lördag 28 oktober 2017

Så sant, Lotta!

Det ska bli så roligt att komma tillbaka på jobb och prata böcker igen (och kanske lite annat också, höhö). Jag hör också till dem som gillar att jag pratat om det jag läst, då jag läst något riktigt bra brukar det bara bubbla ur mig så fort jag får en chans att öppna munnen på jobbet tycker jag. Det var väl lite så idén till den här bloggen föddes, vi brukade prata om våra läsupplevelser och tänkte att vi kunde prova skriva ner dem och dela dem med ännu fler. 

En elefantflock är ingen dålig liknelse. Ibland försöker man mest minimera skadorna som ungarna orsakar här hemma. Men nej, min inställning till ormar och spindlar och annat otyg är nog inte särskilt avslappnad. Fast tro det eller inte - medan jag läste boken och kanske någon vecka efteråt också, hade jag faktiskt en lite skönare attityd till dem. Ett exempel på det är snokinvasionen vi led av här under hösten (vi talar om minst 10 påhälsningar av orm på gården om dagen) som jag på något konstigt sätt kunde skratta åt. Det är ganska häftigt hur böcker påverkar en på det viset. Jag instagrammade till och med om en vaktsnok som låg på lur vid vår infart.

Fast jag tror att författaren till Mannen som talade med elefanter skulle skratta ihjäl sig åt min jämförelse mellan den här helt ofarliga 15 cm långa snokungen och de dödliga monsterormar han hade påhälsning av så kanske min inställning inte var så cool trots allt.


Alltså ljust så är det med böcker som Ljuset vi inte ser. Jag tror inte att jag tänkte på det när jag läste den men jag håller med dig helt och fullt. 

Jag är lite avis på din nya hög med ungdomsromaner. Har du läst Veronica Roths nya serie som börjar med Dödens märken? Den skulle jag vilja ha i mitt klassrum tror jag. Fast nu har jag ju inte läst den än, men jag lånade den från bibban här om dagen. Jag har höga förväntningar!

Ja, urk för novemer. Just nu läser jag Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes. Jag vet att du bloggat om en del böcker av Moyes som jag inte läst, men jag minns inte vilka. Moyes är ju inte riktigt det du efterfrågar, men samtidigt tror jag inte att Moyes någonsin kan vara helt fel heller. I den här boken som utspelar sig dels i nutid och dels i 1960-talets fina societet i London får man följa med en otroligt passionerad förälskelse mellan två ganska omaka och intressanta huvudpersoner. Jennifer är nämligen gift med en uppskattad affärsman och hennes huvudsakliga roll i livet är att vara ett nätt litet bihang till honom men så förälskar hon sig i en ganska trasig journalist och han i henne. De två gör varandra hela som bara riktig kärlek kan. Fast så råkar Jennifer ut för en olycka och tappar minnet och deras lycka är till ända. 

Jag tänker till exempel på att som läsare tycker man ju att Jennifers otrohet är helt rätt och man blir nästan arg på henne då hon tvivlar och tvekar och har samvetskval. Moyes är så bra på att beskriva de äkta känslorna och visa på hur komplicerat livet alltid är och att det aldrig någonsin är så lätt som man skulle önska.


Om du har några böcker av Jenny Colgan eller Lucy Dillon olästa kunde du ju mysa dem i novembermörkret tycker jag. Jag har några gånger hållit i en bok av Meave Binchy på bibban men det har aldrig blivit av att låna hem någon. Kanske det skulle vara värt ett försök också.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar