onsdag 16 augusti 2017

Den tyska flickan

Medan Lotta försökte smälta Grönland har jag kämpat någon vecka med att smälta en av de vackraste, mest häpnadsväckande och berörande böcker jag någon sin läst. Nu börjar jag känna mig redo att ge boken en beskrivning.

Jag har alltså läst Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Boken är hans debutroman och originalspråket är spanska. Boken behandlar ett stycke historia från andra världskriget som hittills varit helt okänt för mig och det är en av orsakerna till att jag uppskattade boken så mycket. Också de här människornas öde borde alla känna till. Boken är således baserad på verkliga händelser men personerna fiktiva så som jag förstår det. 

Hannah Rosenthal är 12 år gammal och har levt ett hittills sorglöst liv i en mycket välbärgad familj i Berlin. Men så blir det år 1939 och grannfrun börjar kalla henne för "ditt smutsiga kryp", på gatorna marscherar soldater och flaggor i rött, vitt och svart hänger snart i varje gathörn. Hannah måste sluta skolan och pappan blir avstängd från universitetet där han jobbar. Hannah förstår inte, hon är ju lika tysk som alla andra, eller? I en rörande scen sätter hon sig i badet i skållhett vatten och skrubbar och skrubbar tills huden är alldeles röd och ren men alla andra ser henne fortfarande som lika smutsig och ovärdig. 

Hannahs föräldrar lyckas skaffa visum till Kuba och tillsammans med Hannahs jämnåriga vän Leo och hans pappa åker de iväg med SS St Louis mot Havanna. Planen är att de ska ta sig vidare till New York därifrån. Problemet är att då fartyget anländer med drygt 900 judar ombord vill Kuba inte ta emot dem. Fartyget har blivit en dödsfälla. I slutet av boken finns namnteckningar på samtliga passagerare som i verkligheten fanns ombord på St Louis och även några foton med bildtexter som berättar vilket öde som drabbade personerna på bilderna. Det var riktigt svårt att ta sig samman efter att ha läst de sista sidorna i boken.

Boken innehåller också en nutidsberättelse. Den handlar om Anna Rosen som år 2014 är 12 år gammal och bor i New York med sin mamma. Anna har aldrig träffat sin pappa för den septemberdag hennes mamma skulle berätta för Annas pappa att hon väntade barn kom han aldrig hem från jobbet. Den dagen hände något som förändrade vår värld på allvar. Anna får hur som helst ett brev från Kuba av en gammal släkting till pappan och åker dit för att få veta mera om honom.

Det är väl barnets perspektiv eller egentligen barnens som gör boken så rörande. Hannah är helt utelämnad till föräldrarnas beslut och hennes liv hänger bokstavligen på att de väljer rätt. Trots att hon är ett barn är hon helt oskyddad för omvärldens ondska och det är ju helt omöjligt att förstå. Instinkten att skydda varje barn är så primitiv och självklar och finns i varje cell i min kropp. Sedan finns ju parallellen till vår egen värld hela tiden där eftersom det är så många som flyr via havet och det enda de vill ha är ett ställe att leva ett liv på. De har också lämnat ifrån sig allt och sällan blir de emottagna med öppna armar. Och vi kan vara säkra på en sak -  den här boken berättar en historia som aldrig någonsin får upprepa sig, aldrig! Sedan är det ju ganska svårt att lägga ifrån sig en bok som börjar med meningen "Jag var nästan 12 år gammal när jag beslutade mig för att döda mina föräldrar.". Armando Lucas Correa fångar verkligen läsarens uppmärksamhet och håller den kvar från första meningen till den sista.



söndag 13 augusti 2017

Jag kunde hitta på precis vad som helst

Grönland hörni. Det tog mig en dryg vecka att smälta alla intryck och sakta men säkert börja författa på detta blogginlägg. Du milde - ännu också tycks det vara svårt att veta vad jag skall skriva och hur jag skall få till det. För det är ju så - det vet vi alla - att själva upplevelsen är svår att förmedla vidare. Eller så är det kanske som Mikael Niemi sade: "Verkligheten kan man ju alltid tänja lite på så passa på att dra till med några riktigt häftiga historier från Grönland. De flesta har ändå inte varit där så de kommer att tro på allt ni säger."

Men det känns inte ens som så att jag behöver överdriva. Upplevelsen var riktigt tillräckligt mäktig precis som den var.



Det blev vackra Köpenhamn en dag och följande morgon flög vi med Air Greenland till den lilla byn Kangerlussuaq på västra Grönland. I Kangerlussuaq finns Grönlands största flygplats (som ursprungligen var en amerikansk militärbas) och det är där man mellanlandar för att sedan ta sig ut till andra byar och städer med mindre flygplan. Känslan av att stiga ut ur planet var enorm. Det är inte så ofta jag blir tyst och inte vet vad jag skall säga - men just det hände här. Landskapet, fjällen, fjorden, luften, himlen, fälten; det blev andäktigt. Vägen från Kangerlussuaq är den längsta vägen på hela Grönland och den är 40 km lång. Byn ligger ca 30 km från inlandsisen, men tyvärr fick inte vi uppleva inlandsisen alls. Men men - man brukar ju säga att det är bra att nåt blir ogjort så att man har en orsak att återvända!




Efter några timmar på flygplatsen i Kagerlussuaq flög vi vidare till Sisimiut där sommarkursen skulle hållas. Sisimiut är den näststörsta staden på Grönland och har ett invånarantal på ca 5500 invånare. Vi inkvarterades på Bygge- och Anlaegsskolens kollegium och gick på middag till Sjömanshemmet där vi åt varje morgon och kväll tillsammans. Det blev en väldigt lång dag, även pga tidsskillnaden på 5 timmar, så bara vi alla fick våra nycklar och lakan var det så otroligt skönt att krypa i säng.





Följande förmiddag var det dags att inta kunskap. Först ute var Kunuunnguaq Fleicher, som berättade om skolreformer på Grönland och efter honom höll språk- och litteraturforskaren Kirsten Thisted en introduktion till grönländsk litteratur. Alla föreläsare skulle ju på ett eller annat sätt tangera ordet identitet, vilket var det genomgående temat för kursen. Den första föreläsningen för dagen var rätt så svår att hänga med i - dels pga av ämnet men också pga av språket och mycket gick mig nog förbi. Kirsten Thisted däremot lyckades ge en fin helhetsbild av vilken ställning litteratur har och har haft på Grönland och kunde tipsa om en del noveller som jag gärna skulle vilja läsa: t.ex. Inuusuttut (Ung i Grönland), Zombiet Nunaat (mer om den senare) och Homo Sapienne.

Och vet ni; samma dag begav vi oss ut på en fjällvandring och det är nog det allra häftigaste minnet från hela resan. Jag har tidigare fjällvandrat men inte så mycket uppför som under den här vandringen. Jag började tufft och var rätt så mallig eftersom jag alltid tyckt att mina lårmuskler bruka bära mig ganska långt (nån fördel med dem också, kanske den enda dock...) men fick nog bita i sura äpplet efter att vi nådde en topp och insåg att vi hade en tredjedel kvar. Det blev en hejdundrande utsikt och en välförtjänt paus däruppe istället. Det var härligt det också! Och på vägen ner fick två i vårt gäng för oss att ta ett dopp i den kalla älven som så vackert rann ner för sluttningen. Sagt och gjort - och den känslan var nog den bästa!





De författare vi fick höra på Grönland var Carina Karlsson (Åland), Sara Margrethe Oskal (Norge), Sörine Steenholdt (Grönland), Naja Marie Aidt (Danmark) och Mikael Niemi (Sverige). Jag vet inte om jag alltid är så här lättflörtad men åhh vad imponerad jag blev av var och en av dem! På nåt sätt känns det som om författare lever ett lite intressantare liv än vad vi vanliga dödliga gör. Som om de ser världen och upplever livet med mer substans än vi andra. Det är klart att det inte är så - men när man har ett språk och en sådan fantastisk berättarförmåga är det lätt hänt att man faller tillbaka i tron att det måste vara just så! Själv blev jag väldigt tagen av vad Carina Karlsson berättade om sin egen barndom och hur ens identitet hänger samman med den barndomsmiljö man vuxit upp i. Jag skall vilken dag som helst börja läsa hennes bok Mirakelvattnet som utspelar sig på gården Löfvik på Åland. Och jag är så ivrig på att börja läsa den - och dessutom väntar jag med spänning på Karlssons nya bok Algot som ges ut senare i år. Där är två böcker det defintivt lönar sig att läsa. Det kan jag lova utan att ha läst någondera av dem! Om du väntar några veckor får du en mer ingående analys av Mirakelvattnet här på bloggen!



Mikael Niemi var också en härlig typ! Hans föreläsning var den mest underhållande av dem alla och det är verkligen inte svårt att förstå att han tagit plats som en av Sveriges mest omtyckta författare. Han berättade om hur det gick till när storsäljaren Populärmusik från Vittula blev till och hur han - (enligt honom själv) mot alla odds - blev tilldelad Augustpriset år 2000. Vilken historia! Men kanske är det så att en historia blir riktigt bra först när man kan bre på lite extra; och det knepet har Niemi verkligen bemästrat. Även han skriver på en bok och när den kommer ut är står jag och köar efter den. Det borde också du göra!



Förutom att få lyssna på en massa intressanta föreläsningar fick vi också en vacker morgon åka ut till den nedlagda fiskebyn Assagutaq. Det blev också en otrolig upplevelse. Himlen känns så stor och öppen på Grönland men när man åker ut på havet förstår man vilka naturkrafter det handlar om. Det är svårt att beskriva. Och när valen dyker upp ett tiotal meter från båten får man nog svälja en eller två gånger extra för att ens lite förstå vidden av den värld vi lever i. Hujsigt!






Samma eftermiddag, efter båtfärden, turistade vi i Sisimiut och tog oss ett dopp i det iskalla vattnet i Baffin Bay. Då kände vi att vi levde. 



Om jag skall nämna någon sämre detalj i resan så var det maten och myggen. Men vem bryr sig om det när man får uppleva något så stort som detta? Inte jag iallafall. Minnen, vänner, erfarenheter, ny kunskap, insikt. Grönland satte sig djupt i mitt hjärta. Och det finns där att ta fram när novembermörkret kommer och tröttheten med det. Och jag kommer definitivt att återkomma till Grönland i kommande blogginlägg - inte minst eftersom jag har en hel hög med lästips att börja kryssa av. Vilken resa det var! 

Jag <3 Grönland!     



fredag 4 augusti 2017

Ingen magi här inte

Jag är säkert inte alls rätt person att skriva det här inlägget för självhjälpsböcker är nog så inte alls min grej. Några få har jag påbörjat och ännu färre har jag läst till slut men Stor magi -  leva kreativt utan rädsla av Elizabeth Gilbert är en av dem.

Boken vill uppmuntra läsaren att leva ut sin kreativitet, oavsett om det handlar om att syssla med konståkning eller skrivande eller något där mitt emellan. Författaren tar itu med de rädslor som vanligtvis blockerar vår kreativitet och ger läsaren tips om hur man kan tänka för att övervinna dem. Detta varvas med många och delvis underhållande anekdoter ur författarens eget liv. Visst tycker jag att Gilbert träffar rätt då hon listar våra rädslor men liksom i många andra självhjälpsböcker tycker jag att författarens ton och råd är så himla självgoda. Jag hit och jag dit och min vän som gjorde si och exet som gjorde så, men jag som gjorde rätt gör så här.

Jag känner inte alls att jag skulle bli befriad på något sätt om jag vågade vara mer kreativ, jag vill tro att jag lever ett för mig sådär passligt kreativt liv. Så jag behöver säkert inte den här boken (tror jag). Jag inreder lite, bakar lite tårtor och skriver lite blogg och någon gång kanske jag målar ett prinsesslott eller nåt då jag försöker få barnen att intressera sig för att teckna. Faktiskt känner jag nog att jag vågat övervinna lite av mina rädslor då jag gjort tårtor med dekorationer och grejs till t.o.m andra familjers bröllop och dop. Det är kreativitet för mig.

Sen får jag bara nippor då någon kommer och påstår att idéer är typ väsen som svävar runt och knackar på och drar vidare om de blir ignorerade (Citat: "För om sanningen ska fram tror jag att kreativiteten är en trollkraft av inte helt mänskligt ursrprung.") eller då en författare till en självhjälpsbok i sin bok skriver "När jag till exempel får höra att någon vill skriva en bok för att hjälpa andra, så tänker jag alltid: Snälla, gör inte det. Snälla försök inte hjälpa mig. Visst är det rart av dig att vilja hjälpa andra, men var snäll och gör inte detta till ditt enda kreativa motiv... för då blir din avsikt alltför uppenbar och tyngande för våra själar." 

Men snälla Lotta, om jag är helt ute och cyklar här kan du väl upprätta bokens rykte på den här bloggen då det är din tur att ha den i bokcirkeln, visst?



Mitt nästa blogginlägg däremot kommer att handla om en bok som troligen hör till de tio bästa jag någonsin läst, jag har bara slutet kvar nu och jag är mycket fascinerad och berörd. Missa inte det inlägget!

söndag 30 juli 2017

Så typiskt mig

Det händer ganska ofta att jag totalt låter mig uppslukas av någonting och bara låter mig svepas med. Då det gäller böcker är det som tur ganska ofarligt och dessutom himmelskt avkopplande. Den här månaden var det ju Jenny Colgan och Ally Condie som förhäxade mig. Så ni kan tänka er att det är tomt nu då jag läst klart Condies trilogi och också min tredje bok av Colgan. Men snart kommer jag in i det skedet då det bara är skönt att ta itu med en ny och helt annorlunda bok och det är precis vad jag ska göra efter några dagars läspaus här nu.

Angående Utvald som tredje boken efter Matchad och Korsad heter kan jag lätt konstatera att trilogin höll mig i spänning ända till slutet. Det jag tänkte mest på medan jag läste sista boken var nyheten som National Geographic publicerade för någon vecka sen om att man hittat en flytande plastsamling större än Mexico i Stilla havet. Det är ju precis lika galet som det låter. Helt absurt faktiskt. Också här i Finland har mängden plast som hamnar i havet uppmärksammats mycket i media i slutet av juli. Allt detta har egentligen ingen större koppling till just den här dystopin men gemensamt för många dystopier är att miljöförstöringen är en orsak till den dystra framtid boken utspelas i. Vi gör faktiskt inte tillräckligt för att ta hand om vår planet. Inte alls. Och jag kan inte låta bli att undra om jorden faktiskt håller på att bli lika ogästvänlig att bo på som i våra dystopier.





Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan utspelar sig däremot i en riktigt mysig och rätt så orörd del av vår värld, nämligen på den Skotska landsbygden. Den handlar om Nina som på grund av stadens inbesparingar blir av med sitt arbete som bibliotekarie (vem behöver traditionella bibliotekarier som bara lever för att para ihop rätt bok med rätt person i vår multimodala värd, liksom?) och tar ett kliv in på okänd mark då hon bestämmer sig för att öppna en bokhandel i en gammal varutransportbil som egentligen är så stor att hon är rädd för att köra den. Miljön påminner ganska mycket om miljön i Colgans böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden och då det dessutom dyker upp inte en utan två oemotståndliga män också i den här boken är jag ganska säker på hur det ska sluta. Jag gillar verkligen den intima stämningen som finns i Colgans böcker men visst är det lite trist då en författare skriver samma historia två gånger men med lite olika karaktärer med lite olika problem? Men bara lite trist för det är verkligen en ganska bra historia Colgan berättar och jag lät mig ju som sagt svepas med.




onsdag 26 juli 2017

En av de bästa denna sommar!

Jag har hunnit läsa ganska många ungdomsromaner denna sommar. En del bättre och en del sämre, som det sig brukar. Men Lögnernas träd av Frances Hardinge är definitivt en av de allra bästa.

Det Hardinge lyckas med är att placera en modig och företagsam fjortonårig tjej i det viktorianska 1800-talets patriarkala England. Det är en strikt och pryd period i landets historia och då är det definitivt ingen som tar sig tid att lyssna eller bry sig om vad en ung flicka har att säga. Dessutom blir boken en blandning av historisk roman och spökhistoria kryddat med pusseldeckardrag och magi. Slå det du om du kan!

Det är alltså lite svårt att genrebestämma boken. Den handlar om Faith som tillsammans med sin familj, familjen Sunderly, flyttar från Kent till Vane Island där pappan skall övervaka några utgrävningar vid några intressanta grottor på ön. På vägen dit får Faith höra skvaller om att pappan egentligen är en stor bedragare och skojare och att familjen i verkligheten flyr eftersom pappan har blivit avslöjad. Men det är ingen som berättar något överhuvudtaget för Faith. Det hon skall göra är att lära sig bli en värdig kvinna, en kvinna som vet sin plats, inte ställer frågor eller är i vägen för de intelligenta männen som styr världen.

Det är bara det att Faith är så mycket smartare än alla andra. Hon är så beläst och så klarsynt att hon slår de flesta män med hästlängder och att bara titta på och kuva sig för idioti och fånigheter är inte hennes grej. Så, när pappan omkommer under mystiska omständigheter och polisen tror att det handlar om självmord tar Faith saken i egna händer och börjar ta reda på vad det egentligen har hänt. I jakten på ledtrådar hittar hon en dagbok där pappan skriver om den allra största upptäckten han gjort: ett träd som lever på lögner och avslöjar hemligheter. Och ju mer Faith dras in i sin pappas historia nystas sanningen fram. Men det är en sanning som har ett väldigt högt pris.

Det finns bara ett men när det gäller den här boken. Och det är att den är rätt så krävande. Språket anammar 1800-talets England och samhälle och det gör att man nog behöver ha ganska bra läsförståelse och ordförråd för att hänga med. Men om du hör till dem som läser rätt så mycket har du således en pärla att se fram emot! Lögnernas träd är vinnare av ett av de allra mest prestigefyllda bokprisen i Storbritannien och Irland: Costa Book of the Year - och det är jag inte alls förvånad över! En grymt bra bok, helt enkelt!       


måndag 24 juli 2017

Nu bär det av!

Ni ska veta att det är rätt så nervöst att vara Lotta just nu.

Jag håller som bäst på att packa väskan och fundera på vad man kan behöva med när man reser till ett så udda resmål som Grönlands västkust. GRÖNLAND! Jeez, idag är det tydligen 8 grader och mulet i den lilla kuststaden Sisimiut dit vi är påväg. Sisimiut har ca 5000 invånare och är den nordligaste hamnstaden med en isfri hamn under vinterhalvåret och är även Grönlands näststörsta stad. Det går inte att nå Sisimiut med bil (likt många andra orter på Grönland) och det finns bara en kort landningsbana för mindre flygplan. Det blir således en mellanlandning i Kangerlussuaq, som ligger endast 30 kilometer från inlandsisen. Dit flyger vi från Köpenhamn på onsdagmorgon!

Varför Grönland då kan man ju undra? Grönland är för mig ett av mina absoluta drömresemål. Så, när jag för två år sedan på Island hörde om att Nordspråk ordnar en sommarkurs där, bestämde jag mig för att jag skulle göra allt för att få joina! Och det lyckades! På Grönland kommer vi att få träffa lärare från alla nordiska länder och vårt egentliga tema är nordiska identiteter. Men vi kommer att få träffa och höra språk- och litteraturforskare och författare och knyta kontakter med en massa likasinnade personer från våra grannländer i väst. Jag ser så otroligt mycket fram emot allt vi skall få vara med om och allra mest längtar jag efter att få höra Mikael Niemi berätta om sitt författarskap. Av hans böcker har jag läst Blodsugarna, Populärmusik från Vittula och Fallvatten

Så, det är nog mest varma och praktiska kläder som åker ner i väskan. Någon solsemester i ordets egentliga bemärkelse kommer det definitivt inte att bli - men nog däremot sol för sinnet, välmåendet och hjärnan. Och sådana semestrar älskar jag. Fjällvandringar, nordisk hygge, intressant mat, natur, båttur, bra föreläsare, vänner (både gamla och nya) och äventyr. 

Och så hoppas jag förstås komma hem tillbaka med en massa boktips om läsvärda nordiska böcker. Och full av motivation inför kommande läsår och stundande utmaningar på jobbet och hemma, förstås! Internätet lär dock inte vara det bästa dit vi ska så några blogginlägg är skrivna och schemalagda för de kommande dagarna. Titta in här och läs dem vettja! 

Medan jag befinner mig på Kalaallit Nunaat, världens största ö. Wish me luck...  

Bilden lånad från Explorra

En annan mellanrapport

Precis som Lotta har jag just avslutat andra delen i en trilogi. Det är förstås Ally Condies bok Korsad som jag talar om. 

Jag måste säga att andra delen faktiskt bara ökade mitt intresse för serien. Mitt inlägg om den första boken Matchad finns här. Det är ju faktiskt ganska ofta så i trilogier riktade åt ungdomar att huvudpersonen i den andra boken befinner sig i något slags svacka där hen inser att allt inte är så som det såg ut att vara och hen tvivlar ofta på sin egen förmåga att fatta rätt beslut och reda upp hela situationen. Tyngden av revolten trycker ner. Ganska ofta gör det att jag tycker att den andra boken är den tråkigaste i serien även då det är fråga om en väldigt bra serie, men ibland som i Korsad funkar det bara så himla bra att man blir helt tagen av spänning och nyfikenhet.

Samfundet har särat på Cassia och Ky och de letar efter varandra. De är så nära varandra men det tar länge innan de möts. Cassia tror att revolten mot samfundet är lösningen på allt men Ky har sina tvivel och han litar varken på samfundet eller motståndsrörelsen. Hur stark är Cassias och Kys kärlek? Håller kärleken fast de vill välja olika vägar?

I samfundet är det ingen som kan forma bokstäver för hand, det är en sedan länge utdöd konst. Men det visar sig att Ky kan det, han har lärt sig i de yttre provinserna där vissa gamla seder ännu finns bevarade. Han lär Cassia att skriva sitt namn. Tycker ni att vi behöver kunna skriva för hand? När skrev ni något för hand senast? I samfundet är det förstås också förbjudet att skriva för att skapa något bestående med egna ord överhuvudtaget eftersom allt av värde redan har skrivits. Det är då Cassia vågar börjar sätta ihop ord till egna dikter i huvudet som läsaren börjar förstå vad samfundet egentligen har tagit ifrån dem.