Lycka - olycka

Nämen hej, tänker ni nu. Det är ju någon som skriver på den här bloggen också. Det har varit tyst här en vecka eller så och det finns nog en orsak - den orsaken stavas uppsatser. Både Danielas och mina nior har skrivit sina sista grundskoleuppsatser och det betyder digitala högar för oss att komma genom. Temat för dessa uppsatser är tankar om livet. Niorna befinner sig i en spännande tid där val inför framtiden skall göras och där de strax ska säga hejdå till sina klasskamrater och den vardag som så länge har varit deras. Det är en tid då det finns många frågor, då man oftast blir lite sentimental och då det också passar bra att lufta sina tankar i personliga berättelser.

Själv älskar jag att läsa just dessa uppsatser. Eleverna är ofta väldigt hoppfulla, ivriga och otåliga på att få nya utmaningar. Drömmarna är stora och möjligheterna många. Lyckan finns bakom hörnet.

Och i samma veva råkar jag läsa Alice Munros För mycket lycka. Det är en novellsamling som består av tio noveller och som alla till synes handlar om gestalter i vitt främmande vardagar. Men det är vardag med allt som därtill hör. Vardag är skola, jobb, mat på bordet, fredagsmys, besök hos gamla släktingen och hobbyn. Men så händer det något: någon dör, någon skiljer sig, någon råkar ut för en olycka. Igen och igen är det slumpen (ödet?) som ändrar livets riktning.

Jag kan ganska ofta tänka att vi människor nog hör till ett konstigt patrask. Det är som om vårt medvetande kräver att vi ljuger för oss själva. Jag hör om grannen som har dött och kan känna en enorm ångest, en fruktansvärd sorg och en förundran över livets varande och i nästa sekund skriker någon på mig från toaletten och jag skuffas ut i verkligheten och går och torkar en rumpa. Grannen var en bekant, en god människa och alltid lika glad - men min vardag låter inte ens mitt medvetande stanna kvar där i tanken och känslan för det finns inte tid, ork eller plats. Världen är full av grymheter och olyckor och ändå drömmer vi om lyckan, bygger upp framtidsvisioner och tror att vårt liv ska ha en betydelse.

Alice Munro är helt fenomenal på att skildra livet som det är: ett liv där det sker olyckor. En olycka är ingen stor sak - ingenting är en stor sak. Det är bäst att man inte ens stannar upp för att tänka till för man blir inte klokare för det. Det finns saker vi aldrig kommer att förstå så istället fortsätter vi ljuga för oss själva och accepterar livet som det är. Men man fortsätter drömma och man fortsätter tro. Drömmarna är våra och dem kan ingen ta ifrån oss. För Munro är det här självklart.

För hon vill bli kramad och hållen

Hon vill bli vaggad till ro

Hon säger: ljug för mig älskling, du vita lögnare

ljug för jag vill gärna tro

Hon säger: ljug för mig älskling, du vita lögnare

   ljug för en som vill tro 

Och trots att jag läser om olycka och lyssnar på orden till Lisa Ekdahls Ljug för mig älskling så ler jag glatt igenkännande när den ena uppsatsskribenten tänker vinna på lotto och resa jorden runt, den andra skall hitta drömjobbet i New York och den tredje vill ha fem barn; allra helst tre flickor och två pojkar. För det är så skönt. Det är så vackert. Det är så hoppfullt. Det är som det ska vara.