onsdag 22 mars 2017

Mörkt och destruktivt

Eftersom jag ännu inte läst något av Gillian Flynn så passade det ju utmärkt att börja med hennes debutroman Vassa föremål som var min månadsbok i bokcirkeln. 

Ofta då jag läser pusseldeckare av den här typen slås jag av två tankar. För det första måste det vara urjobbigt att som författare umgås med sina huvudpersoner och i tankarna vistas i samma miljö som de för allt är så nattsvart, grymt och destruktivt. Jag skulle bli rädd för mig själv om jag lyckades producera en sådan här historia. För det andra så blir jag så himla imponerad. Allting är så snyggt komponerat och även om jag den här gången hade en aning om hur allting hängde ihop så läste jag hela tiden med hjärtat i halsgropen för jag misstänker att inga scenarier är för hemska för att vara fullt möjliga i Gillian Flynns böcker.

Handlingen då? Jo, journalisten Camille får i uppdrag att resa till sin lilla unkna hemstad för att skriva om två mördade flickor. Camille bor under tiden hos sin motbjudande mor, vilket med tiden gör att hon får allt svårare att kontrollera sitt behov av att skada sig själv (titeln anspelar bl.a. på detta). Hemma hos modern Adora bor också den trettonåriga halvsystern Amma. Amma är oberäknelig, elak och manipulativ, en ledartyp som inte skyr några medel för att vinna kompisarnas respekt men en riktig gullunge hemma för att få bli ompysslad av modern. Det står ganska fort klart att Wind Gap inte direkt är något paradis att växa upp i men det är ingenting jämfört med de hemligheter som finns i Camilles eget förflutna och i hennes barndomshem.

En otroligt hemsk och otroligt bra bok! Mycket läsvärd!



tisdag 21 mars 2017

Vi två

Jag var på jakt efter en feelgood-bok för att kompensera de andra lite tyngre böckerna jag hade packat med till sportlovsveckan i Lappland, och hittade Andy Jones bok Vi två på bibban. På pärmen stod det att boken är ett måste för alla som gillade David Nicholls En dag. Det lät ju för bra för att vara sant.

Och just så var det tyvärr också. Vi två handlar om Fisher och Ivy som förälskar sig i varandra och kort därpå upptäcker att de väntar barn. Lite för snabbt, tycker de flesta omkring dem men själva är de glada över att få barn tillsammans. Men att bli föräldrar - eller att vänta på att blir det - kommer att påverka deras relation mer än de tror. Den passionerade förälskelsen blir så småningom allt mer avvaktande och osäker även om känslorna hela tiden finns där. 

Det var långt ifrån samma läsupplevelse som jag fick när jag läste En dag. Så tro inte på det påståendet alltså. Jag säger inte att Vi två är en dålig bok men den öppnade sig aldrig riktigt för mig. Karaktärerna var mest bara irriterande och igen en gång vill jag bara skrika ut att de skall tala med varandra. Vad hjälper det att sura och buttra på egna håll och inte våga ta upp frågor som känns avgörande? Det är mest Fishers perspektiv vi följer och det skulle vara betydligt mer givande att också få höra Ivys röst mellan varven. 

Nåväl. Relationer är aldrig lätta. Förhållanden prövas hela tiden. Och igen en gång blir man ju bara så medveten om hur vi aldrig kommer att bli tankeläsare hur gärna vi än skulle vilja bli det. Och att förbli förälskad nog är en mycket mer invecklad företeelse än att bli det. 

Letar du efter en lättläst kärlekshistoria i brittisk anda hittar du rätt. 



 

lördag 11 mars 2017

Inte den sortens kemi

Kan man skriva att man är ett stort fan av Stephenie Meyer och samtidigt behålla sin trovärdighet? Jo, såklart kan man! Jag gillade verkligen Twilight-böckerna och läste dem så fort de kom ut. De har alla ingredienser som en utmärkt romansvit för ungdomar behöver. Ännu mer gillade jag Meyers Genom dina ögon som riktar sig mer till unga vuxna. Och nu har alltså Meyer gett ut en spänningsroman för vuxna, Kemisten. Självfallet var jag nyfiken på att läsa den!

Huvudpersonen är kemisten själv. En gång hette hon Juliana Fortis och jobbade för USA:s regering på en avdelning så hemlig att den egentligen inte existerade. Hennes specialkunskaper inom medicin och kemi gjorde henne till den mest framgångsrika förhörsledaren någonsin då hon med hjälp av diverse kemiska blandningar aldrig någonsin misslyckats med att få ur en person den information regeringen behöver. På detta sätt fick Juliana förstås höra ett och annat som kunde äventyra landets säkerhet om det kom ut och efter ett mordförsök inser hon att hennes egna chefer bestämt sig för att göra sig av med henne. Då boken börjar lever hon ett liv på flykt, ständigt jagad.

Bokens inledning är ganska utdragen och läsaren serveras många tekniska detaljer som behövs för att få den krångliga bakgrundshistorien trovärdig. Efter en inte så överraskande vändning slår kemisten ihop sig med en före detta CIA-agent och dennes godtrogne tvillingbror och bestämmer sig för att slå tillbaka mot dem som nu jagar dem alla tre för att få möjlighet att leva ett normalt liv utan att byta namn och ort jämt och ständigt. Boken har ett högt tempo och det är spännande, visst kan Meyer skriva men här finns det ett stort MEN.

Alltså, då jag läser en ungdomsroman så gillar jag faktiskt att böckerna oftast är kryddade med en stor plötslig passion som delvis är den som driver huvudpersonen att agera och kämpa. Som Bella i Twilight, Katniss i Hungerspelen eller Day och June i Legend. Det hör till genren och det funkar för att de är unga och ska rädda världen. Men då en spänningsroman för vuxna urartar i en kletig, ologisk romantisk historia mellan den stenhårda och ganska känslohämmade kemisten och den underbart varma och godtrogna läraren Daniel så brister tyvärr bokens trovärdighet. I normalfallet har jag inte alls något emot romantik och det gör inte alltid något att jag kan gissa hur boken slutar och visst kan jag dra på munnen åt vissa pinsamma klassiker dessa två kärlekskranka personer råkar ut för. Men under bokens gång kom jag på mig själv att halvt förvänta mig och förgäves hoppas på att Daniel inte är den han utger sig för att vara, att han är ytterligare en fälla, att det skulle bli fnurr på tråden och obehagliga överraskningar, men nej.

Bläh, boken var helt klart en besvikelse. Jag vet inte riktigt vem jag skulle rekommendera den åt. Jag hoppas ändå att Meyer fortsätter att skriva för ungdomar för det greppet kan hon.


onsdag 8 mars 2017

Glad kvinnodag!

Du kan ju - dagen till ära - bekanta dig med dessa två länkar:


och 

den här lilla videon som definitivt får en att reagera.

Glad kvinnodag! Och funderar du på vilka genusmedvetna böcker du skall läsa för dina barn finns det otaliga listor på nätet. Vilka böcker gillar du och vad kan du rekommendera?



tisdag 7 mars 2017

Helvetets huvudstad

Det var en tid sedan jag läste Delirium - del ett i Lauren Olivers dystopiska värld där kärlek är en sjukdom och kärnan till allt ont. Jag kommer dock ihåg att jag nog tyckte att den var värd en fortsatt läsning och sagt och gjort: nu är också del två, Pandemonium, läst. 

På ett sätt är det så skönt med dystopier. Allt är ju möjligt och det finns inga begränsningar i människors handlingssätt eftersom det enda de har på agendan är att överleva. Liksom med fantasy; det är så långt ifrån våra dagliga kamper om att hinna i tid till träningen eller orka vattna blommorna. Skönt som i en alternativ värld där man får leva på ett annat sätt, inte alltid ett bättre, men ett annorlunda.

Pandemonium tar vid där Delirium slutade med en ensam Lena som har lämnat staden bakom sig och har Vildmarken framför sig. Nya utmaningar väntar eftersom hon nu får lära sig hantera en värld av känslor - där folk öppet visar sina känslor. Det är förstås rätt skrämmande för henne och snurrar hennes tankevärld rejält. Det är också nya människor att lära känna och sorgen och saknaden efter Alex, som hon antar att dog när och där hon lyckades smita över till andra sidan, blir emellanåt för svår att hantera. Men hon lär sig att sorg inte nödvändigtvis behöver vara av ondo eftersom sorg ju också är ett sätt att hålla kvar kära personer i minnet och hjärtat. Bra point där.

Boken utspelar sig i två tidsperioder: nu (när Lena levt en tid med personerna i Vildmarken och har tagit sig in i staden för att jobba med motståndsrörelsen) och (när Lena just har kommit till Vildmarken och lär sig leva på ett annat sätt). Det gör att man får en rätt så bra inblick i allt som har hänt samtidigt som storyn går framåt i rask takt. Bra grepp där! Det blir mycket diskussion kring zombiemänniskornas - de människor som lever utan känslor - sätt att hantera världen utan empati och det är en mycket intressant fråga tycker jag. Inte minst i dagens värld där flyktingar skall eller inte skall tas emot, där murar mellan människor skall byggas och gränser stängas, där minoriteters rättigheter ifrågasätts och det har blivit allt mer acceptabelt att öppet förakta och kränka andra personer. 

Hurdan är en värld utan känslor och empati? Vad händer när vi slutar bry oss om varandra och känna med personer som på ett eller annat sätt är i underläge? När vi slutar hjälpa och lyfta upp varann och när vi delar in oss i vi och ni? Helvetets huvudstad måhända?! I den engelska författaren John Miltons epos Det förlorade paradiset var Pandemonium namnet på den värsta av alla ställen - stället där alla djävlar samlades. Det blir en rätt så lyckad anspelning av författaren. 

Och så slutar ju boken med en sjutusans cliffhanger. Sista delen Rekviem blir ju bara sååå ett måste!


 

måndag 6 mars 2017

Så här tyckte jag

För någon månad sedan fick jag en hög med ungdomsböcker av Daniela. Jag tycker alltid det är extra kul att läsa blogginlägg om böcker som Daniela redan hunnit läsa innan jag gör det: och således jämföra vad hon har tänkt på med hur jag eventuellt skulle ha valt att vinkla en recension. Det är som när mina elever säger att de inte vet om de har tolkat boken rätt och jag alltid svarar att de nog har gjort det eftersom det inte finns något rätt eller fel när det gäller böcker. En bok läser man alltid utifrån sig själv och det man själv bär med sig i bagaget och det som en person tycker är viktigt och talar till en kanske en annan inte ens reagerar på. Vi har med Daniela någon gång tänkt läsa en bok samtidigt och bolla våra tankar här på bloggen i realtid för att se hur vår läsning liknar varandra eller skiljer sig från varandra. Nu blev jag ju riktigt ivrig: när skall vi göra det Daniela?! Och med vilken bok skall vi utföra testet?

Med den lilla inledningen ville jag egentligen komma till att riktigt kort skriva vad jag tyckte om böckerna VirtNet-spelen. Nivå: dödlig av James Dashner, Aksakovs grav av Gudrun Wessnert och Carina Wolff-Brandt och Mitt extra liv av Johan Unenge

VirtNet-boken hade jag med till Lappland under sportlovet. Egentligen hade jag börjat läsa på den långt innan dess men det var en bok som tog eeevigheter att fastna i för mig. Daniela bloggade om boken här. Gå gärna in och läs mera om boken! Jag tyckte såhär: alla ingredienser till en bra berättelse finns där; en virtuell värld, ett spel som är uttänkt och häftigt, tekniken och en förklaring jag kunde köpa. Men ändå blev storyn i mitt tycke för platt. Jag fattade aldrig varför huvudpersonen Michael överhuvudtaget skulle återvända till den riktiga världen eftersom hans riktiga liv inte förklarades nämnvärt och på slutet fick jag ju förklaringen till varför det var just så. Jag tyckte översättningen var rätt så hackig och språket var på något sätt så väldigt förenklat och avskalat. Men precis som Daniela skriver är den här boken säkert en bok många i vår skola skulle gilla: den är spännande och nytänkande och lättläst. Precis det vi vill ha ut av en bok, eller hur!? Jag kommer också att rekommendera den för mina elever.



Aksakovs grav gillade jag sååå mycket. Det jag tycker allra bäst om med Carina Wolff-Brandts böcker är språket och på det sätt språket flyter på. Hon är otroligt bra på att bygga upp spännande och levande miljöbeskrivningar och det är lätt för alla, oberoende ålder, att leva sig in i de nervkittlande historierna. Precis lika var det ju i Vinden vänder på Trollskär som jag bloggade om här. Stämningen i Aksakov grav är ju minst sagt creepy. Redan i början av boken vet man att det lurar ett skelett bakom hörnet och den känslan håller i sig genomgående. Jag ogillade skarpt gammelfastern och tänkte själv hur tragiskt det skulle vara att bli ivägskickad till en gammal tant eller farbror man knappt känner för att märka att hen inte ens vill ha en där. Så, även om målgruppen är 9-12 år tyckte också jag att det var tillräckligt hårresande för en 36-åring. Tummen upp! Själv sitter jag och funderar på om jag kunde låta min dotter, 9 år, läsa den eller om det får vänta något år. Den kanske är snäppet för skrämmande för henne ännu.



Den sista boken Daniela redan har gjort ett ypperligt blogginlägg om är Mitt extra liv. Den såg jag extra mycket fram emot att läsa eftersom Daniela och jag ju träffade Unenge på Island för två somrar sedan och han där gav ett mycket professionellt intryck. Han gör ett sanslöst bra jobb med att sätta sig in i barnens och ungdomarnas värld och jag tror han når väldigt många via sina serier och böcker. Och då är det ju häftigt att kombinera dessa två till en serieroman. Mitt extra liv var på många sätt givande läsning. Precis som Daniela också skrev är ju temat mycket aktuellt och utan att moralisera ger Unenge läsaren många tankeställare utan att man egentligen vet när det händer. Jag hade lite svårt med övergångarna från text till serierutor innan jag lyckades knäcka koden för läsandet och så tyckte jag ibland att huvudpersonen var så olyckligt mesig som inte vågade säga sin åsikt eller ens riktigt avslöja vad den egentligen var. Men det här är en bok jag när som helst skulle kunna lägga i handen på en elev och vara säker på att gör någon slags intryck. Jag skulle också gärna läsa just den här boken som klassuppsättning eftersom det finns hur mycket som helst man kunde köra vidare på i temaväg.


Just nu läser jag Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver. Den verkar riktigt lovande. Daniela bloggade om den boken här. 

fredag 3 mars 2017

Meningen med hela skiten

Jag tror det var på Linns blogg jag blev påmind om Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten och den hade jag med mig till Äkäslompolo under sportlovet förra veckan. Bara titeln på boken är värd en hyllning ju - tänk nu att du kommit upp i en ålder där livet rullar på från halv sju till halv elva i ungefär samma rullor; man stiger upp, fixar frukost, klär på sig, läser Svenska Yles nätsidor, borstar tänderna, går till jobbet, handlar, äter, går ut med hunden, läser Svenska Yles nätsidor igen och går och lägger sig. Är det sen så förbannat konstigt att man emellanåt kommer att börja fundera på vad meningen egentligen är? Med härligheten, eller skiten, eller vad du nu sen än väljer att kalla det hela.

Nej knappast. Handen upp den som aldrig tänkt på den saken. Jag gissade det - ingen. 

Alla har vi bra dagar och lite sämre dagar. En bra dag känns livet rätt så skönt. Man är på något sätt tillfreds med vad som råkar dyka upp och går omkring nynnandes på en bra låt. Man får skratta kring kaffebordet på jobbet och planerar in en härlig resa med en god vän eller med familjen. Att skriva blogginlägget går som på räls och har man tur är inte honungen slut där hemma så man får avsluta kvällen med en kopp sött och gott te. Till och med lakanen i sängen känns ljuvligt sköna.

Men så jäklar kommer väggen emot. Man krisar, bråkar, knegar sig fram. Ifrågasätter, tvivlar, känner sig otrygg och vill bort. Vädret är uruselt och konditionen tryter. Barnen bråkar, man tappar tålamodet och när man äntligen får gå och lägga sig visar det sig att hunden hunnit före och har hämtat med sig ett kilo sand som trevligt nog grävt ner sig i varje litet veck i lakanen. Där ligger man sen med hud som skaver. Sover dåligt. Vaknar lika trött och hängig.

Och kanske blir man neddragen i utbrändhetsträsket. Det är mycket lätt hänt. Med de krav och de förväntningar vi har på livet händer det ofta att vi känner att vi inte räcker till. Det var exakt det som hände Nina Åkestam och hennes bok är en bra påminnelse om de grundläggande sakerna alla vi borde vara så noga med.  Sånt som vi egentligen vet men som bara tycks falla i glömska nu som då. 

I början av boken finns tipset att man alltid nu och då skall ta och snacka med sitt 85-åriga jag. Vart är du på väg och vad vill du som 85-åring kunna se tillbaka på och tycka att var viktiga saker i ditt liv? Vem vill du vara när du är 85 år?

Just nu vill jag följande:
- jag vill bo i ett litet mysigt trähus med en yttepytte liten och lättskött gård - gärna centralt
- jag vill att mitt hus är rätt så tomt på saker och att jag bara har samlat på mig det som absolut behövs
- jag vill ha ett ännu mindre litet torp på Borstö att bege mig till alltid när det finns chans till det och vädret tillåter
- jag vill ha ett djur, en katt eller en hund, att mysa med
- jag vill äta en saftig kanelbulle varje dag och dricka gott te därtill
- jag vill vara passligt rund och go och kunna vara helt obrydd av utseende, kläder och annat tjafs
- jag vill vara glad i livet och orka sprida glädje och kärlek runtomkring mig
- jag vill inte ängslas över småsaker och absolut inte vara bitter, avundsjuk eller småaktig
- jag vill vara en trygghet i mina barns och barnbarns liv och hjälpa dem så mycket jag bara kan
- jag vill gå ut och gå med vänner, samla dem på vinkvällar mitt i veckan och skratta och gråta tillsammans
- jag vill läsa böcker utan att bli avbruten; massor av böcker!
- jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och tänka att jag gjorde så gott jag kunde
- jag vill se tillbaka på mitt liv och tänka att jag alltid valde mina vägar baserat på vad som kändes rätt i hjärtat
- jag vill komma ihåg alla små stunder av lycka
- jag vill kunna tänka att att jag gav barnen tid, tid och åter tid
- jag vill kunna tänka att jag lärde barnen vad respekt är; att respektera sig själva och andra
- jag vill kunna tänka att jag också påverkade någon annans barn via mitt jobb och fick dem att förstå hur värdefulla de är
- jag hoppas att jag lärt mina barn att det lönar sig att dansa på bordet alltid då man får chans, att man skall kittlas i soffan tills glädjetårarna tränger fram och att en kram alltid är svaret på allt

Resa då? Nja, jag reser gärna i gott sällskap och för att få se glädjen i mina barns ögon men för mig räcker Borstö gott och väl. Jobbkarriär då? Nja, en av fördelarna med mitt jobb är avsaknaden av karriärstrappsteg - man är det man är och kommer inte att få vare sig bättre titlar eller högre lön.

Boken Meningen med hela skiten var stundvis mycket bra. Men ska jag vara ärlig blev vissa kapitel lite utdragna och jag kom på mig själv med att ögna igenom en del stycken. Så; varierande är väl ordet. Men är du  - som jag - dålig på att använda ordet nej tycker jag du skall läsa. Och gissar jag rätt hör väl de flesta av oss just till den kategorin. Så, läs på!

Bilden lånad från Svt