Det var en tid sedan jag läste Delirium - del ett i Lauren Olivers dystopiska värld där kärlek är en sjukdom och kärnan till allt ont. Jag kommer dock ihåg att jag nog tyckte att den var värd en fortsatt läsning och sagt och gjort: nu är också del två, Pandemonium, läst.
På ett sätt är det så skönt med dystopier. Allt är ju möjligt och det finns inga begränsningar i människors handlingssätt eftersom det enda de har på agendan är att överleva. Liksom med fantasy; det är så långt ifrån våra dagliga kamper om att hinna i tid till träningen eller orka vattna blommorna. Skönt som i en alternativ värld där man får leva på ett annat sätt, inte alltid ett bättre, men ett annorlunda.
Pandemonium tar vid där Delirium slutade med en ensam Lena som har lämnat staden bakom sig och har Vildmarken framför sig. Nya utmaningar väntar eftersom hon nu får lära sig hantera en värld av känslor - där folk öppet visar sina känslor. Det är förstås rätt skrämmande för henne och snurrar hennes tankevärld rejält. Det är också nya människor att lära känna och sorgen och saknaden efter Alex, som hon antar att dog när och där hon lyckades smita över till andra sidan, blir emellanåt för svår att hantera. Men hon lär sig att sorg inte nödvändigtvis behöver vara av ondo eftersom sorg ju också är ett sätt att hålla kvar kära personer i minnet och hjärtat. Bra point där.
Boken utspelar sig i två tidsperioder: nu (när Lena levt en tid med personerna i Vildmarken och har tagit sig in i staden för att jobba med motståndsrörelsen) och då (när Lena just har kommit till Vildmarken och lär sig leva på ett annat sätt). Det gör att man får en rätt så bra inblick i allt som har hänt samtidigt som storyn går framåt i rask takt. Bra grepp där! Det blir mycket diskussion kring zombiemänniskornas - de människor som lever utan känslor - sätt att hantera världen utan empati och det är en mycket intressant fråga tycker jag. Inte minst i dagens värld där flyktingar skall eller inte skall tas emot, där murar mellan människor skall byggas och gränser stängas, där minoriteters rättigheter ifrågasätts och det har blivit allt mer acceptabelt att öppet förakta och kränka andra personer.
Hurdan är en värld utan känslor och empati? Vad händer när vi slutar bry oss om varandra och känna med personer som på ett eller annat sätt är i underläge? När vi slutar hjälpa och lyfta upp varann och när vi delar in oss i vi och ni? Helvetets huvudstad måhända?! I den engelska författaren John Miltons epos Det förlorade paradiset var Pandemonium namnet på den värsta av alla ställen - stället där alla djävlar samlades. Det blir en rätt så lyckad anspelning av författaren.
Och så slutar ju boken med en sjutusans cliffhanger. Sista delen Rekviem blir ju bara sååå ett måste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar