Hustrun av Meg Wolitzer. Där har du en bok att lägga i ska-läsa-högen; men se nu sen till att den inte bara ligger där utan att du läser den också! Grymt bra bok, som dessutom gav mig en insikt i den kanske bäst bevarade hemligheten genom tiderna. Läs vidare så fattar du kanske vad jag menar!
Joe och Joan Castleman är påväg till Helsingfors från New York för att han skall ta emot det prestigefyllda Helsingfors-priset. Joe är en framgångsrik och aktad författare som år efter år levererat fantastiska böcker och nu är älskad inte bara i hemlandet utan även i resten av världen. Joan, hustrun, har varit hustru i fyrtio år; tagit hand om barnen, funnits där för Joe, städat, orkat och skött all markservice. Hon har funnits där i vått och i torrt trots Joes otrohetsaffärer och gett upp sina egna författardrömmar för att leva hans dröm. Men nu - på flyget till Finland har hon bestämt sig. Hon vill skiljas och det budskapet skall hon ge sin man det kommande veckoslutet.
Det är vad man som läsare vet redan innan man börjar läsa. Via tillbakablickar ger Wolitzer sedan en insyn i livsdramat. Det är historien om hur de träffades, om den första gemensamma lägenheten, när barnen föddes, parmiddagar och resor - och på 234 sidor lägger hon ett pussel som är mästerligt och så noga uttänkt. Wolitzer har full koll och lyckas plantera en massa små och stora tankeväckande frågor hos en - allt från kvinnors villkor, litterärt skapande, äktenskap på lika grunder, könsroller, livsfilosofi och kvinnlig list. Helt otroligt superduper bra!
Samtidigt som jag stornjöt av att läsa boken kunde jag inte låta bli att bli frusterad över den bild som - också - den här boken gav av Finland och finländarna. Vad sägs om följande textutdrag:
"Det var bara senhöst och ändå chockades Joe och jag av kylan. Den var så svår att hantera, tyckte jag, och jag föreställde mig ett samhälle där människor kilade från hemmet till bilen, till kontoret, tillbaka till bilen och till hemmet, och sedan var dagen slut. [...] Den finska solen lurade en att tro att den skulle dröja kvar; man kunde inte föreställa sig att den skulle släckas så abrupt och så slutgiltigt innan matsmältningssystemets enzymer ens hade hunnit börja bryta ner det man ätit till lunch.[...] Hela Norden var förtjusande med sitt isfiske och sin snö, men alla hade hört talas om finnarnas, norrmännens och svenskarnas inrotade dysterhet: deras supande och inbitna olycklighet... [...] Det var ett mycket bildat folk. Vintern var närapå oändlig, så vad fanns annars att göra än att läsa?"
Blir ni någonsin trötta på den bild av Finland och finländare som matas ut på alla håll? Som vi själva eldar under och som vi rent av i vissa fall skryter med? Det blir jag. Väldigt ofta! Som om vi finländare inte gör annat än super, är olyckliga och inåtvända - ja men, come on! Dags att slopa den ensidiga bilden tycker jag!
Hemligheten då, frågar ni er? Vad är den, vad är den? Jo. För några år sedan när barnen var riktigt små och vi hade flyttat till vårt hem i Pargas stod jag en dag och rörde om i en kastrull vid spisen. Jag var trött. Barnen var gnälliga och efter stor möda med påklädandet av underställ, mössor, kurabyxor och halare hade jag äntligen fått ut dem på gården. Jag var också förbannad, för där stod jag i den typiska kvinnofällan och var den som fixade maten medan min man var ute och grejade på med sitt. Då hörde jag barnen skrika, och gråta och gräla och och och - och just i det ögonblicket fattade att det var jag som just hade dragit det längsta strået. Det var jag som fick en paus - om än vid spisen - och det var jag som fick möjligheten att tänka en tanke till slut, höra tystnaden omkring mig, äta en chokobit i smyg och pusta ut. Och då fattade jag att det kanske är just därför kvinnan har stått vid spisen; för det är vid spisen hon genom tiderna har fått vara sig själv. Kanske det som utåt sett tycktes vara en mödosam bestraffning egentligen endast var förklädd till en sådan? Jag vill tro att det är just så det var - och är?!
Kvinnolist. Att ge sken av underläge men egentligen hela tiden ha kontrollen. Att stå ut men veta att man i lidelsen också själv har ett val. Att känna sig stark för att man bemästrar smärtan. Att leva för någon annan men ändå veta att ens egen tid också kommer. Eller råddar jag bort mig i mina egna tankar här - för på något sätt gillar jag tanken på att det ligger list bakom allt detta?! Och det är just den listen som också Wolitzer ger smakprov på; läs mellan raderna och låt er överraskas av slutet. Läs boken! Läs! Du kommer inte att bli besviken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar