Jonas Jonasson kan ni. Ni vet att hans berättarstil bygger på underfundiga humoristiska historier och i hans böcker kan precis vad som helst hända. Och hur otroligt det än är lyckas han ändå med sitt grepp om läsaren - det må vara omöjligt men när han berättar om det omöjliga ser man ändå möjligheterna. Visst håller ni med?
Hundraåringen var ju helt fenomenal när den gavs ut. Den var kanske den första i sitt slag och gjorde ju succé. Säg den som inte gillade den? Jag tyckte också om Analfabeten - även om man redan då hade lärt sig om vändningarna som historien tar och om det osannolika i det hela. Det blev nästan en sport i sig att försöka gissa sig till vart det bär; och varje gång man trodde sig ha svaret fick man se sig besegrad av Jonasson. Han kan berätta, den killen.
För en vecka sedan läste jag klart Mördar-Anders och hans vänner (och en och annan ovän). Konceptet är detsamma: några säregna personer möts och äventyret kan börja. I Mördar-Anders är personerna en bannlyst präst som aldrig egentligen har trott på Gud, en besviken och bitter receptionist och då förstås den dömda mördaren Anders. Trion hittar på ett och annat; tänjer lite på lagarna och på ett eller annat sätt lyckas de samla på sig lite pengar - några miljoner kanske. Det går upp och det går ner och det är underhållning och det är roligt. För det mesta.
Skrev jag för det mesta? Jo, det gjorde jag. För boken handlar rätt så mycket om religion. Och det kunde man ju tro att skulle vara ett tema som inte kan annat än leda till djupsinniga diskussioner och vara roten till tankeväckande livsfilosofiska läsupplevelser. Men nej, Jonasson gör det som många av oss är rädda för att göra: skämtar med religionen och tron. Han får bibliska citat att låta banala och på något sätt så beskriver han den mänskliga djuprotade religiösa övertygelsen som ett enda stort skämt. Ett practical joke; ett spratt någon någongång spelat mänskligheten och som vi bara gått på och låtit forma våra liv, våra ideal, våra ideologier och våra värderingar. Och när Jonasson bara lägger fram dessa citat i olika världsliga situationer låter han så övertygande att det nästan blir genant.
Men men - en som är bevandrad i teologi hittar säkert en massa felaktigheter här och där och lite måste väl ens tro också tåla. Och det är väl just det här som händer så ofta; bibeltolkningen är i sig så mångfacetterad att vem som helst kan yrka på olika synsätt och få den egna övertygelsen att stämma överens med innehållet i Bibeln. Men att göra underhållning av det; att baka in kyrko- och religionskritik - överraskande!
Så jag frågar mig: får man skämta om allt? Vad tycker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar