fredag 30 juni 2017

När endast mörker återstår

Jag vet inte hur många böcker jag läst som utspelar sig med andra världskriget som kuliss, men många är det. Inte tröttnar jag på att läsa om kriget heller, speciellt inte om boken är så bra som Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Boken är med sina 600 sidor en riktig tegelsten men jag vet redan nu att den här boken kommer att komma riktigt högt upp på listan över mina bästa läsupplevelser 2017.

Jag vågar till och med gå så lång att jag kallar boken för ett mästerverk och den åsikten är jag säkert inte ensam om eftersom boken belönats med Pulitzerpriset 2015. Boken är helt enkelt storslagen och magnifik, såväl då det kommer till historien som till det fantastiska bildspråket. 

Huvudpersonerna är Marie-Laure och Werner. Två unga människor, egentligen bara barn, då kriget bryter ut, som båda är rätt så säregna men har ett enormt hjärta. Kapitlen berättar i stort sett turvis om dem båda och de upplever kriget på helt olika sätt.

Marie-Laure är växer upp i Paris med sin pappa som jobbar på nationalhistoriska museet. Då Paris ockuperas flyr de till Saint-Malo där Marie-Laures lite galna gammelfarbror bor ensam i ett stort hus vid havet. Innan tyskarna kommer göms museets olika rariteter på olika ställen och Marie-Laures pappa har fått ta hand om en enorm ädelsten som kallas ljusets hav. Det sägs att den som har hand om stenen är odödlig men att alla personer som står nära kommer att drabbas av olika förbannelser och dö. Pappan vet inte om stenen han har fått med sig är äkta eller en av de tre kopior som tillverkats för att förvilla tyskarna och dessutom tror han ju inte på skrönor. Efter ett tag blir pappan tillfångatagen och skickad till koncentrationsläger och Marie-Laure lever flera år ensam med sin gammelfarbror och hushållerskan, de engagerar sig i motståndsrörelsen och skickar ut hemliga radiomeddelanden. Jag glömde kanske att skriva att Marie-Laure är blind, vilket ju gör hennes liv en aning mer komplicerat.

Werner växer upp på ett barnhem i Tyskland tillsammans med sin syster Jutta. Werner är intresserad av teknik och otroligt begåvad. Han lyckas bygga en radiomottagare på egen hand och blir känd som radioreparatör i trakten. Då hans begåvning upptäckts av en förmögen herre blir han skickad till en teknikskola, men undervisningen där blir mer och mer inriktad på att göra pojkarna till soldater i Hitlers armé. Werner har tur och skickas inte till fronten utan får köra omkring i olika städer för att försöka snappa upp meddelanden från motståndsrörelsen, spåra upp dem som sänder meddelandena och döda dem. 

Så korsas till slut Marie-Laures och Werners vägar. Man kunde kanske säga att boken är en sorts märkvärdig kärlekshistoria, men mest handlar boken om att följa sitt hjärta och vilja göra rätt eller åtminstone göra så lite fel som möjligt. Andra världskriget sög ut allt ljus ur Europa och inneslöt det i så mycket nattsvart grymhet. I vissa stunder kan de två unga människorna kanske ana lite ljus i sina sönderslagna liv men i sina hjärtan vet de båda att det finns där någonstans fast de inte ser det och därför kan de hoppas. Det är det som gör dem och varför inte också oss till goda människor, tänker jag.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar