tisdag 3 oktober 2017

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här. 

torsdag 28 september 2017

Du, bara

Känner du för att läsa en riktigt riktigt bra kärlekshistoria? En sån där kärleken inte är så väldigt rosafluffig och självklar - utan en sån där känslorna är starka men det finns en massa guppar och hinder och motstånd på vägen? En sån där det är svårt att veta vad den andra tänker och känner och där det är lätt hänt att man gråter och grubblar och tycker lite synd om sig själv? En sån som verkligen lyckas fånga den där äkta kärleksrelationen två unga emellan?

Läs då Du, bara av Anna Ahlund!

Anna Ahlund var en helt ny författarbekantskap för mig. Nu, efter att ha läst Du, bara är jag verkligen intresserad av att få läsa lite fler böcker av just henne. Ahlund visade sig nämligen vara helt fenomenal på att fånga den rätta känslan och man kan precis känna med huvudpersonen, den sextonåriga John. Dessutom lyckas hon leverera helt fantastiska dialoger där allt John, hans syster Caroline, hans stora kärlek Frank och Johns kompis Elli säger känns äkta. Inget är förfinat. Inget är konstlat. Det är pang på bara - rakt ner i ett ungdomsgäng i en stad i Sverige. Rakt in i scenen där John och Frank kysser varandra. Där de har sex för första gången. Där de blottar sina rädslor för kompisarna. Där de grälar med sin syskon men ändå väljer att hålla ihop. Där de skrattar, gråter, tvekar, kämpar - lever.

Du, bara är en historia om kärlek - plågsam och underbar på en och samma gång! Det är en bok som kommer att bli svår att lägga åt sidan. Den är luftig, lätt att läsa och väldigt gripande. Det kommer inte att finnas mycket du inte kommer att gilla i den!



söndag 24 september 2017

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

fredag 22 september 2017

En magnifik avslutning


Ransom Riggs heter geniet bakom böckerna Miss Perigrines hem för besynnerliga barn, Spökstaden och Själarnas bibliotek. Trilogin handlar om ett gäng barn med särskilda egenskaper som gör att de tillhör besynnerligheten. Mörka och onda krafter har dock tagit sig in i besynnerligheten och hotar hela världen och det blir upp till huvudpersonerna Jacob och Emma att rädda sina besynnerliga vänner och världen från en säker undergång.

Böckerna är mycket spännande och de passar in i flera genrer tycker jag, men jag skulle helst beskriva dem som fantasy med inslag av skräck. Miljön i alla tre böckerna, men särskilt i den här sista delen är oerhört makaber, grym och vidrig och vissa scener påminner mig starkt om skräckfilmen som genre med galen musik som spelas för högt i bakgrunden och faror som bombsäkert lurar bakom kulisser av diverse makabra föremål och varelser. Men det är faktiskt mest miljön som gör boken så kuslig, för på något sätt vet läsaren hela tiden att det knappast kommer att gå alldeles tokigt i slutet och det känns tryggt.

Också den här sista boken innehåller fascinerande svartvita fotografier som de tidigare böckerna. Det är riktiga, gamla fotografier som författaren lagt mycket tid på att samla ihop från loppisar och arkiv och på bilderna syns många av de besynnerliga personer som beskrivs i boken. Flera av dem ger mig gåshud  för de är så fantasieggande och obehagliga och på något vis störande att man mycket väl förstår hur författaren inte kunnat låta bli att spinna vidare på vilka dessa personer kan ha varit och bygga upp sina karaktärer runt dem. Det är åtminstone så jag föreställer mig att Ransom Riggs har gjort.

En annan sak som gör den här boken till en lite ovanlig trilogi är att alla tre böckerna utspelar sig på en vecka ungefär och det gör förstås att dagarna och nätterna är mycket väl beskrivna samtidigt som det också för läsaren känns som om det var alldeles igår man läste den första boken eftersom de händelserna kommer nära inpå.

Sen måste jag ännu säga att jag bara älskar slutet och jag älskar att det här är en trilogi där man verkligen ärligt kan säga att slutet är helt bäst!


Den första boken är filmatiserad så här ser ni alla tre böckerna plus filmomslaget. Visst är de fantasieggande?




Boken jag läser just nu har faktiskt också ordet själarnas i titeln. Ni kan säkert gissa vilken!


måndag 11 september 2017

En hel trilogi i Läsväskan

När jag stod och botaniserade i bibbans ungdomshylla för några veckor sedan var det en av er elever som där och då högt hyllade Marie Lu´s Den unga eliten-trilogi. Sommaren 2016 läste jag den första delen av trilogin och tyckte då att den kanske inte riktigt höll måttet. Men du som hyllade den råkade säga att det var den bästa trilogin du nånsin har läst. Gissa om det satte myror i mitt huvud. Kan det faktiskt ha varit så att jag missbedömt böckerna helt?

Dessutom råkade det så att jag (fy på mig...) har råkat låna hem fortsättningarna och haft dem liggandes i min "ska-läsa-hög" i en evighet. Jag vet inte ens varför jag lånade dem eftersom jag ju inte ens haft för avsikt att läsa bok två och tre. Det kan väl tilläggas att jag de fakto lider av ett verkligt knarkarlikt övermod när det kommer till att roffa åt mig böcker och tro att jag skall hinna läsa allt. Så mig förvånar det ju inte egentligen. Men jag fick lite luft under vingarna och tog tag i saken. Och nu kan jag fylla på min boklista i Läsväskan med hela trilogin på 892 sidor. Tack för den!

Bok två i serien heter Rosensällskapet och av alla tre böcker upplevde jag den mittersta som den trögaste. Jag hade ju mina förhoppningar efter att ha läst den första boken om att Adelina inte skulle vara så typiskt god och enkel att förstå sig på - och där besannandes mina förhoppningar. Det är riktigt intressant faktiskt att Marie Lu är den första författaren på länge som imponerar med att välja en väldigt grym och kontroversiell person att axla huvudrollen. I bok två kan man bara ana vartåt det barkar. Men, ännu efter bok två var jag ändå inte riktigt övertygad.

Men sen small det. I söndags var jag hängig i flunssa och råkade dessutom vara ensam hemma. Bok tre, Midnattsstjärnan, slukade jag i ett nafs och den blev på ett överraskande sätt en mycket bra och sammanfattande avslutning. Det känns nästan som om de två första böckerna bara var förrätten - en rätt så smaklös sådan - för att sedan urarta i en master chef-bjudning utan dess like. Måhända har det också att göra med det att jag nu hade tid att fokusera på min läsning och den lilla detaljen kom att bli avgörande.

Jag kanske inte går så långt att jag kallar Den unga eliten för den bästa trilogin. Men om du har möjlighet att på riktigt sjunka djupt ner i en story så vet du åtminstone att det blir en hujsig slutkläm som inte kommer att lämna dig oberörd. Bok tre var sjukt bra!




 

lördag 9 september 2017

Vad kommer folk att berätta när jag är död?

Har du hört Harry Styles Sign of the Times? Jag älskar den låten. Den spelar morgon och kväll här hemma och det är nåt med den där känslan av melankoli som är så tydlig i den och som passar så bra ihop med höstvindar och krispig luft. 

Och ingen annan låt skulle i mitt tycke passa bättre än den som nyckellåt till Carina Karlssons starka bok Mirakelvattnet. Du kommer kanske ihåg att jag träffade Carina på Grönland i somras och det hon berättade om Mirakelvattnet väckte ett enormt intresse hos mig. Jag är ju ett stort fan av livshistorier och ju äldre jag blir desto fler sådana vill jag läsa. Man kan ju förstås hävda att det har att göra med egna funderingar på liv och död, eller på livsval och öden. Hur man kanske bollar med frågor som varför och tänk om? Alltid när jag läser om andra människors historier blir jag så medveten om att det rätt sällan handlar om val och medvetna handlingar - allt tycks oftast ha att göra med slumpen och lyckliga eller olyckliga tärningskast. Och ett liv kan vara långt. Ens liv kan vara en roman. Eller så kan ens liv sammanfattas i några enstaka meningar efter ens död. Vem var jag? Vem var du?

Det liv vi får följa i Mirakelvattnet är Johannas. När Johanna föds hör hon ihop med sin farfar. Men farfar dör, och efter hans död är Johanna ensam. Den enda hon någonsin hört ihop med är borta för alltid. Hon är en svår person, en nyckfull människa som andra människor har svårt att förstå. Hon passar inte in och bemödar sig heller inte någonsin att göra just det. Men Johanna blir en dotter, en syster, en maka, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor. Hon blir en länk i historien, en person som tar upp en plats och sätter sin prägel. Trots att hon inte vill det. Och trots att hon hela tiden försöker att inte göra just det.

Mirakelvattnet utspelar sig på den åländska gården Löfvik invid Kyrksundet: vattnet som både dränker och befriar. Tidsmässigt rör vi oss mellan 1860-talet och 1930-talet. Den är skriven med ett sjungande språk och det känns som om vartenda ord är noga utvalt och genomtänkt. Det är en bok att läsa långsamt - även om intrigen i sig verkligen inte är långsam eller händelsefattig. Men de visdomar, insikter och iakttagelser som Carina Karlsson med hjälp av Johannas röst för fram kräver att man tar det lugnt. Att man tar in. Tänker och lyssnar.

Där du har satt din fot har någon annan också satt sin långt före dig. Den tanken du just tänkte har mången annan redan tänkt. Och ändå är vi unika personer - alla värda en egen roman. Jag tvivlar starkt på att någon nånsin kommer att skriva en bok om mig: men förhoppningsvis talar någon någongång långt i framtiden om den där Lotta som bodde i sitt hus, läste sina böcker och dansade alltid när tillfälle gavs. Vad tror du att man kommer att säga om dig? Vilka fotspår lämnar du efter dig och vad önskar du att kunde berättas om dig? Det är en svår fråga och - igen - inget du ens egentligen kan göra något åt. Man är den man är, lever som man gör och dör när det är dags. 

Just stop your crying
Have the time of your life
Breaking through the atmosphere
And things are pretty good from here

Remember, everything will be alright

Harry Styles

Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du det.

Carina Karlsson





 

 

torsdag 7 september 2017

Börjar kunna Moriarty nu

Efter tre böcker av Liane Moriarty börjar jag nu känna att jag kan hennes stil. Alla hennes böcker bygger på att det ungefär halvvägs in i storyn händer något stort; en vändpunkt eller en höjdpunkt av nåt slag. För mig som ogillar att inte veta är det olidigt och omänskligt att behöva härda ut. När jag läste Öppnas i händelse av min död kunde jag inte låta bli att bläddra fram så där i hemlighet och läsa det där förbenade brevet men nu när jag läste Andras vänner kunde jag faktiskt vänta ut historien och låta bli att spoila läsningen. 

Andras vänner handlar om tre par som träffas på en grillfest en eftermiddag i Sydney. Som läsare vet man redan i början att något hemskt kommer att hända under grillfesten och sin vana trogen bygger Moriarty upp hela berättelsen genom att låta huvudpersonerna berätta sin sida och sin syn på det som hänt. Man får träffa Erica och Oliver, två trevliga och ordentliga barnlösa vuxna. Och man får träffa Clementine och Sam och deras två döttrar Holly och Ruby. De blir bjudna hem till Vid och Tiffany som har en tio-årig dotter som heter Dakota. 

Medan jag läste första halvan av boken kunde jag inte låta bli att sitta och fundera på vad som ens är möjligt att har hänt på grillfesten eftersom allas liv så tydligt är påverkade. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag komma på nåt som logiskt skulle kunna förklara deras beteende. Och det blev nästan som en lek: tänk om det har hänt - kan det stämma? Och när det slutligen avslöjades vad som egentligen hände blev det lite plattfall. Det visar sig nämligen att bokens intrig hela tiden gått på en massa sidospår och in på oväsentligheter. Man känner sig nästan lurad - och på ett tråkigt sätt. 

Dock måste jag säga att Moriarty är expert på att skildra olika typer av relationer och man kan aldrig beskylla hennes karaktärer för att vara platta eller svartvita. Hon är mycket duktig på att se människor för det de är: kort och gott det som utgör en människas innersta väsen. Och jag tror faktiskt att jag skulle ha storgillat Andras vänner om jag inte hade läst två av Moriartys böcker innan. Det är en bra bok nog men jag hade höga krav och tyvärr nådde den inte upp till dem.