Jag vet att många av er i mina klasser har läst första delen i Lauren Olivers Delirium-serie och jag vill bara uppmuntra er att fortsätta med de två återstående böckerna Pandemonium och Rekviem. De är riktigt läsvärda och hela serien hamnar nog för mig bland de topp femtio ungdomsböckerna jag har läst.
I den tredje och sista delen Rekviem (rekviem betyder dödsmässa) tampas huvudpersonen Lena med riktigt jobbiga känslor. Och då är det ju extra intressant eftersom ju hela idén bakom trilogin går ut på att kärlek är en sjukdom. Kan det vara så att vi faktiskt skulle klara oss bättre utan att känna så himla starkt? Fast å andra sidan bygger ju alla former av relationer på olika slags känslor - och det skulle ju betyda att vi varje dag skulle få börja om från början med att skapa en relation till den person eller den sak vi möter. Hänger du med hur jag tänker? Tänk dig ett liv där du inte kommer ihåg känslan av misslyckande, känslan av svek, känslan av närhet, känslan av besvikelse, känslan av lycka, känslan av vänskap; ja alla känslor! Hur otroligt jobbigt det vore att aldrig ha något att falla tillbaka på.
Det jag gillar allra bäst i Rekviem är att Hana, Lenas bästa vän, är en av berättarna. Historien får ett djup i och med hennes berättarröst. Hana är ju botad och ser på hela livet på ett annat sätt. Dock är hon inte helt säker på att ingreppet har fungerat på henne eftersom hon fortfarande har kvar känslospår i hjärtat.
Och så blir det ju då Den Stora Sammandrabbningen. Höjdpunkten alltså. Och svaret vi alla väntar på: vilket val kommer Lena att göra? Och det tänker jag inte avslöja för er - läs så får ni veta! Dessutom hörde jag att Oliver gett ut en novellsamling - eller korta tilläggsberättelser då: Delirium Stories. Men den finns än så länge bara på originalspråket engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar