lördag 1 juli 2017

Man får inte välja sina föräldrar

Jag har precis avslutat den fjärde och sista boken i Elena Ferrantes Neapel-serie (vuxenbok) och är mestadels av min vakna tid djupt försjunken i huvudpersonerna Elenas och Lilas livsöden. En fråga jag till exempel sitter och funderar rätt mycket på är om du egentligen alls kan påverka vem du är och hur ditt liv blir eller om det bara är så tragiskt  - eller krasst - att du föds till en roll eller ett livsöde och det mest bara handlar om att go with the flow och göra det bästa av vad du har.

Och föds du då i en dysfunktionell familj, en familj där mamman inte finns och pappan är alkoholist och inte kan ta hand om sina två söner, är det en startlinje som minst sagt kan kallas ett rent helfvete. Men det är tolvåriga Miks vardag. Han bor i en förort till Stockholm och vill aldrig gå hem. För hemma super farsan. Farsan har inget jobb och kan inte betala räkningar. Det finns ingen mat och Mik gör allt han kan för att överleva på egen hand. Han har storebrorsan Tony dock. Men Tony räcker inte till. I skolan går det dåligt för Mik och själv sätter han sig i livsfarliga situationer för att testa hur nära faran han kan gå. Det ser jäkligt illa ut. 



Och så knackar det på dörren och farsan hamnar på sjukhus. Under ett års tid kastas Mik mellan olika tillfälliga placeringar i fosterhem. Han har en faster nånstans i norra Sverige och trots att han absolut inte vill flytta dit och bort från Stockholm tvingas han till slut till det. Och mot förmodan trivs han där. På landet är det lugnt. Han får starta om och behöver inte spela rollen som värsting. Kanske är det till och med så att han för första gången i sitt liv träffar vuxna han kan lita på. Och som visar honom respekt.

Men socialen vill annat. Fastern uppfyller inte de kriterier som en fosterfamilj behöver uppfylla och de vill sätta Mik i en annan familj. Behöver Mik flytta igen? Hurdan är en familj som klassas som stabil? Hur kommer det sig att ingen frågar vad Mik vill? Hur kommer det att gå för honom?

Isdraken är skriven av Mikael Engström och är bok för dig som är i högre lågstadieåldern eller lägre högstadieåldern. Den passar utmärkt också som högläsningsbok i skolor och det finns massor av saker man kan ta upp till diskussion när man läser den. Det är ingen vacker historia. Den är grym faktiskt. Tragisk. Det är mycket sorg, maktlöshet, förtvivlan och rädsla. Men det som gör boken så bra är att Mik vägrar ge upp. Han har hela världen mot sig och ändå vågar han ge sitt allt och hoppas på en bättre framtid. Han har en enorm inre styrka som många av oss kunde ta modell av och lära oss något av. 

Och kanske är det ju så att vi inte behöver falla tillbaka på tron att allt är förutbestämt och vårt liv behöver gå i en viss riktning. Vi kan göra något åt det - även om vi föds i fel familj, i fel kropp, i fel tid, i fel del av världen eller med hela världen mot oss. Det gäller att kämpa lite extra "bara". 

Isdraken filmatiserades 2012.  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar