tisdag 20 juni 2017

Tack för frågorna Daniela!

Jag publicerade ett inlägg för några dagar sedan och glömde att dela det på Facebook och G+ - och så få läsare har vi inte haft sedan bloggens begynnelse, tror jag. Vad lär man sig? Jo, antingen har ni annat för er sommartid än att sitta och läsa bloggar (Va? Så kan det väl inte vara heller. Inte när det gäller Bokduetten iallafall, meh!) eller så är ni så vana vid att vi länkar till bloggen att det är länkar det måste vara. Nåväl - mitt förra inlägg var kanske inte det nyaste under solen precis. Jag hyllade Elena Ferrante igen en gång bara. 

Daniela och jag hör ju i till samma bokcirkel på jobbet så nu var det min tur att läsa Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Jag tycker Fredrik Backman är en härlig författare. Han är otrolig på det sättet att han är så mångsidig i sitt författarskap - och det är ingen skillnad vilken bok av honom man läser så ger den en en massa insikter om sådant man redan trodde sig ha alla insikter om. Vilket fantastiskt berättargrepp han har! En dag inne i huvudet på Fredrik vore inte så dumt.

När Daniela hade läst boken skickade hon stafettpinnen vidare till mig och ställde mig två frågor:

1. Vilken är din superkraft?
2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...    

Bra frågor Daniela! Skitsvåra dock.

Min superkraft? Om man följer Fredrik Backmans definition så behöver ju superkraften inte direkt vara ett så eftersträvsamt personlighetsdrag direkt va? Snarare en styrka som kan visa sig i de mest svåra situationer. Jag kunde således kanske säga att det är min organisationsförmåga. Eller konsten att fortsätta andas trots att luften går ur en. Eller att avsluta alla projekt jag inleder. Eller att alltid se något positivt i allt, även om det inte finns något positivt kvar att registrera överhuvudtaget. Men NEJ. Det stämmer inte. Min organisationsförmåga är stundvis riktigt kass. Under året som gått har luften gått ur mig utan att helt och hållet återvända. Projekt har blivit på hälft och det positiva tänkesättet har inte heller det varit självklart. Dit for de superkrafterna. 

Så - efter att ha funderat fram och tillbaka på detta och med bokens budskap i baktanke svarar jag att min superkraft är mina nära och kära: vänner och släktingar. Jag fattar inte att ni står ut med mig. Ibland blir jag förvånad över att jag blir bjuden på nån fest, att någon vill ta en promenad med mig eller träffas över en kopp kaffe. Faktiskt. Jag har sån ångest över att jag pratar för mycket, har alltför starka åsikter om allt, ställer för få frågor åt andra, lyssnar för lite, inte kan klä mig rätt, inte hänger med i allt det man borde hänga med i, inte hör av mig tillräckligt ofta, gör bort mig alltför ofta, säger fel saker. Med mera. Jag vet att jag är en pain in the nånting så många gånger och att jag ifrågasätter andra personers val och beteende. Det har jag inte rätt till. Det vet jag. Och ändå finns ni där allihop. Och accepterar. Och stöttar. Och förstår. Ni är min superkraft. Ensam är jag ingen, tillsammans är vi superstarka! Tack att ni finns där för mig. Jag finns här för er också!

Och svaret på fråga nummer två har jag nog lite funderingar på. Men jag tänker återkomma till dem om någon vecka. Istället utmanar jag min mamma Gitta, mina mostrar Stina och Kerstin och mina kusiner Josefin och Emmi att fundera på just det. Det ska bli så kul att se er på vår släktträff om några veckor och DÅ ska vi fastslå vad kvinnorna i vår släkt har gemensamt. Ha, jag vet nog vad ni kommer att säga!



tisdag 13 juni 2017

En bokserie du inte vill ha oläst!

Elena Ferrante håller igen en gång måttet. Den tredje boken i Neapelserien om Lila och Elena heter Den som stannar, den som går. Hela bokserien är så otroligt hajpad redan vid här laget så jag tror inte ens att det behövs så många flera lovord. Och bara för några dagar sedan släpptes den fjärde och sista delen Det förlorade barnet. Det finns fanklubbar runtom i världen som just nu lever i extas för att få veta hur historien fortsätter och också slutar.  Och bara min mamma, som är lika såld som jag, har läst sitt efterlängtade exemplar så kommer också jag ivrigt ta mig an boken för att få veta vad som händer de två vännerna. 

I den tredje delen Den som stannar, den som går är det 60-talets Italien som skildras. Ett Italien som är långt ifrån ett harmoniskt land dock - det är fabriksockupationer, rädslor, korruption och mord. Mitt i detta samhällskaos lever Elena som inte heller hon känner en harmoni eller ett lugn. Hon passar inte in. Inte i den familj hon gift sig in i och heller inte i den roll hon fått ta. Hon har debuterat som romanförfattare men blir ständigt ifrågasatt och får inte det erkännande hon borde få. Mest för att hon är kvinna. Och lite för att att samhället inte är redo för henne än. 

Lila i sin tur gör entré i boken rätt så sent. Hon lever ett hårt liv som ensamstående mamma. Hon arbetar i en charkuterifabrik och får inget utlopp för sin begåvning. Lilas och Elenas relation är kall. De har väldigt lite med varandra att göra rent fysiskt men igen en gång är det så spännande att se hur de ändå hela tiden lever i symbios. Vad tänker Elena om jag gör såhär? Hur skulle Lila göra i den här situationen? Det man utåt sett visar behöver inte ha något alls med känslorna och tankarna på insidan att göra.  Den man är har alltid att göra med de personer man har, har haft och kommer att ha en relation till. 

Elena Ferrante är fenomenal. Punkt.     


söndag 11 juni 2017

Semesterläsning, tips 3

Ett sista semesterläsningstips ska vi väl ta, va? 

Det här tipset passar kanske för dig som har Parislängtan (öppna boken och på några minuter är du där) eller för dig som vill på stadssemester i sommar men inte vet vart du ska åka. Efter den här boken framstår Paris som ett självklart val. 

Det här är min trettonde bok av Tamara McKinley, men den första som inte utspelar sig i Australien skulle jag tro. Jag förälskade mig i författaren då jag gick i gymnasiet och nuförtiden känns böckerna ibland lite tramsiga och naiva men man behöver ju inte alltid vara så himla pretentiös i sitt bokval eller hur? Lotta och jag läser ju det mesta som ni säkert har märkt.

Den brittiska sjuksköterskan (ja, ja - jag sa ju det) Annabelle flyttar brådskande till sin moster Aline i Paris för att undkomma diverse bekymmer hon ådragit sig i London. Det är 1930-tal och Paris blomstrar, åtminstone i konstnärskretsarna där Annabelles bohemiska moster umgås. Annabelle träffar där den charmerande konstnären Henri och författaren Etienne men det glada livet tar hastigt slut då Henri och Etienne bestämmer sig för att dra ut i det spanska inbördeskriget och också Annabelles kunskaper som skjutsköterska behövs där på fältet. 

Sisådär 20 år senare kommer den unga konstnären Eugenie till Paris för att studera. Förutom att andra världskriget gått hårt åt staden och mamma Annabelles moster Aline döljer också vissa av stadens invånare en del hemligheter. För visst är det lite konstigt att Eugenie är en sådan lovande ung konstnär då hennes pappa är läkare och mamman sjuksköterska? (eller huuuuur?)

Boken är hur som helst vackert skriven, den är charmig och faktiskt rätt så gripande ändå för krig är fasansfullt och meningslöst och förälskelse är och ska vara ett överväldigande och storslaget äventyr. Jag faller också pladask för Henri och lägger till ett romantiskt veckoslut i Paris på min önskelista. Jag kan erkänna att jag för omväxlings skull fällde en tår eller två också. På det hela taget är boken alltså perfekt semesterläsning för mig.




Och Lotta, jag är så nyfiken på hur ditt projekt utvecklas och ser sjukt mycket fram emot att få veta mera så småningom.

torsdag 8 juni 2017

Någonting spännande och lite hemlighetsfullt på gång

Maj månad kom och gick. Tänk att en månad kan vara så paradoxal: det är min favoritmånad av alla och det är så underbart med allt det gröna. Världen vaknar igen och man känner ett hopp och en glädje i hela kroppen. Men maj betyder också enormt mycket på jobbet. Nämn ordet maj för en lärare och du kan se arbetsmängden, otillräckligheten och tröttheten avspeglas i kroppshållningen och blicken. Det är absurt hur många timmar jobb man på nåt sätt lyckas klämma in per dygn och månad. 

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag har inte hunnit recensera så många böcker i maj - men otroligt mycket av det jag har haft för mig har en direkt koppling till läsundervisningen och läsning överlag. Och det är så sjuuukt spännande att jag allra helst bara skulle vilja ösa ur mig alltsammans här och nu. Men lite får jag väl hålla er i spänning ännu.

I måndags var jag i Hangö för sista gången. Nu kan jag titulera mig läsinspiratör och det är rätt så kul faktiskt. Under ett år har jag kört av och an till Hangö och fått ta del av väldigt inspirerande föreläsare av olika slag och om jag var frälst redan innan jag började kurshelheten är jag hundra gånger mer frälst just nu. Och det bästa av allt är att Pargas stad och Svenska kulturfonden har gett mig och en arbetsgrupp möjligheten att jobba vidare med mina och våra visioner. Jag har ett helt supergäng med taggade och proffsiga personer med mig och det vi jobbar med kommer att ta Svenskfinland med storm. Det finns inget motsvarande ute på marknaden och det är så himla nervkittlande att se vad allt vårt arbete skall resultera i. Stay tuned...

Hej hej! Så här ser en läsningsinspiratör ut.

Sommarlov alltså - vad är det? Visst kan man fundera varför i all världen man väljer att jobba under sin semester. Eller varför man åtar sig att sätta igång med ett projekt som med säkerhet kommer att bidra till mer jobb för samma lön. Det är en hjärtesak, svarar jag. Jag har hittat det jag brinner för och det må komma vilka motgångar och uppförsbackar som helst: framåt ska vi. Nåt annat finns inte på kartan.

Läsmässigt har jag själv haft en ganska dålig tid bakom mig. Jag började med Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, läste ca hundra sidor men gav sedan upp. Det var för mycket inside-grejer för att jag skulle orka fortsätta. Synd där, tycker jag. Guillou är ju en av mina favoritförfattare och det brukar inte gå såhär. Sedan läste jag Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten. Den var vacker men så långsam att jag hade svårt att koncentera mig på den med min majhjärna och med den redan omnämnda majpulsen på högvarv. Och så råkade jag på John Ajvide Lindqvists vampyrrysare Låt den rätte komma in - och det blev bara plattfall. Fy sjutton vilken bok. Stundvis var den så rå och grym att jag mådde illa. Vampyrerna var kanske de mest mänskliga i boken och det säger allt. Jag tror jag tappade tron på mänskligheten där en stund; och jag vet faktiskt inte ens varför jag inte lade också den boken åt sidan. 

Nåväl. Nu lade jag in några reserveringar på bibban och har redan hämtat tre ungdomsböcker därifrån. Det blir nog en bra boksommar iallafall. Och så tycker jag Danielas semesterläsningstips är så himla bra så där kan säkerligen också du få till det med en toppenbok i sommar! Tack Daniela för dem!


söndag 28 maj 2017

Semesterläsning, tips 2

Det är ett litet tag sedan jag läste klart Skuggan av ett år av Hannah Richell men jag får fortfarande gåshud på armarna då jag tänker på boken. För mig blev det här en sådan läsupplevelse som stannade kvar ett tag och jag drömde till och med om karaktärerna natten efter att jag läst slutet kommer jag ihåg. Det var inte en trevlig dröm.

Boken utspelar sig både i nutid och  på 1980-talet. Huvudpersonen i nutidsberättelsen är Lila som nyligen mist sin för tidigt födda dotter endast fem dagar gammal. Som många andra är jag ganska känslig för berättelser där bebisar och graviditeter utgör en väsentlig del av tragedierna i någons liv och det är säkert en anledning till att jag drömde om boken. Även den delen av historien som utspelar sig i dåtid innehåller en del sådant. Man vill väl inte bli påmind om hur snabbt något kan gå väldigt fel och man kommer för alltid att komma ihåg de stunder ens egna barn haft änglavakt då de rusat iväg över matbutikens parkeringsplats eller satt något i halsen och man bankat på ryggen i en halv oändlighet och redan haft handen på telefonen innan biten äntligen spyddes upp.

Nåja, Lila får ett mystiskt brev med en nyckel i. Nyckeln går till en mycket avlägsen stuga och Lila som jobbar med inredning finner ro i att sysselsätta sig med händerna och rustar upp stugan. På så sätt kommer hon närmare dess tidigare invånare och det är dem som berättelsen som utspelar sig på 1980-talet handlar om. Huvudpersonen i de kapitlen är Kat som precis blivit klar med universitetsstudierna och tillsammans med fyra vänner bestämmer sig för att under ett år leva endast på det som naturen ger och därför flyttar till en helt isolerad stuga utan bekvämligheter. Kat trodde att hon kände vännerna väl men det visar sig att det fanns en del hon inte räknat med att kunde hända och det är ingen annan som ens vet var de befinner sig så livet i stugan är en perfekt kuliss för grymheter.

Jag tycker att en fin sak med boken är hur den tar upp många svåra människorelationer på ett sätt som känns äkta. Lila och Tom som mist sin dotter älskar varandra fortfarande, det märks, men de kan inte längre nå varandra. Kat har alltid varit som en mamma för sin syster och de betyder allt för varandra men under året i stugan byts kärleken ut till bitter rivalitet. Hela spelet som utspelar sig mellan de fem och senare sex personerna (Kats syster medräknad) som lever isolerade i stugan beskrivs så träffsäkert.

Boken hör till kategorin perfekt semesterläsning för att det behövs lite av sommarens värme för att väga upp allt det hemska som den här historien rymmer. Naturligtvis har Lilas och Kats liv något med varandra att göra men exakt hur allting hänger ihop förstår man inte förrän på sista sidan. De oväntade vändningarna är många och boken ger ett starkt behov av att sträckläsa. Sedan tror jag också att det här lite mera naturnära livet, som säkert många av oss lever under sommaren, förstärker den kusliga känslan som uppstår i alla kapitel som utspelar sig i den ensliga stugan.

Skuggan av ett år är Richells andra roman. Jag ska absolut läsa hennes debutroman också. 




torsdag 18 maj 2017

Semesterläsning, tips 1

Nu känns det i luften att våren närmar sig, eller hur? Till och med regnet faller sådär lätt och mysigt som det gör när luften ändå är lite varm. Jag har några läsupplevelser att dela med mig av som skulle vara den ultimata semesterläsningen för mig, så här kommer det första av mina boktips inför lediga stunder.

En nypa salt av Maria Goodin är en feelgood-roman som passar perfekt en lite regnig dag under filten. Trots att en stor del av boken utspelar sig mitt i sommarens grönska och värme är stämningen ganska dämpad. Huvudpersonen Megs mamma är nämligen döende. 

Boken har egentligen fyra ingredienser tänker jag: mammans intresse för matlagning och bakning som genomsyrar allt, mammans fantastiska historier som Meg fått växa upp med, förhållandet mellan mor och dotter och en gnutta romantik som kommer in i Megs liv tack vare en fantastisk vildvuxen trädgård. Romantiken står dock lite i skymundan och det är fint för då får relationen mellan mor och dotter mera plats. 

Meg älskar sin mamma väldigt mycket. Det har alltid varit bara de två och Valerie är Megs bästa vän. Samtidigt är Meg otroligt frustrerad på sin mamma för alla hennes historier. Meg vet egentligen ingenting om sig själv eftersom hela hennes liv varit kantat av de mest fantastiska och otroliga berättelser. Berättelser om att Meg föddes för tidigt och fångades upp i en stekpanna, att hon var så liten att doktorn ordinerade en tesked bakpulver åt henne om dagen för att hon skulle bli färdigjäst, att Meg var så söt att mamman lät doppa hennes tår i grannarnas te så att de inte behövde använda socker, att ärret i Megs panna kommer ifrån att en krabbkaka hoppade upp och bet henne en gång.

Förstås förstår jag Megs frustration och Meg har valt att bli forskare för att hon vill ägna sitt liv åt sanning och fakta. Samtidigt tänker jag att det ändå är en lyx att få växa upp omgiven av så många berättelser. Berättelser är ovärderliga! Men jag är inte heller så bra på det där med att "ta det med en nypa salt". Oftast vill jag också vet exakt vad som hänt och inte höra så många omskrivningar, sådär i det vardagliga livet alltså. Förstås är Megs sökande efter sanningen om sin barndom en del av berättelsen och svaren är inte särdeles vackra. 

Vacker är däremot boken. Den är varm, annorlunda, rolig och berörande. Det är helt enkelt en härlig och mysig läsupplevelse och jag tror att det här är en sådan berättelse som uppskattas av de flesta.

Den svenska titeln är förresten genialisk!


söndag 14 maj 2017

Modershjärtat

Idag är det mors dag. Det har varit en vacker dag. Saga och Abbe "väckte" mig imorse med fina egengjorda kort och gåvor, vi var tio personer kring matbordet och solen sken. Jag är tacksam. 

Jag är så otroligt tacksam. 

Det kunde nämligen ha varit annorlunda. Och just därför vandrar ofta mina tankar denna dag (och många andra dagar) iväg till dem runtom i världen vars barndrömmar inte har gått i uppfyllelse eller ens nånsin kommer att göra det. Vi fick kämpa i nästan tre år för att bli gravida. Och gravida blev vi efter tuffa hormonbehandlingar, otaliga ägglossningstest, kalla kliniker, köer, frustration, gråt, taskig ekonomi, inseminationer, tidigt missfall och sprutor. Det skulle inte lyckas - men det gjorde det iallafall. Två gånger till och med. 

Barn är inte svaret på allt. Förstås. Alla önskar inte heller barn och det är naturligtvis lika okej som att önska ett så mycket att hela ens kropp skriker av längtan och det bara gör ont. Det sistnämnda stämde in på mig. Jag längtade och längtade och längtade; och ju mer tiden gick desto mer ont gjorde vår barnlöshet. Sorgen grävde in sig i varenda liten vrå i hela kroppen. Jag kan ännu - tio år senare - förnimma den där känslan av hopplöshet. Men också - tack och lov - den där pirriga ilningen av hopp inför varje månad av försök. Och lyckan av att till sist lyckas. Rädslan att förlora. Tacksamheten över att inte göra det. 

Jag skulle hemskt gärna vilja ha ett rätt svar att ge till alla dem som kämpar; till dig som kanske allra helst drar dig tillbaka i all ensamhet och gråter just idag - på mors dag.  Men det har jag inte. Ett svar om vad jag skulle ha velat att mina vänner sade eller gjorde för mig när vi kämpade. Men det visste jag inte. Det enda jag vet är att varenda cell i hela min kropp vet vad du går igenom. Och det är ingen tröst. Bara ett konstaterande.

Oberoende om du är förälder, barnfri eller barnlös tycker jag du borde läsa Utan - en antologi om barnlöshet och barnfrihet av tolv finlandssvenska skribenter (red. Mikaela Sonck). Jag kan också rekommendera Anna-Lena Härkönens bok Svagt positiv där moderskap inte är det man kanske önskade eller där just moderskapet gör att man tappar livslusten och innebär konfliktfyllda känslor. Är man mamma kan antologin Rapport från planet Mamma  (red. Sara Ehnholm Hielm och Mari Koli) vara en bok med hög igenkänningsfaktor, på gott och ont. Alla tre böcker har några år på nacken.

Och så Katerina Janouchs Modershjärtat om barnmorskan Cecilia Lund då. Modershjärtat är den femte i serien och det finns många, många till! Jag gillar huvudpersonen Cecilia. Hon är ett praktexempel på vad vi morsor av idag gör: försöker balansera mellan jobb, familj, att vara mamma och hustru. Det Cecilia råkar ut för denna gång får en att fundera på vad som händer när modershjärtat riskerar att sprängas i tusen bitar. Janouch skriver alltid lika tänkvärt. Och alltid lika spännande. 

------------------------------------

Saga och Albin

Ni grälar. Ni tjatar. Ni säger emot. 

Ni provocerar. Ni skriker. Ni gör mig galen.

Men ni är alldeles alldeles underbara just sådana ni är. Tack vare er ser jag världen på ett nytt, annorlunda, sätt. Ni är det, utan tvekan, bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha er i min famn och prata om livet; försöka förstå vad livet går ut på tillsammans med er. Jag älskar era dofter, era små händer, era ärr på knäna och era varma mjuka barnkroppar. Den bästa känslan i hela världen är när jag hör er skratta och ser livsglädjen i era ögon. Då vet jag min plats.  

Jag önskar er allt väl.

          Älskar er så.