tisdag 3 oktober 2017

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar