Ester Nilsson förälskar sig djupt i Hugo Rask. Hon är poet, essäist och ständigt skarp, förnuftig och intelligent. Han är konstnär, svävande och filosofisk. De möts, inleder en sorts relation och har sex med varandra. Ester blir kär - Hugo tvekar.
Boken blir på något sätt ett skildring av hur mycket vi är beredda att uppoffra för en annan. Den handlar om att bli besatt och sådär legendariskt förblindad av känslorna. Man kan nästan bli arg på Ester för allt hon gjorde - hur kan man sjunka så lågt att man inte ser vad man gör, liksom? Det blir pinsamt, på vippen till barnsligt - och om inte den andra parten redan då har tappat förtroendet för en kommer hen säkerligen att göra det bara för att man helt glömmer bort självrespekten och integriteten.
Boken blev ju vinnare av Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Den har lett till många åsikter bland läsarna - vissa älskar den, andra förstår inte skönheten i den. Jag vet inte riktigt var jag placerar mig, nånstans däremellan kanske. Egentligen tycker jag att boken snarare än berättar en historia är en analys av hur människan kan påverkas av känslorna och hur våra handlingar plötsligt kan bli irrationella och inte följa våra annars rätt så värdiga handlingsmönster gentemot oss själva. Vad är det i kärleken som gör att vi blir så beroende av en annan?
Tvåsamhet. Det finns knappast något mer diskuterat ämne än det eller något mer förbryllande livsfilosofiskt mysterium. Aldrig blir man klok på det. Aldrig finner man de rätta svaren. Och är man lyckligt lottad kan man gå genom livet tillsammans med en annan utan att få svar på vad det är som egentligen håller två samman. Är man mindre lyckligt lottad händer det som hände Ester och den ständiga önskan om tvåsamhet blir till besatthet, maktmissbruk och svaghet. Sorg, smärta.
Tänk vad mycket lättare (?) det skulle vara om vi bara var inprogrammerade att vara singlar allihop. Men kanske det behövs en oförklarlig gåta och ett sökande efter ett livslångt kärleksförhållande för att hålla spänningen i livet vid liv. För när man ju tror att man har fattat vari hemligheten ligger händer det något som omkullskastar vår tro. Kärleken till våra barn är villkorslös och evig. Kärleken mellan två däremot; alltid spännande, prövande, oförutsägbar och oförståelig - en lottovinst inte alla förunnad.
(Det finns massor man kunde diskutera utgående från boken annars. Jag älskade de svåra orden; Lena Andersson fick mig att googla ord mer än jag har gjort på länge. Vad sägs om utfästelse, postcoital, levitera och däven? Smaka på dem ni!
Jag gillade också skarpt att Andersson fick en att tänka på hur olika vi tänker på symboliken i att ha sex med en annan person och vart det skall leda.
Och så är det bara så himla skönt med författare som låter läsaren tänka själv. Oj vad gött det gör att inse att man inte får en färdigtuggad sörja att sluka utan en text skriven av en författare som inte underskattar läsarens förmåga att läsa in samhällskritik, samtida debatt och kritiskt ifrågasättande. Men det är inte alla som vågar göra det.)
Sist: jag har reserverat TVÅ böcker på stadsbibban. De är Färjan av Mats Strandberg och #döden av Sara Jungersten. Gissa om jag har svårt att vänta!?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar