Jag hade inga speciella förväntningar då jag började läsa Alex Schulmans självbiografiska bok Skynda att älska. Jag visste egentligen ingenting om profilen Alex Schulman från förut. Visst har jag någon gång läst ett blogginlägg av honom eller en tankeväckande krönika eller kolumn som dykt upp i mitt flöde på sociala medier, men egentligen kände jag bara till namnet.
I boken skildrar Alex Schulman sitt förhållande till sin pappa Allan Schulman. Han beskriver en lycklig men annorlunda barndom med en smått excentrisk far. Redan som liten reagerade Alex på att hans pappa var äldre än klasskompisarnas pappor. Alex önskade ibland att hans pappa skulle ha kastat upp honom i luften och busat med honom som andra pappor busade med sina barn. Alex är ganska ung då rollerna blir omvända och det är han som får ta hand om sin pappa och oroa sig för honom i stället för tvärtom. Allan Schulman dör 84 år gammal. Alex är då 27 och det tar flera år innan Alex börjar bearbeta sorgen.
Uppriktig och vacker är de första orden jag kommer att tänka på då jag försöker beskriva Skynda att älska. Redan efter första sidan är jag fast. Schulman är ännu en av de här personerna som verkligen ser människor. Den detaljrikedom han skildrar händelser och personer från sin barndom med är häpnadsväckande. Läsaren får utforska relationen mellan far och son med hjälp av alla de anekdoter, tillbakablickar och samtal som boken innehåller. Jag undrar om man blir mer sårbar om man är en sådan person som kommer ihåg detaljer med knivskarp skärpa. Jag tänker att man kanske är mer skyddad mot smärta om alla minnen är lite suddiga, naggade i kanterna och liksom inlindade i ett lager tunt tyg, så som jag upplever mina egna minnen vara jämfört med Schulmans.
Ju äldre jag blir, desto mer spännande tycks jag tycka att det är att läsa skildringar av just relationer. Trots att temat kan tyckas vara tungt är Skynda att älska ingen tung bok att läsa, tvärtom kändes det nästan befriande att läsa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar