202 sidor på...hmm, 3 dagar.

Det behövs lite hejarklack nu för jag är så ofantligt sen med min månadsbok på jobbet. Men nu ska jag sätta igång - bättre sent än aldrig, visst!? Så ni får ursäkta men jag har en mycket bra orsak till att gå i säng klockan kvart över nio denna onsdag (och alla andra onsdagar. Och tisdagar, söndagar; ja, okej då - ALLA dagar. Jag är ingen kvällsmänniska! Men jag stiger upp och joggar en halvtimme tio över sex varje vardagsmorgon istället, så inte att undra på!)

Tror ni jag fixar 202 sidor på tre dagar? Heja heja!

Och så kan man ju undra varför jag inte kommit mig för att läsa boken tidigare. Nåjo - Odinsbarn är svaret. Den boken var så otroligt fängslande men lång. En av de bästa fantasy-böckerna jag har läst. Och det tyckte ju Daniela också. Den boken tycker jag definitivt att ni ska läsa!

Nej, nu ger jag nog upp

Den ligger där och väsnas. Den stirrar på mig varje kväll. Det kom till och med ett mejl som uppmanade mig att skynda på eftersom lånet snart skall återlämnas. Men nej - hur jag än vrider och vänder på steken får jag inte boken läst - så nu ger jag upp.

Men kanske någon av er vill ge den en chans iallafall. För den är inte dålig - bara så sjungande och vacker att den inte passar in i mitt liv just nu. Jag behöver mer action, mera rustik och mera kanter. Och trots att det svider att lämna en bok på hälft tänker jag vara riktigt rebellisk och kaxig. Hjälp mig här nu - visst får jag vara det!?

Boken jag tänker svika är En av oss sover av dansken Josefine Klougart. Boken var till och med nominerad till Nordiska rådets litteraturpris år 2013 och förtjänar verkligen inte mitt förräderi. Men säg att någon av er har läst den och tyckt om den; för jag tror nog att det är en bok jag skulle kunna rekommendera och tycka om bara jag hittade motivationen och den rätta känslan. En annan gång, kanske.

Men Odinsbarn däremot - nu är jag helt besatt! Jeez - så bra den är! Det tog lite tid men bara jag kom över tröskeln visade det sig att den minsann var värd den där lilla kampen i början.    

Skön bok, skönt lov

Ett författarnamn som syntes på flera ställen på bokmässan i Göteborg var förstås Jojo Moyes. Tidigare har jag läst Livet efter dig och på mässan köpte jag Etthundra mil. 

Boken handlar om Jess som lever ett tröttsamt småortsliv där hon har såväl ett städjobb som ett jobb på den lokala puben för att ensam kunna försörja dottern Tanzie och hennes mans tonåriga kille från ett tidigare förhållande. Mannen har hon inte sett på två år sedan han stack och flyttade hem till sin mamma. Jess är en obotlig optimist och hon klagar inte. Dottern Tanzie är ett mattegeni och har fått ett stort stipendium för att kunna börja på en privatskola, men för att familjen ska klara av att betala resten av skolavgiften bestämmer de sig för att åka till Skottland för att delta i en matematikolympiad, en resa på nästan etthundra mil. Tonåringen Nick är lite udda och drömmer mest om att komma bort från småstaden för att slippa sina plågoandar som misshandlat honom både verbalt och psykiskt i flera år. De kommer inte långt förrän deras gamla bil går sönder, men just då råkar den välbärgade affärsmannen Ed köra förbi. Eds liv är ett enda kaos, p.g.a. ett stort misstag står han åtalad för brott mot insiderlagen och han kommer troligen att fråntas alla sina tillgångar. Av någon anledning bestämmer han sig för att göra en god gärning och erbjuder sig att skjutsa den brokiga familjen och deras stora stinkande hund hela vägen, han ska nämligen hälsa på sina föräldrar.

Det här var den perfekta höstlovsromanen för mig, den är verkligen mysig och feelgood från första sidan till sista. Jag blev bara så glad av att läsa den! Alla fyra karaktärer är helt enkelt underbara och alla fyra kommer också till tals i boken. Relationerna i familjen (och senare i bilen) är kärleksfulla men inte helt okomplicerade. Några överraskningar bjuder boken förstås också på, och Moyes språk är lättläst men ändå underhållande. Visst blir det lite schablonartat ibland, men det som jag tycker att ändå skiljer Moyes böcker från andra liknande romaner är att hon verkligen lyckas belysa viktigt problematik på ett trovärdigt sätt. I den här boken är det samhällsklyftorna, de välbärgade och de som vänder på varje slant för att få pengarna att räcka till som ställs i rampljuset.

Daniela, liten knuff behövs

Hej Daniela och hälsningar från Borstö. Hoppas ditt läslov börjat bra. Jag har en liten kris kring Odinsbarn, kommer inte riktigt igång. Håller du med om att den var svår i början eller är det mig det är fel på?

Jag har svårt att hålla koll på alla ställen som nämns och är inte ännu riktigt insatt fantasyvärlden. Har du lite tröstande ord på vägen för att motivera mig vidare?

Vad läser du?

Martin Jern igen

Det är nånting med Martin Jerns stil som jag gillar. Ni kanske kommer ihåg att jag funderade på moralen i en bok som Så värt, och att ha den som klassuppsättning - en bok där ungdomarna härjar vilt och avsaknaden av vuxna blir så påtaglig. Men sen igen så är Jern så himla bra på att skriva autentiskt - så jag är beredd att blunda för drogerna och det oskyddade tonårssexet.

För exakt samma känsla får jag då jag läser Svensk synd. Det är en rätt så nyutkommen ungdomsroman som klassas som thriller för unga vuxna. Huvudpersonen Otto flyttar med sin mamma runt i Sverige på grund av en våldsam och konspiratorisk pappa som förföljer dem. Polisen kan inget göra och de tvingas leva ett liv där de inte avslöjar för mycket om sig själva, måste se till att aldrig taggas på Insta eller säga något då fel person lyssnar. Denna gång kommer de till Ryda - en liten håla mitt ute i ingenstans. Där hör 99% av byns invånare till en sekt och det visar sig att inte Otto och hans mamma är de enda som har en mörk hemlighet. Han träffar Monika, och Sara, och vet inte vad han vill. Vem är han intresserad av egentligen? Och han träffar Klon och Kenny och plötsligt begår en av dem ett oförklarligt självmord. Eller är det självmord? Och vad har pastorn med saken att göra? För att inte tala om Johannes: varför slutar inte Johannes med sina undersåtar att plåga Otto?

Ja, det är bra. Skulle jag vara kille i tonåren skulle jag älska dessa böcker. Rent stilistiskt är Jern lysande; rapp i käften, snabb i tanken och trots att boken svävar på gränsen till att stundvis vara oförskämd ber han inte om ursäkt en endaste gång.

Det enda jag protesterar mot är Jerns skildring av rektorns och lärarnas handlande. Jag tror inte ett dugg på att det skulle kunna finnas vuxna personer i en skola som beter sig som de gör i boken. Inte en chans. Men så får sig ofta lärare i ungdomsböcker också - de är väl lätta och tacksamma offer helt enkelt. Så, jag är van.    

Ett läslov på kommande

Om ni tycker som jag borde vi härma svenskarna och döpa om vårt höstlov till läslov. Mer om det kan ni läsa på vår skolas blogg.

Själv skall jag tillbringa en del av läslovet på en av mina favoritplatser när det kommer till att koppla av, umgås med familjen och att läsa: Borstö. Åh, jag längtar redan!

Om att äntligen läsa en hel trilogi - och bli lite besviken

Alla dessa bokserier, alltså! När ska man egentligen hinna avsluta alla trilogier man påbörjar? Eller ska man inte? För det mesta stöter jag ju på trilogierna då jag läser ungdomsromaner för att kunna ge boktips åt mina elever och för det mesta skulle det ju räcka med att läsa del ett. Men det händer dessvärre ganska ofta att jag verkligen gillar det jag läser (vilket problem!) och ofta gör eleverna det också och då vill jag förstås köpa in fortsättningarna för elevernas skull (det är åtminstone min täckmantel) men inte kan jag ju ha böcker i min bokhylla här i klassen som jag inte läst. Där har ni mitt dilemma.

En trilogi jag nu avslutat är skriven av Tahereh Mafi och innehåller böckerna Rör mig inte!, Rädda mig inte! och Sätt mig i brand! Jag gillade verkligen de två första böckerna, speciellt den första, och dem kan ni läsa om här.

I den sista boken får läsaren finna sig i en helomvändning vad gäller en av huvudkaraktärernas lojalitet och visst är det spännande hur en författare har makten att bara kasta om allting i läsarens huvud och övertyga läsaren om att den onda egentligen är den goda och vända på allting från de första böckerna på ett rätt så trovärdigt (men tyvärr inte helt trovärdigt!) sätt. Karaktärerna är åtminstone inte ensidiga och i ungdomsromaner kan det säkert ibland vara på sin plats med lite övertydlighet. Tyvärr vet nog ändå den vana läsaren vad som kommer att stå på sista sidan efter att hen läst den första. Hoppet om en ljusare framtid hör förstås också genren till och också böckernas pärmbilder ger den uppmärksamma läsaren en fingervisning om vartåt det bär.

Det är fortsättningsvis intensivt och sinnligt, kärleksscenerna är sprakande elektriska och vackra och det samma gäller bildspråket men tyvärr är den här boken ändå en blek kopia av de två första. Inget nytt och tyvärr inte lika bra. Utomhusluften är fortfarande lika kall, två hjärtan kolliderar och rädslan för det onda är berusande men bildspråket är mer sparsamt och det finns inga överstreckade fraser i den här boken! Fast det har nog att göra med huvudpersonens utveckling, i den här boken säger hon vad hon tänker och det är ju en av bokens poänger, men jag saknar strykningarna ändå.

Pärmarna är förstås lika tilltalande alla tre!