torsdag 18 maj 2017

Semesterläsning, tips 1

Nu känns det i luften att våren närmar sig, eller hur? Till och med regnet faller sådär lätt och mysigt som det gör när luften ändå är lite varm. Jag har några läsupplevelser att dela med mig av som skulle vara den ultimata semesterläsningen för mig, så här kommer det första av mina boktips inför lediga stunder.

En nypa salt av Maria Goodin är en feelgood-roman som passar perfekt en lite regnig dag under filten. Trots att en stor del av boken utspelar sig mitt i sommarens grönska och värme är stämningen ganska dämpad. Huvudpersonen Megs mamma är nämligen döende. 

Boken har egentligen fyra ingredienser tänker jag: mammans intresse för matlagning och bakning som genomsyrar allt, mammans fantastiska historier som Meg fått växa upp med, förhållandet mellan mor och dotter och en gnutta romantik som kommer in i Megs liv tack vare en fantastisk vildvuxen trädgård. Romantiken står dock lite i skymundan och det är fint för då får relationen mellan mor och dotter mera plats. 

Meg älskar sin mamma väldigt mycket. Det har alltid varit bara de två och Valerie är Megs bästa vän. Samtidigt är Meg otroligt frustrerad på sin mamma för alla hennes historier. Meg vet egentligen ingenting om sig själv eftersom hela hennes liv varit kantat av de mest fantastiska och otroliga berättelser. Berättelser om att Meg föddes för tidigt och fångades upp i en stekpanna, att hon var så liten att doktorn ordinerade en tesked bakpulver åt henne om dagen för att hon skulle bli färdigjäst, att Meg var så söt att mamman lät doppa hennes tår i grannarnas te så att de inte behövde använda socker, att ärret i Megs panna kommer ifrån att en krabbkaka hoppade upp och bet henne en gång.

Förstås förstår jag Megs frustration och Meg har valt att bli forskare för att hon vill ägna sitt liv åt sanning och fakta. Samtidigt tänker jag att det ändå är en lyx att få växa upp omgiven av så många berättelser. Berättelser är ovärderliga! Men jag är inte heller så bra på det där med att "ta det med en nypa salt". Oftast vill jag också vet exakt vad som hänt och inte höra så många omskrivningar, sådär i det vardagliga livet alltså. Förstås är Megs sökande efter sanningen om sin barndom en del av berättelsen och svaren är inte särdeles vackra. 

Vacker är däremot boken. Den är varm, annorlunda, rolig och berörande. Det är helt enkelt en härlig och mysig läsupplevelse och jag tror att det här är en sådan berättelse som uppskattas av de flesta.

Den svenska titeln är förresten genialisk!


söndag 14 maj 2017

Modershjärtat

Idag är det mors dag. Det har varit en vacker dag. Saga och Abbe "väckte" mig imorse med fina egengjorda kort och gåvor, vi var tio personer kring matbordet och solen sken. Jag är tacksam. 

Jag är så otroligt tacksam. 

Det kunde nämligen ha varit annorlunda. Och just därför vandrar ofta mina tankar denna dag (och många andra dagar) iväg till dem runtom i världen vars barndrömmar inte har gått i uppfyllelse eller ens nånsin kommer att göra det. Vi fick kämpa i nästan tre år för att bli gravida. Och gravida blev vi efter tuffa hormonbehandlingar, otaliga ägglossningstest, kalla kliniker, köer, frustration, gråt, taskig ekonomi, inseminationer, tidigt missfall och sprutor. Det skulle inte lyckas - men det gjorde det iallafall. Två gånger till och med. 

Barn är inte svaret på allt. Förstås. Alla önskar inte heller barn och det är naturligtvis lika okej som att önska ett så mycket att hela ens kropp skriker av längtan och det bara gör ont. Det sistnämnda stämde in på mig. Jag längtade och längtade och längtade; och ju mer tiden gick desto mer ont gjorde vår barnlöshet. Sorgen grävde in sig i varenda liten vrå i hela kroppen. Jag kan ännu - tio år senare - förnimma den där känslan av hopplöshet. Men också - tack och lov - den där pirriga ilningen av hopp inför varje månad av försök. Och lyckan av att till sist lyckas. Rädslan att förlora. Tacksamheten över att inte göra det. 

Jag skulle hemskt gärna vilja ha ett rätt svar att ge till alla dem som kämpar; till dig som kanske allra helst drar dig tillbaka i all ensamhet och gråter just idag - på mors dag.  Men det har jag inte. Ett svar om vad jag skulle ha velat att mina vänner sade eller gjorde för mig när vi kämpade. Men det visste jag inte. Det enda jag vet är att varenda cell i hela min kropp vet vad du går igenom. Och det är ingen tröst. Bara ett konstaterande.

Oberoende om du är förälder, barnfri eller barnlös tycker jag du borde läsa Utan - en antologi om barnlöshet och barnfrihet av tolv finlandssvenska skribenter (red. Mikaela Sonck). Jag kan också rekommendera Anna-Lena Härkönens bok Svagt positiv där moderskap inte är det man kanske önskade eller där just moderskapet gör att man tappar livslusten och innebär konfliktfyllda känslor. Är man mamma kan antologin Rapport från planet Mamma  (red. Sara Ehnholm Hielm och Mari Koli) vara en bok med hög igenkänningsfaktor, på gott och ont. Alla tre böcker har några år på nacken.

Och så Katerina Janouchs Modershjärtat om barnmorskan Cecilia Lund då. Modershjärtat är den femte i serien och det finns många, många till! Jag gillar huvudpersonen Cecilia. Hon är ett praktexempel på vad vi morsor av idag gör: försöker balansera mellan jobb, familj, att vara mamma och hustru. Det Cecilia råkar ut för denna gång får en att fundera på vad som händer när modershjärtat riskerar att sprängas i tusen bitar. Janouch skriver alltid lika tänkvärt. Och alltid lika spännande. 

------------------------------------

Saga och Albin

Ni grälar. Ni tjatar. Ni säger emot. 

Ni provocerar. Ni skriker. Ni gör mig galen.

Men ni är alldeles alldeles underbara just sådana ni är. Tack vare er ser jag världen på ett nytt, annorlunda, sätt. Ni är det, utan tvekan, bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha er i min famn och prata om livet; försöka förstå vad livet går ut på tillsammans med er. Jag älskar era dofter, era små händer, era ärr på knäna och era varma mjuka barnkroppar. Den bästa känslan i hela världen är när jag hör er skratta och ser livsglädjen i era ögon. Då vet jag min plats.  

Jag önskar er allt väl.

          Älskar er så.         





         

tisdag 9 maj 2017

Francesca

Än en gång har jag läst en roman för unga som gjort ett enormt intryck på mig. Mitt tonåriga jag hade säkert älskat boken ännu mer och framför allt hade den versionen av Daniela haft ett brinnande behov av att läsa den här boken. 

Francesca handlar om att vara 17 år och börja i en ny skola, en skola som tidigare varit en pojkskola och där jämlikhet stavas tjejtoalett. Francesca handlar om att det gamla kompisgänget börjar i en annan skola och hur det kan bli då man är tvungen att finna sig själv på nytt och hitta nya, egna kompisar. Francesca handlar om att ha en mamma som plötsligt utan förvarning drabbas av akut depression och inte kommer upp ur sängen längre. Francesca handlar om att ta hand om sin familj. Francesca handlar om att bli alldeles galet kär och att märka att kärleken är besvarad men att det är ganska komplicerat. Francesca handlar om ett år då livet blir alldeles för mycket och varje dag blir en kamp mot ångest och sorg. Francesca handlar om att så småningom lära känna sig själv igen och att hitta de mest fantastiska vänner där man minst anar det. Francesca handlar förstås om Francesca. 

Jag har för mig att jag tidigare hyllat författaren Melina Marchetta här på bloggen. Hon är fenomenal. Personerna i den här boken är alla så olika, galna, fantastiska och fina som människor överlag är. Det är något Francesca har gemensamt med Marchettas tidigare romaner Jellicoe Road och Ett folk utan land. Också den här boken handlar om allvarliga saker på ett roligt men ändå inte alls lättsamt sätt. För visst vet vi ju att relationerna till de som vi bryr oss om allra mest både är de roligaste och jobbigaste på samma gång. Ibland kan det dock vara så himla skönt att få det bekräftat att det kan och får vara så.

Kolla pärmbilden på den svenskspråkiga versionen jag har i min hand! Jag gillar! Att hitta sig själv handlar för Francesca mycket om att sluta smälta in, hur bekvämt det än varit.




torsdag 4 maj 2017

Extra allt

Jag tror att det var något med titeln Min mormor hälsar och säger förlåt som inte riktigt nappade för mig, för såklart hade jag inte missat att Fredrik Backman, mannen bakom bl.a. En man som heter Ove och Björnstad, som Lotta bloggat om, gett ut flera böcker. Jag vet att jag medvetet undvikit att läsa den i alla fall. Så jag är mycket glad över att Min mormor hälsar och säger förlåt fanns med i vår bokcirkel i år för jag hade för allt i världen inte velat missa den läsupplevelsen.

Visst är det så Lotta att du inte heller läst den än? I så fall kommer här två frågor som jag hoppas att du har lust att besvara den månaden det är din tur att ha boken.

1. Vilken är din superkraft?
2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...

Jag kan förklara mig lite. Det finns mycket att ta fasta på i Min mormor hälsar och säger förlåt för det är en fantastisk bok. Huvudpersonen är Elsa som är nästan åtta år och ofta beskrivs som annorlunda av välmenande vuxna. Elsa har en mormor som ofta beskrivs som pigg för sin ålder av lika välmenande smarthuvuden. Elsa påminner alltså lite om sin mormor, de är bara lite extra allt. Elsas mamma är ganska olik dem, men hon är ändå sin mors dotter om man säger så. Det finns många fler viktiga personer i den här boken och Backman skriver så att man verkligen börjar tycka om dem alla och bry sig om dem men jag fastnar särskilt för den här relationen mellan kvinnorna i Elsas släkt eftersom den får mig att tänka på alla fina stunder med min egen mormor och hur tacksam jag är för att kvinnorna som varit mina förebilder då jag var barn var just sådana som de är.

Elsas mormor dör i början av boken. Hon lämnar Elsa med en stor sorg och med ett viktigt uppdrag: att leverera mormors alla förlåt (och det finns ganska många av dem). Det blir det sista stora äventyret som mormor tar ut Elsa på och liksom i alla bra sagor finns det riddare, drakar och lyckliga slut. Tänk dig ett höghus och föreställ dig hur alla de familjer som bor innanför de olika dörrarna ser ut. Tänk dig att alla är lite trasiga på olika sätt eftersom livet har en tendens att drabba folk ganska hårt. Tänk dig att du får lära känna dem och deras öden och då förstår du att den här boken är ganska mycket extra allt.

Och superkraften då? Jag du kommer att förstå då du läst boken. Jag tror att planering är min superkraft. Och den behövs för att få vardagen att gå ihop kan jag lova.



tisdag 25 april 2017

Dags att låta mjuka värden styra världen?

Jag har ett minne från när jag var kanske tio år gammal. Det var en gäst på besök i skolan, i min klass, och vi deltog antagligen i något projekt av nåt slag. Vi satt i ring och alla skulle berätta för varandra om våra innersta drömmar - om vår högsta önskan. Jag kommer ihåg att satt och vred och vände på min stol för jag kom bara på en enda grej - en enda. Och den saken kändes på nåt sätt så väldigt enfaldig. Jag kunde inte förmå mig att säga den högt. Jag skämdes redan på förhand. Skämdes. 

Men jag hade inget val. Jag sade det iallafall. 

Med en darrande tioårig pipig stämma viskade jag blygt fram att jag nog önskar mig fred på jorden

FRED PÅ JORDEN! Ha, javisst ja. Jag såg hur gästtanten drog lite lätt på smilbanden, sådär som man gör när ett barn säger något gulligt. FRED PÅ JORDEN. Javisst ja. 

Under påsklovet hälsade vi på hos mina föräldrar på Kirjais och jag läste klart Tio över ett sådär plötsligt. Då räckte mamma fram en bok som hon hade haft som sin bokcirkelbok för några år sedan; Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Det är en bok som säkert många av er läsare redan har läst - och jag också mycket glad att jag nu sent omsider läste den. Glad alltså, men också så himla ledsen långt in i själen.

För Morgon i Jenin är en väldigt tung bok. Det är en sådan där bok som du inte kan förbli oberörd av att läsa och som man kanske allra helst ändå skulle vilja slippa läsa. Det är en bok om vanliga människor som till en början lever sida vid sida, bor hus vid hus, oberoende religion och kultur. Men så händer Al Nakba, "Den stora katastrofen"; tvångsflytten av de invånare som bodde i det som var Palestina och som kom att bilda staten Israel. Året var 1948. 

Och resten kan ni räkna ut själva. Familjer slås sönder och splittras, flyktingläger uppstår, någon försvinner spårlöst, någon tappar förståndet, syskon ser varandra misshandlas, flickor våldtas - och det så mycket död och så mycket blod. Det är livet när det är som mörkast. Och mitt i det helvetet lever Yusuf, Amal och David - tre syskon vars livsöden är så grymma att man bara skulle vilja dra en filt över huvudet och blunda för allt, blunda för vad vi människor är kapabla till. 

"Elvaåringen blev våldtagen", " Ytterligare en anhållen efter terrorattacken", "Stjärnans skräck: Jag ville bara dö", "Gud sa åt mig att mörda kvinnorna", "Kvinnokommittén - med bara män i", "De dödades av sina män", "Diktaturen som gynnar terrorn"... Javisst ja. Dagens uppsättning av Aftonbladet levererar. Grymheterna bara fortsätter och fortsätter. Den där filten lockar bara mer och mer.  

Såhär tänker jag. Det finns fina män. Det finns fredliga män. Det finns de män som växer upp i fredliga länder som har lärt sig empati och respekt och solidaritet. Men vad skulle hända med världen om vi skulle låta kvinnorna ta över nu? Alla män är inte grymma. Alla män våldtar inte. Alla män startar inte krig. Men det som alla som gör det har gemensamt är att de är män. Skulle världen vara i behov av ett experiment? Låt kvinnorna få majoriteten i alla makthavande grupper kanske? Eller sluta sukta efter grymhet, ha-begär och maktlystnad hos de män vi väljer in att styra världen? Låt mjuka värden ta över och uppskatta snällhet och välvilja istället. Vad som helst ju: bara det skulle ske en förändring! Vänlighet smittar, låt oss starta en epidemi!    

Och här sitter Lotta, 36 år gammal, och har fortfarande en enda önskan. Att det skall vara fred på jorden.



   

fredag 21 april 2017

När rädslan tar över

Googlar man panikattack får man extremt många träffar. En panikattack, eller panikångest, är ett vanligt fenomen som händer många men som dess värre knappast ger en nån tröst att veta. För det kan till och med kännas som om du håller på att dö. Du kan fundera på om du håller på att bli galen eller som om ditt hjärta ger upp. Du kanske börjar hyperventilera och svettas som en tok. Eller så fryser du så mycket att hela din kropp bara darrar. 

Är du dessutom kring femton när du råkar ut för en panikattack för första gången kanske det lämnar så svåra ångestkänslor i din kropp att du kanske tror att du aldrig blir dig själv igen. En del människor kan ha en panikattack en eller några gånger i livet medan andra kan ha jobbigare perioder då de återkommer ofta. Det som alla attacker har gemensamt är att de dyker upp när du känner stress eller av en eller annan orsak är under mycket press. Och det andra som de alla även har gemensamt är att du nog överlever dem, trots allt. 

Maja i boken Tio över ett, av författaren Ann-Helén Laestadius, sover inte på nätterna. Varje natt klockan tio över ett ställer hon nämligen väckarklockan på alarm för att vara vaken när de spränger i gruvan. Maja bor i Kiruna, i norra Sverige. I Kiruna finns världens största underjordiska järnmalmsgruva och där jobbar Majas pappa. Maja oroar sig för att pappa skall dö. Hon funderar mycket på hur hon skall göra för att lära känna Albin, killen hon vill att skall lägga märke till henne. Hon oroar sig också över att bästa vännen Julia skall flytta bort men framför allt så har hon fått för sig att det snart kommer att ske en katastrof - och hon vill absolut inte sova när marken rasar under henne och alla dör. Istället har hon packat en väska med allt nödvändigt och planen är att hon skall hinna väcka sin familj och rädda dem.

Tio över ett är en bok jag hade hoppats att jag hade läst när jag var ung. Jag tror att jag hade varit mera förberedd ifall jag hade läst en så bra bok som den här boken är; förberedd på vad det innebär att ha ångest och förberedd på vad känslor av alla de slag kan leda till. Starka känslor. Och rädslor och oro. 

För Tio över ett är en bok vi alla kan relatera till. Bor du i Pargas dessutom vet du ju precis vad det innebär att det sprängs i gruvan en gång om dagen. Du vet också hur det känns att vara kär och hur du av hela ditt hjärta skulle vilja att en annan besvarar dina känslor. Du vet kanske hur det är att oroa sig inför förändringar. Du vet att kompisrelationer inte alltid är lätta och du vet vad det innebär att vara ung. Lägg till för lite sömn om nätterna och hård stress så förstår du varför det som händer Maja händer. Det kan hända också dig. 

Det hände också mig. 



 

torsdag 20 april 2017

Nytt berättargrepp och upptäckten av dig själv

Ända sedan Daniela och jag började bokblogga har jag haft ett dilemma. Vi bestämde oss då för att verkligen försöka skriva våra blogginlägg på ett så jordnära sätt som möjligt - och relatera till vad vi tänker på när vi läser. Jag gillar den stilen. Det gör att inläggen blir mer personliga och som läsningsinspiratör vill jag gärna förmedla just den delen av läsningen: att läsning ger en så mycket att tänka på och således på så många sätt påverkar ens personliga utveckling. Men varje gång jag skriver om en ungdomsbok på det här sättet uppstår det en konflikt. Jag är nämligen inte så säker på att det är det rätta greppet att nå ut till mina elever. Kort och gott: mitt liv och min personliga utveckling intresserar dem inte. Så är det bara. Så jag tänker göra en helomvändning här. När jag bloggar om en ungdomsbok från och med nu tänker jag ha ett annat berättargrepp. Jag tänker vända mig till en ung person, till en av mina elever, och skriva mina inlägg så som jag skulle tipsa om boken i mitt klassrum. 

Det betyder inte att jag inte skulle kunna vara personlig. Men det betyder att jag kanske dämpar mina egna intressen lite och istället fokuserar på vad en ung läsare kunde få ut av att läsa just den aktuella boken. Målgruppen för mina inlägg kommer att bli mer påtaglig, helt enkelt. 

------------------

Du kanske kommer ihåg mitt blogginlägg om Så har jag det nu av den prisbelönade författaren Meg Rosoff?! Hennes bok Den jag var (2007) gavs ut på svenska 2010 men kom ifjol ut som nyutgåva. Allt som allt har hon gett ut fem ungdomsböcker varav Så har jag det nu är den mest kända. 

Börjar du läsa Den jag var kommer du att trollbindas från sida ett. Det är något väldigt speciellt med Meg Rosoffs stil som gör att man nästan faller in i en dimmig värld som det är svårt att finna vägen ut ur. Den här gången är det den unga killen Hilary som är huvudpersonen. Han flyttar till en Internatskola. Året är 1962 och landet England. Skolan ligger nära en strand och en dag när Hilary under en gymnastiklektion springer på stranden råkar han träffa Finn, en föräldralös ensamvarg som likt Robinson Crusoe bor i en ödslig fiskebod för sig själv. 

De fattar direkt tycke för varandra. Hilary fascineras av Finns sätt att leva sitt liv och han börjar själv drömma om hur det skulle vara att få ta hand om sig själv och slippa följa en massa regler, tider och system. Men Finn är konstig. Finn kan inte de sociala reglerna och upprepade gånger uppstår det spänningar dem emellan som Hilary inte vet hur han skall tolka. Men Finn och Hilary dras till varandra och snabbt förstår Hilary att mötet mellan dem kommer att förändra allt!

Det finns en otroligt häftig twist i slutet av boken. När du kommer dit kommer du att bli helt tagen av det du har läst och jag lovar att det om något ger dig massor av tankar om hur du själv är bunden av alla system, skrivna och oskrivna regler och inmatade mönster. Kanske är det så att var och en av oss borde möta en Finn för att verkligen förstå varför vi gör som vi gör och tänker som vi tänker? Och tror du dig redan veta varför tror du fel! Tro mig.