Tror ni att det läggs något i dricksvattnet nuförtiden? Det känns nämligen som om alla - precis alla - runtomkring en ständigt går med dåligt samvete över att inte räcka till och ligger på gränsen till utmattning. Eller är det bara mitt umgänge? Är det mina vänner - specifikt mammor och hårt arbetande 30+-are som lider av detta? Skrämmande är det nämligen, mycket skrämmande.
För några månader sedan lämnade jag jobbet med andan i halsen, som jag ofta gör och med känslan av att det igen fanns tusen saker som blev ogjorda, och körde till förskolan för att hämta min son. Jag steg ur bilen och gick mot grinden. Då slog det mig: min son var inte i förskolan den dagen. Han var sjuk. Han var hemma med sin faffa. Jag kände mig ju fruktansvärt dum. Idiotisk minst sagt. Där stod jag och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. För hur knäppt är det inte att man inte ens lyckas hålla koll på tankarna så mycket att man vet var ens barn är? Min allra största rädsla är i dagens läge att allt bara skall brista en vacker dag och hjärnan skall få totalt blackout. Jag ser - i mina mardrömmar - framför mig hur jag står där i matbutiken och hjärnan bara exploderar, inte pallar för trycket helt enkelt. Hur jag bara sätter mig ner, mitt på det smutsiga golvet och ger upp, gråter hejdlöst och slänger osten i väggen. Hujedamej - förbenade tvångstanke alltså. Men rädd är jag - och jag hoppas att den här tvångstanken skall vara ett tecken på att förnuftet än så länge ändå är i behåll.
För Minna i Sara Beischers bok Mamma är bara lite trött blir det för mycket. På hennes födelsedagsfest brister allt. Minna är en hårt arbetande lärare (!), småbarnsmamma och en person med hög arbetsmoral och hårda krav på sig själv. Hon tackar ja till en rektorsutbildning, är mamman som ställer upp som klassförälder, bjuder hem familjebekanta på middag var och varannan helg och tränar, äter rätt, pynjar, fixar och donar. Ja - och så går det som det går då - käpprätt in i väggen. Minnas allra värsta mardröm slår in; att bli en person som inte kan ställa upp, en person som inte presterar utan däremot belastar systemet. Det blir förstås sjukskrivning och så småningom arbetsträning.
Jag slukar halva boken, den delen av boken där allt bara accelererar och på ett så träffsäkert sätt beskriver hur vardagen kan se ut. Den är skrämmande verklig; så att det nästan gör ont att läsa. Andra delen av boken (den där Minna är sjukskriven och arbetstränar) tycker jag däremot känns lite slarvig; det finns liksom inget budskap eller en klar poäng i den annat än att den hela tiden står i kontrast med tiden innan sjukskrivningen. Men hela boken är ju så otroligt viktig. Vi måste kunna tala om psykisk ohälsa och vi behöver förstå att sänka våra krav på våra liv - vi kan inte hinna med allt, göra allt, vara alla till lags och istället sätta gränser och säga nej. Och hör du till dem som har svårt med detta - precis som jag - hör du nog till dem som även borde hitta tid att läsa just den här boken. Lägg dig i soffan och läs den för din egen skull. Jag tror du kan lära dig en hel del om den absurda press som vi omges av.
För mig är böcker ett sätt att motarbeta stressen. Jag hoppas du har hittat egna fungerande sätt att koppla av och ta hand om dig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar