För drygt två månader sedan hade vi en mycket lärorik och känslosam föreläsning i Sarlinska skolan där jag jobbar. Vi hade nämligen Livia Fränkel på besök. Livia Fränkel är en av de som överlevde Auschwitz-Birkenau och det gjorde hon tillsammans med sin syster Hédi Fried. Systrarnas föräldrar gick inte samma öde till mötes, utan dog i gaskamrarna i koncentrationslägret.
Om du vill läsa vår skolas blogginlägg efter föreläsningen så hittar du det här.
Det är någonting med den grymheten som utspelade sig under Nazityskland som är så svår att greppa. Jag förstår inte. Vilken politisk övertygelse du än har, vilken trängd situation du än befinner dig i, hur hjärntvättad du än är - så måste ju det finnas ens ett litet uns av empati någonstans gömt därunder all hård hud?! Hur klarar man av att utsätta andra människor för den hjärtlösa tyranni som bl.a. judarna utsattes för? Vad får en att vända bort blicken och sluta bry sig om andra? Hur kan en medmänniska leva med sina omänskliga handlingar och på något sätt berättiga dem? Nä, hur jag än vrider och vänder på saken fattar jag inte. Jag bara inte gör det.
Och det är nog också den tanken som inte kan lämna mig medan jag läser Skärvor av ett liv av Livias syster Hédi Fried. Som många andra livshistorier av människor som på något sätt varit med om förintelsen finns det en påträngande ledsamhet väldigt närvarande - en sorg som inte kan släppa trots att Hédi Fried också stundvis tar upp händelser i hennes och systerns liv som var väldigt glada och positiva. Skärvor av ett liv har tryckts i många upplagor och jag hoppas den fortsätter sälja. Den är förstås grym och den är på alla sätt väldigt otäck att läsa; men den hör till kategorin böcker som aldrig någonsin får glömmas bort. Det är en bok alla borde läsa, helt enkelt.
I boken får man läsa om Hédis liv, om barndomen och uppväxten i den lilla staden Sighet i norra Rumänien. Våren 1944 tvingades alla judar i staden lämna sina hem och flytta till ett getto. Därifrån deporterades de i godsvagnar till Auschwitz där de sedan stod framför den ökände läkaren Josef Mengele som utan en min snabbt avgjorde om de fick leva eller inte. Hédi berättar om livet i koncentrationslägret och andra arbetsläger, om befrielsen i Bergen-Belsen och bussarna och båtturen över till friheten och Sverige 1945.
Det här är en bok varenda en av oss kunde läsa. När Livia Fränkel föreläste för oss uppmanade hon oss till civilkurage - att aldrig vända ryggen till då vi ser orättvisor och grymhet. Det är den här boken en viktig påminnelse om. Du kan ju se det som ett julklappstips (eller året om-tips)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar