Här kommer ett sista inlägg innan jag kopplar ner för min absoluta favorithögtid. Igår läste jag ut Ian McEwans roman Nötskal och jag kände att jag bara måste hinna skriva lite om den nu genast.
Berättaren i boken, en han, ligger med huvudet neråt, med korsslagna armar och ben i ett utrymme där platsen redan tagit slut. Var? Jo, i sin mammas, Trudys, mage förstås. Det är några veckor kvar till det beräknade datumet och där ligger huvudpersonen och lyssnar till sin mamma och sin svåger, samtidigt Trudys älskare, då de planerar att ta livet av Trudys man, berättarens pappa.
Berättaren är en minst sagt brådmogen bebis som är mycket medveten om sin utsatta ställning som oönskat barn och som med skräck följer med ett händelseförlopp han på inget sätt kan påverka. På grund av moderns och svågerns komplott håller han på att förlora sin far innan han ens får träffa honom. Berättaren är via moderns intryck medveten om sin omgivning, han bildar sig en uppfattning om världen genom att lyssna på samma poddar som modern och genom att noggrant analysera sin omgivning. Han älskar sin mamma så som alla bebisar av naturliga skäl gör, men svågern Claude är en riktig odåga. Han är varken tilltalade eller smart. Mordet ska ske via förgiftning och det är lätt att dra paralleller till Shakespeares Hamlet.
Berättaren inser vartåt det barkar långt innan Trudy och Claude gör det. Det är komiskt och spännande om vartannat och berättarperspektivet gör att boken känns som ett lekfullt experiment, trots att boken är en thriller. Jag måste säga att jag var väldigt road av hela berättelsen och njöt av att läsa den och jag hade gärna läst ännu mera, slutet kom allt för snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar