Boken gavs ut år 1992. Den var Donna Tartts debutroman och den tog världen med storm och blev kultförklarad. Folk har öst superlativer över den och jag vet faktiskt inte varför det tagit så lång tid för mig att ta mig an den. Kanske också jag skydde tegelstenen där den låg och samlade damm på bokhyllan?
Richard Papen är huvudpersonen. Han börjar college efter lite strul på hemmafronten och blir en av sex studerande som studerar grekiska och som är speciellt utvalda av Julian, deras säregna professor. Men det är inget vanligt collegeliv denna inre krets lever: utan för att riktigt förstå den filosofi den grekiska kulturen, litteraturen och identiteten innefattar försöker de återskapa allt genom att själva leva ut lärdomarna. Där finns Harry som är något av en ledare, tvillingarna Charles och Camilla, Francis och Bunny. Först står Richard utanför gruppen och är en iakttagare men så småningom vävs han in i intrigerna dem emellan. Hemligheterna nystas upp, en efter en, och allt utvecklas i en hastig takt och blir till en oförståelig mardröm. Man vet inte vem man skall lita på och vad man ska tro. Allt har satts i rullning och det känns som om en jordbävning är på kommande.
Mord. Så där - nu var det sagt. Det sker ett mord. Men lyncha mig inte nu för den spoilern - det räcker med att du läser prologen för att veta att något sådant ska hända. Det som fascinerar mig så stort boken igenom är hur Richard tampas med det. Spännande och skrämmande! I Raskolnikov-anda börjar han berättiga mordet och får till och med den mest moraliska läsaren att nicka instämmande och det ger mig gåshud. Tänk att vi klarar av att forma vår hjärna att tro på vad som helst. Om vi bara intalar oss att vi har rätt, blockerar den där rösten som hörs ett tag och börjar rada upp argument efter argument som talar för en sak tror vi till sist att det är så. Det behövs säkert lite andra likasinnade personer där runtom, men iallafall. Hjärntvätt. Hur många av oss går månne i blindo och vägrar inse sanningen om allt möjligt? Det gör jag, det gör du, det gör vi alla. Förhoppningsvis har vi inga mord på vårt samvete men nog andra saker vi säkerligen borde bli varse om.
Jag är ganska rapp i tungan rätt så ofta. Det vet alla som känner mig. Jag har svårt att vara tyst och vill gärna förbättra världen. Men vet ni vad? Den hemlige historien fick mig att fundera på om jag kanske borde sluta upp med det. Faktiskt - för vem vet; trots att jag tycker att jag ser saker rätt klart och behärskar mitt språk så väl att jag kan argumentera för min sak kanske jag hela tiden går omkring och tänker fel om många frågor. Om något fick boken igen mig att hylla det Sokrates-citat jag brukar diskutera med mina elever:
Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag ingenting vet.
Shit. Bäst att se sig i spegeln ett tag - åtminstone så länge att min bok-hangover efter Den hemliga historien hinner avta. Och kan ni snälla påminna mig om denna insikt nästa gång jag står där och tror mig veta något igen. Jååko?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar