Tribut till Henning Mankell

Ibland händer det, faktiskt, att jag tar mig tid att slänga mig på soffan. Då brukar jag ligga och stirra på bokhyllan som är fullproppad av böcker och leva mig in i berättelserna pånytt. Vissa böcker kan jag precis säga var jag befunnit mig när jag läst dem, i vilket skede i livet och på vilket humör jag varit och vilka tankar läsningen gett upphov till.

Förra veckoslutet låg jag mestadels i sängen eftersom jag låg däckad i flunssa och då läste jag klart boken Kvicksand av Henning Mankell. Mankell är en sådan författare som jag återkommit till i många omgångar i livet och jag har läst många av hans böcker. Kvicksand hör definitivt till de bästa.

Tea-bag läste jag på en liten förbindelsebåt mellan Åland och Korpo någongång i början av 2000-talet. Jag kommer inte ihåg vad vi hade gjort på Åland, men troligtvis hälsat på min moster som bor där. Jag låg på en hård röd läderbänk där skumgummit stack fram i söndriga skåror och jag lyfte många gånger blicken från boken för att titta ut över den vackra skärgården. Min mamma var mitt resesällskap och hon satt på bänken framför och läste hon också.

Comédia Infantil är en av mina favoritböcker av Mankell. Den läste jag i slutet av 90-talet någongång och älskade den. Jag blev jätteglad när jag år 2004 började jobba som lärare i Sarlinska skolan och fick veta att den fanns som klassuppsättning. Huvudpersonen, gatubarnet Nelio, är så sympatisk och det som redan då väckte starka känslor gör det fortfarande. Det är en bok som alltid kommer att vara aktuell.

Böckerna om Kurt Wallander är den första deckar-serien som jag fastnade i. Jag tror jag har läst alla. Speciellt bra kommer jag ihåg Innan frosten  - främst därför att jag hela tiden inte kunde låta bli att fundera på varför boken heter så och inte Före frosten. Men det är säkert ett dilemma som bara en modersmålslärare kan ägna tid åt att spekulera kring.

Berättelse på tidens strand var min julklappsbok -98 av mamma. Jag kommer inte ihåg så mycket av den annat än att jag fascinerades av den bild Mankell målade upp av Afrika. Den kändes så primitiv men ändå så äkta - som om vi i västvärlden kommit ifrån det enda naturliga sättet att leva livet. Men som 18-åring hade jag kanske inte så mycket mer än den lilla analysen att komma med - men bra så.

Förutom dessa har jag också läst Djup, Minnet av en smutsig ängel, Kinesen, Italienska skor, Danslärarens återkomst, Leopardens öga och Bergsprängaren. Men Mankell har ju varit så otroligt produktiv att det finns hur många böcker som helst kvar att läsa.

I januari 2014 fick Mankell besked om att han har en allvarlig spridd cancer. Den 5 oktober i år dog han i sviterna av sjukdomen. Boken Kvicksand som jag började inlägget med att hylla är en bok som han skrivit under tiden han kämpat med cancern. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Den handlar om alltet, meningen, döden, förståelsen och livsmodet. Och det är bok som bara kan skrivas när det finns en dödsångest närvarande. Det finns oändligt med historier i boken som får tankarna i rullning men mestadels så beundrade jag bara Mankell för den människa han varit. En människa hinner i bästa fall med en hel del under en livstid men det är inte alla som kan förstå sin omvärld, finna den egna rollen i den stora lilla världen och  dessutom lyckas förmedla de stora insikterna så att också andra kan förstå. Om någon kommit ens i närheten av att begripa vad vi gör här på jorden är det nog Mankell. Men skulle man fråga honom om detta tror jag han bestämt skulle bestrida mitt påstående. Hans ord skulle kanske vara -

"Frågor får svar. Men svar ger alltid upphov till nya frågor.".

Det citatet kan jag tänka mig klistra på väggen i mitt klassrum.