag inte längre vikten av att fostra barnen till läsande individer? Bokens död tar kål på förmågan att djupläsa. Barnens läsförmåga utvecklas inte tillräckligt enbart genom att läsa på nätet. Sagoläsning håller på att gå förlorad. 

Jag älskar att läsa. Jag älskar att tipsa om böcker. Jag älskar att se när mina elever lyckas hitta det där omtalade läsflowet och sjunker djupt ner i en historia; så djupt att vi till och med glömmer att kolla på klockan och lektionen bara drar ut över rasten. Det talas mycket om bokens död och det målas upp skrämmande hotbilder om hur samhället kommer att se ut om vi inte får våra barn och unga att läsa mer. Det är säkert helt befogat. Men det finns också en annan sida av myntet; många hårt arbetande personer som hela tiden försöker hitta på läsfrämjande projekt som ska sporra barn och unga att läsa. Solskenshistorier och skattkistor. Nytänk och välvilja.

Illustratör: Malin Hagström

Mitt bidrag till läsfrämjande projekt är den splitternya sajten Läsväskan, som jag nu äntligen får berätta lite mer om för er även här på Bokduetten. Vi har några riktigt nervkittlande veckor bakom oss då alla grundskolor i Pargas har tagit i bruk Läsväskan och över tusen svenskspråkiga barn och unga skapat sig egna läsprofiler. Igår skickade vi ut ett pressmeddelande till medierna och inom några månader lär vi få veta hur Läsväskan tagits emot i skolorna och OM den kan vara ett verktyg som är att räkna med. Vi hoppas så att den kommer att blir just det. Att Läsväskan skall centrera allt som har med läsundervisning att göra och att den kan bidra till bokmöten, läslust, inspiration och framför allt läsglädje.



Det ligger mängder av arbete bakom Läsväskan. Tack vare ett bidrag från Svenska kulturfonden fick vi i arbetsteamet bakom sajten möjlighet att spinna vidare på ett drömprojekt jag suktat efter i många år - och vilket team vi är sen! Mina medarbetare är bäst och det är så himla härligt att se att vi drar åt samma håll och brinner för det vi gör. Det som började som en liten idé blev något mycket större - en hel sajt med massor av funktioner och ingångsportar till lästräning, undervisningsmetoder och inspiration. Läsväskan har naturligtvis en massa skavanker och varje dag kommer det önskemål om hur den borde se ut och vad den skall innehålla. Och också det är viktigt! Vi jobbar och jobbar och jobbar. Och vi vill så mycket. Och vi är helt säkra på att vi, bara alla i skolorna drar sitt strå till stacken, tillsammans kan utveckla Läsväskan till att blir det vi vill att den skall vara. Möjligheterna är många. Och vi har själva redan tusen idéer om vad vi kunde lägga till och vad vi vill göra av alla sidorna på sajten; skulle det bara finnas lite mera tid och pengar skulle vi erövra världen. Tro mig! 

Jag besökte bibban med mina klasser förra veckan. Och jag höll nästan på att börja gråta. Ni får tala hur mycket som helst om bokens död, varsla om unga som inte läser och komma med goda råd om vad vi i skolorna bör göra för att förbättra läsförmågan hos barn och unga. Men kom för bövelen inte och påstå att mina elever inte läser. En efter en gick de där, fram och tillbaka i ungdomshyllan och tipsade varandra om bra böcker, skrattade högt över nåt i nån bok någon hade läst, travade bok efter bok i famnen och velade hit och dit om vilka böcker de skulle välja. Det är exakt det som krävs för att få en moddalärare att gråta glädjetårar. Barn och unga läser nog. De flesta gör det riktigt bra och av egen vilja. Men försök själv växa upp i den värld vi lever i; med rörliga bilder och snabbt internet, krav på att hänga med och hinna med allt. Hobbyn och läxor, kompishäng och familjeresor, idrottsturneringar och ont om tid - hela tiden ont om tid. Jag fattar dem så otroligt bra. För att man skall ta sig an att läsa behöver man lugn och ro. Man behöver dötid och soffhäng. Det är inte våra barn och unga det är fel på - utan våra stressiga vardagar. Ger jag dem tid att läsa i skolan läser de mer än gärna. För i skolan måste man gå, man får inte ha telefonen framme och då kan man faktiskt - njuta - av att läsa en bok. Faktiskt!

Ni skall få se Läsväskan växa! Materialbanken i den blir större och större ju fler som använder den och ju fler som registrerar sig. Än så länge är det skolelever i Pargas som får göra det - och om nio år får vi se den första eleven komma i mål med sin grundskole-Läsväska som följeslagare. Det blir en så himla spännande resa.

Min dröm var att visa omvärlden att läsning är skoj. Min dröm var att locka med så många som möjligt på en oförglömlig resa. Min dröm var att göra nåt bra; sammanstråla elever kring böcker, hjälpa lärare att inspirera sina elever, sporra elever att läsa mer, visa att vi lärare gör ett hejdundrande arbete ute i skolorna och att det vi gör spelar en roll. Att det räknas. Att det räcker till!

Så, vi utmanar alla negativa rubriker och varslande forskningsresultat och kör vidare. Fortsätter läsa, fortsätter jobba.

Illustratör: Malin Hagström
   

      

onsdag 23 augusti 2017

Danielas svar och bortförklaringar

Jag känner igen det Lotta skriver, det är inte alltid så lätt att tycka till om det man läst. Det är helt klart att jag också först och främst läser för min egen skull, bloggtexterna om böckerna kommer i andra hand. 

Jag tänkte bortförklara min tystnad med att jag läst ett par böcker som Lotta redan bloggat om, bl.a. Vi två av Andy Jones och då känns det ju dumt att skriva om boken på nytt. Jag gick på samma försäljningstrick som Lotta, d.v.s. pärmtexten om att boken skulle påminna om En dag. Jag hade bara läst ett par kapitel då Lotta förvarnade mig om att den inte alls gör det och kanske tack vare att jag inte längre hade den förväntningen på boken gillade jag den faktiskt rätt mycket. Jag berördes av Fishers och Ivys kärlekshistoria, eller kanske mer av deras övertygelse om att deras kärlek är värd att kämpa för, också då livet bjuder på motgångar av värsta tänkbara sort.

Men nu ska jag förstås svara på Lottas frågor. Kul! Sånt gillar jag.

- Hur blev din lässommar? 
Tack bra! Jag läste på stranden, i soffan, i sängen, i husvagnen, i solstolen på bakgården... Jag läste i sol och i regn (inte att rekommendera på stranden dock, åtminstone inte med lånad bok...). Jag läste några bra böcker, några sjukt bra böcker och nästan ingen bok som gjorde mig besviken.
 
- Läste du det du hade planerat? Mer eller mindre?
Jag hade lite tänkt att jag skulle avverka några olästa ungdomsromaner som står här hemma i bokhyllan, sådana du redan bloggat om. Jag vill ju ta dem med mig då jag börjar jobba igen, men sen snöade jag ju lite in mig på andra världskriget och Jenny Colgan så det blev inte så många ungdomsromaner. Fast nu när jag bläddrar bakåt i bloggen märker jag ju att jag läste hela Utvald-trilogin av Ally Condie också. Jag läste nog i den takt jag tänkt mig ungefär, någon lässvacka hade jag i alla fall inte.
 
- Vilken var sommarens bästa?

- Någon bok som blev en besvikelse?
Tja, Stor magi var ju inte riktigt mig grej. Lite besviken blev jag också på Den lilla bokhandeln runt hörnet.

- Vad skall du läsa i höst? Någon bok som du ser extra mycket fram emot att läsa?
Den frågan är lätt att svara på. Här ser ni vad som kom på posten idag:


Av dessa ser jag mest fram amot att få läsa tredje delen om de besynnerliga barnen av Ransom Riggs, alltså Själarnas bibliotek. Förutom dessa tre vill jag jättemycket läsa Johanna Holmströms bok Själarnas ö, men jag vet inte om jag vågar. Jag fattar ju att det är mer än en bok om en kvinna som dränker sina sovande barn, men jag vet inte om jag klarar det ändå. I måndagens avsnitt av Efter nio var författaren Michaela von Kügelgen en av gästerna och där berättade hon bl.a. om sin debutroman Vad heter ångest på spanska? och den hoppas jag också att det blir av att läsa i höst. Om du som läser det här har läst Holmströms bok kan du väl peppa mig lite så att jag vågar läsa den, visst?

Tack och god natt!

tisdag 22 augusti 2017

Några frågor till dig Daniela

Jag läser nog. Jag läser varje dag och så mycket jag bara hinner. Men med skolstart, lanseringen av vår sajt Läsväskan (ska snart avslöja allt om den!), allt praktiskt med barnens skola och hobbyer och och och... är det svårt att fokusera tillräckligt för att skriva om alla böcker. Dessutom tycker jag att jag befinner mig i nån sorts limbo när det kommer till att tycka till: jag har svårt att formulera mina åsikter och känna efter vad jag egentligen tycker om det jag läser. Just nu verkar läsningen mest ha en lugnande effekt på mig. Något jag vill göra för att inte behöva tänka - och det skall ju läsning också få vara.

Jag har läst följande böcker: Stefan Einhorns Pappan, Meg Rosoffs Justin Case, Maria Goodins En nypa salt, Carina Wolff-Brandts Kalle Knaster, Miranda och rövarkaptenens hämnd, Jakob Wegelius Mördarens apaMarie Lus Rosensällskapet och just nu läser jag Liane Moriartys Andras vänner.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med detta inlägg - för jag tänker inte skriva så mycket om de böcker jag har läst. Faktiskt. Men om jag har en blogg som folk ändå läser kanske jag iallafall bara kan be er sprida en massa kärlek och glädje runtomkring er just nu. Det behövs i vårt samhälle som motvikt till alla skrämda invandringsfientliga inlägg som ploppar upp lite här och där. Oj vad jag skulle önska att alla förstod att hat och ondska kan motarbetas med kärlek och respekt. Allt handlar om människors individuella handlingar: det finns inga bad guys - bara felaktiga val. Och om inte du kan ändra på andra människors val kan du alltid se till att själv handla rätt. Ni kan ju den där berättelsen om cherokee-indianen som undervisade sitt barnbarn om livet. Den där det fanns två vargar som stred. Kom ihåg att mata rätt varg nu!

Jag fick ett tips att kolla mini-serien Big little lies av min jobbekompis Linn. Visst kommer du ihåg Danielas och min läsning av Moriartys Stora små lögner? Både boken och mini-serien är mycket bra. Läs boken först så får du mysa lite extra och behöver inte spänna dig framför skärmen lika mycket. Rekommenderas!

Till sist tänkte jag spica upp bloggen lite med några sommarläsningsfrågor åt dig Daniela:
- Hur blev din lässommar?
- Läste du det du hade planerat? Mer eller mindre?
- Vilken var sommarens bästa?
- Någon bok som blev en besvikelse?
- Vad skall du läsa i höst? Någon bok som du ser extra mycket fram emot att läsa?

Go for it!




onsdag 16 augusti 2017

Den tyska flickan

Medan Lotta försökte smälta Grönland har jag kämpat någon vecka med att smälta en av de vackraste, mest häpnadsväckande och berörande böcker jag någon sin läst. Nu börjar jag känna mig redo att ge boken en beskrivning.

Jag har alltså läst Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Boken är hans debutroman och originalspråket är spanska. Boken behandlar ett stycke historia från andra världskriget som hittills varit helt okänt för mig och det är en av orsakerna till att jag uppskattade boken så mycket. Också de här människornas öde borde alla känna till. Boken är således baserad på verkliga händelser men personerna fiktiva så som jag förstår det. 

Hannah Rosenthal är 12 år gammal och har levt ett hittills sorglöst liv i en mycket välbärgad familj i Berlin. Men så blir det år 1939 och grannfrun börjar kalla henne för "ditt smutsiga kryp", på gatorna marscherar soldater och flaggor i rött, vitt och svart hänger snart i varje gathörn. Hannah måste sluta skolan och pappan blir avstängd från universitetet där han jobbar. Hannah förstår inte, hon är ju lika tysk som alla andra, eller? I en rörande scen sätter hon sig i badet i skållhett vatten och skrubbar och skrubbar tills huden är alldeles röd och ren men alla andra ser henne fortfarande som lika smutsig och ovärdig. 

Hannahs föräldrar lyckas skaffa visum till Kuba och tillsammans med Hannahs jämnåriga vän Leo och hans pappa åker de iväg med SS St Louis mot Havanna. Planen är att de ska ta sig vidare till New York därifrån. Problemet är att då fartyget anländer med drygt 900 judar ombord vill Kuba inte ta emot dem. Fartyget har blivit en dödsfälla. I slutet av boken finns namnteckningar på samtliga passagerare som i verkligheten fanns ombord på St Louis och även några foton med bildtexter som berättar vilket öde som drabbade personerna på bilderna. Det var riktigt svårt att ta sig samman efter att ha läst de sista sidorna i boken.

Boken innehåller också en nutidsberättelse. Den handlar om Anna Rosen som år 2014 är 12 år gammal och bor i New York med sin mamma. Anna har aldrig träffat sin pappa för den septemberdag hennes mamma skulle berätta för Annas pappa att hon väntade barn kom han aldrig hem från jobbet. Den dagen hände något som förändrade vår värld på allvar. Anna får hur som helst ett brev från Kuba av en gammal släkting till pappan och åker dit för att få veta mera om honom.

Det är väl barnets perspektiv eller egentligen barnens som gör boken så rörande. Hannah är helt utelämnad till föräldrarnas beslut och hennes liv hänger bokstavligen på att de väljer rätt. Trots att hon är ett barn är hon helt oskyddad för omvärldens ondska och det är ju helt omöjligt att förstå. Instinkten att skydda varje barn är så primitiv och självklar och finns i varje cell i min kropp. Sedan finns ju parallellen till vår egen värld hela tiden där eftersom det är så många som flyr via havet och det enda de vill ha är ett ställe att leva ett liv på. De har också lämnat ifrån sig allt och sällan blir de emottagna med öppna armar. Och vi kan vara säkra på en sak -  den här boken berättar en historia som aldrig någonsin får upprepa sig, aldrig! Sedan är det ju ganska svårt att lägga ifrån sig en bok som börjar med meningen "Jag var nästan 12 år gammal när jag beslutade mig för att döda mina föräldrar.". Armando Lucas Correa fångar verkligen läsarens uppmärksamhet och håller den kvar från första meningen till den sista.



söndag 13 augusti 2017

Jag kunde hitta på precis vad som helst

Grönland hörni. Det tog mig en dryg vecka att smälta alla intryck och sakta men säkert börja författa på detta blogginlägg. Du milde - ännu också tycks det vara svårt att veta vad jag skall skriva och hur jag skall få till det. För det är ju så - det vet vi alla - att själva upplevelsen är svår att förmedla vidare. Eller så är det kanske som Mikael Niemi sade: "Verkligheten kan man ju alltid tänja lite på så passa på att dra till med några riktigt häftiga historier från Grönland. De flesta har ändå inte varit där så de kommer att tro på allt ni säger."

Men det känns inte ens som så att jag behöver överdriva. Upplevelsen var riktigt tillräckligt mäktig precis som den var.



Det blev vackra Köpenhamn en dag och följande morgon flög vi med Air Greenland till den lilla byn Kangerlussuaq på västra Grönland. I Kangerlussuaq finns Grönlands största flygplats (som ursprungligen var en amerikansk militärbas) och det är där man mellanlandar för att sedan ta sig ut till andra byar och städer med mindre flygplan. Känslan av att stiga ut ur planet var enorm. Det är inte så ofta jag blir tyst och inte vet vad jag skall säga - men just det hände här. Landskapet, fjällen, fjorden, luften, himlen, fälten; det blev andäktigt. Vägen från Kangerlussuaq är den längsta vägen på hela Grönland och den är 40 km lång. Byn ligger ca 30 km från inlandsisen, men tyvärr fick inte vi uppleva inlandsisen alls. Men men - man brukar ju säga att det är bra att nåt blir ogjort så att man har en orsak att återvända!




Efter några timmar på flygplatsen i Kagerlussuaq flög vi vidare till Sisimiut där sommarkursen skulle hållas. Sisimiut är den näststörsta staden på Grönland och har ett invånarantal på ca 5500 invånare. Vi inkvarterades på Bygge- och Anlaegsskolens kollegium och gick på middag till Sjömanshemmet där vi åt varje morgon och kväll tillsammans. Det blev en väldigt lång dag, även pga tidsskillnaden på 5 timmar, så bara vi alla fick våra nycklar och lakan var det så otroligt skönt att krypa i säng.





Följande förmiddag var det dags att inta kunskap. Först ute var Kunuunnguaq Fleicher, som berättade om skolreformer på Grönland och efter honom höll språk- och litteraturforskaren Kirsten Thisted en introduktion till grönländsk litteratur. Alla föreläsare skulle ju på ett eller annat sätt tangera ordet identitet, vilket var det genomgående temat för kursen. Den första föreläsningen för dagen var rätt så svår att hänga med i - dels pga av ämnet men också pga av språket och mycket gick mig nog förbi. Kirsten Thisted däremot lyckades ge en fin helhetsbild av vilken ställning litteratur har och har haft på Grönland och kunde tipsa om en del noveller som jag gärna skulle vilja läsa: t.ex. Inuusuttut (Ung i Grönland), Zombiet Nunaat (mer om den senare) och Homo Sapienne.

Och vet ni; samma dag begav vi oss ut på en fjällvandring och det är nog det allra häftigaste minnet från hela resan. Jag har tidigare fjällvandrat men inte så mycket uppför som under den här vandringen. Jag började tufft och var rätt så mallig eftersom jag alltid tyckt att mina lårmuskler bruka bära mig ganska långt (nån fördel med dem också, kanske den enda dock...) men fick nog bita i sura äpplet efter att vi nådde en topp och insåg att vi hade en tredjedel kvar. Det blev en hejdundrande utsikt och en välförtjänt paus däruppe istället. Det var härligt det också! Och på vägen ner fick två i vårt gäng för oss att ta ett dopp i den kalla älven som så vackert rann ner för sluttningen. Sagt och gjort - och den känslan var nog den bästa!





De författare vi fick höra på Grönland var Carina Karlsson (Åland), Sara Margrethe Oskal (Norge), Sörine Steenholdt (Grönland), Naja Marie Aidt (Danmark) och Mikael Niemi (Sverige). Jag vet inte om jag alltid är så här lättflörtad men åhh vad imponerad jag blev av var och en av dem! På nåt sätt känns det som om författare lever ett lite intressantare liv än vad vi vanliga dödliga gör. Som om de ser världen och upplever livet med mer substans än vi andra. Det är klart att det inte är så - men när man har ett språk och en sådan fantastisk berättarförmåga är det lätt hänt att man faller tillbaka i tron att det måste vara just så! Själv blev jag väldigt tagen av vad Carina Karlsson berättade om sin egen barndom och hur ens identitet hänger samman med den barndomsmiljö man vuxit upp i. Jag skall vilken dag som helst börja läsa hennes bok Mirakelvattnet som utspelar sig på gården Löfvik på Åland. Och jag är så ivrig på att börja läsa den - och dessutom väntar jag med spänning på Karlssons nya bok Algot som ges ut senare i år. Där är två böcker det defintivt lönar sig att läsa. Det kan jag lova utan att ha läst någondera av dem! Om du väntar några veckor får du en mer ingående analys av Mirakelvattnet här på bloggen!



Mikael Niemi var också en härlig typ! Hans föreläsning var den mest underhållande av dem alla och det är verkligen inte svårt att förstå att han tagit plats som en av Sveriges mest omtyckta författare. Han berättade om hur det gick till när storsäljaren Populärmusik från Vittula blev till och hur han - (enligt honom själv) mot alla odds - blev tilldelad Augustpriset år 2000. Vilken historia! Men kanske är det så att en historia blir riktigt bra först när man kan bre på lite extra; och det knepet har Niemi verkligen bemästrat. Även han skriver på en bok och när den kommer ut är står jag och köar efter den. Det borde också du göra!



Förutom att få lyssna på en massa intressanta föreläsningar fick vi också en vacker morgon åka ut till den nedlagda fiskebyn Assagutaq. Det blev också en otrolig upplevelse. Himlen känns så stor och öppen på Grönland men när man åker ut på havet förstår man vilka naturkrafter det handlar om. Det är svårt att beskriva. Och när valen dyker upp ett tiotal meter från båten får man nog svälja en eller två gånger extra för att ens lite förstå vidden av den värld vi lever i. Hujsigt!






Samma eftermiddag, efter båtfärden, turistade vi i Sisimiut och tog oss ett dopp i det iskalla vattnet i Baffin Bay. Då kände vi att vi levde. 



Om jag skall nämna någon sämre detalj i resan så var det maten och myggen. Men vem bryr sig om det när man får uppleva något så stort som detta? Inte jag iallafall. Minnen, vänner, erfarenheter, ny kunskap, insikt. Grönland satte sig djupt i mitt hjärta. Och det finns där att ta fram när novembermörkret kommer och tröttheten med det. Och jag kommer definitivt att återkomma till Grönland i kommande blogginlägg - inte minst eftersom jag har en hel hög med lästips att börja kryssa av. Vilken resa det var! 

Jag <3 Grönland!     



fredag 4 augusti 2017

Ingen magi här inte

Jag är säkert inte alls rätt person att skriva det här inlägget för självhjälpsböcker är nog så inte alls min grej. Några få har jag påbörjat och ännu färre har jag läst till slut men Stor magi -  leva kreativt utan rädsla av Elizabeth Gilbert är en av dem.

Boken vill uppmuntra läsaren att leva ut sin kreativitet, oavsett om det handlar om att syssla med konståkning eller skrivande eller något där mitt emellan. Författaren tar itu med de rädslor som vanligtvis blockerar vår kreativitet och ger läsaren tips om hur man kan tänka för att övervinna dem. Detta varvas med många och delvis underhållande anekdoter ur författarens eget liv. Visst tycker jag att Gilbert träffar rätt då hon listar våra rädslor men liksom i många andra självhjälpsböcker tycker jag att författarens ton och råd är så himla självgoda. Jag hit och jag dit och min vän som gjorde si och exet som gjorde så, men jag som gjorde rätt gör så här.

Jag känner inte alls att jag skulle bli befriad på något sätt om jag vågade vara mer kreativ, jag vill tro att jag lever ett för mig sådär passligt kreativt liv. Så jag behöver säkert inte den här boken (tror jag). Jag inreder lite, bakar lite tårtor och skriver lite blogg och någon gång kanske jag målar ett prinsesslott eller nåt då jag försöker få barnen att intressera sig för att teckna. Faktiskt känner jag nog att jag vågat övervinna lite av mina rädslor då jag gjort tårtor med dekorationer och grejs till t.o.m andra familjers bröllop och dop. Det är kreativitet för mig.

Sen får jag bara nippor då någon kommer och påstår att idéer är typ väsen som svävar runt och knackar på och drar vidare om de blir ignorerade (Citat: "För om sanningen ska fram tror jag att kreativiteten är en trollkraft av inte helt mänskligt ursrprung.") eller då en författare till en självhjälpsbok i sin bok skriver "När jag till exempel får höra att någon vill skriva en bok för att hjälpa andra, så tänker jag alltid: Snälla, gör inte det. Snälla försök inte hjälpa mig. Visst är det rart av dig att vilja hjälpa andra, men var snäll och gör inte detta till ditt enda kreativa motiv... för då blir din avsikt alltför uppenbar och tyngande för våra själar." 

Men snälla Lotta, om jag är helt ute och cyklar här kan du väl upprätta bokens rykte på den här bloggen då det är din tur att ha den i bokcirkeln, visst?



Mitt nästa blogginlägg däremot kommer att handla om en bok som troligen hör till de tio bästa jag någonsin läst, jag har bara slutet kvar nu och jag är mycket fascinerad och berörd. Missa inte det inlägget!

söndag 30 juli 2017

Så typiskt mig

Det händer ganska ofta att jag totalt låter mig uppslukas av någonting och bara låter mig svepas med. Då det gäller böcker är det som tur ganska ofarligt och dessutom himmelskt avkopplande. Den här månaden var det ju Jenny Colgan och Ally Condie som förhäxade mig. Så ni kan tänka er att det är tomt nu då jag läst klart Condies trilogi och också min tredje bok av Colgan. Men snart kommer jag in i det skedet då det bara är skönt att ta itu med en ny och helt annorlunda bok och det är precis vad jag ska göra efter några dagars läspaus här nu.

Angående Utvald som tredje boken efter Matchad och Korsad heter kan jag lätt konstatera att trilogin höll mig i spänning ända till slutet. Det jag tänkte mest på medan jag läste sista boken var nyheten som National Geographic publicerade för någon vecka sen om att man hittat en flytande plastsamling större än Mexico i Stilla havet. Det är ju precis lika galet som det låter. Helt absurt faktiskt. Också här i Finland har mängden plast som hamnar i havet uppmärksammats mycket i media i slutet av juli. Allt detta har egentligen ingen större koppling till just den här dystopin men gemensamt för många dystopier är att miljöförstöringen är en orsak till den dystra framtid boken utspelas i. Vi gör faktiskt inte tillräckligt för att ta hand om vår planet. Inte alls. Och jag kan inte låta bli att undra om jorden faktiskt håller på att bli lika ogästvänlig att bo på som i våra dystopier.





Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan utspelar sig däremot i en riktigt mysig och rätt så orörd del av vår värld, nämligen på den Skotska landsbygden. Den handlar om Nina som på grund av stadens inbesparingar blir av med sitt arbete som bibliotekarie (vem behöver traditionella bibliotekarier som bara lever för att para ihop rätt bok med rätt person i vår multimodala värd, liksom?) och tar ett kliv in på okänd mark då hon bestämmer sig för att öppna en bokhandel i en gammal varutransportbil som egentligen är så stor att hon är rädd för att köra den. Miljön påminner ganska mycket om miljön i Colgans böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden och då det dessutom dyker upp inte en utan två oemotståndliga män också i den här boken är jag ganska säker på hur det ska sluta. Jag gillar verkligen den intima stämningen som finns i Colgans böcker men visst är det lite trist då en författare skriver samma historia två gånger men med lite olika karaktärer med lite olika problem? Men bara lite trist för det är verkligen en ganska bra historia Colgan berättar och jag lät mig ju som sagt svepas med.




onsdag 26 juli 2017

En av de bästa denna sommar!

Jag har hunnit läsa ganska många ungdomsromaner denna sommar. En del bättre och en del sämre, som det sig brukar. Men Lögnernas träd av Frances Hardinge är definitivt en av de allra bästa.

Det Hardinge lyckas med är att placera en modig och företagsam fjortonårig tjej i det viktorianska 1800-talets patriarkala England. Det är en strikt och pryd period i landets historia och då är det definitivt ingen som tar sig tid att lyssna eller bry sig om vad en ung flicka har att säga. Dessutom blir boken en blandning av historisk roman och spökhistoria kryddat med pusseldeckardrag och magi. Slå det du om du kan!

Det är alltså lite svårt att genrebestämma boken. Den handlar om Faith som tillsammans med sin familj, familjen Sunderly, flyttar från Kent till Vane Island där pappan skall övervaka några utgrävningar vid några intressanta grottor på ön. På vägen dit får Faith höra skvaller om att pappan egentligen är en stor bedragare och skojare och att familjen i verkligheten flyr eftersom pappan har blivit avslöjad. Men det är ingen som berättar något överhuvudtaget för Faith. Det hon skall göra är att lära sig bli en värdig kvinna, en kvinna som vet sin plats, inte ställer frågor eller är i vägen för de intelligenta männen som styr världen.

Det är bara det att Faith är så mycket smartare än alla andra. Hon är så beläst och så klarsynt att hon slår de flesta män med hästlängder och att bara titta på och kuva sig för idioti och fånigheter är inte hennes grej. Så, när pappan omkommer under mystiska omständigheter och polisen tror att det handlar om självmord tar Faith saken i egna händer och börjar ta reda på vad det egentligen har hänt. I jakten på ledtrådar hittar hon en dagbok där pappan skriver om den allra största upptäckten han gjort: ett träd som lever på lögner och avslöjar hemligheter. Och ju mer Faith dras in i sin pappas historia nystas sanningen fram. Men det är en sanning som har ett väldigt högt pris.

Det finns bara ett men när det gäller den här boken. Och det är att den är rätt så krävande. Språket anammar 1800-talets England och samhälle och det gör att man nog behöver ha ganska bra läsförståelse och ordförråd för att hänga med. Men om du hör till dem som läser rätt så mycket har du således en pärla att se fram emot! Lögnernas träd är vinnare av ett av de allra mest prestigefyllda bokprisen i Storbritannien och Irland: Costa Book of the Year - och det är jag inte alls förvånad över! En grymt bra bok, helt enkelt!       


måndag 24 juli 2017

Nu bär det av!

Ni ska veta att det är rätt så nervöst att vara Lotta just nu.

Jag håller som bäst på att packa väskan och fundera på vad man kan behöva med när man reser till ett så udda resmål som Grönlands västkust. GRÖNLAND! Jeez, idag är det tydligen 8 grader och mulet i den lilla kuststaden Sisimiut dit vi är påväg. Sisimiut har ca 5000 invånare och är den nordligaste hamnstaden med en isfri hamn under vinterhalvåret och är även Grönlands näststörsta stad. Det går inte att nå Sisimiut med bil (likt många andra orter på Grönland) och det finns bara en kort landningsbana för mindre flygplan. Det blir således en mellanlandning i Kangerlussuaq, som ligger endast 30 kilometer från inlandsisen. Dit flyger vi från Köpenhamn på onsdagmorgon!

Varför Grönland då kan man ju undra? Grönland är för mig ett av mina absoluta drömresemål. Så, när jag för två år sedan på Island hörde om att Nordspråk ordnar en sommarkurs där, bestämde jag mig för att jag skulle göra allt för att få joina! Och det lyckades! På Grönland kommer vi att få träffa lärare från alla nordiska länder och vårt egentliga tema är nordiska identiteter. Men vi kommer att få träffa och höra språk- och litteraturforskare och författare och knyta kontakter med en massa likasinnade personer från våra grannländer i väst. Jag ser så otroligt mycket fram emot allt vi skall få vara med om och allra mest längtar jag efter att få höra Mikael Niemi berätta om sitt författarskap. Av hans böcker har jag läst Blodsugarna, Populärmusik från Vittula och Fallvatten

Så, det är nog mest varma och praktiska kläder som åker ner i väskan. Någon solsemester i ordets egentliga bemärkelse kommer det definitivt inte att bli - men nog däremot sol för sinnet, välmåendet och hjärnan. Och sådana semestrar älskar jag. Fjällvandringar, nordisk hygge, intressant mat, natur, båttur, bra föreläsare, vänner (både gamla och nya) och äventyr. 

Och så hoppas jag förstås komma hem tillbaka med en massa boktips om läsvärda nordiska böcker. Och full av motivation inför kommande läsår och stundande utmaningar på jobbet och hemma, förstås! Internätet lär dock inte vara det bästa dit vi ska så några blogginlägg är skrivna och schemalagda för de kommande dagarna. Titta in här och läs dem vettja! 

Medan jag befinner mig på Kalaallit Nunaat, världens största ö. Wish me luck...  

Bilden lånad från Explorra

En annan mellanrapport

Precis som Lotta har jag just avslutat andra delen i en trilogi. Det är förstås Ally Condies bok Korsad som jag talar om. 

Jag måste säga att andra delen faktiskt bara ökade mitt intresse för serien. Mitt inlägg om den första boken Matchad finns här. Det är ju faktiskt ganska ofta så i trilogier riktade åt ungdomar att huvudpersonen i den andra boken befinner sig i något slags svacka där hen inser att allt inte är så som det såg ut att vara och hen tvivlar ofta på sin egen förmåga att fatta rätt beslut och reda upp hela situationen. Tyngden av revolten trycker ner. Ganska ofta gör det att jag tycker att den andra boken är den tråkigaste i serien även då det är fråga om en väldigt bra serie, men ibland som i Korsad funkar det bara så himla bra att man blir helt tagen av spänning och nyfikenhet.

Samfundet har särat på Cassia och Ky och de letar efter varandra. De är så nära varandra men det tar länge innan de möts. Cassia tror att revolten mot samfundet är lösningen på allt men Ky har sina tvivel och han litar varken på samfundet eller motståndsrörelsen. Hur stark är Cassias och Kys kärlek? Håller kärleken fast de vill välja olika vägar?

I samfundet är det ingen som kan forma bokstäver för hand, det är en sedan länge utdöd konst. Men det visar sig att Ky kan det, han har lärt sig i de yttre provinserna där vissa gamla seder ännu finns bevarade. Han lär Cassia att skriva sitt namn. Tycker ni att vi behöver kunna skriva för hand? När skrev ni något för hand senast? I samfundet är det förstås också förbjudet att skriva för att skapa något bestående med egna ord överhuvudtaget eftersom allt av värde redan har skrivits. Det är då Cassia vågar börjar sätta ihop ord till egna dikter i huvudet som läsaren börjar förstå vad samfundet egentligen har tagit ifrån dem. 



lördag 22 juli 2017

Trodde att jag trodde fel

Ni kommer ihåg min entusiasm över boken Röd drottning, som jag kallade det bästa sedan Divergent. Nåväl, jag fick tag på den andra boken i serien - Glassvärdet - och blev så paff över början att jag nästan började gråta. Vad fasiken? Hur kan en första bok vara så otroligt fängslande och fortsättningen en sådan flopp? - hann jag tänka.

Ärligt talat så tänkte jag nästan ge upp. Victoria Aveyard har valt att låta bok nummer två i serien starta upp mitt i en lång och utdragen actionscen och det är sådan fart på handlingen att man knappt får andan. Det blir liksom ingen upptrappning alls; och det känns nästan som om storyn bara helt enkelt fortsätter där den slutade i del ett, men utan den rätta känslan. 

Men tack och lov blev det bättre. Ju mer man läser desto lättare blir det att komma in i historien igen och det blir onekligen spännande! Så, tur att jag inte lade boken åt sidan och tur att det inte sen heller blev totalfiasko. Jag kan faktiskt däremot nu, efter att ha läst boken, tycka att det är ganska kul med en dystopi där huvudkaraktären inte är statiskt god utan faktiskt får utrymme att utvecklas och får tveka i vem hen är. Det finns massor av tankar om kretsar i mitt huvud just nu och som jag mer än gärna vill få svar på.

Hur kommer det att gå med Maven till exempel? Den elaka prinsen kan ha lite fler sidor och överraskande personlighetsdrag än vad man hittills som läsare fått sig en uppfattning om. Är Mare faktiskt på rätt väg alls? funderar jag också. Vems intressen är det egentligen hon bejakar när hon letar upp personer med rött blod men silvriga förmågor? Har hon gått för långt och kommer hon nånsin att kunna vara den hon önskar sig vara?

Min entusiasm fick sig en liten törn men det kräver nog att jag läser den tredje och sista delen i serien innan jag kan uttala mig helt och hållet. Kungens fånge lär komma ut på svenska i augusti.

Hoppas hoppas den håller måttet!   


onsdag 19 juli 2017

Det lilla bageriet och hur det gick sen

Jag blev ju lite betagen av blandningen av romantik, idyll och allvar som Jenny Colgan målade upp i Det lilla bageriet på strandpromenaden. Mest betagen blev jag kanske av miljön. Det blogginlägget kan ni läsa här.

Så jag gjorde det enda kloka och återvände till Cornwall. Om jag skulle ha råd att ens titta på resor skulle Cornwall ligga högt upp på min lista just nu kan jag säga. Om du inte läst del ett och verkligen inte vill veta för mycket om Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden kan du sluta läsa nu. Jag ska bara först säga att del två är nästan lika bra som del ett och därmed läsvärd. Nåja, det har gått ett par år i Pollys liv. Hon och Huckle är lyckliga tillsammans. De bor i en fyr med lunnefågeln Neil. Men så dör Pollys arbetsgivare och arvtagaren och den nya chefen är en sexistisk skitstövel. Alltså jag önskar så att han skulle... ah, jag vet inte ens vad alltså! Bara sluta existera, typ. Urk. Så snart står Polly utan jobb och Huckle tvingas flytta tillbaka till USA för att förtjäna pengar och reda upp efter sin bror (en skitstövel han också). Och någonstans på vägen förvandlas även Huckle nästan till en skitstövel och Polly till en martyr.

Jag önskar lite att Polly och Huckle hade fått vara fiffigare människor än så och inte välja de här så stereotypa lösningarna på sina problem. Fast bilden Colgan målar upp är ju helt realistisk. Det är väl ofta just så här folk är även om man kunde önska annat, eller att könsrollerna ens varit omvända.

Den tredje boken om Polly var utlånad på bibban. Synd för även om titeln på den är Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden hade jag gärna läst den på momangen. Men jag lånade hem en annan bok av Colgan istället.




tisdag 18 juli 2017

Vad skönt att ha hela livet utstakat för sig, eller?

Tänk dig att aldrig behöva ha beslutsångest! Ganska skönt, va? Du som är ung och hör till den den egentliga målgruppen för boken jag ska presentera här funderar kanske på vad du ska sätta på dig till skolan idag (ja eller inte just idag eftersom det tack och lov är sommarlov men eftersom du hänger här på bloggen är du ju en fiffig typ så du fattar vad jag försöker säga)  eller så funderar du kanske på vilken utbildning du ska satsa på eller på vilken kille eller tjej du en dag kommer att förälska dig i. Och om du är småbarnsmamma som jag funderar du kanske på vad du ska laga till mat idag.

Om du levde i framtiden, någonstans där dagens Nordamerika ligger, i samma dystopiska värld som Cassia, Xander och Ky skulle du aldrig behöva bekymra dig för något av detta. Där är allt förutbestämt på basis av ens personlighet. Det är helt enkelt effektivast så. Mat med rätt näringsvärde levereras dagligen hem till dig. Det finns bara en sorts dräkt för vardag och en sorts klädnad för fest.

Ally Condie heter författaren bakom trilogin där första delen har titeln Matchad. Boken heter så för att huvudpersonen Cassia har fyllt 17 år och därmed ska få veta vilken pojke samfundet har funnit att är den lämpligaste matchen för henne. Den personen ska hon gifta sig med det året de fyller 21 och därefter får de skaffa barn. Cassia får också under sitt sjuttonde levnadsår veta vilken arbetsplacering samfundet valt åt henne och i och med detta är hennes sorglösa barndom definitivt slut. Men det verkar som om samfundet knakar lite i fogarna. Saker som egentligen inte borde kunna hända i deras hårt kontrollerade värld sker ändå och Cassia inser att samfundet är långt ifrån perfekt. Sakta men säkert ökar hennes nyfikenhet om vad som finns utanför samfundet och också modet att våga göra uppror mot sitt hårt kontrollerade liv.

Den här boken är inte speciellt ny, några elever som jag undervisade för ett par år sen tipsade mig redan då om den. Jag är glad att jag läste den till slut. Jag har faktiskt redan lånat hem fortsättningen. Boken påminde mig ganska mycket om Delirium, så om du läst den och gillat den är den här ett ganska säkert val skulle jag säga. 




söndag 9 juli 2017

Ännu hinner ni!

Min kompis Johanna WhatsAppade mig för nån dag sedan och frågade lite om den interaktiva utställningen "På resa med Chiefen och Sally Jones" som Forum Marinum i Åbo har lånat från Mariehamns sjöfartsmuseum. Jag kom därför att tänka på att det om något är ett verkligt sommarlovstips till er alla barnfamiljer där ute! 

Legenden om Sally Jones är en otroligt bra historia att högläsa med barn i olika åldrar. Jag läste den för mina barn för några år sedan då Abbe var 5 år och Saga 7 år - och det gick bra. Boken är skriven av Jakob Wegelius och berättar om gorillan Sally Jones som åker runt halva världen tillsammans med sin vän och följeslagare Chiefen, eller Henry Koskela som han egentligen heter. Illustrationerna i boken är otroliga; bara att stanna upp och se på bilderna är en saga i sig. Och det är så spännande att få följa med de äventyr Sally Jones och Chiefen är med om - inte minst för att lära känna världen, olika kulturer och människotyper. Man skall verkligen inte ha bråttom när man läser boken utan kan stanna upp vid var och varannat kapitel och diskutera händelserna med barnen. Det finns hur mycket som helst att ta fasta på och samtala kring!

Wegelius har även skrivit boken Mördarens apa som är en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones. Det är en bok på 600 sidor - men det skall verkligen inte hindra en från att läsa. Många är de läsovana barn och unga som för första gången i sitt liv har läst en bok på så många sidor i och med att de har fått tag på Mördarens apa och märkt hur trollbindande en historia kan vara. Den tar en på en resa från Portugal till Afrika och Indien, och tillbaka. Och allt som däremellan händer är så väl skrivet och berättat att det är en njutning att läsa. För gammal som ung!

Utställningen på Forum Marinum pågår till den 27.8.2017. Så ännu hinner ni! Läs Legenden om Sally Jones och besök utställningen! Ni kommer inte att ångra er.  




fredag 7 juli 2017

Antingen älskar du eller så hatar du

Staden Fairfold är inte som andra amerikanska städer. Människorna som bor där är inte som andra människor och det som sker där sker ingen annanstans i världen. För i Fairfolds skogar bor skogsfolket. Och i Fairfold är invånarna mycket medvetna om vad det innebär att bo granne med skogsfolket - vad man får och inte får göra.

I Fairfold bor syskonen Ben och Hazel. Hazel är förälskad i Bens bästa vän Jack. Jack är en bortbyting, en som egentligen borde ha växt upp med skogsfolket eftersom han är en älva. I skogsgläntan står en glaskista och det är runt den stadens ungdomar träffas för att festa loss och umgås. Glaskistan är en sevärdhet. Det är dit turisterna vallfärdas och det turisterna vill är att få se pojken med hornen, den sovande alvprinsen, som ligger i kistan. Men han har legat där så länge att ingen längre kommer ihåg vad som hände honom och varför han ligger där. Och en morgon händer det något överraskande. Kistan är sönderslagen och pojken med hornen är borta.

Den händelsen sätter igång en hel drös med händelser i staden. Hazel vaknar med leriga fötter och smutsiga kläder och vet inte alls varför. Jack, bortbytingen, börjar plötsligt tala mera som en älva och det gör att skolkompisarna blir rädda för honom och inte längre vet vem han är. Ben försvarar sin vän men vill ta reda på vad det är som händer i stan. Och pusselbit efter pusselbit nystas en magisk och sagolik historia fram - där Hazel och Ben är huvudpersonerna i en soppa som är svår att definiera.

Boken heter Den mörkaste delen av skogen och är skriven av författaren Holly Black. Hon är känd för sina barn- och ungdomsböcker i vilka hon använder sig av folktro och magi som grund, men placerar handlingen i en realistisk verklighet. Och jag tror det är en genre du antingen hatar eller älskar. Om du har svårt att släppa taget och hela tiden behöver fokusera på om det är logiskt eller inte kommer du inte att gilla Holly Black. Det som skiljer hennes böcker från andra urban fantasy-böcker, t.ex. Cassandra Clares The Mortal Instrument-serie är att Black tar avstamp i sagoberättandet. Samma väsen men lite annat berättargrepp alltså.

Jag vet inte vad jag tyckte, faktiskt. Jag sträckläste nog boken och hade inte alls svårt för genren - men jag tyckte däremot att författaren gjorde händelseförloppet onödigt svårt. Man kastades hit och man kastades dit och det blev lite väl råddigt. Men jag är ändå glad för att jag tog mig an en Holly Black; det känns nästan som om man måste ha läst henne för att kunna påstå att man känner till urban fantasy.

Och förresten. Cassandra Clare och Holly Black har tillsammans gett ut Magisterium-serien. Känner du till den? Det skulle ju vara rätt så kul att se vad det samarbetet bidragit till.