onsdag 30 maj 2018

Nästan, men inte riktigt

Minns ni min recension av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr? Det var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Jag hade således skyhöga förväntningar på den nyligen översatta Grace av samma författare. 

Först vill jag säga att det är en bra bok, absolut. Jag tycker att man ska läsa den, men samtidigt så stannar det där, den är bra men inte lysande. 

Huvudpersonen är David Winkler. Genast i början av boken försöker jag ge honom en diagnos inom autismspektrumet, för han är rätt så egen kan man säga. Han är hydrolog och hans stora intresse är snökristaller. Men orsaken till att han är lite annorlunda är kanske den att han drömmer sanndrömmar, vilket väl skulle göra vem som helst lite galen. 

I första delen av boken drömmer David om att han kommer att träffa Sandy och det gör han också. De skapar sig ett liv tillsammans och får en dotter - Grace. Snart börjar David drömma om en stor översvämning där han försöker rädda sin lilla baby, men han lyckas inte och hon drunknar. Så börjar det regna och den frusna marken kan inte suga åt sig vattnet och det regnar och regnar och David börjar göra knäppa saker i sömnen medan han drömmer om Grace. I hast lämnar David sin familj, han lämnar USA och kommer inte att komma tillbaka på 25 år. Den andra delen av boken handlar om dessa 25 år av Davids liv, en bruten man som försöker skapa sig ett liv värt att leva. Den tredje delen handlar om när David återvänder till USA för att leta rätt på sin familj. Han har dock ingen aning om Grace och Sandy lever överhuvudtaget. 

David är ganska svår att tycka om, men jag gillar för det mesta att läsa om karaktärer som är lite svåra att relatera till. Det som irriterar mig mest är hur drömmarna återkommer och skapar kaos i Davids liv genast då han nästan kommit till något slags ro. Hela tiden är det nästan, men inte riktigt som gäller för David. Jag önskar att boken inte skulle vara så simpel på något sätt. Men inte kan man säga att boken är förutsägbar heller, den är full av vändningar. Det som jag uppskattar mest i boken är språket. Det är magiskt. Jag gillar också den roll som vatten i alla former kommer att spela i Davids liv. Det är vackert då en skicklig författare lyckas väva in ett element som genomsyrar en hel berättelse på ett naturligt sätt.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar