onsdag 5 juli 2017

Vem har sagt att livet skall ha en mening?

Jag tvivlar på att det finns någon annan författare där ute som är lika bra som Elena Ferrante på att sätta fingret på de mest ärliga, brutala och vackra iakttagelserna om livet. 

Med det sagt kunde jag sluta skriva här.

Jag gråter inombords. Det gör faktiskt fysiskt ont att sluta läsa den sista av fyra böcker i Neapel-serien; den bok som heter Det förlorade barnet. Det är en vacker och solig junidag och för en gångs skull kan man sitta utomhus med en kopp mjölkkaffe och läsa under ett parasoll. Jag vänder det sista bladet. Otaliga är de gånger jag har tittat upp från boken och mina egna tankar har rusat iväg till platser jag inte trodde de kunde besöka. Otaliga är de gånger jag har pausat i min läsning för att försöka fundera på hur det är möjligt att jag har levt 36 år utan att tänka i dessa banor tidigare. Otaliga är de gånger jag har blickat ut i tomma intet och behövt pausa för att göra en mental notering; en notering av lycka, insikt, språkligt nytänk eller medhåll. Att inte läsa Elena Ferrante borde vara brottsligt, helt enkelt. 

Men du skall inte tro att Elena Ferrantes Neapel-serie är genomgående god. Nej då. Det finns tusen saker man upprörs av och saker man irriterar sig på. Stundvis är den tråkig och emellanåt tjatig. Och därför har jag faktiskt svårt att säga vad det är som gör böckerna så fenomenala. Det har jag skrivit förr. Just i denna stund tror jag det främst för mig handlar om ordet otillräcklighet. Att man - när man läser - förstår vidden av vad det innebär att leva. Man vill mycket men gör ändå fel. Man följer sitt hjärta men det leder en kanske fel. Man vill förbättra men räcker inte till. Man har drömmar men de gör en olycklig. Man är avundsjuk, man ställer krav på sig själv, man är lat, man är självisk, man förstår inte varandra, man har för bråttom, man är på fel plats vid fel tidpunkt. Och sekunden senare ringer telefonen och man får sitt drömjobb, plussar på graviditetstestet, träffar sin stora kärlek eller maxar känslan av lycka, lugn och trygghet.

Såsom livet är. Såsom människan är. Djup som den djupaste brunnen, med lager på lager, intellekt och visioner men med en olycklig fallenhet att plötsligt göra tvärtom och emot alla ens principer och alla förhoppningar. Bara för att. Man. Är. Människa. 

Och det är kanske den skönaste insikten av alla. Att livet inte har någon mening. Det är bara att leva och göra det du tror att är rätt. Om det är rätt lär visa sig - förr eller senare.

Men det kan aldrig någonsin vara fel att ägna sin tid här på jorden att läsa Elena Ferrante. Det är nästan det enda jag är helt och hållet säker på!






    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar