Ja absolut Daniela. Jag gillar jättemycket att läsa böcker som först öppnar upp en spännande vändpunkt och sedan hoppar tillbaka för att bena ut vad som egentligen har hänt. Det är lite som Donna Tartts Den hemliga historien eller En nästan sann historia av Mattias Edvardsson. Fast när det kommer till Stora små lögner är stilen mera som Gone girl eller Kvinnan på tåget. Det är ju så sjukt spännande och det om något sätter fart på läsningen. Man vill ju veta så snabbt som möjligt ju!
Igår kväll hade jag mycket svårt att sätta bort boken. Ni vet, måndag - ledig kväll - regnigt och blåsigt därute. Vad är då bättre än att krypa under en varm filt i soffan. Jag tycker Stora små lögner lämpar sig jättebra för just en sådan dag. Vilken stämning tycker du Daniela att man får av boken? Jag upplever att den är rätt så kuslig och man vet att det vackra och fina och trevliga kommer att sluta i en tragedi. Det är lite nervkittlande på nåt sätt men också tragiskt - som minuterna innan en storm drar över land.
Jag hoppas så att det är Celestes man Perry som råkar ut för nåt. Helt överens med dig där Daniela! Tyvärr har jag en ond föraning om att det är ett av barnen. Det vet jag inte om jag klarar av dock. Hoppas författaren skonar oss från det. Celeste själv är ju lite av mysterium också, och Jane för den delen. Det känns nästan som om det bara är Madeline man inte förväntar sig att ska kunna ändra karaktär. Jag vet inte med Bonnie riktigt. Jag har en känsla av att hon får axla Bad Guy-rollen bara. Men det är klart att hon får skulden för all skit eftersom hon så tydligt går in för att påverka Abigail (Madelines dotter) när hon väljer att flytta till pappas hem istället för att stanna kvar hos mamma. Vad tycker du om det Daniela? Skulle du klara av att ge över ansvaret för dina barn till en annan vuxen, som kanske inte delar din uppfattning om uppfostran, och lita på att det ändå går bra?
Ja för mammor är ju olika. Du frågade mig om jag tycker att vi mammor håller på och tävlar med varandra om popularitet och engagemang. Nja, svarar jag. Inte egentligen. Helt tydligt har ju föräldrarna i boken (i Australien) en helt annan roll i sina barns skolgång än vad man som förälder väljer att ha här i Finland så det går kanske inte att jämföra. Det jag ändå kan tycka att är otroligt påfrestande för mammahjärtat är alla födiskalas som skall ordnas. När ett barn får bjuda in hela klassen till Hoplop och en annan ordnar ett hejdundrande disco i ett föreningshus - så uppstår det lite dåligt samvete när man själv knappt vet om man orkar ställa till med kompiskalas överhuvudtaget. Eller gällande hobbyn; man borde ju själv vara tränaren eller ledaren och göra så mycket mer men man orkar knappt köra sitt barn till träningen. Suck. Det jag dock tycker jättemycket om i boken är att mammorna är så olika och de får alla vara som de är. Förlåtande och förstående berättarröst där, inte sant!?
Vad tänker du om mobbningen Ziggy beskylls för då Daniela? Vad tror du egentligen har hänt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar