tisdag 23 augusti 2016

Läs alltid boken först

Den här sommaren har varit en jättefin lässommar - på många sätt. Jag tycker det är väldigt mysigt att båda mina barn har lärt sig läsa; kunnat krypa ihop på soffan en regnig sommardag med lite choko och en bok. Abbe - min 6-åring - läser böcker med versaler och han vill allra helst läsa högt för mig ännu. Han tar lååånga pauser vid punkter eftersom han har lärt sig att punkt betyder paus. Och så försöker han imitera en fråga varje gång han ser att det finns ett frågetecken i slutet; ursött om ni frågar mig.

Saga - 8-åringen - har läst många böcker på egen hand. Hon fyndade några kapitelböcker på loppis som hon visste att hennes bästa vän också läser och det var underbart att se glädjen i hennes ögon. Sen gick hon och bar på böckerna resten av dagen och kunde knappt vänta tills det blev kväll så att hon skulle få ligga i sängen och börja läsa i dem. Ibland har det tagit väldigt länge innan läslampan slocknat i hennes säng den här sommaren.  

Tillsammans med barnen har vi förstås också läst en massa. Två stora böcker är Harry Potter och hemligheternas kammare och Stora vänliga jätten. Just nu läser vi Ishavspirater av Frida Nilsson - en jättebra högläsningsbok. Jag tycker det är mycket viktigt att låta barnen börja läsa själva och öva på läsförmågan men jag tror att vi vuxna alltför lätt ger upp högläsningen så fort barnen lärt sig läsa själva. Högläsningen är enormt viktig! Vi har löst detta på så sätt att vi kryper ihop tillsammans på soffan under filtar efter kvällsmål och tandborstning. Då läser jag högt ur en bok. Efter 20-30 minuters högläsning får barnen gå till bokhyllan och välja ut en egen bok som de sedan läser i egen säng. Såhär har vi haft ända sedan barnen var riktigt små och det går på rutin.



Den långsamma djupläsningen som högläsning innebär hjälper nämligen barnen med textförståelsen. Det är via den som de lär sig skapa inre bilder och leva sig in i historierna. Om vi ständigt ersätter dessa tillfällen att skapa sig egna inre bilder med färdiga bilder (film, spel) triggar vi inte barnens fantasi, kreativitet och förmåga att leva sig in i en historia. Om någon annan ständigt säger hur det skall vara, vad du ska känna och hur det kommer att gå tränar barnen aldrig empati och egen slutledningsförmåga. För att inte tala om tålamodet och koncentrationsförmågan; det är mycket en kvarts högläsning om kvällarna bidrar med. 

Och läs alltid boken innan ni ser filmen! Ge barnen en chans att uppleva böckernas handling på egna villkor, i en långsammare takt. Om ni läser boken först hinner ni tänka till tillsammans, prata, analysera och förstå så mycket mer än om filmen ger er alla svar. Svar som inte ens behöver vara de rätta för just er. 



Harry Potter och hemligheternas kammare är ju en spännande film. Huj för basilisker och jättespindlar. Och SVJ; vilken härlig tolkning av boken det blev. Jättebra film! Men skulle vi inte ha läst böckerna först vet jag faktiskt inte om jag skulle ha gått med på att se filmerna tillsammans med barnen överhuvudtaget. Jag tror inte att de skulle ha vågat se. Jag tror inte att de skulle ha förstått så mycket. Och framför allt: jag vet inte vad de skulle ha tänkt. Men eftersom vi läste och pratade om böckerna på förhand vet jag också vad de har lärt sig, hur de har formulerat sina tankar och på vilket sätt bok och film har påverkat dem. Livsviktigt, tycker jag som förälder och moddalärare. Hoppas du tycker lika.  

        

lördag 20 augusti 2016

Starta om

Det tycks vara så att jag har en liten förkärlek för lite klichéartade amerikanska kärlekshistorier i thrillerform. Hmm. Jag vill inte ens tänka på vad det berättar om mig. Men det är väl den nakna sanningen. Efter att ha vuxit upp med amerikanska TV-serier är det väl det priset man får betala. 

Du kommer kanske i håg min recension av Black Ice. När jag så stod framför ungdomshyllan i bibban igen en gång föll mina ögon på Becca Fitzpatrick. Jag. Kunde. Inte. Låta. Bli. Haha, är man lättroad så är man. Den här gången heter boken Ljug för mig och handlar om Estella Goodwinn som tvingas lämna Philadelphia och sitt liv bakom sig och går med i ett vittnesskyddsprogram eftersom hon är ett nyckelvittne i en uppmärksam mordrättegång. Hon kommer till Nebraska och får det nya namnet Stella Gordon. Tanken är att hon skall bo tillsammans med en pensionerad polis, Carmina, i tre månader. 



Stella hatar Nebraska. Hon hatar att hon måste lämna sitt liv bakom sig och hon hatar att behöva skiljas från pojkvännen Reed. Hon är rädd, arg och tycker att hennes liv är förstört. Men så träffar hon Chet. Han är snygg och charmig och mot sin vilja blir hon ändå förtjust. Men hur kommer hon att kunna lära känna en ny person utan att avslöja vem hon själv är? Skall allt byggas på en lögn? Skall hon klara av att inte försäga sig och komma ihåg alla nya detaljer om sitt påhittade liv?

På samma sätt som med Black Ice fastnade jag igen. Jag gillar det där smårappa sättet att skriva; och även om jag är fullt medveten om det stereotypiska i "tonårstjej är arg, tvingas lämna pojkvän, men träffar ny och lär sig vem hon egentligen är"- temat så fungerar det. För det är ju frågan om rätt så allmänmänskliga teman som förändring, identitet, relationer. Och Becca Fitzpatrick är mycket bra i sina beskrivningar och har ett driv som lockar en att läsa vidare. 

Det blev sträckläsning. (Igen.)

torsdag 18 augusti 2016

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Ni som känner mig också privat vet att jag har gått och gjort något riktigt dumt. Jag har anmält mig till Stockholm halvmarathon den 10 september. 21097,5 meter. Jodå, jag gillar att springa och jag har tagit mig igenom två halvmarathonlopp de senaste åren - men nu är jag inte riktigt i det skick som jag gärna skulle vilja vara. Så det känns lite nervöst. Men tack och lov är det många kära vänner som också hänger med så hur det än blir med det där förgrymmade loppet så lär det bli en rolig resa. Dessutom har jag nya dojor som en av mina vänner försett mig med - efter att hon tyckte mina gamla slitna med hål på tån hade gjort sitt. Jag tänkte mig att lite jesustejp kunde fungera, men hon var av annan åsikt.  

Nå, för att peppa mig har jag nu gått in för att läsa några böcker om löpning. Den första (får se hur många jag skall hinna med) är skriven av Haruki Murakami och heter just Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami är en av Japans mest populära samtida författare och har skrivit mest fantasy och science fiction. Vad jag pratar om... är dock en högst personlig bok och innehåller Murakamis minnen och reflektioner från olika lopp och träningen inför dem.  



Murakami springer minst tio kilometer varje dag. Just nu springer jag samma sträcka en gång i veckan, ibland lite längre. Och så springer jag några kortare turer och om jag har lust kan det bli lite intervallträning då och då. Ja ni hör, oh my. Jag vet inte ens om jag får kalla mig löpare. Men det som är så häftigt med det hela är att jag så himla gärna vill kalla mig löpare. Jag vill vara en som stiger upp tidigt för att springa ett pass före morgonduschen, en som sticker iväg när det finns en timme över och som håller igång oberoende väder och vind. För löpningen ger mig en tillfredsställelse. Under mina springperioder mår jag oftast bra. Hälsan är okej, orken är bra och psyket likaså. Löpningen går med andra ord ofta hand i hand med en positiv självbild - och ett förstärkt självförtroende. 

Murakamis bok innehåller så många sanningar om löpning. Det är underbart att läsa om alla hans tankar och jag är säker på att varenda en som löper regelbundet kan känna igen sig i det mesta. Ni vet till exempel den där eviga kampen om att komma iväg; det är en sådan tröst att få läsa om att också proffslöpare ständigt får jobba med den där inre rösten som säger att man kunde göra något annat men som får kuva sig bara man fått på sig springkläderna och kommit igång. Eller det där med att det i slutändan inte är så viktigt med ett resultat; eftersom löpning sällan är en lagidrott och du hela tiden är din egen värsta fiende spelar det inte så stor roll vad sluttiden visar efter ett lopp. Du kom i mål, och det är det viktigaste. Man är så jävla stolt över bara just det - att komma i mål. 

Fördelarna med att springa är så många. Jag tror att det också var det som var avgörande för mig för många år sedan när jag började löpa. Man behöver ingen partner, eller en grupp. Man behöver ingen särskild utrustning förutom ett par bra tossor (även om jag råkar känna en massa personer som kanske vill inflika något här) och man kan träna var som helst och när som helst. Ni som känner mig vet ju att jag är en inbiten bollfantast som älskar fotta och handboll och jag trodde nog aldrig att jag skulle ge upp lagidrotten. Lagidrott är toppen. Det bästa jag har gjort av min ungdom. Det går inte ens att räkna upp allt vad lagidrotten har gett mig - men allt har sin tid och just nu befinner jag mig i ett sådant skede i livet att jag inte har tid att springa på gymmet eller vara bunden av tider som lagidrotten medför. Jag måste få anpassa min träning efter resten av familjen och därför är löpning lysande. En gång för länge sedan trodde jag nog inte att jag skulle kunna njuta av ensamträning men det gör jag verkligen. Mycket. 

Murakami får ofta frågan vad han tänker på när han springer. Han kan inte svara, han vet inte om han tänkt på något särskilt. Jag fattar precis vad han menar. Jag tror att det allra bästa med att springa är att just inte tänka på något alls. Det är så befriande att vara så inne i den fysiska aktiviteten att man glömmer bort det där man kanske annars grubblar på; oron över jobbet, över barnen, över ekonomin - och får en paus från grubblerierna. Om det är något jag tänker på när jag springer så är det hur helsikes tungt det är. Hur jobbigt det är med den där envisa flugan som surrar kring en, hur obekvämt den där strumpan har korvat sig i skon, hur hörlurarna glider ut ur öronen och tvingar en att ständigt sticka in dem tillbaka. Det är SÅ JÄKLA JOBBIGT att springa. Flåset vill inte finna sig och magen gör uppror. "Hur många kilometer månne jag har kvar?" "Hur ska jag orka?"" Äsch, snart går jag." "Nej, om jag springer till lyktstolpen där, och så lite till.". Men så - så infinner sig ett flow och man bara robotar sig vidare. Kroppen har fattat galoppen och man bara glider iväg. Den känslan, den känslan. Dessutom ger löpningen snabba resultat; om man bara kommer sig igenom de första jobbiga veckorna får man känna på det där legendariska flowet ganska fort. 

Och för att inte tala om lättnaden efter ett lopp eller ett springpass. Den är väl den bästa känslan av alla. Den slår allt. Endorfiner i hela kroppen, händerna i luften; vinnarfiilis.

Ja, att springa - det är grejen det. Och det har Haruki Murakami precis kunnat sätta fingret på.          

tisdag 16 augusti 2016

Läs inte!

Och nu vet jag ju att bara för att jag skrev just en sådan rubrik så kommer ni alla att hitta hit idag. Jag beklagar. Fritt fram att sluta läsa nu och bara gå vidare; det gör du rätt i. Men det är så att jag är så grymt besviken på mig själv och mitt val att läsa Åsne Seierstads bok En av oss: en berättelse om Norge. Och jag vill tro att du är en bättre människa än jag är, en som inte behöver falla för nyfikenheten och vilja veta något om en av de värsta människorna i världshistorien. 

Jag tänker inte ens nämna hans namn. Lite sådär som Voldemort ni vet. För om det är något som jag hatar så är det det att medierna, författarna - och bevare mig väl, vi konsumenter (läsare) - vältrar oss i grymheter och andra människors olyckor. Varför kan vi inte bara tillsammans komma överens om att inte ge terrorister och våldsverkare utrymme att synas? Kan vi välja att bojkotta skandaljournalistik, skvallertidningar och sluta tycka att författare som vill "försöka förklara" eller "ge oss det vi vill ha" gör ett bra jobb? För ibland är det faktiskt så att vi inte vet vad som är bäst för oss själva. Ibland kunde faktiskt någon smartare ingripa och förse oss med sådan av värde istället. Inte som nu; när det skrivs en tjock bok om en psykopatisk idiot från Norge och inte en bok om dig eller mig; vi som säkert skulle vara värda vilka tjocka memoarer som helst. 

Jag tänker inte ens ge er en bild. Skit i den boken. För den var - på riktigt - till och med bland de sämsta böckerna jag läst.  

söndag 14 augusti 2016

Hemmafrun versus presidentens hustru

Voj hoho, säger jag. Det är inte det lättaste att hinna skriva om alla böcker, vilket leder till att jag staplar böckerna bakom datorn för att vänta på ett tillfälle att skriva. Just nu ligger det fem böcker här. Jag tror jag tänker skriva om dem alla idag och tidsinställa blogginläggen under kommande vecka - så, kika in sådär varannan dag så får du nya goda lästips. Jag har några riktiga godingar, kan jag lova.

Två böcker jag älskat att läsa är Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld från år 2009 och Jill Alexander Essbaums Hausfrau, som gavs ut 2015. Jag vet inte varför jag har lust att skriva om de två samtidigt - de är helt olika i tematik, från olika tidsperioder, utspelar sig i olika länder och liknar inte ens varandra i sin utformning. Men de har något gemensamt - och det är att de skildrar kvinnoöden, och speciellt kvinnoöden i olika länder och kulturer. 



Huvudpersonen i Hausfrau (jag vet inte varför titeln inte översätts i den svenska versionen) är den amerikanska kvinnan Anna Benz, som flyttar till Zürich och blir hemmafru med tre barn. För att fylla sina dagar börjar hon sent omsider läsa tyska, mest på grund av trycket utifrån. Både hennes man och terapeuten hon träffar regelbundet anser att hon måste börja försöka komma in i samhället. Men Anna gör det inte helhjärtat, hon har noll intresse - och istället får hon sina kickar genom tillfälliga sexuella otrohetsaffärer med män hon träffar lite varstans. Men kickarna är kortvariga och mellan dessa sjunker Anna djupt ner i dimman; det som kan omnämnas som meningslöshet, likgiltighet, apati: depression. 



I Presidentens hustru får vi följa med Alice Lindgren, också hon en amerikanska. Alice Lindgren är egentligen Laura Bush, men Sittenfeld har fiktionaliserat presidentfruns liv till en del och väljer därför att kalla henne för något annat. Alice växer upp i en typisk medelklassmiljö, blir bibliotekarie, lever ett stillsamt liv som ändå påverkas av en bilolycka hon är delaktig i som 17-åring. Sedan träffar hon Charlie Blackwell (George Bush), en skojfrisk rikemansson som kommer från en stor släkt med goda anor - och hennes liv ändrar drastiskt. 

Jag älskar Alice och nära intill avskyr Anna. Men båda böckerna slukar jag och tycker är så fascinerande läsning. Alice är kvinnan som inte tappar bort sig själv utan förblir sina principer, sin moral och sig själv trogen trots all offentlighet, alla pengar, all ära och all makt. Hon är intellektuell, smart och empatisk. Hon är en mycket beundransvärd person. Anna däremot, gör ingenting av sitt liv. Hon har halkat av och har ingen ork att hoppa på tåget igen. Hon är lealös och saknar mål i livet och karaktär. 

Alice är allt jag vill vara. Anna är det jag fruktar. Men det är det mänskliga i dessa öden som är så väldigt gripande. Hur det kan gå än åt det ena hållet, än åt det andra. Och båda två är lika försvarbara, lika värda, lika viktiga, lika äkta. Presidentens hustru slutar lyckligt, Hausfrau på det värsta tänkbara sättet. 

Med förra höstens trötthet i minnet är jag livrädd för att jobbhösten igen skall hitta Anna i mig. Samtidigt är jag på ett positivt sätt spänd inför nya utmaningar och tycker att rutiner, hjärnverksamhet, effektivitet och handlingskraft är vad som behövs just nu. Jag vill vara Alice; den av de två som lever.

Sannolikheten att såväl Anna som Alice ändå dyker upp i mig är väl ganska stor. Och det lär väl finnas rum för dem båda. 


lördag 13 augusti 2016

En sång från havet



Om du som jag tycker om historiska romaner och om den typen av historiska romaner där nutid och dåtid blandas och skickligt vävs ihop till en häpnadsväckande helhet där allt så småningom hänger ihop kan jag rekommendera att prova läsa något av Katherine Webb. Jag har precis läst En sång från havet och författaren var en helt ny bekantskap för mig och jag gillade mycket. Enligt mig är det oftast ett plus om historiska romaner är ordentligt långa så att man ges gott om tid att riktigt gräva sig ner i tiden och platsen och bara njuta av att vara någon annanstans och En sång från havet är just en sådan berättelse som går framåt i en lite sävligare takt, dessutom är den passligt melankolisk.

Boken handlar om Zach, en medelålders man vars liv gått i en stadig utförsbacke de senaste åren. Han har misslyckats som konstnär och öppnat ett galleri som också det går dåligt. Han är nyligen frånskild och exfrun har tagit dottern med sig till andra sidan Atlanten. Zach försöker skriva en bok om den berömde författaren Charles Aubrey och beger sig därför till en liten by på den engelska kusten där författaren tillbringade några somrar på 1930-talet. Zach hoppas hitta något nytt om författaren, något som kan kasta nytt ljus över de mystiska porträtten av Dennis och för att få veta mer om vad som hände Aubreys familjemedlemmar efter att han själv stupat i andra världskriget. Förstås hittar Zach något som konstvärlden aldrig kunde ana och kanske hittar han också kärleken. Och tro mig, den här boken tar vändningar som man som läsare aldrig kunde ana. Karaktärerna ges utrymme att bli tillräckligt komplexa för att man inte bara ska lida med dem och känna med dem, de flesta här får faktiskt skylla sig själva och sin egen handlingsförlamning och naivitet. 

Zach hittar också Dimity Hatcher, en gammal kvinna som levt hela sitt liv i byn. På 30-talet var hon i tonåren och en de många kvinnor som kvinnotjusaren Charels Aubrey målade av ett flertal gånger. Dimity delar med sig av fler minnen åt läsaren än vad hon egentligen berättar åt Zach och det som målas upp är kärlekens värsta avigsidor, en destruktiv kärlek och besatthet som leder till grymma handlingar och här nystas hela den mörka historien upp, den innehåller dessutom inslag av en stor kunskap om örter och gammal trolldom som Dimity lärt sig av sin mor och fattigdomen, Dimitys grymma barndom och den karga miljön ger berättelsen en kuslig grund.





torsdag 4 augusti 2016

Nya Harry Potter och mycket nostalgi

Jag hittade Harry Potter en sommar under min högstadietid. Jag brukade inte läsa fantasy men bestämde mig för att ge det en chans. Jag minns att jag började med den tredje boken som just kommit ut på svenska. Jag läste den i sittbrunnen på mina föräldrars båt under en av våra många båtsemestrar. Jag blev helt fast. Sen blev det ju att läsa bok ett och två också och därefter följde jag med serien och läste böckerna så fort de kom ut på engelska. De sista böckerna reserverade jag långt innan de ens kommit ut för att få läsa dem så fort som möjligt. Det är nästan lite magiskt att få vara så besatt av något så häftigt. Mellan varven läste jag också de tre eller fyra första böckerna högt för min 10 år yngre lillebror. Filmerna tittade vi ju också på. Och nu har jag läst de två första böckerna högt för mina barn. Tänk så många fina stunder av gemenskap!

Men så blev det ju en teateruppsättning som blev ett manus som gavs ut. Och jag är så glad över att jag njöt precis lika mycket av att läsa Harry Potter and the Cursed Child som jag gjorde då jag läste de andra böckerna för första gången. Först var jag lite skeptisk till att läsa Harry Potter som skådespel, man får ju klara sig med dialog och scenanvisningar och eftersom J.K. Rowling är en lysande författare så det känns ju som om en del går förlorat, som om det hade funnits mer att ge. Men nu tänker jag att man borde läsa skådespel oftare.

Som den sjunde bokens epilog berättar växer karaktärerna upp, gifter sig och får barn och den här boken utspelar sig då de befinner sig i medelåldern. Harry och Ginny har tre barn, James, Albus Severus och Lily Potter och Hermione och Ron har två barn. I bokens centrum står just Albus och Draco Malfoys son Scorpius. Handlingen är bra! Mest gripande är igen barnens perspektiv, Albus som känner att han inte kan leva upp till sina namn och sin fars kändisskap och bakgrund och Scorpius som måste leva med rykten om att han egentligen är son till självaste Voldemort. Namnet Malfoy är ju också lite stämplande, speciellt om man egentligen är alldeles genomsnäll. Harry och gänget har alla fått erfara att föräldraskap inte är det lättaste trots att man förstås vill det bästa för sina barn. Boken innehåller på ett helt naturligt sätt massor med referenser till tidigare händelser som gör den äkta fanatikern själaglad, till och med de redan döda får komma till tals. Och än en gång får Harry faktiskt stå öga mot öga med mörkrets herre.

Gissa om jag skulle vilja se teateruppsättningen nu?