fredag 30 juni 2017

När endast mörker återstår

Jag vet inte hur många böcker jag läst som utspelar sig med andra världskriget som kuliss, men många är det. Inte tröttnar jag på att läsa om kriget heller, speciellt inte om boken är så bra som Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Boken är med sina 600 sidor en riktig tegelsten men jag vet redan nu att den här boken kommer att komma riktigt högt upp på listan över mina bästa läsupplevelser 2017.

Jag vågar till och med gå så lång att jag kallar boken för ett mästerverk och den åsikten är jag säkert inte ensam om eftersom boken belönats med Pulitzerpriset 2015. Boken är helt enkelt storslagen och magnifik, såväl då det kommer till historien som till det fantastiska bildspråket. 

Huvudpersonerna är Marie-Laure och Werner. Två unga människor, egentligen bara barn, då kriget bryter ut, som båda är rätt så säregna men har ett enormt hjärta. Kapitlen berättar i stort sett turvis om dem båda och de upplever kriget på helt olika sätt.

Marie-Laure är växer upp i Paris med sin pappa som jobbar på nationalhistoriska museet. Då Paris ockuperas flyr de till Saint-Malo där Marie-Laures lite galna gammelfarbror bor ensam i ett stort hus vid havet. Innan tyskarna kommer göms museets olika rariteter på olika ställen och Marie-Laures pappa har fått ta hand om en enorm ädelsten som kallas ljusets hav. Det sägs att den som har hand om stenen är odödlig men att alla personer som står nära kommer att drabbas av olika förbannelser och dö. Pappan vet inte om stenen han har fått med sig är äkta eller en av de tre kopior som tillverkats för att förvilla tyskarna och dessutom tror han ju inte på skrönor. Efter ett tag blir pappan tillfångatagen och skickad till koncentrationsläger och Marie-Laure lever flera år ensam med sin gammelfarbror och hushållerskan, de engagerar sig i motståndsrörelsen och skickar ut hemliga radiomeddelanden. Jag glömde kanske att skriva att Marie-Laure är blind, vilket ju gör hennes liv en aning mer komplicerat.

Werner växer upp på ett barnhem i Tyskland tillsammans med sin syster Jutta. Werner är intresserad av teknik och otroligt begåvad. Han lyckas bygga en radiomottagare på egen hand och blir känd som radioreparatör i trakten. Då hans begåvning upptäckts av en förmögen herre blir han skickad till en teknikskola, men undervisningen där blir mer och mer inriktad på att göra pojkarna till soldater i Hitlers armé. Werner har tur och skickas inte till fronten utan får köra omkring i olika städer för att försöka snappa upp meddelanden från motståndsrörelsen, spåra upp dem som sänder meddelandena och döda dem. 

Så korsas till slut Marie-Laures och Werners vägar. Man kunde kanske säga att boken är en sorts märkvärdig kärlekshistoria, men mest handlar boken om att följa sitt hjärta och vilja göra rätt eller åtminstone göra så lite fel som möjligt. Andra världskriget sög ut allt ljus ur Europa och inneslöt det i så mycket nattsvart grymhet. I vissa stunder kan de två unga människorna kanske ana lite ljus i sina sönderslagna liv men i sina hjärtan vet de båda att det finns där någonstans fast de inte ser det och därför kan de hoppas. Det är det som gör dem och varför inte också oss till goda människor, tänker jag.




torsdag 29 juni 2017

Bästa dystopin sedan Hungerspelen och Divergent

...och redan här kommer Daniela att invända - för hon vet att jag inte har läst Hungerspelen-trilogin utan bara låtsas att jag har gjort det. 

Men jag påstår så iallafall. 

Påstår alltså att Victoria Aveyard har gjort det som jag längtat efter en lång tid; gett ut boken Röd drottning som är så bra att jag fått samma pirriga vill-läsa-genast-och-hela-tiden-känsla som jag fick med Divergent-trilogin och Hungerspelen (jaja Daniela: jag är iallafall säker på att jag skulle få den känslan OM jag läste Hungerspelen). Dystopier är ju säkert den genren inom ungdomslitteraturen som har fått det största genombrottet under de senaste tio åren. Ändå är ju dystopier inte något nytt fenomen. Det finns otaliga exempel på äldre ungdomsromaner som spelar upp en mörk och dyster framtid där världen som vi känner den har gått under och några enstaka personer kämpar för att göra den bättre. Och visst är det ju en ganska tacksam genre. Allt är på nåt sätt möjligt och tanken på att just du skulle få möjligheten att börja om från början och bygga upp ditt eget samhälle utifrån dina egna visioner och övertygelser är ju rätt lockande, eller hur?!

Röd drottning handlar om sjuttonåriga Mare Barrows som lever i en värld där alla människor är indelade i två samhällsklasser beroende på vilken färg deras blod är. De silverblodiga - eller silvriga som de kallas - är supermänniskor med en massa övermänskliga förmågor. De rödblodiga - de röda - däremot är vanliga människor som arbetar som soldater och tjänare och är fattiga personer utan möjlighet att påverka i samhället eller någonsin förbättra sin egen position.

Mare hör till de röda. Det håller på att gå illa för Mare eftersom hon saknar praktikplats och därmed kommer att skickas ut som soldat i kriget. Men hon råkar ut för några konstiga sammanträffanden och får plötsligt anställning som tjänare i Solpalatset, det kungliga sommarstället där det rör sig många silvriga människor med höga befattningar.

Under en stor fest händer det som aldrig har hänt förr. Det visar sig att Mare besitter en unik och dödlig förmåga - trots sitt röda blod. Vad händer nu? Vad händer om de röda plötsligt får för sig att göra uppror och således hotar den maktbalans hela riket vilar på? Kung Tiberias behöver en plan och skrider till åtgärder. Men Mare vet inte hur hon skall tänka. Skall hon spela med och på så ge sin familj och sig själv en massa privilegier och ett lätt liv? Skall hon göra uppror och krossa silverregimen inifrån? Skall hon ge efter för de känslor hon fått för prinsen, kung Tiberias son, och som besvarar hennes känslor?

Jag säger så här. Jag var riktigt riktigt skeptisk och smått uttråkad när jag började läsa. En till dystopi. Kan det verkligen vara så övertygande som jag läst om på många bokbloggar? Men vet du: jag kunde inte släppa historien och sluta läsa. Och just nu köar jag till bok nummer två i trilogin: Glassvärdet, och jag kan knappt vänta tills jag har den i handen. Bok nummer tre heter King´s Cage och har just kommit ut på på originalspråket engelska. När den ges ut på svenska har jag noll koll på.  

Är du en Divergent-gillare har du alltså här en mycket bra serie att läsa. Och jag är rätt så säker på att du isåfall kommer att, precis som jag, ställa dig i bibbakön till bok nummer två. Jag lovar läsa den snabbt så du slipper köa så länge!



tisdag 27 juni 2017

För dig mellan tio och fjorton år

Nu är det sommarlov och förhoppningsvis har du lugna och sköna dagar. Visst kommer du ihåg att jag utmanade dig att läsa några böcker i sommar? Och är du min elev vet du ju att det första jag kommer att fråga dig i höst när skolan börjar är vilken/vilka böcker du läste under sommaren. Här kommer således det första av många ungdomsbokstips jag tänker ösa över dig de kommande veckorna - hoppas du hittar nåt som faller dig i smaken.

Kom också ihåg att trycka på etiketten "ungdomsroman" till höger om du sitter vid en dator - läser du via mobilen måste du säkert välja webbversionen för att komma åt den. Där hittar du för tillfället 66 ungdomsromaner; bara att välja och vraka alltså!

Kyrkogårdsboken är en lite annorlunda bok från vad du kanske har läst förr. Den är skriven som en saga: och hey - bli inte avskräckt för det. Den handlar om mördaren Jack som har ett uppdrag att mörda en hel familj. Men det yngsta barnet, Ingenman Owens, lyckas undkomma och han blir adopterad av ett par som också lyckas rädda honom från mördaren. Det speciella är att paret som blir Ingens mamma och pappa bor på en kyrkogård - och faktiskt är döda sedan länge tillbaka. 

Låter det konstigt? Jadå, det är det. Men om du ändå kan ge boken en chans kommer du att märka att den är ett väldigt bra exempel på att du kanske inte skall låsa dig i vår verklighet och blint stirra på din vardag som det enda rätta. Alla kapitel i Kyrkogårdsboken kan läsas som enskilda spännande äventyr och jag lovar att du kommer att få dig många bra funderare på hur livet är eller inte är. Du kommer också att få tänka på hur det är att växa upp under andra förhållanden och kanske inte kunna falla tillbaka på stämpeln "normal". 

Det är så mycket bättre än vad man från början tror och det är inte alls konstigt att Neil Gaiman - författaren alltså - har en stor skara beundrare. Kyrkogårdsboken gavs ut redan år 2009 på svenska men är ännu idag en storsäljare och bara för tre år sedan trycktes den i ny upplaga.

Och vill du bara ligga i hängmattan och lyssna istället för att läsa så hittar du faktiskt boken som ljudbok gratis att lyssna på via Sveriges radio. Seså - bara att börja lyssna då!


    



tisdag 20 juni 2017

Tack för frågorna Daniela!

Jag publicerade ett inlägg för några dagar sedan och glömde att dela det på Facebook och G+ - och så få läsare har vi inte haft sedan bloggens begynnelse, tror jag. Vad lär man sig? Jo, antingen har ni annat för er sommartid än att sitta och läsa bloggar (Va? Så kan det väl inte vara heller. Inte när det gäller Bokduetten iallafall, meh!) eller så är ni så vana vid att vi länkar till bloggen att det är länkar det måste vara. Nåväl - mitt förra inlägg var kanske inte det nyaste under solen precis. Jag hyllade Elena Ferrante igen en gång bara. 

Daniela och jag hör ju i till samma bokcirkel på jobbet så nu var det min tur att läsa Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Jag tycker Fredrik Backman är en härlig författare. Han är otrolig på det sättet att han är så mångsidig i sitt författarskap - och det är ingen skillnad vilken bok av honom man läser så ger den en en massa insikter om sådant man redan trodde sig ha alla insikter om. Vilket fantastiskt berättargrepp han har! En dag inne i huvudet på Fredrik vore inte så dumt.

När Daniela hade läst boken skickade hon stafettpinnen vidare till mig och ställde mig två frågor:

1. Vilken är din superkraft?
2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...    

Bra frågor Daniela! Skitsvåra dock.

Min superkraft? Om man följer Fredrik Backmans definition så behöver ju superkraften inte direkt vara ett så eftersträvsamt personlighetsdrag direkt va? Snarare en styrka som kan visa sig i de mest svåra situationer. Jag kunde således kanske säga att det är min organisationsförmåga. Eller konsten att fortsätta andas trots att luften går ur en. Eller att avsluta alla projekt jag inleder. Eller att alltid se något positivt i allt, även om det inte finns något positivt kvar att registrera överhuvudtaget. Men NEJ. Det stämmer inte. Min organisationsförmåga är stundvis riktigt kass. Under året som gått har luften gått ur mig utan att helt och hållet återvända. Projekt har blivit på hälft och det positiva tänkesättet har inte heller det varit självklart. Dit for de superkrafterna. 

Så - efter att ha funderat fram och tillbaka på detta och med bokens budskap i baktanke svarar jag att min superkraft är mina nära och kära: vänner och släktingar. Jag fattar inte att ni står ut med mig. Ibland blir jag förvånad över att jag blir bjuden på nån fest, att någon vill ta en promenad med mig eller träffas över en kopp kaffe. Faktiskt. Jag har sån ångest över att jag pratar för mycket, har alltför starka åsikter om allt, ställer för få frågor åt andra, lyssnar för lite, inte kan klä mig rätt, inte hänger med i allt det man borde hänga med i, inte hör av mig tillräckligt ofta, gör bort mig alltför ofta, säger fel saker. Med mera. Jag vet att jag är en pain in the nånting så många gånger och att jag ifrågasätter andra personers val och beteende. Det har jag inte rätt till. Det vet jag. Och ändå finns ni där allihop. Och accepterar. Och stöttar. Och förstår. Ni är min superkraft. Ensam är jag ingen, tillsammans är vi superstarka! Tack att ni finns där för mig. Jag finns här för er också!

Och svaret på fråga nummer två har jag nog lite funderingar på. Men jag tänker återkomma till dem om någon vecka. Istället utmanar jag min mamma Gitta, mina mostrar Stina och Kerstin och mina kusiner Josefin och Emmi att fundera på just det. Det ska bli så kul att se er på vår släktträff om några veckor och DÅ ska vi fastslå vad kvinnorna i vår släkt har gemensamt. Ha, jag vet nog vad ni kommer att säga!



tisdag 13 juni 2017

En bokserie du inte vill ha oläst!

Elena Ferrante håller igen en gång måttet. Den tredje boken i Neapelserien om Lila och Elena heter Den som stannar, den som går. Hela bokserien är så otroligt hajpad redan vid här laget så jag tror inte ens att det behövs så många flera lovord. Och bara för några dagar sedan släpptes den fjärde och sista delen Det förlorade barnet. Det finns fanklubbar runtom i världen som just nu lever i extas för att få veta hur historien fortsätter och också slutar.  Och bara min mamma, som är lika såld som jag, har läst sitt efterlängtade exemplar så kommer också jag ivrigt ta mig an boken för att få veta vad som händer de två vännerna. 

I den tredje delen Den som stannar, den som går är det 60-talets Italien som skildras. Ett Italien som är långt ifrån ett harmoniskt land dock - det är fabriksockupationer, rädslor, korruption och mord. Mitt i detta samhällskaos lever Elena som inte heller hon känner en harmoni eller ett lugn. Hon passar inte in. Inte i den familj hon gift sig in i och heller inte i den roll hon fått ta. Hon har debuterat som romanförfattare men blir ständigt ifrågasatt och får inte det erkännande hon borde få. Mest för att hon är kvinna. Och lite för att att samhället inte är redo för henne än. 

Lila i sin tur gör entré i boken rätt så sent. Hon lever ett hårt liv som ensamstående mamma. Hon arbetar i en charkuterifabrik och får inget utlopp för sin begåvning. Lilas och Elenas relation är kall. De har väldigt lite med varandra att göra rent fysiskt men igen en gång är det så spännande att se hur de ändå hela tiden lever i symbios. Vad tänker Elena om jag gör såhär? Hur skulle Lila göra i den här situationen? Det man utåt sett visar behöver inte ha något alls med känslorna och tankarna på insidan att göra.  Den man är har alltid att göra med de personer man har, har haft och kommer att ha en relation till. 

Elena Ferrante är fenomenal. Punkt.     


söndag 11 juni 2017

Semesterläsning, tips 3

Ett sista semesterläsningstips ska vi väl ta, va? 

Det här tipset passar kanske för dig som har Parislängtan (öppna boken och på några minuter är du där) eller för dig som vill på stadssemester i sommar men inte vet vart du ska åka. Efter den här boken framstår Paris som ett självklart val. 

Det här är min trettonde bok av Tamara McKinley, men den första som inte utspelar sig i Australien skulle jag tro. Jag förälskade mig i författaren då jag gick i gymnasiet och nuförtiden känns böckerna ibland lite tramsiga och naiva men man behöver ju inte alltid vara så himla pretentiös i sitt bokval eller hur? Lotta och jag läser ju det mesta som ni säkert har märkt.

Den brittiska sjuksköterskan (ja, ja - jag sa ju det) Annabelle flyttar brådskande till sin moster Aline i Paris för att undkomma diverse bekymmer hon ådragit sig i London. Det är 1930-tal och Paris blomstrar, åtminstone i konstnärskretsarna där Annabelles bohemiska moster umgås. Annabelle träffar där den charmerande konstnären Henri och författaren Etienne men det glada livet tar hastigt slut då Henri och Etienne bestämmer sig för att dra ut i det spanska inbördeskriget och också Annabelles kunskaper som skjutsköterska behövs där på fältet. 

Sisådär 20 år senare kommer den unga konstnären Eugenie till Paris för att studera. Förutom att andra världskriget gått hårt åt staden och mamma Annabelles moster Aline döljer också vissa av stadens invånare en del hemligheter. För visst är det lite konstigt att Eugenie är en sådan lovande ung konstnär då hennes pappa är läkare och mamman sjuksköterska? (eller huuuuur?)

Boken är hur som helst vackert skriven, den är charmig och faktiskt rätt så gripande ändå för krig är fasansfullt och meningslöst och förälskelse är och ska vara ett överväldigande och storslaget äventyr. Jag faller också pladask för Henri och lägger till ett romantiskt veckoslut i Paris på min önskelista. Jag kan erkänna att jag för omväxlings skull fällde en tår eller två också. På det hela taget är boken alltså perfekt semesterläsning för mig.




Och Lotta, jag är så nyfiken på hur ditt projekt utvecklas och ser sjukt mycket fram emot att få veta mera så småningom.

torsdag 8 juni 2017

Någonting spännande och lite hemlighetsfullt på gång

Maj månad kom och gick. Tänk att en månad kan vara så paradoxal: det är min favoritmånad av alla och det är så underbart med allt det gröna. Världen vaknar igen och man känner ett hopp och en glädje i hela kroppen. Men maj betyder också enormt mycket på jobbet. Nämn ordet maj för en lärare och du kan se arbetsmängden, otillräckligheten och tröttheten avspeglas i kroppshållningen och blicken. Det är absurt hur många timmar jobb man på nåt sätt lyckas klämma in per dygn och månad. 

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag har inte hunnit recensera så många böcker i maj - men otroligt mycket av det jag har haft för mig har en direkt koppling till läsundervisningen och läsning överlag. Och det är så sjuuukt spännande att jag allra helst bara skulle vilja ösa ur mig alltsammans här och nu. Men lite får jag väl hålla er i spänning ännu.

I måndags var jag i Hangö för sista gången. Nu kan jag titulera mig läsinspiratör och det är rätt så kul faktiskt. Under ett år har jag kört av och an till Hangö och fått ta del av väldigt inspirerande föreläsare av olika slag och om jag var frälst redan innan jag började kurshelheten är jag hundra gånger mer frälst just nu. Och det bästa av allt är att Pargas stad och Svenska kulturfonden har gett mig och en arbetsgrupp möjligheten att jobba vidare med mina och våra visioner. Jag har ett helt supergäng med taggade och proffsiga personer med mig och det vi jobbar med kommer att ta Svenskfinland med storm. Det finns inget motsvarande ute på marknaden och det är så himla nervkittlande att se vad allt vårt arbete skall resultera i. Stay tuned...

Hej hej! Så här ser en läsningsinspiratör ut.

Sommarlov alltså - vad är det? Visst kan man fundera varför i all världen man väljer att jobba under sin semester. Eller varför man åtar sig att sätta igång med ett projekt som med säkerhet kommer att bidra till mer jobb för samma lön. Det är en hjärtesak, svarar jag. Jag har hittat det jag brinner för och det må komma vilka motgångar och uppförsbackar som helst: framåt ska vi. Nåt annat finns inte på kartan.

Läsmässigt har jag själv haft en ganska dålig tid bakom mig. Jag började med Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, läste ca hundra sidor men gav sedan upp. Det var för mycket inside-grejer för att jag skulle orka fortsätta. Synd där, tycker jag. Guillou är ju en av mina favoritförfattare och det brukar inte gå såhär. Sedan läste jag Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten. Den var vacker men så långsam att jag hade svårt att koncentera mig på den med min majhjärna och med den redan omnämnda majpulsen på högvarv. Och så råkade jag på John Ajvide Lindqvists vampyrrysare Låt den rätte komma in - och det blev bara plattfall. Fy sjutton vilken bok. Stundvis var den så rå och grym att jag mådde illa. Vampyrerna var kanske de mest mänskliga i boken och det säger allt. Jag tror jag tappade tron på mänskligheten där en stund; och jag vet faktiskt inte ens varför jag inte lade också den boken åt sidan. 

Nåväl. Nu lade jag in några reserveringar på bibban och har redan hämtat tre ungdomsböcker därifrån. Det blir nog en bra boksommar iallafall. Och så tycker jag Danielas semesterläsningstips är så himla bra så där kan säkerligen också du få till det med en toppenbok i sommar! Tack Daniela för dem!