torsdag 19 april 2018

Normbrytande och rörande om familjelivet

Laurie Frankel skriver i sin bok Saker som vi döljer om familjeliv, föräldraskap, om att höra till och om att hålla ihop i nöd och lust. När jag läser boken tänker jag på att alla familjer ser olika ut och har olika utmaningar i sin vardag men samtidigt har alla familjer två saker gemensamt - familj är lika med samhörighet och ja det finns utmaningar, av olika slag. Det är kanske känslan av att höra till och vara en enhet som håller ihop familjen även om vardagen ibland är kaotisk och då en familjemedlem ställs inför extra stora utmaningar finns de andra där och håller ihop ännu mer.

Så är det i alla fall i Rosies och Penns stora familj. Till familjen hör också en hund och fem pojkar. I alla fall i början av boken. Det är nämligen så att minstingen Claude som treåring tydligt börjar visa att han själv upplever sig som flicka och hans högsta önskan är att bli en flicka då han blir stor. Rosie och Penn är fantastiska förstående föräldrar som aldrig ifrågasätter Claudes förmåga att känna sin egen identitet. Han får gå med klänning och bikini och så småningom låta håret växa. Problemen uppstår utanför hemmet. I dagis går det ännu ganska lätt men då Claude börjar förskolan blir problemen tydligare.

Claude byter namn till Poppy och blir en flicka fullt ut. Även om också skolan egentligen vill väl blir det ändå ofta väldigt fel, t.ex. blir Poppy hänvisad till skolsköterskans toalett eftersom han varken passar in på tjej- eller killtoan. Då mamman Rosie i sitt arbete som läkare på akutmottagningen en natt får in en svårt skadad transvestit blir det droppen som får bägaren att rinna över och familjen flyttar tvärs över landet till förhoppningsvis tolerantare trakter.

Från början är det egentligen inte meningen att hålla Poppys biologiska kön som en hemlighet på den nya orten men det blir så. Men som vi vet kommer hemligheter oftast fram förr eller senare. Dessutom blir Poppy äldre och puberteten står för dörren. Den stora frågan om hormonblockerare blir aktuell.

Det är en viktig bok som innehåller många stora och små tankeställare. Det är också en uppriktig och normbrytande bok om familjelivet där även syskonen och relationerna mellan familjens medlemmar får mycket utrymme. Boken är inte självbiografisk men författaren Laurie Frankel berättar i efterordet att hon själv har ett barn som upplevt samma sak som Claude så hon vet vad hon skriver om och det märks.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar