I februari bjöd bokcirkeln på romanen Kvinna 22 av Melanie Gideon. Jag packade ner boken till Fuerteventuras värme, för feelgood och poolhäng brukar ju gå ganska bra ihop.
Boken handlar om Alice, en gift kvinna i 40-årsåldern, som befinner sig i en sådan där typisk svacka i livet. Barnen börjar vara i tonåren, jobbet känns inte längre lika givande och hon kan inte ens minnas när hon och maken senast hade ett äkta förtroligt samtal med varandra. Efter ett 20 år långt äktenskap har de blivit som två vänner som bor ihop men inte längre har någon passion för varandra. Det låter ju som ett ganska klassiskt problem, eller hur? Den gamla devisen om att det är lättare att bli kär än att förbli det verkar än en gång stämma in. Det går inte att låta bli att dra på munnen åt samtalen mellan Alice och hennes man William, så igenkänningsfaktorn är hög.
En dag får Alice ett mejl där hon ombeds delta i en äktenskapsundersökning. Hon bestämmer sig för att delta och under bokens gång får hon regelbundet frågor av forskare 101 som hon svarar under pseudonymen kvinna 22. Alice känner sig ganska överväldigad över att hon för en gångs skull får berätta om sina känslor för någon som verkligen orkar lyssna på henne och så småningom blir samtalen mellan henne och forskare 101 mer förtroliga och snart flirtiga.
Det är nästan de här delarna med frågor och svar som jag gillar allra mest med boken. Jag gillar också att jag lyckas räkna ut hur allt hänger ihop innan det avslöjas, vissa tycker kanske att det ät trist med för förutsägbara böcker men jag tycker att det ger en viss tillfredsställelse faktiskt. Men i övrigt tycker jag att boken är onödigt lång, vissa passager känns mer än lovligt utdragna och jag kan inte känna mig riktigt engagerad.
Pärmen är ju hur fin som helst och utsikten drömmer jag mig tillbaka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar