Inte den sortens kemi

Kan man skriva att man är ett stort fan av Stephenie Meyer och samtidigt behålla sin trovärdighet? Jo, såklart kan man! Jag gillade verkligen Twilight-böckerna och läste dem så fort de kom ut. De har alla ingredienser som en utmärkt romansvit för ungdomar behöver. Ännu mer gillade jag Meyers Genom dina ögon som riktar sig mer till unga vuxna. Och nu har alltså Meyer gett ut en spänningsroman för vuxna, Kemisten. Självfallet var jag nyfiken på att läsa den!

Huvudpersonen är kemisten själv. En gång hette hon Juliana Fortis och jobbade för USA:s regering på en avdelning så hemlig att den egentligen inte existerade. Hennes specialkunskaper inom medicin och kemi gjorde henne till den mest framgångsrika förhörsledaren någonsin då hon med hjälp av diverse kemiska blandningar aldrig någonsin misslyckats med att få ur en person den information regeringen behöver. På detta sätt fick Juliana förstås höra ett och annat som kunde äventyra landets säkerhet om det kom ut och efter ett mordförsök inser hon att hennes egna chefer bestämt sig för att göra sig av med henne. Då boken börjar lever hon ett liv på flykt, ständigt jagad.

Bokens inledning är ganska utdragen och läsaren serveras många tekniska detaljer som behövs för att få den krångliga bakgrundshistorien trovärdig. Efter en inte så överraskande vändning slår kemisten ihop sig med en före detta CIA-agent och dennes godtrogne tvillingbror och bestämmer sig för att slå tillbaka mot dem som nu jagar dem alla tre för att få möjlighet att leva ett normalt liv utan att byta namn och ort jämt och ständigt. Boken har ett högt tempo och det är spännande, visst kan Meyer skriva men här finns det ett stort MEN.

Alltså, då jag läser en ungdomsroman så gillar jag faktiskt att böckerna oftast är kryddade med en stor plötslig passion som delvis är den som driver huvudpersonen att agera och kämpa. Som Bella i Twilight, Katniss i Hungerspelen eller Day och June i Legend. Det hör till genren och det funkar för att de är unga och ska rädda världen. Men då en spänningsroman för vuxna urartar i en kletig, ologisk romantisk historia mellan den stenhårda och ganska känslohämmade kemisten och den underbart varma och godtrogna läraren Daniel så brister tyvärr bokens trovärdighet. I normalfallet har jag inte alls något emot romantik och det gör inte alltid något att jag kan gissa hur boken slutar och visst kan jag dra på munnen åt vissa pinsamma klassiker dessa två kärlekskranka personer råkar ut för. Men under bokens gång kom jag på mig själv att halvt förvänta mig och förgäves hoppas på att Daniel inte är den han utger sig för att vara, att han är ytterligare en fälla, att det skulle bli fnurr på tråden och obehagliga överraskningar, men nej.

Bläh, boken var helt klart en besvikelse. Jag vet inte riktigt vem jag skulle rekommendera den åt. Jag hoppas ändå att Meyer fortsätter att skriva för ungdomar för det greppet kan hon.