onsdag 13 december 2017

Ta det som en man!

Något är ruttet i den finska staten, skulle Shakespeare väl säga. Jag vet inte med er men för mig har #metoo och #dammenbrister varit en enorm ögonöppnare. Utan att gå in på den diskussionen tänkte jag bara tipsa er om Hampus Nessvolds bok Ta det som en man. Jag menar: läs följande utdrag så fattar du ju själv varför denna bok är ett måste.

Kvinnor har i alla tider tagit det stora ansvaret och drivit kampen för jämställdhet, allas lika värde och rättigheter. Än idag för kvinnorna den feministiska kampen och får ofta skrika för att hävda sina rättigheter. Kanske inte som förr, med plakat på gator och torg, men på Twitter och i kommentarsfält på Facebook. Vad gör männen samtidigt som detta sker? Vissa stöttar och vill samma sak, andra menar att de har fel, men majoriteten är tysta. Säger ingenting. Låter det vara som det är och bli som det blir. Det är jag så sjukt trött på. Jag är så trött på tysta män. Jag är så sjukt trött på att vara en tyst man. 
     Så länge vi människor har funnits på den här planeten har det varit män som har haft makten. Det är män som har orsakat konflikter, det är män som år 2017 sitter i Vita huset i Washington och beslutar om kvinnors kroppar och huruvida de har rätt till abort eller inte. Det är män som röstar igenom en lag där man avkriminaliserar hustrumisshandel i Ryssland. Det är män som ligger bakom det höga antalet anmälda våldtäkter varje år i Sverige. Det är män. Varför?
     Det finns nog många teorier och förklaringar, men jag tror att en del av svaret ligger i  att vi växer upp i ett samhälle som lär män att ta en smäll, inte gråta, ha begränsad empatisk förmåga och inget behov av att prata eller visa känslor. Vi lär oss att en "man" är en person som skall reda sig själv, vara trygg, stark, oberörd och veta och kunna allt. Men nej. Han, hon eller hen, spelar ingen roll. Vi är alla människor. Vi tänker, tycker och känner och har ett behov av att uttrycka oss. Och en person som inte får visa sina känslor eller prata om sina tankar tror jag uttrycker det på andra, inte lika bra, sätt. Till exempel genom våld. 

Hampus Nessvold: tack för att du inte är en tyst man!


torsdag 7 december 2017

Vad rör sig i andra människors huvuden?

Kan du också ibland fundera på hur en nazist klarar av att somna på kvällen? Kommer du på dig själv med att vilja ta en fika med Sampo Terho för att få möjligheten att berätta om hur det är att vara finlandssvensk i ett land där han allra helst inte ens vill acceptera ens existens? Får du också lust att ge lite specialundervisning åt Donald Trump med jämna mellanrum - eller åtminstone skicka en hel drös med läsvärda böcker åt honom i julklapp så att han eventuellt skulle öka sin förståelse och kunskap lite grann? Talböcker kanske det måste vara, förresten.

Tänk att vi människor kan vara så olika. Och olikheter tycker jag faktiskt är bara intressant, men saknas empati och en förmåga till medmänskligt tänkande hos någon har jag väldigt svårt att tycka om hen. Och det väl just det som är så knepigt - för det är väl dessa personer som borde få ännu mer kärlek och omtanke av oss som har förmågan att ge det? Men huj vad tröskeln är hög.

Två böcker som förvånar mig stort och som gör att jag har svårt att förstå mig på oss människor är Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Men det är två böcker jag aldrig skulle vilja ha olästa eftersom de åtminstone fått mig att öppna mina ögon för otroligt viktigt det är med civilkurage och mod.



Johannes Anyuru fick ju för några veckor sedan Augustpriset, som är svenska litteraturens mest uppmärksammade och prestigefyllda litterära pris, för sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Efter att jag läste boken kunde jag inte släppa tanken på den och blev inte alls förvånad över att den några veckor senare fick motta detta stora pris. Ändå har jag haft svårt att skriva om den. Jag tror det mestadels handlar om att det inte är en lätt bok att skriva om - helst är man bara tyst. Helst begrundar man och behåller sina tankar för sig själv. Och varför det då? Jo, boken är en verklig ögonöppnare - man kunde nästan säga att det fanns ett liv före boken och ett efter. Och man känner sig nästan skör. Och framför allt rädd för vad vi är kapabla till.

Tre självmordsbombare tar gisslan och sänder live. Direkt från attentatet i Göteborg. Men en av de tre bryter sig plötsligt loss och byter sida. Tre år senare träffar författaren henne på en anstalt eftersom hon vill berätta. Det är då historien börjar. Den om att hon kan leva i framtiden och kan rapportera om vad som har hänt; den om Kaningården där myndigheterna i Sverige samlat alla muslimer i läger med dödskliniker. 

Vår tids främlingsfientlighet. Vår tids rädsla för andra kulturer och människor med annan tro. Vår tids motsvarighet till förintelsen. Det som händer när vi delar in människor i vi och de och inte klarar av att bryta igenom våra lager av fördomar och likgiltighet gentemot personer som inte är som vi.



Den sista boken Barack Obama lär ha läst som president är Colson Whiteheads Pulitzerbelönade bok Den underjordiska järnvägen. Då förflyttar vi oss till 1800-talets USA och slaveriet. Huvudpersonen Cora är en slavflicka på en bomullsplantage i Georgia där ägaren inte drar sig för att våldta, kedja fast, misshandla, stympa, kastrera och bränna sina slavar levande för att bestraffa dem. Cora flyr via den underjordiska järnvägen (som egentligen var ett kodnamn för ett nätverk av personer som gav flykthjälp åt slavar) men blir förföljd av slavjägaren Ridgeway. 

Till sist mår man fysiskt illa av läsningen. 

Det allra värsta är att man på nåt sätt skulle kunna läsa om detta och mest tänka att det hör till historien. Men när vi lever år 2017 och FORTFARANDE inte har lyckats ändra på vårt beteende blir man bara matt. Fortfarande marscherar nazister på våra självständighetsfester, fortfarande uppger FN att 4 miljoner personer faller offer för människohandel per år, fortfarande måste rohingyer fly från Burma för att de där diskrimineras på ett sätt som kan liknas vid Apartheid. 

Vad felas oss? 

Medmänsklighet borde bli ett skolämne världen över. Jag undrar vad Trump säger om det. Den underjordiska järnvägen borde ha varit den första boken han läste som president.

   

tisdag 5 december 2017

Det tunna svärdet

Den senaste månaderna har Adam och Noah (9 och 6 år) och jag haft de mest fantastiska lässtunderna på kvällarna. Det kan vi tacka Frida Nilsson och boken Det tunna svärdet för. Bra berättelser passar som bekant för alla, oberoende av ålder och det stämmer bra in på den här boken som är en alldeles ljuvlig pinfärsk Bröderna Lejonhjärta - historia utgiven i år. Vilken bok alltså!

Boken handlar om Sasja vars mamma har obotlig cancer. Den natten då döden kommer för att ta henne vaknar Sasja och eftersom han inte kan stå ut med att aldrig mer få se henne följer han efter dödens båt i grannen Palmgrens eka och på så sätt spolas han i land i dödens rike.

Sasja har bestämt sig för att få sin mamma tillbaka, men han tänker inte skada döden utan han måste lura honom på något sätt. Dödens rike är lik vår värld men ändå inte och riket befolkas av tre slags figurer: hildiner, spartaner och harpyrer. Hildiner ser ut som grisar, spartaner som hundar och harpyrer som rovfåglar men sådär i övrigt talar de och beter de sig som människor. De olika folkslagen bor på skilda områden och är lite fientligt inställda mot varandra, men då man dör och kommer till dödens rike är det just antingen hildin, spartan eller harpyr man blir. Det är det som finns innerst inne i en då döden öppnar ens skal.

För att komma till dödens hus där Sasjas mamma finns måste han rida genom alla tre områden i dödens rike. På vägen skaffar han sig många fiender som vill stoppa honom från att nå sitt mål (tänk om alla människor kom dit och tog sina döda tillbaka!) men också tre mycket viktiga vänner.

Det finns så mycket fint i den här boken och så många viktiga budskap. När man läser den tillsammans hittar man massor att prata om. Om en människopojke, en hildin, en spartan och en harpyr kan bli bästa vänner då sjutton ska väl alla människor här på jorden också kunna komma överens oberoende av hur vi ser ut, tycker man. Jag tänkte mycket på det att man i dödes rike saknar de som ännu inte kommit, inte de som gått bort. Jag tänkte mycket på hur många familjer det finns som liksom vi vet hur det är att sakna det barn som ännu inte kommit. Den här boken hjälper en att prata om döden på ett avdramatiserat sätt med barnen.

Men framför allt bjuder ju boken på att storslaget äventyr. Det finns många saker som kan hända då man resor genom dödens rike som bjuder på virvlande forsar, dimmiga heder, djupa skogar och höga berg. Stundvis är det otroligt sorgligt, det är hopplöst och det händer grymma saker. Ja, det går ju inte att säga en åldersgräns för när man kan läsa den här boken, men ungefär då när barnen är redo för Bröderna Lejonhjärta skulle jag säga. Man får avsätta en hel del tid för barnens funderingar. Boken har också ett alldeles underbart bildspråk och mängder med träffsäkra repliker. Jag gillar också att Frida Nilsson vågar använda svåra och komplicerade ord och hon gör det på ett skickligt sätt utan att boken blir trög att läsa på något sätt, men jag vet inte när jag senast fått förklara så många nya ord för barnen då vi läst en bok.




söndag 3 december 2017

Från Karenokoi till Ecuador

Jag kan inte annat än hålla med Lotta då hon skriver att Svenskfinland levererar. Jag är också grymt imponerad över bredden på böckerna. Ta till exempel de två senaste böckerna jag läst: Naondel av Maria Turtschaninoff och Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen. Båda böckerna är skrivna av begåvade finlandssvenska kvinnor. Båda böckerna lämpar sig att läsa från de övre tonåren och har starka kvinnor i huvudroll men ungefär där tar likheterna slut. Men så representerar böckerna helt olika genrer förstås. Medan Naondel är fantasy skulle jag väl främst klassa Vad heter ångest på spanska? som chick lit.

Lotta läste Naondel för ett drygt år sedan och ni kan läsa hennes inlägg om den här. Turtschaninoff har en berättarförmåga som få. Jag grät när jag läste boken. Jag hade svårt att somna efter att jag läst boken. Berättelsen är oerhört fängslande, språket magiskt och när #dammenbrister tror jag att böcker som den här kan göra mycket för att bryta tystnaden kring övergrepp och våld.

I debutromanen Vad heter ångest på spanska? får vi följa med 25 -åriga Erica som lämnar sitt tilltrasslade liv i Helsingfors bakom sig för att under två månader resa runt i Ecuador och på så vis försöka hitta sig själv. Erica har precis avslutat sina studier och fått ett jobb på en ansedd advokatbyrå som hon egentligen inte vill ha. Dessutom har hon precis avslutat ett långt förhållande med Tom. Erica har gjort det mesta i sitt liv för att göra sin pappa nöjd och någonstans på vägen har hon således tappat bort sig själv. Det har blivit alldeles för mycket sprit och för många tillfälliga ligg och hon tänker tillbringa tiden i Ecuador ensam.Så blir det inte. Där träffar hon norska Ingrid som är en riktig klippa och den snygga bartendern Jacques. 

Det jag gillar med boken är att Ericas ångest känns äkta. Jag är helt säker på att alla på något plan kan känna igen sig i det jobbiga med de här brytningsskedena i livet då något måste ta slut för att något nytt håller på att börja och det är så svårt att veta hur man ska göra för att välja rätt. Då kan det vara omöjligt att tro på välmenande "det ordnar sig nog" och "planera inte för mycket". Det är svårt att bli vuxen och det är svårt "att göra sina föräldrar riktigt jävla besvikna". 

Det jag inte gillar med boken är att Erica snarare känns som en 18-åring än en 25-åring. Moraltanten i mig gillar inte heller att hon är full i sisådär 95 procent av boken. Poängen hade nog kommit fram med lite färre mojitos och bakfyllor. Vissa saker är för övertydliga, också för att vara en bok för unga vuxna. Jag tröttnar på upprepningarna. Erica kunde ha ältat lite mindre och haft mer bakgrund istället.

Jag har ändå mer positivt att säga om boken. Jag gillar tempot och de smidiga dialogerna. De gör boken lättläst, luftig och medryckande. Man märker att författaren känner till miljön bra. Temat är viktigt och alltid aktuellt. Jag tänker att Svenskfinland har saknat just den här boken. Jag skulle kanske inte sätta den i handen på (så många av) mina elever men i gymnasieåldern funkar den säkert för flertalet. Jag hoppas att jag får läsa mer av Michaela von Kügelgen.




torsdag 23 november 2017

Perera x två

Som sagt levererar Svenskfinland. 

Den prisbelönade diktsamlingen White Monkey av Adrian Perera är ett till exempel på ett finlandssvenskt och mycket läsvärt verk. Diktsamlingen handlar om hur det är att leva i Finland men inte tillhöra den vita majoriteten. Om hur det är att ständigt bli ifrågasatt och trots motgångar försöka finna sin plats - och det bland människor som aldrig själva fått kämpa för sin existens men ändå kräver en konstant tacksamhet hos dem som "fått inträde" i vårt dyrbara land. Adrian Perera har själv sagt i en intervju för Svenska yle att han egentligen inte vill svara på frågan om hur mycket White Monkey handlar om honom - utan att vi läsare snarare borde se oss själva i spegeln för att tänka till, möta våra fördomar och vårt sätt att leva. 



Och visst är det just så. I dagens heta debatter om kolloidalt silver, vaccin, flyktingpolitik, #metoo bland andra kan man ju verkligen se sig själv i spegeln. Är det verkligen så att det är bara mitt sätt att leva som är det "rätta"? Jag är inte ute efter att jämställa åsikter med fakta men funderar på varför vi har ett så sådant ohämmat behov att klandra andra? Varför kan inte majoriteten värna om minoriteten? Eller som Monica Ålgars med hjälp av David Gaider så förtjänstfullt påminde oss i dagens Hbl”Privilege is when you think that something is not a problem because it’s not a problem for you personally”

Vi måste skärpa oss! Läs White Monkey och begrunda själv!

Och när ni ändå är igång med finlandssvenska författare kan ni passa på att också läsa Ylva Pereras Dödsdalsdansösen.  Det är hennes romandebut och det finns mycket tänkvärt i den boken också. Miranda och Amanda i Åbo träffar det äldre paret Göran och Maja Rosenström. Parallellt med deras historia får läsaren följa Marta och Ed i Death Valley Junction, ett litet ökensamhälle i USA. Bokens tema är ganska långt verklighetsflykt och konstnärskap. Dödsdalsdansösen var min novemberbok i läscirkeln på jobbet och det är en bok jag inte tror att jag skulle ha fått för mig att läsa annars - och det är alltid kul med läsande vänner som öppnar upp för nya genrer och bokval.  



Och bäst av allt: jag pantar på en ännu en recension av en fantastisk finlandssvensk bok. En barnbok denna gång. Troligtvis årets bästa i den kategorin. Och att den boken skulle bli en favorit hemma hos oss visste jag långt innan boken ens fanns till. Så det så.     

tisdag 21 november 2017

Finlandssvenskt november

Det har faktiskt blivit fyra finlandssvenska böcker för mig under de senaste veckorna. Och glatt kan jag konstatera att den finlandssvenska litteraturen håller enormt hög nivå. Tänk att vi är så få men ändå så otroligt bra på att leverera läsvärda böcker! Det om något ska vi vara stolta över!

I somras träffade jag ju Carina Karlsson i Sisimiut på Grönland. Då berättade hon att hon strax skulle ge ut en ny bok och det hon redan då valde att avslöja lät så bra att jag har gått hela hösten och väntat med spänning på boken i fråga. Och nu fick jag äntligen läsa den. Den heter Algot. Kort och gott. Ni som kommer ihåg min recension av Mirakelvattnet kan bara tänka er hur entusiastisk jag var över att få leva mig in i Karlssons språkmelodi igen - och precis som i den boken lyckas Karlsson igen en gång fånga en speciell känsla som är något utöver det vanliga och förmedla den vidare åt läsaren. I Algot är den känslan inte riktigt så sympatisk eller trevlig, utan snarare olustig, ruggig och lite frånstötande. Nästan som om man går omkring med en otäck känsla av att något jobbigt kommer att hända. Och det är ju just precis det som också händer i boken.



Algot handlar egentligen om rånmordet på Bänö, Föglö, år 1748 - ett brottsfall som räknas till de allra värsta i åländsk historia. Algot Holm, huvudpersonen i boken, kommer att vara en av de tre män som tar sig ut till Bänö när de befinner sig på flykt från fängelset i Kastelholms slott. På Bänö sker det ofattbara och det riktigt otäcka: de tre männen mördar några personer på ett ytterst brutalt och skoningslöst sätt. Men vad är det som kan driva en människa till att göra något så fruktansvärt? Vad tänker en person på som väljer att ta livet av oskyldiga personer? Som ni förstår är det frågor vi knappast kan svara på - åtminstone inte lättvindigt. Men det Carina Karlsson lyckas med är att förklara ett perspektiv: ge en inblick i hur komplex en person kan vara och vad livet kan bära med sig vilka intentioner vi än har eller har haft. Boken bortförklarar inte. Inte heller ger den en förklaring till det som händer. Men den iakttar - och den begrundar - och den ger oss en historia som griper tag i en och vägrar släppa taget. Och när boken tar slut är man många tankar och känslor rikare. 

Precis som Johanna Holmströms Själarnas ö känns Algot som en historia var och en borde ta del av. Det är vår historia, vår skärgård, våra liv och vårt arv det handlar om. Och det Carina Karlsson gör är så värdefullt. Hon ger oss vår historia

torsdag 16 november 2017

Varm choklad, äktenskapskris, lunnefågel och snökaos

Nu får det räcka med november, vi hoppar direkt till julmyset, tänkte jag och reserverade Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. Det är den sista boken om Polly, Huckle och lunnefågeln Niel. De båda tidigare böckerna kan man läsa om här och här på bloggen.
Boken är i det stora hela lik de andra. Tyvärr lite för lik. Det närmar sig jul och Polly har fullt upp med bageriet. Det är varm choklad och en massa julbak. Stämningen är på alla sätt varm och mysig och Polly är lika självironisk och kul och Huckle är lika snygg. Men självklart döljer det sig bekymmer under ytan. 

Egentligen är det Pollys bästa vän Kerensa som ställt till det riktigt ordentligt och eftersom hon anförtror sig åt Polly börjar hemligheterna inte bara tära på Kerensas äktenskap utan också på Pollys och Huckles förhållande. Dessutom tycker Huckle att Polly jobbar för mycket och hon är inte alls lika redo för äktenskap och barn som han är. Det här är också boken då det är dags för Polly att reda ut sina bekymmer med sin mamma och få veta sanningen om pappan hon aldrig haft. 

Jag tycker om hur relationerna utvecklas och beskrivs i boken och det att det inte alltid blir bra, men det är livet och så måste livet få vara. Jag hinner dock tröttna lite på karaktärerna och jag tycker att Colgan igen upprepar sig för mycket. Lite besviken är jag också på att jag läser om allt det juliga men det väcker inte riktigt någon känsla i mig. Jag tror att jag skulle ha uppskattat den här boken mer om det hade varit den enda boken i trilogin jag läst, den funkar säkert utmärkt att läsa fristående. 

Så om du gillar att läsa något riktigt juligt då det närmar sig jul så vågar jag nog rekommendera den här. Fast du kan gärna börja med Let it Snow som nu också finns på svenska med samma titel med tre fantastiska berättelser av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle. Den är så vacker, smart och härlig att det kan hända att jag måste läsa den varje jul. Läs den, ge bort den, läs den igen! Lova!